Kategoriarkiv: Religion

Beit Shearim: unikt judiskt kulturarv med UNESCO-världsarvsstatus

På en grön kulle i västra Jizreeldalen ligger den antika judiska staden Beit Shearim, vars unika judiska kulturarv från 200-400-talen eKr givit staden en välförtjänt plats på UNESCO:s världsarvslista. Här levde och verkade rabbin Jehuda Hanassi, en av den tidiga rabbinska judendomens viktigaste gestalter. Rabbi Jehuda Hanassi, ofta enbart kallad ”rabbi”, var en enastående politisk och andlig ledare som etablerade mycket goda kontakter med det romerska styret och även tillskrivs redaktionen av Mishna, en av den muntliga judiska traditionens viktigaste skrifter. Rabbi valde Beit Shearim som sin sista viloplats och begravdes här ca 220 eKr. Hans ryktbarhet som andlig och politisk ledare gjorde att välbeställda judar kom från alla håll för att begravas i hans närhet.

Beit Shearim landscape
Utsikt över kullen där Beit Shearims ruiner ligger. Bortom de gröna kullarna syns Carmelberget

På stadens västra sluttning bildades en stor nekropolis, en stad för de döda. Den mjuka kalkstenen lämpade sig ypperligt för att hugga ut stora grottsystem med plats för dussintals gravar. Till dags dato har israeliska arkeologer uppdagat mer än 30 gravkammare med sarkofager och begravningsnischer.

Beit Shearim tomb entrance
Portal till en av de stora gravkamrarna i Beit Shearim

Beit Shearims katakomber, mausoleer och sarkofager är rikt utsmyckade med symboler, djur- och människofigurer från den romerska perioden. I relief på flera av väggarna återfinns specifikt judiska motiv som den sjuarmade ljusstaken (Menorahn), shofar, lulav och etrog. I gravarna finns också en stor mängd inskriptioner på hebreiska, lokal arameiska, grekiska och arameiska från Palmyra.

Beit Shearim inscription gamaliel
Gravnisch med nskription på hebreiska och grekiska :”Rabbi Gamaliel”

Inskriptionerna nämner ofta den avlidnes namn, yrke och ursprung. Fynden speglar tvåhundra års historisk och kulturell utveckling och tyder på att den judiska befolkningen var mycket hemmastadd i den romersk-grekiska kultursfären, samtidigt som man troget bibehöll egna kulturella symboler som t ex den sjuarmade ljusstaken.

Beit Shearim menorah
Sjuarmad ljusstake i relief på väggen i en av gravkamrarna

Missa inte att besöka staden Beit Shearims ruiner som ligger högst uppe på kullen. Här syns en stor offentlig byggnad, ruinerna från en synagoga, hus och gator. Från kullen syns Yizreeldalens bördiga fält, vars vete utgjorde stadens inkomstkälla. Beit Shearim förstördes i det judiska upproret 352 eKr och stadens betydelse som central judisk begravningsplats avtog. Redan under 200-talet hade två andra galileiska städer övertagit Beit Shearims ställning som säte för det judiska rådet Sanhedrin och centrum för judisk lära: först Zippori i centrala Galileen och senare den romerska provinshuvudstaden Tiberias vid Genesarets sjö.

Grupper som är intresserade av en svensk guide i Beit Shearim (en tur på ca 2 timmar) är välkomna att kontakta mig (se under Kontakt).

 

Tempelberget – religiös eller politisk konflikt?

Jerusalem och Tempelberget är inte konfliktens centrum”, skriver journalisten och författaren Anita Goldman i en intressant och aktuell artikel på DN:s Kulturdebatt. Hennes synsätt speglar utan tvivel många sekulärt sinnades obehagskänslor inför de judar som trots rabbinatets uttryckliga religiösa förbud går upp på Tempelberget under israelisk poliseskort trots muslimsk ilska och protest (eller kanske i syfte att framkalla just muslimsk ilska och protest).

