Kategoriarkiv: Politik

Tempelberget – religiös eller politisk konflikt?

Jerusalem och Tempelberget är inte konfliktens centrum”, skriver journalisten och författaren Anita Goldman i en intressant och aktuell artikel på DN:s Kulturdebatt. Hennes synsätt speglar utan tvivel många sekulärt sinnades obehagskänslor inför de judar som trots rabbinatets uttryckliga religiösa förbud går upp på Tempelberget under israelisk poliseskort trots muslimsk ilska och protest (eller kanske i syfte att framkalla just muslimsk ilska och protest).

”Judendomen är sedan tvåtusen år Bokens folk, inte Templets”, hävdar Goldman. Den sionistiska rörelsens ledare rynkade på näsan åt det efterblivna Jerusalem, och Moshe Dayan gav Tempelbergets nycklar till det muslimska styret, Waqf. Detta är obestridligen sant. Men samtidigt som den socialistiska rörelsen ägnade sin energi åt att bygga kollektivjordbruk längs kustremsan och i de bördiga dalarna i landets norra del så var de flesta judiska immigranterna under 1900-talets första årtionden traditionellt religiösa judar, av vilka många sökte sig till Jerusalem. I den brittiska folkräkningen 1922 har Jerusalem en absolut judisk majoritetsbefolkning. Under den jordanska blockaden mot västra Jerusalem våren 1948 beordrade Ben Gurion att omdirigera trupper från Negevöknen – den mycket viktiga fronten mot Egypten – för att öppna en korridor till Jerusalem. ”Jerusalem kommer att stå fast utan Negev, men Negev kommer inte att stå fast utan Jerusalem”, fastslog Ben Gurion. Moshe Dayan gav mycket riktigt nycklarna till Waqf, men med honom på berget fanns också militärens överrabbin Shlomo Goren som några dagar tidigare föreslagit för general Uzi Narkiss att spränga Klippmosken i luften men fått tummen ner.

Trots Dayans beslut innebar 1967 innebar en fundamental förändring av den judiska relationen till Tempelberget. För första gången på 1900 år befinner sig den enda riktigt heliga platsen i judendomen – platsen för Salomos och Herodes tempel – under judisk kontroll. Högt uppsatta rabbiners förbud emot att beträda Tempelplatsen på grund av rituell orenhet räckte länge för att hålla de flesta judarna borta, men har i praktiken fått mindre och mindre betydelse. 1996 beslöt en grupp rabbiner från bosättningar på Västbanken att tillåta religiösa judar att gå upp på Tempelberget under vissa restriktioner rörande rituell renhet och områden som kan beträdas. Efter några års stängning under den andra intifadan 2000-2003 tillät polisen åter judar att besöka berget på villkor att inga religiösa föremål tas med och ingen bön får förrättas på berget (det gäller även kristna besökare). Sedan dess har strömmen judiska besökare bara ökat och inkluderar även politiker, främst från det nationalreligiösa lägret. Det rör sig om en politisk-religiös proteströrelse underifrån, understödd av diverse egensinniga och aningen rebelliska rabbiner som struntar i överrabbinatets direktiv. På senare år får de också stöd av politiker på högerkanten, flera av dem kvinnor. Inte ens rabbin Goren ville tillåta kvinnor att beträda Tempelberget på grund av rituell orenhet relaterad till barnafödande och menstruation, som inte kan hävas idag utan ett offer i Templet. Men modernt ortodoxa kvinnor struntar i det och går upp i alla fall. Gamla tabun luckras upp, politiska krav på full israelisk överhöghet på Tempelberget kopplas till moderna liberala idéer om fri religionsutövning, och en konflikt som kanske i grunden någon gång var enbart territoriell är det inte längre. Inte på Tempelberget.

