Alla inlägg av Anna

Anna Veeder är svensk auktoriserad turistguide i Israel. Guidar i Haifa, Galileen, Jerusalem, Tel Aviv, Nasaret, Masada och andra platser i Israel.

Guidning i Jerusalem

Behöver man en guide under ett besök i Jerusalem? Det beror på hur mycket tid man har och vad man vill hinna med. Jerusalem, och då speciellt Jerusalems gamla stad, bjuder på en enorm mångfald. Har man gott om tid och vill uppleva staden på egen hand går det utmärkt med att strosa omkring i basarerna, ta en kaffe eller en humus på någon liten restaurang, titta på utsikten från något lämpligt tak (Austrian Hospice, till exempel, eller  Swedish Christian Study Center alldeles innanför Jaffaporten) och besöka stadens mest berömda sevärdheter: Gravkyrkan, Västmuren och Tempelberget/al-Haram al-Sharif.   Bra att ha: guidebok, bekväma skor och en karta (går att få på turistinformationen alldeles innanför Jaffa Gate).

Har man däremot begränsat med tid, är nyfiken på historia, samhälle och religioner och vill ha en mer informativ tur (inklusive var det finns fina utsiktsplatser, rena toaletter och bra restauranger) så kan jag som guide hjälpa er att få ut det mesta av besöket enligt era önskemål och förutsättningar.  En vanlig tur för att få en överblick över Gamla staden och besöka de viktigaste heliga platserna brukar börja vid Jaffaporten och sedan fortsätta genom det armeniska  och judiska kvarteret ner till Klagomuren/Västra Muren. På vägen ser vi ut över Tempelberget, Al Aqsamoskén, Klippdomen och Oljeberget och berättar om de tre monoteistiska religionernas anknytning till Jerusalem. Därefter fortsätter vi till det muslimska kvarteret, tittar in på bomullshandlarnas gamla marknadsgata. Efter lunch (oftast en enkel men utmärkt humusrestaurang) ansluter vi till Via Dolorosa och berättar historien om Jesus i Jerusalem. Vi avslutar vid Gravkyrkan i det kristna kvarteret, där vi ser Golgotaklippan och graven. Beroende på tid och intresse kan turen modifieras till att inkludera mer arkeologi, som t ex den arkeologiska parken Davidson Center runt Tempelberget eller Davids stad i Silwan utanför murarna, fler kristna platser som St Anna-kyrkan med sin fantastiska akustik eller en promenad från Oljeberget till Getsemane, ett besök till moskéerna på Tempelberget eller något av museerna i det judiska kvarteret.

Vad kostar det? För en dagstur (ca 9-17) $250, exklusive eventuella taxiresor (till Oljeberget eller liknande) och inträdesavgifter till museer. För en kortare tur ca 2-3 timmar $120-$150 beroende på tid och program.

Jerusalem overview

Annonser

Att bada i Döda Havet

Mitt ute i öknen, fyrahundra meter under havsytan, ligger ett av världens saltaste hav – Döda Havet. Att bada i Döda Havet är en väldigt speciell upplevelse som man absolut inte ska missa om man är på besök i landet!

dead sea 2017

Eftersom salthalten ligger på 34% så flyter man som en kork. Glöm det där med bröstsim och crawl – man går i vattnet och så snart man har vatten till knäna så sätter man sig ner som i en solstol, och paddlar sedan fram och tillbaka med händerna som åror. Utan plask och stänk: vatten i ögonen svider rejält. Ha en flaska med vanligt vatten till hands, eller kolla var duscharna är (finns på alla stränder) innan ni går i.

Bra att ha med: badskor, speciellt där botten är full av saltkristaller (södra delarna av Döda Havet). Duschkräm: huden känns oljig efter badandet och det är skönt att kunna duscha av sig ordentligt. Tidning eller bok att läsa i vattnet!

Bäst att inte ha med: silversmycken, som lätt blir svarta av vattnet. Värdesaker som man inte vill bli av med.

Vilken strand ska man då åka till? Det beror lite på vad man är ute efter. Vid norra delen av Döda Havet, ca 30 minuter från Jerusalem och 10 minuter från Qumran, ligger tre populära stränder intill varandra: Qalya Beach, Biankini Beach och Neve Midbar Beach. Här finns omklädningsrum, restaurang, café, strandbar och stränder med lera som man med fördel kan smeta in sig med. Vill man handla lera, dödahavssalt eller hudvårdsprodukter att ta med sig hem så finns flera affärer som säljer en rad märkesprodukter samt salt i lösvikt.

Plus: stränderna har naturlig lera, är ganska sköna att gå på (inte så hårda saltkristaller som dem längre söderut). Nära till Jerusalem.