”Judendomen är sedan tvåtusen år Bokens folk, inte Templets”, hävdar Goldman. Den sionistiska rörelsens ledare rynkade på näsan åt det efterblivna Jerusalem, och Moshe Dayan gav Tempelbergets nycklar till det muslimska styret, Waqf. Detta är obestridligen sant. Men samtidigt som den socialistiska rörelsen ägnade sin energi åt att bygga kollektivjordbruk längs kustremsan och i de bördiga dalarna i landets norra del så var de flesta judiska immigranterna under 1900-talets första årtionden traditionellt religiösa judar, av vilka många sökte sig till Jerusalem. I den brittiska folkräkningen 1922 har Jerusalem en absolut judisk majoritetsbefolkning. Under den jordanska blockaden mot västra Jerusalem våren 1948 beordrade Ben Gurion att omdirigera trupper från Negevöknen – den mycket viktiga fronten mot Egypten – för att öppna en korridor till Jerusalem. ”Jerusalem kommer att stå fast utan Negev, men Negev kommer inte att stå fast utan Jerusalem”, fastslog Ben Gurion. Moshe Dayan gav mycket riktigt nycklarna till Waqf, men med honom på berget fanns också militärens överrabbin Shlomo Goren som några dagar tidigare föreslagit för general Uzi Narkiss att spränga Klippmosken i luften men fått tummen ner.

Trots Dayans beslut innebar 1967 innebar en fundamental förändring av den judiska relationen till Tempelberget. För första gången på 1900 år befinner sig den enda riktigt heliga platsen i judendomen – platsen för Salomos och Herodes tempel – under judisk kontroll. Högt uppsatta rabbiners förbud emot att beträda Tempelplatsen på grund av rituell orenhet räckte länge för att hålla de flesta judarna borta, men har i praktiken fått mindre och mindre betydelse. 1996 beslöt en grupp rabbiner från bosättningar på Västbanken att tillåta religiösa judar att gå upp på Tempelberget under vissa restriktioner rörande rituell renhet och områden som kan beträdas. Efter några års stängning under den andra intifadan 2000-2003 tillät polisen åter judar att besöka berget på villkor att inga religiösa föremål tas med och ingen bön får förrättas på berget (det gäller även kristna besökare). Sedan dess har strömmen judiska besökare bara ökat och inkluderar även politiker, främst från det nationalreligiösa lägret. Det rör sig om en politisk-religiös proteströrelse underifrån, understödd av diverse egensinniga och aningen rebelliska rabbiner som struntar i överrabbinatets direktiv. På senare år får de också stöd av politiker på högerkanten, flera av dem kvinnor. Inte ens rabbin Goren ville tillåta kvinnor att beträda Tempelberget på grund av rituell orenhet relaterad till barnafödande och menstruation, som inte kan hävas idag utan ett offer i Templet. Men modernt ortodoxa kvinnor struntar i det och går upp i alla fall. Gamla tabun luckras upp, politiska krav på full israelisk överhöghet på Tempelberget kopplas till moderna liberala idéer om fri religionsutövning, och en konflikt som kanske i grunden någon gång var enbart territoriell är det inte längre. Inte på Tempelberget.

 

Hundratusentals följer rabbin Ovadia Yosef till hans sista vila i Jerusalem

Rabbin Ovadia Yosef, 93, gick bort idag efter en längre tids sjukdom. Radions musikkanaler spelar lugn musik enligt samma lista som de använer på minnesdagen för Israels fallna soldater, medan nyhetsprogrammen rapporterar om förberedelserna för begravningen. Som brukligt i judendomen sker begravningen så snart som möjligt, i detta fall samma dag.

 

Ovadya_Yosef

 

Hundratusentals lojala anhängare, familjemedlemmar, forna studenter och andra samlas nu i Jerusalem för att delta i begravningen.  Stora delar är avstängt på grund av folkmassorna. Både president Peres och premiärminister Netanyahu anlände till platsen där kroppen just nu ligger för att ta ett sista avsked från rabbin Yosef och hedra hans minne, rapporterar TV.  Efter att familj och vänner fått ta avsked och hålla sorgetal så kommer kroppen att bäras insvept i en tallit (bönemantel) till graven.

 

Söker man idag på Youtube så får man mest upp klipp med hätska och hatiska uttalanden från rabbin Yosef.  Men hans anhängare dyrkade honom inte på grund av hans mer extrema uttalanden utan som symbol för den orientaliska judenhetens återfunna självförtroende efter många år av diskriminering och nedvärdering. Rabbin Yosef var en mycket stor auktoritet inom religiös lag, och han hade kunnandet och modet att använda den auktoriteten till att lösa religiösa problem som andra helst lät bli att syssla med. Till exempel var han en av de få som hjälpte änkor till soldater som saknades efter Yom Kippur-kriget att lämna sin ”aguna”-status, som gjorde det omöjligt för dem att gifta om sig och bilda en ny familj. Redan i samband med Camp David-avtalet (freden med Egypten) slog rabbin Yosef fast att det är viktigare att spara liv än att hålla fast vid landområden. Detta var mycket kontroversiellt i religiösa kretsar men gjorde det i praktiken möjligt för den israeliska regeringen att sluta fred med Egypten, ingå Osloavtalet med palestinierna och sluta fred med Jordanien.