 

Annonser

Protester mot Fayyad

I torsdags var jag i Jerusalem och träffade bland annat en palestinsk vän på YMCA:s trevliga terrass. Han berättade om protester och demonstrationer mot premiärminister Fayyad – främst på grund av den ekonomiska krisen och de ökade levnadskostnaderna. Då protesterna inte lett till något nämnvärt våld så har de inte fått mycket uppmärksamhet (om någon) i mainstreammedia. Så här låter det på 972 mag:

”Despite an expected 5 percent growth in the Palestinian economy this year, this growth is a deceptive figure. The Palestinian economy is captive to the Israeli occupation and is regulated and handcuffed by the Paris Protocol, an agreement that preceded the Oslo Accords.”

Oroligheterna och protesterna kommer eventuellt inte bara få konsekvenser för Fayyads position utan även för den palestinska myndighetens framtid:

”However, what is more important than whether or not Prime Minister Fayyad holds onto his job is the role of the Palestinian Authority. Since it’s inception, the Palestinian Authority failed to deliver on its promises. No statehood, no freedom, and no dignity for the Palestinian people. Its sole justification for existence has become providing services, creating government jobs, facilitating modest business growth, fundraising, providing some internal law and security services, and – some say – enabling the Israeli occupation. If the Palestinian Authority is unable to provide basic services, then its role and purpose are unclear. The Palestinian Authority’s reason for existence is going become an increasingly tough sell to the Palestinian people, who might turn against it when they are done with Fayyad.”

Om PA faller – vem tar över då? Hamas? Enligt min palestinske vän finns ingen sympati för Hamas på Västbanken. Det gamla Fatahgardet? De unga vill inte veta av dem. IDF? Vill Israel ta ansvaret för några miljoner palestinsk civilbefolkning?

Det kanske blir så. Läs förresten Carlo Strengers senaste krönika We’ve lost: It’s time to think about one state.

Manifestation för Israel på Sergels Torg

Manifestationen för Israel på Sergels Torg har varit ett hett tema för många av mina FB-vänner på sistone. Det verkar ha varit mycket lyckat: 1 200 personer deltog i manifestationen. Israeliska media streamade och skrev om det (här ynetnews som dock inte fixade detta med arrangörens namn riktigt :). All heder åt henne för initiativ och genomförande – sådant ”går inte till fots”, som vi säger här.

Läste kommentarerna till den hebreiskspråkiga artikeln och de var överlag mycket positiva. Israeler är inte vana vid spontant stöd och tar tacksamt emot alla sympatiyttringar. När jag i våras träffade en gymnasieklass i Haifa tillsammans med en svensk grupp så sade de israeliska eleverna ”vi vet att många i Europa inte tycker om oss”…det kändes sorgligt att höra det av ett gäng entusiastiska och kunniga 17-åringar i Haifa.

För mig personligen känns dock manifestationen som en mycket svensk angelägenhet. I Sverige är det på många håll mycket politiskt inkorrekt att säga att man är israel, har varit i Israel eller på något vis stöder Israel. Därför är den här manifestationen viktig i det svenska samhället. I Israel däremot är landets existensrätt ingen diskussionsfråga utan ett faktum. De som har svårt att acceptera denna fundamentala rätt har enligt min åsikt diskvalificerat sig som diskussionspartners. Från den utgångspunkten så är det viktigare att diskutera hur det israeliska samhället ska se ut, idag och i framtiden. Verkligheten finns här utanför fönstret, hemma i byn och bortom gröna linjen. Till exempel i  Nahum Barneas senaste kolumn. Eller Carlo Strengers. För att spara er långa meningar på engelska: Israel är redan i praktiken en binationell stat där en stor del av befolkningen – palestinierna på Västbanken – saknar rösträtt och medborgarskap. Detta borde oroa alla som värnar om Israel som en demokratisk rättstat med judisk majoritet.

.

Irandiskussionen fortsätter på förstasidorna

Israeliska media fortsätter att dryfta åsikter och detaljer angående en eventuell israelisk attack mot Iran. Men som en kommentator påpekade i den förra tråden – den här diskussionen är lite för offentlig för att verka helt trovärdig. När det är allvar brukar israeliska politiker och militärer hålla tvärtyst, som till exempel innan Israel bombade al-Kibar reaktorn i Syrien. I en analys på utmärkta 972 mag radar Noam Sheizaf upp en rad orsaker till varför en israelisk attack mot Iran tycks mindre och mindre trolig i nuläget:

1. Israels militära ledning är emot en israelisk attack så länge inte denna har full backning från USA (vilket inte är fallet i nuläget).