Minus:  Inträdesavgift ca 55 shekel. Det kan vara rätt mycket folk, speciellt på Qalya som tar emot många stora grupper. Stolarna vid stranden är ofta leriga om man kommer på eftermiddagen, kan vara svårt att hitta en bra plats att sitta. Men gillar man lera så är det absolut rätt plats!

dead sea mud

Längre söderut ligger Ein Gedi spa som jag tycker är fint (se bild nedan) Vid besökscentret finns affär, omklädningsrum, café, strandbar och vanlig pool där man kan bada och sola. För att komma ner till Döda Havet behöver man dock åka traktor-shuttle som går ca var 20:e minut. Stranden är fin och ren, sandig och inte lika lerig som i norr, men när jag var där med en grupp fanns det ett område med lera vid stranden där man kunde smörja in sig ordentligt. Annars kan man köpa lite i affären och ta med sig ner.

Plus: Inte så trångt som Qalya och fräschare anläggning. Fina och välskötta stränder. Fint poolområde.

Minus: Inträdesavgift ca 55 shekel. Traktorshuttle ner till stranden.

Dead sea ein gedi

Vid Döda Havets södra del ligger hotellområdet Ein Bokek. Här finns flera fina stränder som är öppna för allmänheten (gratis inträde). Naturligtvis finns också affärer, restaurang, omklädningsrum och strandcafe. Både stränderna och botten är täckta av saltkristaller och kan vara ganska så hårda att gå på (tänk vasst grus…) så har man glömt sina badskor hemma är det en bra idé att handla ett par i shopen innan man försöker gå i.

Plus: gratis inträde, fina och välskötta stränder.

Minus: Ingen lera på stranden. Ligger ca 20 minuter söder om Masada, 1.5 timme från Jerusalem. Är man på väg söderut så är det däremot en perfekt plats att stanna på innan man kör vidare.

 

Tiberias – en arkeologisk guldgruva

Inget slit och släng här: stenar som först tjänade som dörrar till judiska gravkammare fick senare tjäna som fotstöd för robusta pelare i en ummayad-moske och därefter trappsteg i en sockerfabrik på korsfarartiden. Tiberias är en arkeologisk guldgruva med lång kontinuerlig bebyggelse (och ombyggnader), och enormt kul att utforska just för att många av ruinerna ligger utströdda bland tistlar och gräs söder om det moderna Tiberias.

Rubriken är dock aningen missvisande… på stenen syns en menorah, en sjuarmad ljusstake.  Inte en chanukka-ljusstake som har åtta ljus plus en shammash, totalt 9 ljus.

Glad chanukka!

2,000-year-old Tomb Door With Hanukkah Menorah Found in Northern Israel

Intervju med Larissa Remennick för Judisk Krönika

Ämnet integration är synnerligen aktuellt i Sverige i dessa dagar och lär vara det ett tag till. Under våren jobbade jag på en artikel  på temat ”integration i Israel”, som publicerades i Judisk Krönikas juninummer. För artikeln gjorde jag en rad intressanta och rätt långa intervjuer – alla intervjuade var mycket välkomnande och tillmötesgående och delade frikostigt med sig av sina kunskaper och insikter. Eftersom bara en bråkdel av informationen fick plats i artikeln lägger jag upp de lätt redigerade intervjuerna här i bloggen. Först ut : intervjun med sociologiprofessor Larissa Remennick från Bar-Ilanuniversitetet.

Professor Larissa Remennick är född och utbildad i Moskva, Ryssland. 1988 fick hon sin doktorsgrad i social demografi vid Institutet för sociologi i Sovjetunionens ”Academy of Sciences”. 1989 forskade hon vid universitetet i Oxford kring de sociala faktorerna bakom de skyhöga aborttalen i Ryssland, och 1991 lämnade hon och hennes familj Sovjetunionen för att invandra till Israel. Sedan 1994 arbetar hon på Bar-Ilanuniversitetets sociologiska fakultet, som lektor, professor och ordförande för fakulteten.

Pic Larissa (2)

Hennes två huvudsakliga forskningsområden är internationell migration och integration av migranter (med fokus på ryska judar) och kvinnors hälsa och reproduktion (särskilt ny reproduktionsteknik och preventivmedel). Geografiskt fokuserar hon på Ryssland / FSU, Israel och västvärlden , därav intresset för etnisk diaspora och transnationalism . Hennes bok ”Russian Jews on Three Continents: Identity, Integration, and Conflict” (Transaction , 2007) sammanfattade 15 års forskning om de före detta Sovjetjudarna.

Jag möter Larissa på hennes lilla kontor på Bar Ilanuniversitetet en mörk höstkväll för att fråga om integrationen av de ryska judarna i Israel.

Ryska judar sitter i parlamentet och på höga regeringsposter och är framstående inom forskning, sport, media…integrationen av de ryska judarna i det israeliska samhället ser ut som en framgångssaga utan like. Är det så? Och varför?