Han var också mycket känd för att nypa sina anhängare i kinden och daska till dem rätt rejält. Ju mer dask, desto större tillgivenhet, eller något sådant.

Vad man än tyckte om hans åsikter så var rabbin Yosef en stor rabbin med en enorm personlighet och ett unikt människoöde. Hans färggranna uppenbarelse kommer att lämna ett stort tomrum efter sig. Yehi zichro baruch. 

 

Selichot – nattlig vandring i Jerusalem

Religiösa judar ber. Sekulära judar går på vandring i bönernas spår. Ungefär så kan man sammanfatta fenomenet ”selichot tours” som blivit mycket populära i Israel de senare åren. Jerusalem är inte oväntat selichotvandringarnas okrönta huvudstad, men även Akko och Tsfat erbjuder intressanta turer. Under vandringen besöker man olika synagogor, lyssnar till historier och anekdoter, och deltar på slutet i den traditionella selichotbönen som börjar vid midnatt. Eller så går man på bussen och åker hem istället, vilket man nu föredrar.

Magiskt är det i alla fall.

Archaeological survey 030

I början av september publicerade Juedische Allgemeine en artikel jag skrivit på temat: Schlaflos in Jerusalem. Auf den Spuren der Vergebung: Eine nächtliche Reportage aus der Heiligen Stadt.

Innan vandringen kan man passa på att se ljus- och ljudföreställningen i Davidstornet. Också magiskt.

Archaeological survey 031

Nere i judiska kvarteret stötte vi på en grupp ultraortodoxa som satt och sjöng och spelade gitarr.  Enormt bra stämning. Lite svårt att fota i mörkret, men jag försökte ändå.

Archaeological survey 034

Nästa år blir det Nachlaotkvarteret, Akko och kanske Tsfat. Att vandra runt och höra historier, musik, sång och bön i den svala nattluften i augusti är underbart.

Vackra Mariabilder från Östasien

Nyligen var jag på bröllop i den katolska Bebådelsekyrkan i Nasaret. Den relativt nya kyrkan (byggd 1969) restes över en tidigare korsfararkyrka, som i sin tur restes över en bysantinsk kyrka från 300-talet, som upprättades över den grotta där Maria enligt den kristna traditionen bott som barn och där ängeln Gabriel uppenbarade sig för henne.

nazareth

mariahouse

Efter en stormig period i korsfararkrigens spår fick franciskanerorden år 1620 rätt att resa en liten byggnad över grottan under Fakr al-Din, en drusisk furste från Libanon som styrde över Galileen och bland annat uppmuntrade druser att bosätta sig på Carmelberget nära Haifa. Under Daher el-Omar tilläts franciskanerna år 1730 att bygga en kyrka på platsen, som blev centrum för Nasarets växande katolska församling. Denna revs 1954 för att göra plats åt dagens stora kyrka.

church

Intressant läsning om Nasarets historia under Fakr al-Din och Daher al-Omar finns att läsa på Magical Nazareth.

Mariatemat är genomgående i kyrkan. Taket stöttas av stora M gjutna i betong, och utanför kyrkan står en stor Mariastaty.

mariastatue

Kyrkan är prydd med vackra mosaiker med bibliska motiv. Min favoritplats är ändå den omgärdade platsen utanför kyrkan, vars mur prytts med Mariamålningar från världens alla hörn. Själv är jag mycket förtjust i de östasiatiska – från Kina, Korea,  Vietnam och andra länder.

