Kategoriarkiv: Arkeologi

Lersigill tillhörande kung Hiskia hittat i utgrävning nära Tempelberget

I dagarna rönte den bibliske kung Hiskia stor uppmärksamhet. Ett litet lersigill, som hittats i en utgrävning nära Tempelberget i Jerusalem redan för fem år sedan, visade sig vid en mer ingående inspektion bära namnet ”Hiskia [son av] Ahas kung av Juda”. Detta är första gången ett lersigill med namnet på en biblisk kung påträffas i en vetenskaplig utgrävning, vilket gjorde fyndet till en extra stor sensation. På det lilla sigillet, som bara är ca 13 mm i diameter, syns också en bevingad sol, som visar på assyriskt inflytande, och två  ankhsymboler som i egyptisk tradition symboliserar evigt liv.

hiskia

Bibeln framställer kung Hiskia som en rättfärdig regent. ”Hiskia förtröstade på Herren , Israels Gud. Ingen var honom lik bland alla Juda kungar efter honom, inte heller bland dem som varit före honom” (2 Kung 18:5). Men Hiskia lever i en osäker period i slutet av 700-talet f Kr. Assyriska kungar gör återkommande räder in i Levanten, och år 722 faller kungariket Israel. 701 anfaller Sancherib städer i det judeiska låglandet och intar Lachish, en viktig befäst stad. Slaget om Lachish pryder en enorm detaljerad relief i Sancheribs palats i Nineve (kan beskådas på British Museum). Sancherib skickar så sina härar mot Jerusalem: ”Men kungen i Assyrien sände från Lakish i väg Tartan, Rab-Saris och Rab-Sake med en stor här mot kung Hiskia i Jerusalem” (2 Kung 18:17). Därefter går berättelserna isär. Enligt Bibeln blir Hiskia dödssjuk. Sancherib å sin sida konstaterar förnöjt i sina annaler att ”Hiskia stängde jag inne i Jerusalem som en fågel i en bur”. Hiskia får välja mellan att betala skatt till Assyrien eller dö, och väljer skatten. Symbolerna på lersigillet kan tolkas som att Hiskia verkligen var dödssjuk och därför använde ankh-symbolerna som tecken på sin återfunna hälsa. Man kan också tolka dem som ett tecken på att han valt livet (och Assyriens bevingade sol) framför döden i ett uppror mot Assyrien. Båda varianterna speglar det lilla judeiska kungadömet mellan Assyrien och Egypten, vars symboler det också gjorde till sitt.

Vad är då ett lersigill? Under denna period (järnåldern, ca 800-580 fKr) skrevs officiella brev på papyrus. När brevet var färdigt rullade man ihop det och knöt ihop rullen med ett snöre. För att mottagaren skulle kunna verifiera avsändaren och dessutom vara säker på att brevet inte öppnats under vägen fästes ett sigill på brevet. Man rullade en liten lerkula till en boll, tryckte den försiktigt på snöret och/eller knuten. På lerbiten trycktes sedan en stämpel som oftast var gjord av sten, med ett namn och symboler inristade spegelvänt. När stämpeln trycktes på lerbiten syntes namnet och symbolerna i relief, precis som på Hiskias lersigill. Det är alltså inte frågan om en inskription utan om ett avtryck från en stämpel.

Lersigill brändes inte – i så fall hade ju brevet också brunnit upp. I naturligt tillstånd så håller den torra leran inte speciellt länge, absolut inte 2700 år, utan förvandlas snart till damm. Men ibland utsattes lersigill för brand, till exempel om staden intogs och brändes – vilket hände i Jerusalem år 586 fKr när de babyloniska trupperna intog staden. När lersigill upphettas blir de till keramik, och keramikbitar bevaras mycket länge i jorden. Det är förmodligen förklaringen till att Hiskias sigill kunde upphittas.

Lersigill är f ö inte alls ovanliga – ett femtiotal har hittats i utgrävningar i Jerusalems äldsta delar i det nuvarande palestinska kvarteret Silwan, idag den arkeologiska parken City of David. Många av dem har ändelsen -jahu, en kortform av namnet för den judeiska guden YHWH. Vissa av dem, som t ex Gemarjahu ben Safan, nämns i Bibeln (Jesajas bok), men de allra flesta är okända. Förhoppningsvis kan arkeologin hjälpa oss att lära oss mer om det judeiska kungarikets befolkning, samhällsorganisation, religösa föreställningar och ekonomiska förutsättningar, och inte enbart användas som ett endimensionellt slagträ i den nationalistiska kampen om Jerusalem.

