Lersigill tillhörande kung Hiskia hittat i utgrävning nära Tempelberget

I dagarna rönte den bibliske kung Hiskia stor uppmärksamhet. Ett litet lersigill, som hittats i en utgrävning nära Tempelberget i Jerusalem redan för fem år sedan, visade sig vid en mer ingående inspektion bära namnet ”Hiskia [son av] Ahas kung av Juda”. Detta är första gången ett lersigill med namnet på en biblisk kung påträffas i en vetenskaplig utgrävning, vilket gjorde fyndet till en extra stor sensation. På det lilla sigillet, som bara är ca 13 mm i diameter, syns också en bevingad sol, som visar på assyriskt inflytande, och två  ankh–symboler som i egyptisk tradition symboliserar evigt liv.

Bibeln framställer kung Hiskia som en rättfärdig regent. ”Hiskia förtröstade på Herren , Israels Gud. Ingen var honom lik bland alla Juda kungar efter honom, inte heller bland dem som varit före honom” (2 Kung 18:5). Men Hiskia lever i en osäker period i slutet av 700-talet f Kr. Assyriska kungar gör återkommande räder in i Levanten, och år 722 faller kungariket Israel. 701 anfaller Sancherib städer i det judeiska låglandet och intar Lachish, en viktig befäst stad. Slaget om Lachish pryder en enorm detaljerad relief i Sancheribs palats i Nineve (kan beskådas på British Museum). Sancherib skickar så sina härar mot Jerusalem: ”Men kungen i Assyrien sände från Lakish i väg Tartan, Rab-Saris och Rab-Sake med en stor här mot kung Hiskia i Jerusalem” (2 Kung 18:17). Därefter går berättelserna isär. Enligt Bibeln blir Hiskia dödssjuk. Sancherib å sin sida konstaterar förnöjt i sina annaler att ”Hiskia stängde jag inne i Jerusalem som en fågel i en bur”. Hiskia får välja mellan att betala skatt till Assyrien eller dö, och väljer skatten. Symbolerna på lersigillet kan tolkas som att Hiskia verkligen var dödssjuk och därför använde ankh-symbolerna som tecken på sin återfunna hälsa. Man kan också tolka dem som ett tecken på att han valt livet (och Assyriens bevingade sol) framför döden i ett uppror mot Assyrien. Båda varianterna speglar det lilla judeiska kungadömet mellan Assyrien och Egypten, vars symboler det också gjorde till sitt.

Vad är då ett lersigill? Under denna period (järnåldern, ca 800-580 fKr) skrevs officiella brev på papyrus. När brevet var färdigt rullade man ihop det och knöt ihop rullen med ett snöre. För att mottagaren skulle kunna verifiera avsändaren och dessutom vara säker på att brevet inte öppnats under vägen fästes ett sigill på brevet. Man rullade en liten lerkula till en boll, tryckte den försiktigt på snöret och/eller knuten. På lerbiten trycktes sedan en stämpel som oftast var gjord av sten, med ett namn och symboler inristade spegelvänt. När stämpeln trycktes på lerbiten syntes namnet och symbolerna i relief, precis som på Hiskias lersigill. Det är alltså inte frågan om en inskription utan om ett avtryck från en stämpel.

Lersigill brändes inte – i så fall hade ju brevet också brunnit upp. I naturligt tillstånd så håller den torra leran inte speciellt länge, absolut inte 2700 år, utan förvandlas snart till damm. Men ibland utsattes lersigill för brand, till exempel om staden intogs och brändes – vilket hände i Jerusalem år 586 fKr när de babyloniska trupperna intog staden. När lersigill upphettas blir de till keramik, och keramikbitar bevaras mycket länge i jorden. Det är förmodligen förklaringen till att Hiskias sigill kunde upphittas.