Chanukka 2012 104

Chanukka 2012 105Chanukka 2012 102

mariabilder

Där man spottar på kvinnor

Efter en rad incidenter där ultraortodoxa män attackerat och verbalt misshandlat kvinnor i bussar och på andra ställen har israeliska media den senaste veckan haft strålkastarna riktade mot fenomenet ”exkludering av kvinnor”. Tanya Rozenblit uppmanades av en ultraortodox man, och senare även av en polis, att flytta på sig till bakre delen av bussen eftersom mannen inte ville sitta bakom en kvinna, men vägrade och hamnade på förstasidorna. I fredags sände israeliska kanal 2 ett reportage från Beit Shemesh där en liten flicka från en nationalreligiös familj berättar att en grupp ultraortodoxa män spottat på och skrikit ”hora” efter henne då hon var på väg till skolan eftersom flickans kjol och tröja tydligen inte uppfyllde deras extrema krav på ”anständighet”, och sedan dess har israeliska media gått i spinn. Jag tror inte att jag  någonsin hört så många ultraortodoxa rabbiner – och kvinnor – i radion. Vilket kanske är synd, men samtidigt är det på tiden att den religiösa extremismen som frodas i städer som Beit Shemesh kommer upp på bordet, för det handlar inte på något sätt om attityder som håller sig inom gränserna för de ultraortodoxa kvarteren. För att uttrycka det som killen i slutet av reportaget: ”Hela Israel kommer att bli ultraortodoxt, och det är inget ni kan göra åt det”.

Reportaget kan ses i sin helhet på Youtube (engelsktextat). En mer lättläst textad version finns på 972 magazine.

Relationen mellan sekulära och religiösa (och mellan ultraortodoxa och nationalreligiösa) är främst en intern israelisk fråga som handlar om det israeliska samhällets karaktär och värderingar, där vissa vill ha en teokrati styrd enligt halakha och andra vill se ett demokratiskt rättssamhälle. Samtidigt så påverkar de här processerna även judar utomlands, som ofta får problem om de invandrar till Israel och tvingas betjäna sig av det israeliska rabbinatets institutioner som idag styrs av ultraortodoxa rabbiner – som själva inte använder sig av rabbinatets tjänster – och när någon nu förfärdigat en översättning till engelska så råder det inga tvivel om att det här reportaget kommer att ses även utanför Israel.

Det är viktigt att komma ihåg att extremisterna, precis som i länder med muslimsk majoritet, är en högljudd och våldsam minoritet som inte drar sig för hot och terror mot en mer moderat befolkning för att få igenom sina krav. Majoriteten av de ultraortodoxa är laglydiga och sansade människor som inte stöder extremism, och judendomen som religion är inte våldsammare än någon annan religion – enligt min åsikt avsevärt mycket mindre. Men just därför måste den tysta majoriteten och de framträdande rabbinerna visa ledarskap och inte låta diskriminerande och kränkande uttryck för kvinnohat sprida sig ostört.

Tag Meir-kampanjen

Vad handlar kampanjen om? Utdrag från Jerusalem peaceseeker;

”This year, there will be a particular resonance to my candle-lighting during Chanukah. At a time when Israel truly feels overcome with the darkness of hatred and violence, both towards Muslims and even towards Jews who dare to think differently, this Chanukah will see the launch of an initiative moving towards the light, and refusing to condone the actions of those who use the darkness of night to conceal their reprehensible acts. Each night during Chanukah there will be a candle-lighting event to support peaceful relations between Jews, Muslims and Christians in different parts of the country – at the various sites where Jewish extremists have perpetrated acts of ‘Tag Mechir’ terror over the course of the past months – whether the burning of mosques, the assaults on army officers or the attacks on peace activists. In Jerusalem, Tuba Zangaria and Yafo, in Palestinian villages and in the midst of Jewish cities, we will speak out against Tag Mechir – Price Tag – and in favour of Tag Meir (doesn’t really translate directly into English – Light Tag perhaps).”

Här lite bilder från ljuständningen utanför premärministerns bostad i Jerusalem i tisdags:


”Light instead of terror”

Reclaim Hanukka

Det här med religiös tolerans och Hanukka är inte så enkelt som storyn först låter: läser man lite noggrannare handlar det om att de självutnämt ”rena” mackabeerna, som var cohanim, beslutat sig för att få bort de här ”orena” judarna i Jerusalem som samarbetade med grekerna och, huvaligen, anammat grekisk kultur. Med detta i bakhuvudet kan man roa sig med att läsa Eli Valleys Hanukka-comic här, plus att fundera över de pågående religiös-sekulära striderna i Israel och hur samhället påverkas av detta. Generellt tror jag att man ska vara väldigt försiktig med vad man betecknar som ”rent judiskt” och vad som är ”hellenistiskt”. Är till exempel könssegregerade bussar att betrakta som ”rent judiska” eller är det ett nytt och modernt påfund i salafistisk anda? Är självständighetsdagens bön inherent judisk eller är det en nationalistiskt inspirerad nymodighet som kan kallas ”hellenistisk”? Själv trivs jag utmärkt med en egenhändigt utformad plocka-och-välj-religiös livsstil där det till exempel ingår att tända Hanukkaljus i toleransens och den ömsesidiga respektens tecken, som i Tag Meir-kampanjen. Chag sameach!

