Judiska liberaler och SLES

Carlo Strenger skriver i Haaretz (”Jewish liberals from all nations, unite”) om judiska liberalers balansgång mellan å ena sidan kritik mot antidemokratiska och illiberala tendenser i det israeliska samhället (se Lieberman, Ishai) och å andra sidan ett totalt avståndstagande från vad Strenger kallar ”SLES”:

”There are those on the European (and sometimes on the American) left that have moved into a simplistic, black-and-white worldview governed by what I call SLES, short for ”Standard Left Explanatory System.” SLES is a remainder of the guilt that many Europeans feel about their colonial past. Its algorithm is very simple: always support the underdog, particularly if non-Western. If the underdog behaves immorally (9/11; 7/7; Hamas hiding weaponry and fighters in civilian buildings), always accuse the West, and preferably Jews, for having pushed them to do this. Never demand non-Western groups to take responsibility for their actions, but instead masochistically look for ways to make the West responsible.”

Känns välbekant, eller hur? Men det går att vara kritisk mot bosättningspolitiken och mot ockupationen  utan att falla i SLES-fällan. Strenger fortsätter:

”The new Jewish Liberal voice refuses to give in to the pressures of the Jewish right to support Israel’s actions when if they are wrong-headed, immoral and destructive. It is critical of Israel’s continuing occupation of Palestinians territories after 43 years, and condemns the ongoing settlement construction.

At the same time it refuses, adamantly, to cave in to the masochistic tendency of SLES to look for Western culprits only, and systematically exposes anti-Semitic undercurrents in some of the anti-Israeli rhetoric. It strongly supports Palestinians’ right to a state of their own in which they can live in dignity and freedom, but it doesn’t let them off the hook for their dreadful mistakes, starting with the rejection of the UN partition agreement in 1947 and ending with electing the explicitly anti-Semitic Hamas into power in 2005.

It firmly believes that respecting Palestinians means to hold them responsible for their actions and consistently unmasks the tendency of the Arab world to accuse Israel of its own shortcomings and backwardness; and it never loses sight of the dangers in radical Islam, while seeking cooperation with moderate and progressive Arabs and Muslims.

The new Jewish Liberals are characterized by what philosopher Susan Neiman, in a wonderful book has called Moral Clarity: a combination of moral principles that are not to be compromised combined with insistence that reason rather than religious belief or dogmatic ideology must be the guide in making up our minds on questions of fact.”

Intervju med David Chemla från JCall/Peace Now France

Försöker Europas nya judiska grupp JCall utöva ett orättvist tryck på Israel? David Chemla tycker inte det:

”I think our initiative is actually helping Israel’s image in Europe. It is a pretty low image over here these days, because of what happened in Gaza, mainly, and it is commonly believed in Europe that Israel is the provocative, negative side of the conflict – the one that is blocking the peace process.

What we are doing is showing that within the Jewish community there is debate – an open debate – and that we are not monolithic. We identify ourselves with Israel and its rights, but we criticize. This is healthy and needed. We are Jews, Zionists and are always ready to stand up for Israel’s right to exist. We are against delegitimization and boycotts of Israel, but what we are showing is that it’s okay to be identified with Israel, and at the same time also to criticize [some] of it’s actions.

As for [being] responsible, we are doing the only responsible thing we can think to do. We are speaking as friends of Israel and we are saying ”You are going to make a mistake. You have to decide how to behave, not us. But as friends, as Jews, we want to tell you that you are going down a wrong path.”

Enligt Haaretz är David Chemla född i Tunisien. Han bodde i Israel i tio år och gjorde militärtjänst i IDF men flyttade sedan till Paris, där han idag är leder franska Peace Now.

JCall – ett europeiskt J Street

Haaretz berättar att 3 000 europeiska judiska intellektuella har undertecknat ett öppet brev till Europaparlamentet där de bland annat kräver ett byggstopp på Västbanken och i Östra Jerusalem. Bland signatorerna befinner sig Bernard-Henri Levy och Alain Finkielkraut, som räknas till Israels främsta supporters i Frankrike, och Daniel Cohn-Bendit som var en av frontfigurerna i 68-upproret i Frankrike. I brevet beskrivs ockupationen och bosättningarna som ”moraliskt och politiskt felaktiga” och påpekar att de ”föder den oacceptabla delegitimationsprocess som Israel utsätts för utomlands”.  