2. Diskussionen har blivit väldigt politisk, vilket är synnerligen ovanligt i Israel när det handlar om ”riktiga” krig.

3. Netanyahu och speciellt Barak låter inte helt trovärdiga utan mer som om de förbereder sig för nästa valkampanj.

4. Barak sparkade ingen av militärerna som motsatt sig hans planer.

5. Livet fortsätter som vanligt – amerikanska turister och deras barn kommer till Israel på semester, studentprogram osv osv fortgår som vanligt.

6. Hemmafronten har inte fått instruktioner att göra något speciellt. Jag, till exempel, har ingen gasmask och har inte uppmanats att gå och hämta en. Inga kort med info i brevlådan, inga övningar att springa till skyddsrummet på jobbet.

Samtidigt så publicerar tidningarna artiklar som detaljerar de ekonomiska konsekvenserna av en eventuell israelisk attack (inte bra. Dollarn har redan gått upp till över fyra shekel pga att utländska investerare börjat plocka bort sina pengar. Att kriga kostar dessutom runt en miljon shekel om dagen, om jag hörde rätt i nyhetssändningen i TV i går) och förklarar att den israeliska hemmafronten inte är beredd, vilket är helt korrekt. Många är på semester och andra, jag till exempel, sitter och pluggar. Ändå kan man inte låta bli att fundera på hur väl inställda de iranska raketerna är, jämfört med t ex Hizbollah som har en felmarginal på typ en halvmil. Kommer de bara att skjuta mot militära mål och stora civila mål som Tel Aviv, Haifabukten och Dimona? Är man i säkerhet om man åker ut i öknen eller upp i bergen i Galileen?

Iran

Kommer Israel att attackera Iran? Det verkar som om herrarna Barak och Netanyahu bestämt sig för det, frågan är bara när. Idag publicerades nyheten att israelerna ska kunna få uppdateringar från Home Front Command angående inkommande raketer till sina mobiler. Samtidigt så finns det en stark opinion inom säkerhetsstyrkorna emot en israelisk attack utan stöd från USA. Läs Larry Derfner på 972mag:

”A revolt by the Israeli military/intelligence establishment and Israel’s best reporters, helped along by President Shimon Peres and ultimately enabled by the Obama administration, is stopping an insane war from being launched by Israel’s two ideologically insane political leaders, a war they’ve been planning for years. (…)  Not coincidentally, this shift comes as the heads of all the military and intelligence branches continue to stand solid as a rock against Bibi and Barak’s plans. They haven’t budged from their position that an Israeli attack without America behind it – and America isn’t – would do little damage to Iran’s nuclear facilities in return for a lot of death and destruction in this country, and end up strengthening Iran while weakening Israel, especially its relationship with the U.S.”

För att överbrygga detta problem söker nu Netanyahu att utöka sina befogenheter, skriver TimesofIsrael. ”If approved, Prime Minister Benjamin Netanyahu, and his successors, would gain the ability to implement an agenda even in the face of opposition in the Knesset or government appointed committees, in what the prime minister’s office called a bid to “strengthen governance.” Samtidigt sade vice PM Silwan Shalom i radio att han motsätter sig en israelisk attack och anser att Israel istället ska pressa för hårdare sanktioner mot Iran.

Hilltop youth önskar oss ett gott nytt 2012

För ett tag sedan skrev jag en post med titeln ”trefrontskrig”. Efter kanal 2:s reportage om Naama Margolis blev det som bekant enorm uppmärksamhet på frågor som rör ultraortodox radikalisering och tilltagande exkludering av kvinnor. Den sortens extremism berör främst det israeliska samhället samt i begränsad form judar utomlands. Däremot har den ringa inflytande över utrikespolitiken.