Lersigill är f ö inte alls ovanliga – ett femtiotal har hittats i utgrävningar i Jerusalems äldsta delar i det nuvarande palestinska kvarteret Silwan, idag den arkeologiska parken City of David. Många av dem har ändelsen -jahu, en kortform av namnet för den judeiska guden YHWH. Vissa av dem, som t ex Gemarjahu ben Safan, nämns i Bibeln (Jesajas bok), men de allra flesta är okända. Förhoppningsvis kan arkeologin hjälpa oss att lära oss mer om det judeiska kungarikets befolkning, samhällsorganisation, religösa föreställningar och ekonomiska förutsättningar, och inte enbart användas som ett endimensionellt slagträ i den nationalistiska kampen om Jerusalem.

 

Jerusalem

Var i Jerusalem idag och jobbade. Tog med kameran och tryckte av lite här och där – tänkte att Roy kanske blir glad. Bilden där det regnar är dock inte från Jerusalem utan ifrån den blöta (israeliska) nord…men var? Vad är den där märkliga kullen för något? Vad föreställer bilderna? 
Först till tio rätt får gratis guidning av mig i judiska kvarteret vid lämpligt tillfälle.

Palestinier dödad av israelisk vakt i Silwan

…rapporterar Haaretz och Ynet.

Har just nu inte tid att kommentera, men jag har skrivit mycket om Silwan – se samlade länkar i t ex den här posten, eller sök på ”Silwan” på bloggen så kommer det upp en hel del inlägg. För mer detaljer om just den här händelsen, läs Lara Friedman och Danny Seidemann eller Hagit Ofran från Settlement Watch.

För en gedigen genomgång av problematikenkring hur israeliska myndigheter och speciellt polis och privata säkerhetsstyrkor (som skyddar bosättarna) agerar i östra Jerusalem, läs ACRIs nya rapport (september 2010) Unsafe Space – The Israeli Authorities’ Failure to Protect Human Rights amid Settlements in East Jerusalem.

 DN

SvD

ACRI rapport om östra Jerusalem

Imorgon är det Jerusalemdagen, och det rör på sig i den israeliska NGO-sektorn. På lördag kväll (motzei shabbat) är det en demo på Zion Square  i Jerusalem där deltagarna (Meretz, Geneveinitiativet, Peace Now bl a) kallar på regeringen att avsluta ockupationen och nå en permanent fredsöverenskommelse för att bevara Israel som en judisk och demokratisk stat.

Fick också just en trailer från ACRI (Association for Civil Rights in Israel) i min mailbox, kan ses här . Läs gärna deras nyutkomna rapport ”Human Rights in East Jerusalem: Facts and Figures, 2010”

Disclaimer: Eftersom vissa har problem med slutsatserna när det gäller kritik mot förhållanden i Israel, innanför och utanför gröna linjen, så vill jag bara förtydliga att nej, enligt min åsikt betyder detta inte på något sätt att Israel är en apartheidstat utan existensberättigande. Men det visar att talet om Jerusalem som enad stad inte har så mycket på fötterna, och att beslutet 1967 att inkludera 26 palestinska byar innanför den nya municipalgränsen för Jerusalem inte var speciellt överlagt. Från 70 000 palestinier 1967 bor numera officiellt 250 000 palestinier med israeliska uppehållstillstånd i Jerusalem, inofficiellt uppemot 300 000. Det är 36% av den israeliska huvudstadens befolkning (Wikipedia-siffror från 2006).

Vad man än har för politisk åsikt så rekommenderar jag intresserade att delta i turer som leds av Geneveinitiativet, Ir Ammim och andra i Jerusalemområdet för att bättre förstå problematiken och även de lösningsförslag som utarbetats.

Donniel Hartman om en alternativ bosättningspolitik

Jag har visserligen en del att invända, men Donniel Hartman  har definitivt en intressant och mycket mer kreativ inställning till både bosättningarna och hasbara, som ju onekligen ofta mest går ut på att förklara varför Israel inte gjort något fel.