J Call presenterar sig som den europeiska versionen av J Street och lanseras i Bryssel imorgon den 3 maj. ”Vi har två mål”, säger initiativtagaren David Chemla, som också leder Peace Now’s franska filial, till Jerusalem Post. ”Först och främst är vi väldigt oroliga över den israeliska regeringens byggnadspolitik, speciellt i östra Jerusalem. Vi anser att den utgör ett allvarligt hot mot tvåstatslösningen och därför mot fred. Men vi vill också arbeta emot de oupphörliga försöken att delegitimisera Israel i europeiska länder”.

Elie Barnavi, Israels f d ambassadör i Frankrike och en av talarna på Brysselkonferensen säger att ”det är inte tillräckligt att tala om en tvåstatslösning, det är också nödvändigt att göra allt för att få denna lösning att ta form. Och detta kan bara börja med slutet på kolonisationen. (…) Israel är i en ohållbar situation idag på grund av sin oansvariga regering. Tiden är inte på vår sida. JCall kommer att ge europeiska judar möjligheten att göra sin röst hörd, innan det är för sent.”

Enligt  Alternative Information Center (radikal antisionistisk israelisk-palestinsk vänsterorganisation) kommer organisationen UJFP (Union Juive Francaise pour la Paix, vars målsättning verkar vara samma som svenska JIPF) inte att skriva under eftersom ”palestinierna är helt frånvarande i JCall, Gaza nämns inte, rätten till återvändande för palestinska flyktingar existerar inte, och de nämner inte alla invånare i Israels rätt till fullt medborgarskap. Värst av allt: uppropet fastslår att beslutet angående en lösning enbart är en israelisk angelägenhet och inte resultatet av palestinsk-israeliska diskussioner. Initiativtagarna till JCall döljer inte att deras motivation är att säkra staten Israels existens och säkerhet, och deras rädsla för delegitimisering av Israel, utan att nämna internationell lag.”

Utan att gå in på för mycket polemik tycker jag att det är ganska typiskt att UJFP å ena sidan klagar på att JCall inte betonar att en lösning måste byggas på israelisk-palestinska förhandlingar, men å andra sidan själva inkluderar en massa saker som tydligen inte måste byggas på förhandlingar. Själva nämner de inte något om problematiken kring Hamasstyret i Gaza, till exempel.

Sedan tycker jag också att det är helt legitimt att vilja verka för Israels existens inom säkra gränser och emot delegitimiseringen (finns det något annat land i världen vars existensrätt ifrågasätts så regelbundet och så konsekvent?) och att bosättningspolitiken faktiskt i mycket är en intern israelisk fråga. Här kan den europeiska judenheten göra en enorm skillnad, precis som J Street.

JCalls öppna brev kan läsas i sin helhet här. Skriv under!

Alla ni svenska judar som å ena sidan inte alls stöder den israeliska högern men samtidigt avskyr JIPF och deras allianser med extremvänstern och tal på demonstrationer där man viftar med Hamas- och Hizbollahflaggor – här är er chans att delta i något vettigt.  Lägg tio procent av er energi på att fajtas med Aftonbladet och nittio procent på att öppet stödja en sansad proisraelisk politik. Om ni vill så är det ingen saga.

Uppdatering: J Call fick mycket uppmärksamhet i arméradions morgonsändning där Razi Barkai passade på att intervjua Alain Finkielkraut och diverse högerdebattörer utnyttjade tillfället att beskylla JCall och likasinnade för att på detta sätt uppmuntra terrorism. Men precis som Yossi Sarid skriver i ”Even Israel’s biggest lovers are growing impatient”: ”No one can depict French Jewish philosophers Bernard-Henri Levy or Alain Finkielkraut as self-hating Jews. These are people who seize every opportunity to defend Israel publicly and remain faithful to it. Even during Operation Cast Lead and after the Goldstone report they were on Israel’s side. The State of Israel is the apple of their eye in good times, and especially in bad.”