 

Beit Shearim: unikt judiskt kulturarv med UNESCO-världsarvsstatus

På en grön kulle i västra Jizreeldalen ligger den antika judiska staden Beit Shearim, vars unika judiska kulturarv från 200-400-talen eKr givit staden en välförtjänt plats på UNESCO:s världsarvslista. Här levde och verkade rabbin Jehuda Hanassi, en av den tidiga rabbinska judendomens viktigaste gestalter. Rabbi Jehuda Hanassi, ofta enbart kallad ”rabbi”, var en enastående politisk och andlig ledare som etablerade mycket goda kontakter med det romerska styret och även tillskrivs redaktionen av Mishna, en av den muntliga judiska traditionens viktigaste skrifter. Rabbi valde Beit Shearim som sin sista viloplats och begravdes här ca 220 eKr. Hans ryktbarhet som andlig och politisk ledare gjorde att välbeställda judar kom från alla håll för att begravas i hans närhet.

Beit Shearim landscape
Utsikt över kullen där Beit Shearims ruiner ligger. Bortom de gröna kullarna syns Carmelberget

På stadens västra sluttning bildades en stor nekropolis, en stad för de döda. Den mjuka kalkstenen lämpade sig ypperligt för att hugga ut stora grottsystem med plats för dussintals gravar. Till dags dato har israeliska arkeologer uppdagat mer än 30 gravkammare med sarkofager och begravningsnischer.

Beit Shearim tomb entrance
Portal till en av de stora gravkamrarna i Beit Shearim

Beit Shearims katakomber, mausoleer och sarkofager är rikt utsmyckade med symboler, djur- och människofigurer från den romerska perioden. I relief på flera av väggarna återfinns specifikt judiska motiv som den sjuarmade ljusstaken (Menorahn), shofar, lulav och etrog. I gravarna finns också en stor mängd inskriptioner på hebreiska, lokal arameiska, grekiska och arameiska från Palmyra.

Beit Shearim inscription gamaliel
Gravnisch med nskription på hebreiska och grekiska :”Rabbi Gamaliel”

Inskriptionerna nämner ofta den avlidnes namn, yrke och ursprung. Fynden speglar tvåhundra års historisk och kulturell utveckling och tyder på att den judiska befolkningen var mycket hemmastadd i den romersk-grekiska kultursfären, samtidigt som man troget bibehöll egna kulturella symboler som t ex den sjuarmade ljusstaken.

Beit Shearim menorah
Sjuarmad ljusstake i relief på väggen i en av gravkamrarna

Missa inte att besöka staden Beit Shearims ruiner som ligger högst uppe på kullen. Här syns en stor offentlig byggnad, ruinerna från en synagoga, hus och gator. Från kullen syns Yizreeldalens bördiga fält, vars vete utgjorde stadens inkomstkälla. Beit Shearim förstördes i det judiska upproret 352 eKr och stadens betydelse som central judisk begravningsplats avtog. Redan under 200-talet hade två andra galileiska städer övertagit Beit Shearims ställning som säte för det judiska rådet Sanhedrin och centrum för judisk lära: först Zippori i centrala Galileen och senare den romerska provinshuvudstaden Tiberias vid Genesarets sjö.

Grupper som är intresserade av en svensk guide i Beit Shearim (en tur på ca 2 timmar) är välkomna att kontakta mig (se under Kontakt).

 

Mosaiker från Lod placerar staden på världskartan

Lod, eller Lydda som staden heter på arabiska, är inte direkt Israels turistattraktion nummer ett. Lod är det oregelbundna gytter av gråbruna trevåningshus strax söder om flygplatsen där fem tåglinjer korsar varandra, en blandad judisk-arabisk stad präglad av ekonomiska bekymmer och kriminalitet.

20141126_155752
På promenad i ett regnigt Lod

Lod har ett mycket rikt förflutet. Under den romerska och bysantinska perioden (63 fKr-638 eKr) var Lod provinshuvudstad och knutpunkt i det romerska vägsystemet. Hit kom Petrus för att hela en förlamad man vid namn Eneas (Apg 9:32-34), och här fanns också en blomstrande rabbinsk akademi.  År 200 erhöll Lod fulla stadsrättigheter och bytte namn till Diospolis, Zeus stad. Efter den arabiska erövringen 638 fortsatte Lod att vara provinshuvudstad, men stadens tydliga kristna prägel och mäktiga förvaltning blev för mycket för de nya härskarna, som i början av 700-talet beslöt att bygga en egen huvudstad några kilometer längre söderut – staden Ramla.

I samband med vägarbeten nära Lods gamla stad 1996 påträffades en enormt vacker mosaik, förmodligen från en bysantinsk villa. Arbetet stoppades omedelbart. Den berömda mosaiken, som har en alldeles egen websida med massor av information, befinner sig idag på världsturné och visas på flera av världens främsta museer, just nu i Venedig.  Planen är att mosaiken ska återvända till Israel i sinom tid och visas i ett nytt museum på platsen där den hittades i Lod.

Central_0703

Men historien slutar inte där. Utgrävningarna i området fortsatte. Arkeologerna fann ytterligare två mosaiker och ett vattensystem från den tidiga arabiska perioden (Ummayyad-styret). I dagarna hölls guidad visning för publik.  Passade naturligtvis på att åka förbi.