-När vi tittar på de judiska immigranterna från det forna Sovjetunionen, inklusive deras icke-judiska familjemedlemmar, så är glaset halvfullt eller halvtomt beroende på hur man ser på det, förklarar Larissa. Å ena sidan finns det många framgångsrika bland de forna invandrarna från FSU inom politik, kultur, konst, sport, high-tech och vetenskap. Det finns stjärnor som syns väl i media. Känslan är att vi nått stora framgångar.  Å andra sidan vet vi att på makronivå har de rysktalande hushållen ca 30% lägre inkomst jämfört med den genomsnittliga inkomsten för den judiska befolkningen. Detta återspeglar den problematiska sysselsättningsstrukturen för den stora grå majoriteten av immigranterna, som upplevde en betydande nedgång i social status och yrkesverksamhet till följd av flytten till Israel. Av dem som kom hit med en högskoleutbildning (50-60%) lyckades endast en tredjedel hitta arbete i tjänstemannasyrken. Två tredjedelar av immigranterna var tvungna att helt byta arbete, till något som inte alls var relaterat till vad de hade jobbat med tidigare och inte överensstämde med deras kvalifikationer och studier. Rektorer, lärare och journalister blev kontorister; ingenjörer blev tekniker, lagerarbetare eller jobbade på verkstadsgolvet eftersom de måste tjäna sitt uppehälle. Det är viktigt att komma ihåg att den ryska invandringen skedde parallellt med demonteringen av den israeliska välfärdsstaten. Att leva på bidragen och arbetslöshetsersättning var omöjligt. Föräldragenerationens yrkesställning och sociala status föll. Idag saknar många av dem en respektabel pension. Barnen tvingas att försörja sina föräldrar.

Vilka integrationsåtgärder skulle du kunna nämna som haft en  positiv verkan? Vilka svårigheter mötte immigranterna?

-Varje ny invandrare har rätt till sex månaders hebreiskaundervisning, resor och en fast summa som ska täcka mat, husrum och baskostnader, och även om det inte alltid räcker och en del arbetar vid sidan om så är det mycket viktigt, säger Larissa. Språket är nyckeln till allt.

Staten driver yrkesförberedande program som hjälpte många av invandrarna, särskilt de unga som lättare lärde sig hebreiska. Språket var en hög barriär för många människor. Det är mycket sannolikt att det finns en korrelation mellan ålder och förmågan att lära sig hebreiska och att kunna anpassa sig till arbetsmarknaden och omdefiniera sig själv i sitt yrke. Ingenjörer inom områden som tunnelbyggande och tung industri som inte existerade i Israel kunde göra en omskolningskurs till data programmering, elektronikingenjörer och annat för att få arbete inom hitech. Åldern är en mycket viktig faktor. Den som invandrar i 40-45-årsåldern har varit mycket svårt att lära sig allting nytt. Hälften av immigranterna från FSU var över 40. Dessutom krävde många arbeten goda kunskaper i både hebreiska och engelska, som många inte kunde. Vi levde bakom järnridån och hade inte lärt oss språk. Yrkesverksamma i undervisnings- och vårdyrken behövde dessutom göra teoretiska och praktiska prov och få licens för att kunna arbeta vilket även det var en hög barriär.

Israels arbetsmarknad är väldigt liten och kunde inte absorbera de 100 000 ingenjörer som anlände. Det fanns 30 000 ingenjörer i landet innan den ryska invandringen och det var tillräckligt. Kanske fanns det ett visst behov av byggnadsingenjörer och elektronikingenjörer men inte så många.

Hur påverkade immigranternas val av bostadsområde integrationsprocessen?

-50% av invandrarna som kom bosatte sig i periferin, inte för att de ville utan för att där fanns billiga lägenheter. Under 90-talet byggde man mycket i norr och söder (Nasaret, Afula, Ashdod, Ashkelon), för att stärka områden i periferin, inte med tvång utan med ekonomiska medel. Både bostäder och levnadskostnader var  lägre  i de områdena. Problemet var att periferin saknade utbildnings- och arbetsmöjligheter. Det fanns industriområden med främst manuellt arbete. Ingenjörer arbetade på en monteringslinje eftersom det inte fanns andra jobb. Alla måste arbeta eftersom det inte finns någon välfärdsstat och behovet av att äta och att betala av bostadslånen.  Föräldragenerationens yrkesställning och sociala status föll. Idag saknar många av dem pension. det är ett problem som skikt av ökningen av 90-talet som arbetade deltid jobbtyp, inte når en respektabel pension. Därför tvingas barnen att försörja sina föräldrar.

Sedan den stora immigrationsvågen från det forna Sovjetunionen 1990-1991 har en ny generation växt upp. Hur har föräldrarnas erfarenheter och upplevelser från integrationsprocessen påverkat dem?

-Generation 1.5, som kom i början av 90-talet som barn och växte upp i Israel, gick i skolan och nu gör karriär, är naturligtvis mer framgångsrik sina föräldrar. De behärskar hebreiska perfekt och känner sig mycket mer israeler än sina föräldrar, men samtidigt har de bildat olika proteströrelser, som Generation 1.5, Morashtenu, Fishkaklubben i Tel Aviv och andra. Detta är en mycket självsäkrare generation som vågar ställa frågor, och de upplever en hel del problem. Färre än 50%  har avslutad studentexamen på grund av olika typer av integrationssvårigheter. Föräldrarna kunde inte hjälpa dem, barnen var ensamma, måste lära sig hebreiska och försvara sin ställning gentemot de infödda israeliska barnen. Många hoppade av skolan, eller tog studenten men utan bra betyg. Bara 33% av 1.5 generationens unga ryssar har universitetsutbildning, vilket är mycket lägre än deras föräldrars generation. Vissa kunde inte studera pga skolavgifterna – att studera är inte gratis här och för fattiga familjer är det en stor utgift. Livssituationen tillät inte unga människor att nå högre utbildning, utan de valde lägre tekniska yrken.