Arafats horor gör självrannsakan

Ett lätt utslag av politisk korrekthet – Fria Tidningar gillade tydligen inte min (ovanstående) rubrik till min senaste krönika och ändrade den till ”Samtal över gränserna”.

Okej. Men ”samtal över gränserna” är för mig när Hamas samtalar med bosättare, eller IDF-generaler talar med Anarchists against the Fence – inte när ett gäng feminister av olika etnisk härkomst har ett snack på Isha i Haifa, för det är inte alls speciellt kontroversiellt utan snarare regel. Som tur är.

Om Nitzana i Menorah

Min artikel om miljömedvetande i Nitzana, Negevöknen som publicerades i Menorah. En oas som fler borde besöka – bara en timme från Beer Sheva, och en känsla av att vara väldigt långt borta från civilisationen. Fascinerande och helt underbart ställe.

Nahum Barnea intervjuar Salam Fayyad

Som en uppföljning till posten om Israellobbyn: här är rekommenderad läsning för Palestinalobbyn, som onekligen existerar även om den inte kallas så. Den här mannen är svårsmält för många propalestinier, som ofta verkar föredra den romantiska, kaffiyehbeklädda stenkastande kampen framför konkreta statsbyggande aktiviteter.

Texten är från Yediots politiska helgbilaga som för mig är obligatorisk läsning och ingen helg är fullkomlig utan den. Översatte ganska snabbt och inte helt perfekt men jag hoppas att den är förståelig ändå.  ”Jag” i frågeställningarna är naturligtvis Nahum Barnea, som har ett eget sätt att skriva intervjuer. Läs och begrunda. Och tänk efter var den svenska Palestinarörelsen befinner sig i förhållande till Fayyad och hans program.

”Grand Park är Ramallahs mest exklusiva hotell. I söndags höll den palestinske premiärministern, Salam Fayyad, en presskonferens där. I ett litet rum i slutet på en korridor trängdes ett tjugotal lokala journalister, säkerhetspersonal, Fayyad själv, den amerikanske senatorn Joe Lieberman och ett antal amerikanska kongressmedlemmar. Luften var tung av cigarrök och syrehalten oroväckande låg.

Den sista frågan gick till Haaretz korrespondent Amira Hass, som ställde två frågor. Den första frågan riktades till Fayyad. Hon sade att tre palestinier från Fayyads hemby, Dir al-Rusun, hade arresterats av IDF när de demonstrerade emot separationsbarriären. Hur kan du tala om en överenskommelse med Israel när detta är vad Israel gör, frågade hon ilsket. Joe Lieberman fick frågan hur han som jude kan acceptera att Israel diskriminerar sina egna minoriteter.

Båda tillfrågade var förlägna. Lieberman är inte van vid att få sin bakgrund kastad i ansiktet. ”Vad kunde jag säga”, sade han till mig efteråt med ett sorgset leende. ”Jag svarade att jag stöder en tvåstatslösning.”

Fayyad träffade mig och Yediots reporter Roni Shaked dagen efter, på sitt kontor i Ramallah. Jag frågade hur han reagerat på Amira Hass fråga. Han var road. ”Det finns många som tycker att jag inte är tillräckligt trogen den palestinska saken”, svarade han. ”Många av dem är israeler.”

Amerikanerna – kongressmedlemmar och anställda i den amerikanska administrationen – dyrkar Fayyad. Inom området mellan Jordanfloden och havet finns det ingen nu levande politiker som de dyrkar mer än honom. Som en rad politiker som utbildats i USA och senare blivit regeringsmedlemmar i Östeuropa eller länder i den tredje världen kan Fayyad deras språk, deras värderingar, deras temperament. I kontrast till den destruktiva traditionen i palestinsk politik är han inte intimt förbunden med sin offerroll – han låter inte sitt öde styras av andra, arabiska diktatorer eller självmordsbombare. Han agerar.