”Even though peace may not be around the immediate corner, it does not mean that our hands are tied and that there is nothing that may be done now. While building in Ramat Shlomo may be legitimate, when it is the only the building we are doing, it exposes Israel, for it does not constitute an act constructive to building a new future between Israelis and Palestinians. It stands out negatively for it merely perpetuates the status quo. We must begin to expect more from ourselves and not be frustrated when others do the same.

Now is the time to build, massively and extensively. Not, however, only in Ramat Shlomo and in a wall to separate ourselves from Palestinian on the West Bank, but in erecting new cities and towns which will house the citizens of Israel who today live in the West Bank, and who in a future settlement will need to find their homes elsewhere. (…) Let us begin building a new building project and lay the foundations for a future peace. Let us begin to build cities and towns in the Negev and Galil, and to expand the settlement blocs in Gush Etzion, Maale Adumim and Ariel, so that almost every settler will be able to relocate no more than 30 minutes from their current homes.”

Vill också påpeka angående byggnad i Ramat Shlomo och i judiska kvarter i Jerusalem: imorse hörde jag Dr Meir Margalit, som representerar Meretz i Jerusalems kommunfullmäktige, säga att han visserligen tycker att Israel borde frysa byggandet i hela Östra Jerusalem i samband med de förhandlingar som nu planeras, men att han inte har några problem med att det byggs ytterligare lägenheter innanför den blå linje som markerar de redan existerande judiska kvarteren utanför gröna linjen i Jerusalem (Pisgat Zeev, Gilo, Neve Yaakov osv). ”Jag är mer upprörd över en lägenhet i Sheikh Jarrah än tusen i Gilo”, sade Margalit.

Precis som Shaul Arieli skriver (se tidigare post) så har palestinierna i princip redan gått med på att judiska kvarter kommer att tillhöra Israel, och hur många lägenheter som sedan byggs innanför dessa områden gör ingen större skillnad för själva konceptet (Clintonplanen). Men de små bosättningar som byggs mitt inne i arabiska kvarter (Abu Dis, Silwan, Sheikh Jarrah) avser att göra en sådan delning omöjlig och hotar därmed alla möjligheter till ett fredsavtal, eftersom ett sådant inte kan uppnås utan en lösning i Jerusalem.

E1 skapar protester

Wall Street Journal om pro- och kontra-bosättningsdemonstrationer i E1-området idag. Inte helt överraskande. Det går nämligen inte att både bygga i E1 och att inte bygga där. Om E1 har jag skrivit förut här, här, här och här. Eller sök ”E1” i bloggen.

Vem finansierar illegala bosättningar? (och lite om humanisterna kontra Kierkegaard)

Obama vill som bekant att Israel(s regering) ska frysa allt byggande i bosättningarna. Good idea. Filmskaparen Ronit Avni har en intressant artikel i Washington Post om olika amerikanska gruppers intressen i och finansiering av bosättningar på Västbanken: Want to Stop Israeli Settlements? Follow the dollars.

Se också gärna det här  reportaget från israeliska Channel 2  om organisationen Elads byggnadsplaner i Silwan (med engelsk text):

Skarp övergång till ett helt annat ämne: Tydligen missade jag humanisternas kampanj i Sverige om att ”Gud nog inte finns”, men tillbaka i Holy Land läste jag en artikel av Christer Sturmark på Newsmill och därefter Göran Rosenbergs krönika i DN.