20151117_110713

Mosaiken tjänade som golvbeläggning i en stor sal, förmodligen en mycket rik familjs villa. Motiven visar djur av olika sorter, många av dem från Afrika. Flera av scenerna tyder på att det handlar om motiv från gladiatorarenor, där vilda djur dödade varandra inför publik. Hantverket är av hög kvalitet: tesserae (mosaikstenar) i 18 olika färger användes i mosaiken, inklusive blå och gröna kuber av glas.

20151117_110955
Ett lejon, med remmar runt hals och mage, river en hjort

Ännu längre ner i jorden, vid sidan om denna mosaik, hittades ytterligare en mosaik som daterats till det första århundradet. Denna mosaik hade inga djurmotiv, utan enbart geometriska motiv. Dessutom hittades en rad stenkärl. Båda fynden tyder på att judar då bodde på platsen. Under den perioden höll judar strängt på budet att inte avbilda levande varelser, dvs djur eller människor, och stenkärlen var praktiska då de inte kunde bli rituell orena och därmed otjänliga i hushållet.

Enligt Lod-mosaikens websida skulle museet ha stått färdigt 2014…men de nya fynden krävde lite omplanering. Nu ska alla tre mosaiker och även det arabiska vattensystemet få sin tillbörliga plats i museet. Förhoppningsvis kommer det färdiga museet att innebära ett välbehövligt uppsving för turismen till Lod och också för dess invånare.

Arkeologiska strövtåg i Ramot Menashe

I fredags anslöt jag mig till några arkeologistudenter från Haifas universitet för att undersöka några kullar i Ramot Menashe, ett område rikt på arkeologiska fynd mellan de forntida städerna Yokneam och Megiddo.

001

Tel Megiddo, eller Har Megiddo (Megiddo-berget på hebreiska), är kanske mer välkänt som Harmageddon – platsen där den stora slutliga striden mellan gott och ont ska stå. Yizreeldalen var en känd krigsskådeplats i forntiden. Idag är den till mycket stor del uppodlad och brukas av de många kollektiva och privata jordbruk som ligger runtom dess kanter (kibbutzer och moshaver).  Så här grönt är det på vintern…

010

…men nu på höstkroken innan vinterregnen så är färgerna ite mer dämpade.

Archaeological survey 042

Den torra vegetationen är en fördel om man vill leta fornlämningar. Efter några timmars promenad upp och nedför kullar så hade vi lyckats lokalisera flera vinpressar, runda hål i berget vars funktion inte kan bestämmas och flera stora vattenreservoarer som huggits ut i berget och tätats med kalkputs. I flera av dem hade fikonträd slagit rot, och det gjorde dem mycket enkla att lokalisera. Bara att hålla utkik efter enstaka fikonträd så stötte man på en grotta eller en vattenreservoar.

Archaeological survey 040

Nedan syns en lite uttjänt vinpress, Druvorna lades i den uthuggna bassängen till höger. Sedan trampade man på druvorna (barfota), och saften rann ner genom en tygsil till behållaren till vänster där den taggiga busken växer.

Archaeological survey 037

Fler taggar: i området låg fram till 1948 den palestinska byn Al Mansi. Som brukligt var byn omringad av sabraskaktusar till skydd mot inkräktare. Vi plockade några sabrasfrukter till lunch. För att få bort taggarna rullade vi dem först i torrt gräs innan vi skar av ändarna och försiktigt krängde av skalet. Sabrasfrukter är vackrare än vad de smakar, tycker jag, men dessa var mycket goda.

Archaeological survey 039

Marken runt arkeologiska fyndplatser är täckt av keramikfragment från olika perioder. Bäst är om man hittar ett fragment med en hel överkant eller ett handtag, annars kan det i vissa fall vara svårt att se skillnaden mellan de olika perioderna. Den enda sort jag känner igen utan problem är den romerska: keramiken är tunn och mycket välgjord, vackert mörkröd och med eleganta linjer (biten högst upp på bilden).

004

Främst hittade vi drivor av keramik med karaktäristiska ränder, som är vanlig från hellenistisk tid och framåt (300-talet fvt). De två glasbitarna i mitten är en del av en kopp och en liten flaska och är förmodligen ottomanska (1800-talet). Keramikbiten med olivgrön glasyr sade min arkeologvän vara mamelukisk (1400-talet). När man promenerar omkring så här så får man inte gräva och inte heller ta med sig keramik och annat som man kan hitta, så allting fick stanna kvar på plats – Israels motsvarighet till allemansrätten. Hade vi grävt lite djupare så hade vi hittat bronsålders- och järnålderskeramik, för den här platsen har varit bebodd från tidig bronsålder fram till våra dagar. Just den här kontinuiteten i mänsklig närvaro tycker jag är en av de mer fascinerande aspekterna i södra Levantens historia.