Hans inspirationskälla är David ben Gurion och det sionistiska projekt som föregick staten Israels bildande. ”Staten Israel”, säger Fayyad, ”upprättades inte 1948. Den bara utropades 1948. Staten bildades innan, under de år då institutionerna byggdes upp. När jag säger detta till palestinierna anklagar de mig för att vara sionist.”

Inte vilken sionist som helst: Mapainik.

Hur tar den palestinska allmänheten emot ditt program, frågar jag.

”Med viss skepsis”, säger Fayyad. ”De frågar, kommer detta verkligen att hända? Om det är så bra, varför vänta i två år? Är vi verkligen intresserade av självständighet? Igår firade vi 21 år sedan den palestinska staten utropades, men vilken självständighet är det? Vi firar någonting som inte finns.”

Vid första anblick borde den israeliska regeringen ge Fayyad en varm kram. Hans program talar om att bygga en palestinsk stat nedifrån, från polisstationen, posten, ekonomiska initiativ, en statsbudget som alla kan ha insyn i. Det är den samarbetspartner som Israel längtat efter: terrorns fiende, ren från korruption, implementerar lagar, uppmuntrar affärsverksamhet, seriös och ärlig. Men ministrarna i den israeliska regeringen ser Fayyad som en av Israels värsta fiender. De är övertygade om att han nått en hemlig överenskommelse med den amerikanska administrationen: han ger dem ett organiserat Palestina, och de kommer inte lägga veto emot ett FN-beslut som erkänner 67 års gränser som den nya palestinska statens gränser. Även om det inte finns någon sådan överenskommelse i dagsläget, varnar ministrarna, i slutändan är det vad det handlar om. Världen kommer att tvinga Israel att utrymma området  till förmån för Fayyads mönsterstat.

Fayyad ler. ”De där misstankarna uppfattar jag som en komplimang, men sanningen är att jag inte har kommit överens med amerikanerna om någonting. Jag har sett några positiva reaktioner till mitt program. Jag vill avsluta institutionsbyggandet inom två år. Jag har sagt till folk, jag måste visa upp något som avslutar ockupationen. Det är inte istället för förhandlingar. Syftet är att uppmuntra förhandlingar.”

Och om förhandlingarna misslyckas? frågar jag.

”Om institutionerna fungerar enligt internationella normer så kommer ockupationen att framstå som mer och mer onormal”, svarar Fayyad. ”Trycket att avsluta den kommer att bli mycket stark.”

I Fayyads program finns en hel del hål: det förklarar inte hur Hamas ska försvinna från Gaza, löser inte kärnfrågorna som delar de två folken – Jerusalem, rätten till återvändande, gränserna, hur konflikten ska avslutas. Det representerar enbart Fayyad: högt uppsatta Fatahmedlemmar undergräver honom, både för att han inte tillhör deras parti och för att de anser honom vara en amerikansk agent. Abu Mazen hjälper inte till. Deras relation är ungefär lika bra som den mellan Zipi Livni och Shaul Mofaz.

På väggen, där andra oftast hänger upp en bild av Klippmoskén, Al Aqsa-moskén eller Arafat, har Fayyad hängt upp en väldigt vacker bild av rötterna till ett  2 000 år gammalt olivträd. Fotografen heter Osama Silwadi. Silwadi är ett av anarkins offer: en vilsegången kula som sköts av en palestinier gjorde honom invalid. Olivträdet är ingen tillfällighet, inte heller fotografens biografi.

”Israelerna säger två stater”, säger Fayyad, ”men jag är inte säker på att de har tagit in dess betydelse. Netanyahus tal på Bar Ilan var ett positivt steg, men jag är mycket mer intresserad av vart det ska leda någonstans, vad vi ska göra sedan.”

Förväntar du dig att IDF ska dra sig tillbaka från Västbanken, frågar jag.

”Absolut inte”, säger han. ”Vad jag vill ha är att IDF helt slutar att gå in på de områden som lyder under den palestinska myndigheten, A- och B-områdena.”

Men utan IDF, säger jag, är ni försvarslösa. Ni har tre divisioner. IDF har tjugo. Utan IDF riskerar Västbanken att bli Gaza.