Det har däremot de ultranationalistiska ungdomar som brukar kallas ”Hilltop Youth” (Noar Hagvaot) och som ligger bakom de flesta fall av skadegörelse på palestinsk egendom och även emot israeliska soldater. Deras världsbild är ortodoxt religiös med full betoning på landet Israels religiösa helighet och utsträckning, vilket precis som hos de ultraortodoxa utgör en ny form av fanatism på ett visst tema inom judendomen. Men detta vore också en intern religiös debatt om det inte vore för den här gruppens politiska sprängkraft.

 Nu har 972 magazine lagt upp ett nytt israeliskt kanal 2-reportage där Hilltop Youth förklarar sin världsbild (engelsktextat). Jag vill betona att de här åsikterna visserligen är väldigt extrema och utgör en minoritet i den nationalreligiösa befolkningen, men just attityden att ”araberna hör inte hit” är något jag stöter på hela tiden hos nationalreligiösa. De har 22 länder och de har inget i Landet Israel att göra. Värt att ta på allvar för alla som bryr sig om vart Israel är på väg någonstans.

Där man spottar på kvinnor

Efter en rad incidenter där ultraortodoxa män attackerat och verbalt misshandlat kvinnor i bussar och på andra ställen har israeliska media den senaste veckan haft strålkastarna riktade mot fenomenet ”exkludering av kvinnor”. Tanya Rozenblit uppmanades av en ultraortodox man, och senare även av en polis, att flytta på sig till bakre delen av bussen eftersom mannen inte ville sitta bakom en kvinna, men vägrade och hamnade på förstasidorna. I fredags sände israeliska kanal 2 ett reportage från Beit Shemesh där en liten flicka från en nationalreligiös familj berättar att en grupp ultraortodoxa män spottat på och skrikit ”hora” efter henne då hon var på väg till skolan eftersom flickans kjol och tröja tydligen inte uppfyllde deras extrema krav på ”anständighet”, och sedan dess har israeliska media gått i spinn. Jag tror inte att jag  någonsin hört så många ultraortodoxa rabbiner – och kvinnor – i radion. Vilket kanske är synd, men samtidigt är det på tiden att den religiösa extremismen som frodas i städer som Beit Shemesh kommer upp på bordet, för det handlar inte på något sätt om attityder som håller sig inom gränserna för de ultraortodoxa kvarteren. För att uttrycka det som killen i slutet av reportaget: ”Hela Israel kommer att bli ultraortodoxt, och det är inget ni kan göra åt det”.

Reportaget kan ses i sin helhet på Youtube (engelsktextat). En mer lättläst textad version finns på 972 magazine.

Relationen mellan sekulära och religiösa (och mellan ultraortodoxa och nationalreligiösa) är främst en intern israelisk fråga som handlar om det israeliska samhällets karaktär och värderingar, där vissa vill ha en teokrati styrd enligt halakha och andra vill se ett demokratiskt rättssamhälle. Samtidigt så påverkar de här processerna även judar utomlands, som ofta får problem om de invandrar till Israel och tvingas betjäna sig av det israeliska rabbinatets institutioner som idag styrs av ultraortodoxa rabbiner – som själva inte använder sig av rabbinatets tjänster – och när någon nu förfärdigat en översättning till engelska så råder det inga tvivel om att det här reportaget kommer att ses även utanför Israel.

Det är viktigt att komma ihåg att extremisterna, precis som i länder med muslimsk majoritet, är en högljudd och våldsam minoritet som inte drar sig för hot och terror mot en mer moderat befolkning för att få igenom sina krav. Majoriteten av de ultraortodoxa är laglydiga och sansade människor som inte stöder extremism, och judendomen som religion är inte våldsammare än någon annan religion – enligt min åsikt avsevärt mycket mindre. Men just därför måste den tysta majoriteten och de framträdande rabbinerna visa ledarskap och inte låta diskriminerande och kränkande uttryck för kvinnohat sprida sig ostört.

Hasbara i Liebermans skugga

Efter diplomaten Ilan Baruchs avhopp från utrikesministeriet har turen nu kommit till f d ambassadören i Frankrike Daniel Shek som i en lång artikel i Haaretz lägger ut sina synpunkter på Israels hasbara (lit. ”förklarande”, i praktiken: PR) och varför han valde att inte fortsätta sin diplomatiska karriär. Liebermans kansli förklarade vid båda avhoppen att det endast handlar om bittra och besvikna anställda som är ute efter att hämnas på sin boss, vilket av en ren händelse ordagrant påminner om Moshe Katzavs förklaring till varför några av hans f d kvinnliga anställda vittnade emot honom.