Den andra frågan som sysselsätter dem uppstår när de vill gifta sig och upptäcker att de inte är jämlika medborgare, trots att de har gjort militärtjänst, arbetar hårt och betalar skatt. Ungefär hälften eller mer av den yngre generationen ryska immigranter erkänns inte som judar eftersom de har en judisk far eller farfar. Idag rör det sig om omkring 300 000 personer. Ortodox konversion är ingen lösning: endast 5% av det totala antalet icke-judar har genomgått en ortodox konversion, de flesta av dem kvinnor.  1.5-generationen vill erkännas som judar utan tvivel. Det är ett centralt tema i diskussionen om invandrare från forna Sovjetunionen, något deras föräldrar inte tordes ta upp utan löste individuellt, genom giftermål på Cypern osv. Dessutom fanns inte demonstrationer och sociala protester i  sovjetisk kultur, de var inte vana vid sådant.

Stigmatisering är också ett stort tema i generation 1.5. Enligt stereotypen är ryska kvinnor prostituerade och männen i maffian. Det israeliska samhället är mycket sexistiskt och fenomenet är inte nytt. Tidigare accepterade kvinnorna sexismen som en del av den lokala kulturen. Men idag finns det en ny medvetenhet. Kvinnor är överens om att inte hålla tyst om det. På Facebook finns t ex en grupp som heter ”ryska kvinnor är inte trevliga”.

Du själv var en av de första ryska immigranterna att göra akademisk karriär i Israel. Hur lyckades du integreras så bra på så kort tid?

-Min berättelse är inte kännetecknande för normen, säger Larissa och ler. Jag började förbereda mig för invandring till väst redan som forskare i Moskva. Innan jag invandrade hade jag byggt upp en portfölj med vetenskapliga artiklar som publicerats på engelska, och när jag kom hit hade jag redan ett jobb på Tel Hashomer sjukhus inom medicinsk sociologi. När jag hörde att Bar Ilan-universitetet sökte en medicinsk sociologi skickade jag mitt CV och blev antagen för tjänsten. Jag hade kompetens, motivation, bra engelska och hebreiska.  Efter tre år i landet började jag undervisa universitetsstudenter på hebreiska. I slutändan beror 90% av integrationen på individen – om hen är motiverad, har en bra inlärningsförmåga och social kompetens som också är mycket viktig.

Lersigill tillhörande kung Hiskia hittat i utgrävning nära Tempelberget

I dagarna rönte den bibliske kung Hiskia stor uppmärksamhet. Ett litet lersigill, som hittats i en utgrävning nära Tempelberget i Jerusalem redan för fem år sedan, visade sig vid en mer ingående inspektion bära namnet ”Hiskia [son av] Ahas kung av Juda”. Detta är första gången ett lersigill med namnet på en biblisk kung påträffas i en vetenskaplig utgrävning, vilket gjorde fyndet till en extra stor sensation. På det lilla sigillet, som bara är ca 13 mm i diameter, syns också en bevingad sol, som visar på assyriskt inflytande, och två  ankhsymboler som i egyptisk tradition symboliserar evigt liv.

hiskia

Bibeln framställer kung Hiskia som en rättfärdig regent. ”Hiskia förtröstade på Herren , Israels Gud. Ingen var honom lik bland alla Juda kungar efter honom, inte heller bland dem som varit före honom” (2 Kung 18:5). Men Hiskia lever i en osäker period i slutet av 700-talet f Kr. Assyriska kungar gör återkommande räder in i Levanten, och år 722 faller kungariket Israel. 701 anfaller Sancherib städer i det judeiska låglandet och intar Lachish, en viktig befäst stad. Slaget om Lachish pryder en enorm detaljerad relief i Sancheribs palats i Nineve (kan beskådas på British Museum). Sancherib skickar så sina härar mot Jerusalem: ”Men kungen i Assyrien sände från Lakish i väg Tartan, Rab-Saris och Rab-Sake med en stor här mot kung Hiskia i Jerusalem” (2 Kung 18:17). Därefter går berättelserna isär. Enligt Bibeln blir Hiskia dödssjuk. Sancherib å sin sida konstaterar förnöjt i sina annaler att ”Hiskia stängde jag inne i Jerusalem som en fågel i en bur”. Hiskia får välja mellan att betala skatt till Assyrien eller dö, och väljer skatten. Symbolerna på lersigillet kan tolkas som att Hiskia verkligen var dödssjuk och därför använde ankh-symbolerna som tecken på sin återfunna hälsa. Man kan också tolka dem som ett tecken på att han valt livet (och Assyriens bevingade sol) framför döden i ett uppror mot Assyrien. Båda varianterna speglar det lilla judeiska kungadömet mellan Assyrien och Egypten, vars symboler det också gjorde till sitt.

