Läste just Netanyahus tal på nätet, eftersom jag igår kväll var upptagen med intressantare saker och det redan innan talet var uppenbart att det här inte handlade om något historiskt politiskt tal utan om ett ”överlevnadstal”, för att citera den kände politiske kommentatorn Chanan Kristall från Reshet Bet.
Gäsp.
Ett historiskt tal är ett tal som visar på en ny väg, som öppnar för nya möjligheter och som åstadkommer en förändring. Att år 2009, efter Osloavtalet, Tabaförhandlingarna, Clinton, Mitchell, Geneveinitiativet och Vägkartan tala om ”ekonomisk fred” och att palestinierna ska få rätt att leva i en demilitariserad stat sida vid sida med Israel om de bara erkänner Israel som judisk stat medan Jerusalem alltid ska förbli Israels odelade huvudstad och byggandet i de existerande bosättningarna ska fortsätta, det är att befinna sig mentalt någonstans i början av 1993.
De politiska kommentatorer jag hörde innan talet hölls var ganska eniga om att Netanyahu inte alls ville hålla det här talet, men tvingades till det på grund av Obamas initiativ. Enligt min egen åsikt gick Netanyahu med på att tala om palestinsk självständighet (naturligtvis utan att använda de hemska orden ”stat” eller ”självständighet”, utan istället lite svammel om ”två fria folk, brevid varandra (…) med egen flagga, egen nationalhymn och eget styre”) eftersom denna palestinska stat i dagsläget fortfarande är långt borta. Bosättningarna däremot är inte allls långt borta, och om lite virtuella eftergifter i frågan om en tvåstatslösning kan bidra till att bosättningarna kan fortsätta att byggas ut plus att regeringskoalitionen håller ihop ett tag till, så okej.
Netanyahu profilerar sig gärna som en stark ledare, men i praktiken har han upprepade gånger visat sig synnerligen mottaglig för påtryckningar. Jag har svårt att se att Obama verkligen sväljer Netanyahus tal utan att kräva handling på markytan. Det går inte att bygga upp en ekonomi utan rörelsefrihet. Det går inte att bygga upp fungerande institutioner utan politisk frihet. Det går inte att bygga upp en stat utan ett sammanhängande territorium, och det går inte att bygga ett Palestina utan Östra Jerusalem som huvudstad.
Jag tippar att det riktiga bråket mellan Netanyahus regering och Obamaadministrationen kommer att bryta ut om regeringen börjar bygga bostäder i E1-området utanför Maale Adumim (för detaljer om E1-problematiken, sök tidigare inlägg på den här bloggen). Netanyahu har lovat att bygga E1. Eli Ishai från Shaspartiet intygade nyligen att att bosättningspolitiken, speciellt i östra Jerusalem, ska fortsätta ännu mer aggressivt än förut. Bosättningspolitiken i Jerusalem avser att omintetgöra alla planer på att upprätta en palestinsk stat med ett sammanhängande territorium och med östra Jerusalem som huvudstad. Obamaadministrationen är helt medveten om detta. Ger Netanyahus regering klartecken för bulldozrarna att börja gräva grunder för hus i E1, då hjälper inte alla fina ord om ”två fria folk brevid varandra”. Då är det pay time.
Uppdatering: Gideon Levy kommenterar talet i Haaretz.
Uppdatering 2: Shaul Arieli skriver i Haaretz: ”Netanyahu’s speech of regression has aligned him with the positions of Shas and Yisrael Beiteinu. They accept the idea of two states but try to torpedo it with conditions that render it ridiculous. That is what Netanyahu did when he said in his address that he was ready to begin peace negotiations immediately without preconditions: He demanded Palestinian recognition of Israel as the Jewish people’s national home, agreement to a demilitarized Palestinian state, removing the refugee issue from the agenda, and maintaining united Jerusalem under Israeli sovereignty – before starting negotiations.”
Yes.
Anna Veeder - svensk guide i Israel 