Jag är nu inte tillräckligt insatt i humanisternas ideologi för att skriva en saklig och lärd debattartikel om tro kontra vetande. Om Gud finns eller inte vet jag inte heller. Men om jag får skriva med hjärtat istället för med huvudet – och ja, religion handlar enligt min åsikt om hjärta och inte om kallt intellekt, trots Ibn Rushd, Rambam och Thomas Aquinas alla desperata försök  att jämka mellan grekisk filosofi och den monoteistiska uppenbarelsetradition som de kom ifrån – så får jag alltid intrycket av att humanisterna står för en intolerant, mekanisk och för mig rätt oinspirerande världsuppfattning, trots allt ”förnuft”. Jag tycker också att Rosenberg har mer än en poäng när han undrar om halvmånar och Davidsstjärnor är så hotfulla att de anses värda en miljonkampanj. Är det verkligen så viktigt att övertyga människor i Sverige om att ”Gud nog inte finns?” Är det allt de är beredda att diskutera med religiösa människor? Vilket öde väntar en spirituell flummare som jag, som visserligen trivs utmärkt med judendomen som religiöst uttryck men som när det kommer till själva gudsuppfattningen saknar säkra övertygelser – förutom en väldigt instinktiv identifikation med idéer som att Gud är en upplevelse av oändlig kärlek och att allt levande bär på en gnista från det gudomliga?

När jag var på Arlanda nyligen köpte jag tre böcker: ”Noice – Bedårande barn av sin tid” (nostalgi – har stått i diket utanför Hasse Carlssons hus i Gustavsberg och varit fjortisgroupie), ”Pittstim” (behövde lämplig pocket att skicka kvarglömd husnyckel i till älsklingssvensk) och ”Medmänniskor” av Stefan Einhorn, som jag köpte för att jag faktiskt ville läsa den…och det gjorde jag så fort så att jag genast gav den till Maria, så jag kan inte citera direkt ur den. Men det handlade om Einstein, som bland annat lär ha sagt följande:

”It would be possible to describe everything scientifically, but it would make no sense; it would be without meaning, as if you described a Beethoven symphony as a variation of wave pressure.”

”Gravity cannot be held responsible for people falling in love.”

”Imagination is more important than knowledge”

…och det sista, som Stefan Einhorn citerade i Medmänniskor:

”There are only two ways to live your life. One is as though nothing is a miracle. The other is as though everything is a miracle.”

Det känns alltid som om humanisterna vill leva i ett förnuftigt betonggetto, utan mirakel. Men jag vill ha en värld som är en färggrann Kierkegaard, där allting är ett mirakel.

Netanyahus tal – lite till Obama, mycket till koalitionen

Läste just Netanyahus tal på nätet, eftersom jag igår kväll var upptagen med intressantare saker och det redan innan talet var uppenbart att det här inte handlade om något historiskt politiskt tal utan om ett ”överlevnadstal”, för att citera den kände politiske kommentatorn Chanan Kristall från Reshet Bet.

Gäsp.

Ett historiskt tal är ett tal som visar på en ny väg, som öppnar för nya möjligheter och som åstadkommer en förändring. Att år 2009, efter Osloavtalet, Tabaförhandlingarna, Clinton, Mitchell, Geneveinitiativet och Vägkartan tala om ”ekonomisk fred” och att palestinierna ska få rätt att leva i en demilitariserad stat sida vid sida med Israel om de bara erkänner Israel som judisk stat medan Jerusalem alltid ska förbli Israels odelade huvudstad och byggandet i de existerande bosättningarna ska fortsätta, det är att befinna sig mentalt någonstans i början av 1993.

De politiska kommentatorer jag hörde innan talet hölls var ganska eniga om att Netanyahu inte alls ville hålla det här talet, men tvingades till det på grund av Obamas initiativ. Enligt min egen åsikt gick Netanyahu med på att tala om palestinsk självständighet (naturligtvis utan att använda de hemska orden ”stat” eller ”självständighet”, utan  istället lite svammel om ”två fria folk, brevid varandra (…) med egen flagga, egen nationalhymn och eget styre”) eftersom denna palestinska stat i dagsläget fortfarande är långt borta. Bosättningarna däremot är inte allls långt borta, och om lite virtuella eftergifter i frågan om en tvåstatslösning kan bidra till att bosättningarna kan fortsätta att byggas ut plus att regeringskoalitionen håller ihop ett tag till, så okej.