Vad är då ett lersigill? Under denna period (järnåldern, ca 800-580 fKr) skrevs officiella brev på papyrus. När brevet var färdigt rullade man ihop det och knöt ihop rullen med ett snöre. För att mottagaren skulle kunna verifiera avsändaren och dessutom vara säker på att brevet inte öppnats under vägen fästes ett sigill på brevet. Man rullade en liten lerkula till en boll, tryckte den försiktigt på snöret och/eller knuten. På lerbiten trycktes sedan en stämpel som oftast var gjord av sten, med ett namn och symboler inristade spegelvänt. När stämpeln trycktes på lerbiten syntes namnet och symbolerna i relief, precis som på Hiskias lersigill. Det är alltså inte frågan om en inskription utan om ett avtryck från en stämpel.

Lersigill brändes inte – i så fall hade ju brevet också brunnit upp. I naturligt tillstånd så håller den torra leran inte speciellt länge, absolut inte 2700 år, utan förvandlas snart till damm. Men ibland utsattes lersigill för brand, till exempel om staden intogs och brändes – vilket hände i Jerusalem år 586 fKr när de babyloniska trupperna intog staden. När lersigill upphettas blir de till keramik, och keramikbitar bevaras mycket länge i jorden. Det är förmodligen förklaringen till att Hiskias sigill kunde upphittas.

Lersigill är f ö inte alls ovanliga – ett femtiotal har hittats i utgrävningar i Jerusalems äldsta delar i det nuvarande palestinska kvarteret Silwan, idag den arkeologiska parken City of David. Många av dem har ändelsen -jahu, en kortform av namnet för den judeiska guden YHWH. Vissa av dem, som t ex Gemarjahu ben Safan, nämns i Bibeln (Jesajas bok), men de allra flesta är okända. Förhoppningsvis kan arkeologin hjälpa oss att lära oss mer om det judeiska kungarikets befolkning, samhällsorganisation, religösa föreställningar och ekonomiska förutsättningar, och inte enbart användas som ett endimensionellt slagträ i den nationalistiska kampen om Jerusalem.

 

Beit Shearim: unikt judiskt kulturarv med UNESCO-världsarvsstatus

På en grön kulle i västra Jizreeldalen ligger den antika judiska staden Beit Shearim, vars unika judiska kulturarv från 200-400-talen eKr givit staden en välförtjänt plats på UNESCO:s världsarvslista. Här levde och verkade rabbin Jehuda Hanassi, en av den tidiga rabbinska judendomens viktigaste gestalter. Rabbi Jehuda Hanassi, ofta enbart kallad ”rabbi”, var en enastående politisk och andlig ledare som etablerade mycket goda kontakter med det romerska styret och även tillskrivs redaktionen av Mishna, en av den muntliga judiska traditionens viktigaste skrifter. Rabbi valde Beit Shearim som sin sista viloplats och begravdes här ca 220 eKr. Hans ryktbarhet som andlig och politisk ledare gjorde att välbeställda judar kom från alla håll för att begravas i hans närhet.

Beit Shearim landscape
Utsikt över kullen där Beit Shearims ruiner ligger. Bortom de gröna kullarna syns Carmelberget

På stadens västra sluttning bildades en stor nekropolis, en stad för de döda. Den mjuka kalkstenen lämpade sig ypperligt för att hugga ut stora grottsystem med plats för dussintals gravar. Till dags dato har israeliska arkeologer uppdagat mer än 30 gravkammare med sarkofager och begravningsnischer.

Beit Shearim tomb entrance
Portal till en av de stora gravkamrarna i Beit Shearim

Beit Shearims katakomber, mausoleer och sarkofager är rikt utsmyckade med symboler, djur- och människofigurer från den romerska perioden. I relief på flera av väggarna återfinns specifikt judiska motiv som den sjuarmade ljusstaken (Menorahn), shofar, lulav och etrog. I gravarna finns också en stor mängd inskriptioner på hebreiska, lokal arameiska, grekiska och arameiska från Palmyra.

Beit Shearim inscription gamaliel
Gravnisch med nskription på hebreiska och grekiska :”Rabbi Gamaliel”

Inskriptionerna nämner ofta den avlidnes namn, yrke och ursprung. Fynden speglar tvåhundra års historisk och kulturell utveckling och tyder på att den judiska befolkningen var mycket hemmastadd i den romersk-grekiska kultursfären, samtidigt som man troget bibehöll egna kulturella symboler som t ex den sjuarmade ljusstaken.