Uppdatering: tipsar om 972 magazines Hanukka Uncensored-svit.

Uppdatering 2: Anshel Pfeffer skriver om Christopher Hitchens och Hanukka i Time has come to reclaim Hanukka:

”According to Hitchens, the Maccabees were a sect of murderous religious fanatics, whose victims had been the open-minded Jews attracted to the modern Hellenistic culture and Greek philosophy. The Maccabean victory meant that the historical opportunity whereby ”the Jewish people might have been the carriers of philosophy instead of arid monotheism” and the ascendancy of the Hasmonean dynasty in Judea, allied with the Roman empire, ”was eventually to lead to Christianity (yet another Jewish heresy ) and thus ineluctably to lead to the birth of Islam.” Judah the Maccabee certainly has a lot to answer for.

Pfeffer skriver att rabbinerna också kände ett visst obehag inför mackabeernas maktlust:

”The sages of the Mishna and Talmud were not big fans of the Hasmoneans, who were a family of priests who appointed themselves as kings. The sages were very suspicious of the priests and did not want them as leaders. That’s why the Talmud emphasizes the religious aspect of Hanukkah. They didn’t want it to be about the Maccabees fighting for independence and their own power, but about the Jews struggling to be allowed to cling to their tradition. That’s why the prayer they wrote for Hanukkah, Al Ha-Nissim, stresses the Greek empire that tried to make the Jews ”forget your Torah and violate the decrees of your will”.

Inte helt överraskande kände de tidiga sionistiska pionjärerna samhörighet med mackabeerna, men dumpade det teologiska bagaget och fokuserade istället enbart på den militära självständighetskampen. Och idag?

”It is not rare to hear both Haredi rabbis and religious settlers from the hilltops refer to left-wing and secular Israelis as ”Hellenists” who have ditched ”true” Jewish values for foreign ideals such as human rights and equality for women. Xenophobia is alive and well in the second-age Zionist state, and it pervades mainstream discourse, eroding our basic freedom while secular Israel is celebrating an empty-headed holiday of glitzy childrens’ pageants and designer glazed doughnuts.”

Gillar Pfeffers avslutning: ”We can save Maccabean tradition though, whatever happened in BCE Judea, there is still light enough to go around. We don’t have to ditch Hanukkah, but we can reclaim it.”

I Sverige har Anna Ekström startat Stjärnkampanjen i solidaritet med judar som demonstrerar i Malmö och som fått stöd från en rad bloggar. Det är utan tvivel ett lovvärt initiativ som jag helhjärtat stöder så här på långt håll. Men i dagens israeliska verklighet med dess politiskt-religiöst motiverade attacker mot moskéer, Peace Now-aktivister och palestinsk egendom plus religiöst motiverade attacker mot kvinnor som sitter på ”fel” ställe i bussar så känns  Tag Meir-kampanjen inte mindre angelägen. Se nästa post.

(Fast designer glazed doughnuts är faktiskt en hit, speciellt de från Roladin. Det är jobbigt att kämpa mot grekerna. En av favoriterna – vaniljkräm med chokladglasyr.)

Omskärelse, igen

Apropå en pågående debatt i SvD (se ”Problemfyllt med omskärelsekritik” och relaterade inlägg): sommaren 2009 skrev jag en kolumn i Fria Tidningar på temat som ledde till en del diskussion. Eftersom jag inte ändrat åsikt och inte har någon lust att uppfinna hjulet i onödan (ägnar mig istället åt en introduktionskurs i arkeologi, mycket intressant) vill jag passa på att damma av posten Omskärelsedebatten fortsätter som har länkar till bl a en artikelserie på Idagsidan, min krönika, några debattinlägg som kritiserade min krönika och Ali Esbati. Det här stycket sammanfattar väl vad jag anser om själva debatten:

”Intressant – och aningen tankeväckande – att just det här ämnet engagerar så många principfasta (oomskurna, kulturellt kristna) svenskar, som verkligen gör allt för att överträffa varandra med detaljer och argument. Är det bara jag som ser den moraliska helgongloran sväva över deras rättrådiga huvuden i striden mot de judiska och muslimska föräldrarnas barbariska övergrepp mot sina små värnlösa barn?”