I dagarna rönte den bibliske kung Hiskia stor uppmärksamhet. Ett litet lersigill, som hittats i en utgrävning nära Tempelberget i Jerusalem redan för fem år sedan, visade sig vid en mer ingående inspektion bära namnet ”Hiskia [son av] Ahas kung av Juda”. Detta är första gången ett lersigill med namnet på en biblisk kung påträffas i en vetenskaplig utgrävning, vilket gjorde fyndet till en extra stor sensation. På det lilla sigillet, som bara är ca 13 mm i diameter, syns också en bevingad sol, som visar på assyriskt inflytande, och två ankh–symboler som i egyptisk tradition symboliserar evigt liv.
Bibeln framställer kung Hiskia som en rättfärdig regent. ”Hiskia förtröstade på Herren , Israels Gud. Ingen var honom lik bland alla Juda kungar efter honom, inte heller bland dem som varit före honom” (2 Kung 18:5). Men Hiskia lever i en osäker period i slutet av 700-talet f Kr. Assyriska kungar gör återkommande räder in i Levanten, och år 722 faller kungariket Israel. 701 anfaller Sancherib städer i det judeiska låglandet och intar Lachish, en viktig befäst stad. Slaget om Lachish pryder en enorm detaljerad relief i Sancheribs palats i Nineve (kan beskådas på British Museum). Sancherib skickar så sina härar mot Jerusalem: ”Men kungen i Assyrien sände från Lakish i väg Tartan, Rab-Saris och Rab-Sake med en stor här mot kung Hiskia i Jerusalem” (2 Kung 18:17). Därefter går berättelserna isär. Enligt Bibeln blir Hiskia dödssjuk. Sancherib å sin sida konstaterar förnöjt i sina annaler att ”Hiskia stängde jag inne i Jerusalem som en fågel i en bur”. Hiskia får välja mellan att betala skatt till Assyrien eller dö, och väljer skatten. Symbolerna på lersigillet kan tolkas som att Hiskia verkligen var dödssjuk och därför använde ankh-symbolerna som tecken på sin återfunna hälsa. Man kan också tolka dem som ett tecken på att han valt livet (och Assyriens bevingade sol) framför döden i ett uppror mot Assyrien. Båda varianterna speglar det lilla judeiska kungadömet mellan Assyrien och Egypten, vars symboler det också gjorde till sitt.
Vad är då ett lersigill? Under denna period (järnåldern, ca 800-580 fKr) skrevs officiella brev på papyrus. När brevet var färdigt rullade man ihop det och knöt ihop rullen med ett snöre. För att mottagaren skulle kunna verifiera avsändaren och dessutom vara säker på att brevet inte öppnats under vägen fästes ett sigill på brevet. Man rullade en liten lerkula till en boll, tryckte den försiktigt på snöret och/eller knuten. På lerbiten trycktes sedan en stämpel som oftast var gjord av sten, med ett namn och symboler inristade spegelvänt. När stämpeln trycktes på lerbiten syntes namnet och symbolerna i relief, precis som på Hiskias lersigill. Det är alltså inte frågan om en inskription utan om ett avtryck från en stämpel.
Lersigill brändes inte – i så fall hade ju brevet också brunnit upp. I naturligt tillstånd så håller den torra leran inte speciellt länge, absolut inte 2700 år, utan förvandlas snart till damm. Men ibland utsattes lersigill för brand, till exempel om staden intogs och brändes – vilket hände i Jerusalem år 586 fKr när de babyloniska trupperna intog staden. När lersigill upphettas blir de till keramik, och keramikbitar bevaras mycket länge i jorden. Det är förmodligen förklaringen till att Hiskias sigill kunde upphittas.
Lersigill är f ö inte alls ovanliga – ett femtiotal har hittats i utgrävningar i Jerusalems äldsta delar i det nuvarande palestinska kvarteret Silwan, idag den arkeologiska parken City of David. Många av dem har ändelsen -jahu, en kortform av namnet för den judeiska guden YHWH. Vissa av dem, som t ex Gemarjahu ben Safan, nämns i Bibeln (Jesajas bok), men de allra flesta är okända. Förhoppningsvis kan arkeologin hjälpa oss att lära oss mer om det judeiska kungarikets befolkning, samhällsorganisation, religösa föreställningar och ekonomiska förutsättningar, och inte enbart användas som ett endimensionellt slagträ i den nationalistiska kampen om Jerusalem.
Anna Veeder - svensk guide i Israel 