Beit Shearim menorah
Sjuarmad ljusstake i relief på väggen i en av gravkamrarna

Missa inte att besöka staden Beit Shearims ruiner som ligger högst uppe på kullen. Här syns en stor offentlig byggnad, ruinerna från en synagoga, hus och gator. Från kullen syns Yizreeldalens bördiga fält, vars vete utgjorde stadens inkomstkälla. Beit Shearim förstördes i det judiska upproret 352 eKr och stadens betydelse som central judisk begravningsplats avtog. Redan under 200-talet hade två andra galileiska städer övertagit Beit Shearims ställning som säte för det judiska rådet Sanhedrin och centrum för judisk lära: först Zippori i centrala Galileen och senare den romerska provinshuvudstaden Tiberias vid Genesarets sjö.

Grupper som är intresserade av en svensk guide i Beit Shearim (en tur på ca 2 timmar) är välkomna att kontakta mig (se under Kontakt).

 

Quiz

Läste nyligen att många av de amerikanska ungdomar som ansöker till Birthright-programmet inte klarar av frågorna  i det här testet, vilket faktiskt är aningen pinsamt. Är säker på att den här bloggens läsare är av en helt annan kaliber, så här kommer ett kort test:

 

Till sist en bildfråga: vems badkar är detta?

Bathtub

 

Lycka till! Svar? Här.

Dagsutflykt till Haifa

Haifa är en medelstor stad i norra Israel, vackert belägen på Carmelberget och dess slänter ner mot Medelhavets kust. Haifas särprägel är dess normalitet och relativt harmoniska judisk-arabiska samexistens. ”Jerusalem ber, Tel Aviv festar och Haifa arbetar”, lyder ett lokalt ordspråk. Här byggdes Israels första tekniska universitet, Technion; härifrån gick järnväg till Beirut, Jaffa och Damaskus, och här anlade britterna en stor hamn och oljeraffinaderier som skulle bearbeta olja från Mosul. Söder om staden finns långa fina stränder med populära strandfik.

20140910_102638
Utsikt över Bahaiträdgårdarna och Haifabukten

Karakteristiskt nog är Haifas främsta turistattraktion de fantastiska Bahaiträdgårdarna– ett UNESCO-världsarv bestående av nitton terrasser blommande persiskinspirerad landskapsarkitektur och ett gyllene mausoleum över Bahaireligionens grundare, Bab.

Studiegrupper som intresserar sig för religion och religionshistoria rekommenderas ett besök i Ahmadiyyarörelsens moske i Kababirkvarteret för att höra om deras speciella tolkning av Islam. Ungdomsgrupper som vill träffa israeliska ungdomar vänder sig med fördel till Haifas Reali-skola. Som svensk guide i Haifa hjälper jag gärna till med förfrågningar, bokningar och naturligtvis guidning.

Här är ett förslag till en halvdagstur i Haifa som syftar till att belysa olika aspekter av staden, dess människor och omgivning  – med överblick och på gatunivå.

Vår tur i Haifa börjar på Yefe Nof-promenaden med utsikt över Haifabukten och Bahaiträdgårdarna. Korsfararnas huvudstad Akko syns tydligt på andra sidan bukten. Klara dagar kan vi se till Rosh Hanikra, de vita klipporna som betecknar gränsövergången till Libanon, och vintertid även Hermonbergets vita skrud på gränsen till Syrien.

På närmare håll ser vi industri och trafik: oljeraffinaderier, kemisk industri, järnvägar, hamnen. En ny järnvägslinje till Jordanien är under byggnad. Under jorden befinner sig en gasdepå; ute i havet  stora gasfyndigheter. Utsikten utgör en utmärkt fond till diskussion om geopolitik, energiförsörjning och miljö. Hur hanteras frågan om hållbar utveckling och regionalt samarbete i Israel idag?

Vi fortsätter nedför berget med Carmeliten – en av världens kortaste tunnelbana med bara sex stationer. Carmeliten var en present från Frankrike och vittnar om det nära politiska samarbetet mellan Israel och Frankrike i mitten av 50-talet.

Carmelit-tunnelbanan i Haifa
Carmelit-tunnelbanan i Haifa

Utanför stationen på Masadagatan, Haifas hippaste alternativkulturgata, ligger en rad pubar och caféer med ett blandat judisk-arabiskt studentklientel.  Graffiti, antikaffärer, glassbar och en utmärkt second hand-bokaffär kompletterar gatubilden. Perfekt ställe för avkoppling, wi-fi och lätt shopping.

20151023_163543
Fika med svensk grupp på Masadagatan

20151023_121902

På grund av den branta lutningen går gatorna längs med Carmelberget. Fotgängare bör istället välja de trappor som förbinder gatorna med varandra  och ger en intressant inblick i livet på Haifas bakgårdar, inklusive massor av flora och fauna.