”Jag håller inte med”, säger Fayyad. ”Du anser att bra saker händer här och inte i Gaza, för i Gaza finns inget IDF. Men det är inte helt korrekt att säga att IDF inte finns i Gaza och det är inte helt korrekt att säga att IDF finns här. För två år sedan, när israelerna trodde att situationen på Västbanken var okej, så var situationen i själva verket katastrofal. Det rådde total anarki. Förändringen har skett på grund av vårt nya säkerhetstänkande och rätt slags förvaltning.

Och de lärdomar som ledarna för säkerhetsorganisationerna drog efter sitt misslyckande i Gaza, säger jag.

”Det också, förstås”, säger Fayyad. ”Även palestinier som hatar oss medger att vi har lyckats implementera lag och ordning. Ingen trodde att det kunde ske. Deras anklagelser emot oss handlar om att vi har gått ifrån huvudprincipen, att vi stöder ockupationen. Idag kan vi säga till folk: ert liv är bättre, ekonomin är bättre, den personliga säkerheten är bättre. Vi gör inte allt detta för att göra ockupationen lättare att stå ut med, utan för att avsluta den.”

Hur hände det, frågar jag, att bråket om att frysa bosättningarna blev en enorm stoppkloss som förhindrar att förhandlingarna återupptas?

”Det som hände är löjligt”, säger Fayyad. ”Istället för att tala om bosättningarna i ett brett perspektiv så talar man om en veranda här och ett hus där. Ur vårt perspektiv är detta en politisk fråga. Nio månader har gått sedan Obama gjorde entré i Vita Huset, och byggandet fortsätter. Det gör det svårare för oss att sälja fredsprocessen till den palestinska allmänheten. Vi vill återuppta förhandlingarna, men vi minns misslyckandena från det förgångna. Om några månader kommer amerikanerna åter att säga, vi är ledsna, men detta är den enda lösning som vi har lyckats få Israel att gå med på. Ni bygger bosättningar på bergstoppar, och undrar varför vi bryr oss – bosättningarna tar bara några enstaka procent av marken på Västbanken. Men runt om bosättningarna upprättas säkerhetszoner, vägar, och våra vägar stängs av säkerhetsskäl. Bosättningarna kväver oss.”

Kan du tänka dig att samarbeta med den nuvarande israeliska regeringen, frågar jag.

”Jag sitter inte och väntar på att Netanyahu ska falla”, säger Fayyad. ”Jag respekterar alla premiärministrar. Ibland tycker jag att det inte är bra att träffas med den israeliska oppositionen – oavsett vilka det är. Det är bäst att lämna den israeliska politiken till israelerna.”

Arafat, säger jag, hävdade att han var expert på den israeliska politiken. I praktiken begrep han inte speciellt mycket.

Fayyad skrattar. ”Vi tror att vi känner israelerna bättre än de känner sig själva, och ni tror att ni känner palestinierna bättre än vi känner oss själva. Båda har fel.”

Fayyad är inte säker på att hans program kommer att lyckas. ”Vi kommer aldrig att få veta om vi inte prövar”, säger han. ”Jag inbjuder alla israeler att ge mig en chans.”

Under hundra år av konflikt har judarna varit de som tagit initiativ, lagt fram förslag, kompromissat. Palestinierna har varit de som väntat på ett under. Idag är det den israeliska regeringen som väntar på ett under, och palestinierna är de som tar initiativ. ”Alla dessa år har vi suttit i baksätet”, säger Fayyad. ”Min plan sätter oss för första gången i förarsätet. Enligt mitt sätt att se är detta det viktigaste.”

Läs också Daoud Kuttab på Huffington Post: Fayyad’s Brilliant Plan

Gör Israellobbyn mer skada än nytta?

Anshel Pfeffer kommenterar i Haaretz Is the Israel lobby doing more harm than good? efter ett TV-program i engelska channel 4 som påstår sig avslöja den engelska Israellobbyns taktik och inflytande, men som enligt Pfeffer inte lyckades lägga fram någon ny information eller misstankar om oegentligheter.