Artikeln är lång, så här kommer några klipp:

”My crisis point,” Shek recalls, ”was at the ambassadors’ conference in 2009, an event that the Foreign Ministry organizes once a year, which is attended by ambassadors from all over the world. And there the [then-] new foreign minister said that the Foreign Ministry had become the Ministry for Palestinian Affairs, referring to Tzipi Livni’s tenure as foreign minister, and added that in his opinion the ministry should not deal with the peace process, because there wouldn’t be one in any case.

(Min fetstil. Detta är värt att uppmärksammas för alla som påstår att Israel är seriöst angående omedelbara förhandlingar i syfte att nå en fredlig överenskommelse med palestinierna, tycker jag.)

How is it that our hasbara (official public relations effort ) tries so hard and yet many Israelis are convinced it is unsuccessful?

”Because in Israel there are unreasonable expectations of hasbara. For example, nobody denies that the prime minister is a talented communicator and when he’s in front of a camera, whether for 30 seconds or 30 minutes – he’s powerful. He has been in the media arena for 30 years trying to explain our right to settle in the territories. Why isn’t the world convinced? Because it’s not a question of hasbara. It’s like writing a letter of complaint to Elite’s packaging department complaining that the chocolate isn’t tasty. It’s not the right ‘address.(…) There’s no hasbara in the world that can explain away an Israeli tank confronting a fighter with a Kalashnikov rifle who is standing in a street with an open sewer, in a refugee camp in Jabalya.”

Jag tenderar nog att hålla med. Även om jag inte på något sätt köper den värsta antiisraeliska retoriken och vinklingen i en del svenska media så ligger inte bara problemet i hur chokladen förpackats utan, tyvärr, även i själva chokladen. Och om vi nu pratar om Elite-choklad så bara måste jag länka till en sång från den israeliska litteraturens oslagbara höjdpunkt – Yonathan Gefens ”Hakeves Hashisha-asar”. Genialt.

Trefrontskrig

Efter att ha läst morgonens nyheter så går det att konstatera att vi är mitt uppe i ett trefrontskrig. Inte mot grannländerna eller Iran, utan emot Israel som en demokratisk och modern stat. I korthet handlar det om politiskt motiverad religiös extremism på Västbanken, t ex då några hundra maskerade ungdomar bröt sig in i en militärbas (!) och levde rövare där, andra klippte sig igenom stängslet vid gränsen mot Jordanien nära Qasr al-Yahud och tog över några övergivna kyrkor på den jordanska sidan (de arresterades inom kort). Det handlar om extremnationalister och självutnämnda patrioter som MK Danny Danon, Fania Kirshenbaum och organisationer som Im Tirtzu och deras attack mot allt och alla som försvarar demokratiska principer och minoriteters rättigheter (tältprotesterna i Tel Aviv, statsvetenskapliga institutionen på Ben-Gurionuniversitetet i Beer Sheva, NGOs som får bidrag från EU-länder, Högsta Domstolen m fl i en lång, lång rad) samt nu ett förslag att förbjuda muezzin att använda högtalare. Det handar om religiös radikalisering som vill få bort kvinnor ur det offentliga livet överhuvudtaget, bl a på Jerusalems reklampelare som redan i flera år inte har kvinnobilder oavsett ålder eller funktion.

Jag avstår från att lägga upp länkar – det är bara att läsa rubrikerna på sajter som Haaretz, Ynetnews, Jpost och 972 mag, och se vart vinden blåser. Det handlar inte om enskilda incidenter utan om en fullt medveten tsunami i syfte att få bort allt som inte passar ihop med Israel Beiteinus och Likuds högerfalangs definition av sionism och patriotism. Vilket Israel som kommer att finnas på andra sidan av den här tsunamim törs jag i dagsläget inte svara på.