20151023_120548
Gamla olivträd i parken nedanför Masadagatan

I boken”Altneuland” 1902 föreställde sigTheodor Herzl Haifa som framtidens stad, baserad på ”vetenskap, ingenjörskonst och teknologi”. 1923 grundades i kvarteret Hadar Hacarmel i Haifa  Israels första tekniska universitet Technikum, senare omdöpt till Technion. Byggnaden, vars arkitektur blandar europeiska och österländska element, inyser idag vetenskaps- och teknologimuseet Madatech. Technikum var i fokus för en mycket hetsig diskussion mellan judar i Yishuv och den tysk-judiska organisationen Ezra som finansierade och planerade bygget: skulle undervisningen hållas på ”diktarnas och tänkarnas språk” eller på ett utdaterat heligt semitiskt språk från främre Orienten?

Madatech - det gamla Technion
Madatech – det gamla Technion

Strax nedanför Hadar ligger det arabiska kvarteret Wadi Nisnas. Väggarna är utsmyckade med gatukonst, utformad av judiska och arabiska konstnärer. För den kulinariskt intresserade (och alla andra hungriga) finns en rad små restauranger, konditorier och en mysig grönsaks- och kryddmarknad. Den israeliske TV-profilen Guy Hovav  tipsar om sina favoritställen i boken Tfaddalu. Värt att prova!

????
Marknad i Wadi Nisnas

Efter kaffe och baclawa är det bara en kort promenad till German Colony, den tyska kolonin som upprättades utanför Haifas gamla stad år 1868. De vackra stenhusen hyser numera ett av Haifas mest populära restaurangområden. Min favorit är restaurangen Fattoush, som serverar traditionell Mellanösternmat i trivsam miljö.

Eller så kan man gå Allenbygatan österut och landa i Haifas Downtown. Downtown var i årtionden en ganska sunkig plats där man helst undvek att uppehålla sig efter mörkrets inbrott. Under senare år har Haifas borgmästare och kommunstyrelse gjort stora ansträngningar för att återuppliva området. En plats som blivit mycket populär är den forna ”turkiska marknaden”.

Haifa 006

De förfallna och ibland tomma husen har långsamt rustats upp, nya boende har flyttat in och butiker och restauranger har slagit upp sina portar. Under sommarmånaderna har initiativet Zone 21 organiserat liveuppträdanden, hantverksmarknad och många öppna ölstånd som dragit till sig horder av folk. Mest Haifabor, för turismen i Haifa är rätt begränsad och det verkar som de flesta kommer en dag med buss för att se Bahaitemplet och sedan åka tillbaka till Tel Aviv eller Jerusalem.

Haifa 004

Haifa kan inte tävla med Tel Avivs uteliv eller med Jerusalems heliga platser, men det är en mycket mysig hamnstad med enormt fina stränder och en massa intressanta platser helt utanför turistströmmarna.

Haifa 012

Haifas ambition är att bli det nya Barcelona. Dit är det väl en bit kvar, men det är ändå roligt att se den enorma förbättring som skett i den turkiska marknaden och i hamnområdet, där gamla övergivna byggnader renoverats och blivit Haifa universitets hamncampus – Campus Hanamal. Förhoppningsvis kommer även turisterna att upptäcka Haifa i större utsträckning. Välkomna!

 

Mosaiker från Lod placerar staden på världskartan

Lod, eller Lydda som staden heter på arabiska, är inte direkt Israels turistattraktion nummer ett. Lod är det oregelbundna gytter av gråbruna trevåningshus strax söder om flygplatsen där fem tåglinjer korsar varandra, en blandad judisk-arabisk stad präglad av ekonomiska bekymmer och kriminalitet.

20141126_155752
På promenad i ett regnigt Lod

Lod har ett mycket rikt förflutet. Under den romerska och bysantinska perioden (63 fKr-638 eKr) var Lod provinshuvudstad och knutpunkt i det romerska vägsystemet. Hit kom Petrus för att hela en förlamad man vid namn Eneas (Apg 9:32-34), och här fanns också en blomstrande rabbinsk akademi.  År 200 erhöll Lod fulla stadsrättigheter och bytte namn till Diospolis, Zeus stad. Efter den arabiska erövringen 638 fortsatte Lod att vara provinshuvudstad, men stadens tydliga kristna prägel och mäktiga förvaltning blev för mycket för de nya härskarna, som i början av 700-talet beslöt att bygga en egen huvudstad några kilometer längre söderut – staden Ramla.

I samband med vägarbeten nära Lods gamla stad 1996 påträffades en enormt vacker mosaik, förmodligen från en bysantinsk villa. Arbetet stoppades omedelbart. Den berömda mosaiken, som har en alldeles egen websida med massor av information, befinner sig idag på världsturné och visas på flera av världens främsta museer, just nu i Venedig.  Planen är att mosaiken ska återvända till Israel i sinom tid och visas i ett nytt museum på platsen där den hittades i Lod.

Central_0703

Men historien slutar inte där. Utgrävningarna i området fortsatte. Arkeologerna fann ytterligare två mosaiker och ett vattensystem från den tidiga arabiska perioden (Ummayyad-styret). I dagarna hölls guidad visning för publik.  Passade naturligtvis på att åka förbi.