Lobbying är faktiskt helt legitimt i sig, oavsett om det rör sig om AIPAC, tobaksindustri, miljövänner eller kvinnoorganisationer. Det jag personligen tycker är lite trist är att den utländska Israellobbyn ofta verkar köpa den israeliska högerns koncept utan att tänka efter, som en naturlig och helt förståelig motvikt till den propalestinska sidans anklagelser. Här är J Street en frisk fläkt som även om de inte kommer upp i AIPACs inflytande ändå har utmanat deras dominerande ledarskap och ruskat om etablissemanget lite.

Att alltid stödja den mest rånationalistiska, militaristiska och minst kompromissvilliga sidan (tänk Uzi Landau: Nej, nej och åter nej) är faktiskt inte nödvändigtvis i Israels bästa intresse. Till och med f d ÖB Shaul Mofaz talar nuförtiden högt och tydligt om att tiden definitivt inte är på Israels sida, att en enstatslösning skulle innebära slutet för Israel som judisk och demokratisk stat och går så långt att han förespråkar officiella samtal med Hamas, vilket inte accepterats ens i hans eget parti Kadima. Innan Mofaz nådde Sharon, Olmert och Livni samma slutsats – inte heller de kända för att vara radikala vänsteraktivister.

Pfeffer: ”We are at a pivotal point. The rise of the right in Israel’s last election does not signal that the voters are opposed to territorial compromise and a two-state solution. On the contrary, polls consistently show a clear majority of Israelis favoring this outcome, but they seem to prefer a right-wing prime minister to carry out a leftist policy. In effect, Israelis voted for Benjamin Netanyahu hoping that he’d go against his party’s manifesto. All the signs point to a prime minister on the brink of a decision. He could take the plunge or he could retreat back into his ideological and political comfort zone. International pressure will play a major role in persuading him to make a necessary decision, but the message emanating from the Israel lobby is that should he decide to hold out and play for time, he will continue to receive their unreserved support. Such support could prolong Israel’s procrastination – with deadly consequences.”

Gazakriget är inte slut än

Hade lite annat att göra idag på morgonen, men jag hann ändå höra att arméradion ägnade en stor del av sin morgonsändning åt Goldstone–rapporten (575 sidor… så jag laddade bara upp press releaser), som anklagar både Israel och Hamas för krigsförbrytelser under det senaste Gazakriget. Bland annat intervjuades Shlomo ben Ami, som förklarade att Israels ställning i världen har eroderats de senaste tjugo eller så åren, och att Israel självt bär största delen av skulden till detta på grund av den fortsatta ockupationen, även om långt ifrån alla anklagelser som riktas mot Israel är sakligt välunderbyggda (som exempel nämnde han ”artikeln i den norska tidningen”. ”Den svenska”, rättade programledaren Razi Barkai).

Ben Ami påpekade bland annat något väldigt viktigt: eftersom Israel självt inte gjort någon grundlig undersökning av anklagelserna så öppnar detta för rättsprocesser på olika ställen i världen, vilket förmodligen kan få konsekvenser för de generaler och andra befälhavare som var inblandade i krigföringen. Även om detta inte leder till några fällande domar så är det väldigt besvärande för de som anklagas och enligt min åsikt ett ganska effektivt påtryckningsmedel – just för att det är mot en specifik person grundat på en specifik handling, och inte det här generella ”vi ska bojkotta allt och alla i Israel”-tänkandet.

Sedan kom en general (tat aluf, jag är dålig på militära beteckningar) som förde befäl under  Gazaattacken och sade att det enda problemet är att Israel är så dåligt på hasbara och om utrikesministeriet inte vore så odugligt så skulle vi inte ha de här problemen. Då blev jag trött. Och dessutom var jag framme vid posten och hade en bra ursäkt att inte lyssna mer. Enligt Haaretz ska Israel nu starta en ”hasbaraattack”.

Tips: istället för en hasbaraattack, vore det inte bättre med en diplomatisk offensiv som omväxling? Frysa bosättningarna? Nå någon form av överenskommelse med Abu Mazen på Västbanken?