Netanyahu profilerar sig gärna som en stark ledare, men i praktiken har han upprepade gånger visat sig synnerligen mottaglig för påtryckningar. Jag har svårt att se att Obama verkligen sväljer Netanyahus tal utan att kräva handling på markytan. Det går inte att bygga upp en ekonomi utan rörelsefrihet. Det går inte att bygga upp fungerande institutioner utan politisk frihet. Det går inte att bygga upp en stat utan ett sammanhängande territorium, och det går inte att bygga ett Palestina utan Östra Jerusalem som huvudstad.

Jag tippar att det riktiga bråket mellan Netanyahus regering och Obamaadministrationen kommer att bryta ut om regeringen börjar bygga bostäder i E1-området utanför Maale Adumim (för detaljer om E1-problematiken, sök tidigare inlägg på den här bloggen). Netanyahu har lovat att bygga E1. Eli Ishai från Shaspartiet intygade nyligen att att bosättningspolitiken, speciellt i östra Jerusalem, ska fortsätta ännu mer aggressivt än förut. Bosättningspolitiken i Jerusalem avser att omintetgöra alla planer på att upprätta en palestinsk stat med ett sammanhängande territorium och med östra Jerusalem som huvudstad. Obamaadministrationen är helt medveten om detta. Ger Netanyahus regering klartecken för bulldozrarna att börja gräva grunder för hus i E1, då hjälper inte alla fina ord om ”två fria folk brevid varandra”. Då är det pay time.

Uppdatering: Gideon Levy kommenterar talet i Haaretz.

Uppdatering 2: Shaul Arieli skriver i Haaretz: ”Netanyahu’s speech of regression has aligned him with the positions of Shas and Yisrael Beiteinu. They accept the idea of two states but try to torpedo it with conditions that render it ridiculous. That is what Netanyahu did when he said in his address that he was ready to begin peace negotiations immediately without preconditions: He demanded Palestinian recognition of Israel as the Jewish people’s national home, agreement to a demilitarized Palestinian state, removing the refugee issue from the agenda, and maintaining united Jerusalem under Israeli sovereignty – before starting negotiations.”

Yes.

SvD DN DN SvD

Lästips: reaktioner på Obamas tal och om att leta hus på Västbanken

Om Obama: Religion and Ethics har intressanta kommentarer från den akademiska världen: Yvonne Haddad, professor i islamsk historia och muslimsk-kristna relationer från Georgetown University; Omdi Saif, assoc. professor i religionsvetenskap vid North Carolina University; Tariq Ramadan, professor i islamvetenskap vid Oxford; Marc Gopin, direktor för Center for World Religions, Diplomacy, and Conflict Resolution at George Mason University’s Institute for Conflict Analysis and Resolution; Amir Hussain, teologiprofessor från Loyola Marymount University i Los Angeles diskuterar Obamas tal ur ett religiöst-etiskt-politiskt perspektiv.

Bosättningar: Läs om hur Gershom Goremberg går och letar hus på Västbanken, apropå det här med ”naturlig tillväxt”.  Hillary Clinton påstår dessutom i Haaretz att Bushadministrationen aldrig samtyckte med byggandet i bosättningarna på Västbanken.  Hon har förmodligen rätt – de samtyckte inte, de tittade bara åt andra hållet förutom angående E1-området, där de sade stopp.

E1-området kommer förmodligen att bli en av de tydligaste stötestenarna mellan Obamaadministrationen och Netanyahuregeringen. Netanyahu har lovat att bygga. Vägarna är klara, skyltarna är uppe, och bulldozrarna kan komma vilken minut som helst. Obama har tydligt sagt nej. Det går inte att göra både och.

Regeringens plan för Jerusalem, II

Fick just mail från Ir Ammim som berättade att den nya regeringens planer om Jerusalem (som jag skrev om här) har fått stor uppmärksamhet i internationella media – även i DN. Har ni inte läst artikeln än (den är från 8/5) så läs nu.