20151117_110713

Mosaiken tjänade som golvbeläggning i en stor sal, förmodligen en mycket rik familjs villa. Motiven visar djur av olika sorter, många av dem från Afrika. Flera av scenerna tyder på att det handlar om motiv från gladiatorarenor, där vilda djur dödade varandra inför publik. Hantverket är av hög kvalitet: tesserae (mosaikstenar) i 18 olika färger användes i mosaiken, inklusive blå och gröna kuber av glas.

20151117_110955
Ett lejon, med remmar runt hals och mage, river en hjort

Ännu längre ner i jorden, vid sidan om denna mosaik, hittades ytterligare en mosaik som daterats till det första århundradet. Denna mosaik hade inga djurmotiv, utan enbart geometriska motiv. Dessutom hittades en rad stenkärl. Båda fynden tyder på att judar då bodde på platsen. Under den perioden höll judar strängt på budet att inte avbilda levande varelser, dvs djur eller människor, och stenkärlen var praktiska då de inte kunde bli rituell orena och därmed otjänliga i hushållet.

Enligt Lod-mosaikens websida skulle museet ha stått färdigt 2014…men de nya fynden krävde lite omplanering. Nu ska alla tre mosaiker och även det arabiska vattensystemet få sin tillbörliga plats i museet. Förhoppningsvis kommer det färdiga museet att innebära ett välbehövligt uppsving för turismen till Lod och också för dess invånare.

Tempelberget – religiös eller politisk konflikt?

Jerusalem och Tempelberget är inte konfliktens centrum”, skriver journalisten och författaren Anita Goldman i en intressant och aktuell artikel på DN:s Kulturdebatt. Hennes synsätt speglar utan tvivel många sekulärt sinnades obehagskänslor inför de judar som trots rabbinatets uttryckliga religiösa förbud går upp på Tempelberget under israelisk poliseskort trots muslimsk ilska och protest (eller kanske i syfte att framkalla just muslimsk ilska och protest).

”Judendomen är sedan tvåtusen år Bokens folk, inte Templets”, hävdar Goldman. Den sionistiska rörelsens ledare rynkade på näsan åt det efterblivna Jerusalem, och Moshe Dayan gav Tempelbergets nycklar till det muslimska styret, Waqf. Detta är obestridligen sant. Men samtidigt som den socialistiska rörelsen ägnade sin energi åt att bygga kollektivjordbruk längs kustremsan och i de bördiga dalarna i landets norra del så var de flesta judiska immigranterna under 1900-talets första årtionden traditionellt religiösa judar, av vilka många sökte sig till Jerusalem. I den brittiska folkräkningen 1922 har Jerusalem en absolut judisk majoritetsbefolkning. Under den jordanska blockaden mot västra Jerusalem våren 1948 beordrade Ben Gurion att omdirigera trupper från Negevöknen – den mycket viktiga fronten mot Egypten – för att öppna en korridor till Jerusalem. ”Jerusalem kommer att stå fast utan Negev, men Negev kommer inte att stå fast utan Jerusalem”, fastslog Ben Gurion. Moshe Dayan gav mycket riktigt nycklarna till Waqf, men med honom på berget fanns också militärens överrabbin Shlomo Goren som några dagar tidigare föreslagit för general Uzi Narkiss att spränga Klippmosken i luften men fått tummen ner.

Trots Dayans beslut innebar 1967 innebar en fundamental förändring av den judiska relationen till Tempelberget. För första gången på 1900 år befinner sig den enda riktigt heliga platsen i judendomen – platsen för Salomos och Herodes tempel – under judisk kontroll. Högt uppsatta rabbiners förbud emot att beträda Tempelplatsen på grund av rituell orenhet räckte länge för att hålla de flesta judarna borta, men har i praktiken fått mindre och mindre betydelse. 1996 beslöt en grupp rabbiner från bosättningar på Västbanken att tillåta religiösa judar att gå upp på Tempelberget under vissa restriktioner rörande rituell renhet och områden som kan beträdas. Efter några års stängning under den andra intifadan 2000-2003 tillät polisen åter judar att besöka berget på villkor att inga religiösa föremål tas med och ingen bön får förrättas på berget (det gäller även kristna besökare). Sedan dess har strömmen judiska besökare bara ökat och inkluderar även politiker, främst från det nationalreligiösa lägret. Det rör sig om en politisk-religiös proteströrelse underifrån, understödd av diverse egensinniga och aningen rebelliska rabbiner som struntar i överrabbinatets direktiv. På senare år får de också stöd av politiker på högerkanten, flera av dem kvinnor. Inte ens rabbin Goren ville tillåta kvinnor att beträda Tempelberget på grund av rituell orenhet relaterad till barnafödande och menstruation, som inte kan hävas idag utan ett offer i Templet. Men modernt ortodoxa kvinnor struntar i det och går upp i alla fall. Gamla tabun luckras upp, politiska krav på full israelisk överhöghet på Tempelberget kopplas till moderna liberala idéer om fri religionsutövning, och en konflikt som kanske i grunden någon gång var enbart territoriell är det inte längre. Inte på Tempelberget.