Min åsikt, som inte grundar sig på lusläsande av HRW och andra rapporter utan lite mer generellt läsande av olika vittnesmål här och där, är att jo, jag förmodar faktiskt att det begicks en del krigsbrott både på den israeliska och palestinska sidan. Till skillnad från Boström (som får finna sig att ha blivit ett skolexempel på usel journalistik, jag ber om ursäkt men så är det) så är de här anklagelserna nog ändå lite mer underbyggda och inte helt gripna ur luften. Det här går inte att sopa ner från bordet som om inget hänt, och trycket på Israel kommer att öka.

Sedan kan vi göra en av två saker (jag vänder mig till israeler/proisraeler här): säga att alla andra har fel, USA och Storbritannien gör mycket värre saker i Irak och ingen klagar på dem, Hamas klarar sig undan för de är ingen stat, osv osv,  Um Shmum och låtsas som om en stat med sju miljoner invånare är helt oberoende av den internationella opinionen och vänskapsrelationer med strategiska supermakter (Obama).

Eller så kan vi säga att alla andra har fel, USA och Storbritannien gör mycket värre saker i Irak och ingen klagar på dem, Hamas klarar sig undan för de är ingen stat, osv osv,  Um Shmum men bita i det sura äpplet och enligt traditionell Mapaiideologi samarbeta med USA, EU och palestinierna på andra plan för att få bort den här besvärande rapporten från rubrikerna.

Tippar att Netanyahu utan att blinka skulle välja alternativ II.

Haaretz

Uri Avineri om Israel, Sydafrika och bojkott

När jag var i Jerusalem i fredags och åt middag med några vänner så talade vi bland annat om Dr Neve Gordons artikel i LA Times, där han förespråkar en global bojkott mot Israel.  Några av de närvarande höll med honom, och sade att det inte finns någon annan väg och att det fungerade i Sydafrika. Jag sade att jag å ena sidan förstår Dr Gordons pessimism, men å andra sidan är jag inte alls säker på att en sådan bojkott leder till det resultat han vill uppnå (slut på ockupationen, bl a). Jag tror snarare att en generell bojkott mot Israel skulle leda till ökad extremism.

Genom Bradley Burston fick jag nu syn på Uri Avinery, som skrivit en lång artikel på temat på Maannews. Obligatorisk läsning. Ett kort utdrag (artikeln är lång):

”True, the Israeli occupation and the South African apartheid system have certain similar characteristics. In the West Bank, there are roads ”for Israelis only.” But the Israeli policy is not based on race theories, but on a national conflict. A small but significant example: in South Africa, a white man and a black woman (or the other way round) could not marry, and sexual relations between them were a crime. In Israel there is no such prohibition. On the other hand, an Arab Israeli citizen who marries an Arab woman from the occupied territories (or the other way round) cannot bring his or her spouse to Israel. The reason: safeguarding the Jewish majority in Israel. Both cases are reprehensible, but basically different.

In South Africa there was total agreement between the two sides about the unity of the country. The struggle was about the regime. Both whites and blacks considered themselves South Africans and were determined to keep the country intact. The whites did not want partition, and indeed could not want it, because their economy was based on the labor of the blacks.

In this country, Israeli Jews and Palestinian Arabs have nothing in common – not a common national feeling, not a common religion, not a common culture and not a common language. The vast majority of the Israelis want a Jewish (or Hebrew) state. The vast majority of the Palestinians want a Palestinian (or Islamic) state. Israel is not dependent on Palestinian workers – on the contrary, it drives the Palestinians out of the working place. Because of this, there is now a worldwide consensus that the solution lies in the creation of the Palestinian state next to Israel.

In short: the two conflicts are fundamentally different. Therefore, the methods of struggle, too, must necessarily be different.”

E1 skapar protester

Wall Street Journal om pro- och kontra-bosättningsdemonstrationer i E1-området idag. Inte helt överraskande. Det går nämligen inte att både bygga i E1 och att inte bygga där. Om E1 har jag skrivit förut här, här, här och här. Eller sök ”E1” i bloggen.