Tiberias – en arkeologisk guldgruva

Inget slit och släng här: stenar som först tjänade som dörrar till judiska gravkammare fick senare tjäna som fotstöd för robusta pelare i en ummayad-moske och därefter trappsteg i en sockerfabrik på korsfarartiden. Tiberias är en arkeologisk guldgruva med lång kontinuerlig bebyggelse (och ombyggnader), och enormt kul att utforska just för att många av ruinerna ligger utströdda bland tistlar och gräs söder om det moderna Tiberias.

Rubriken är dock aningen missvisande… på stenen syns en menorah, en sjuarmad ljusstake.  Inte en chanukka-ljusstake som har åtta ljus plus en shammash, totalt 9 ljus.

Glad chanukka!

2,000-year-old Tomb Door With Hanukkah Menorah Found in Northern Israel

Intervju med Larissa Remennick för Judisk Krönika

Ämnet integration är synnerligen aktuellt i Sverige i dessa dagar och lär vara det ett tag till. Under våren jobbade jag på en artikel  på temat ”integration i Israel”, som publicerades i Judisk Krönikas juninummer. För artikeln gjorde jag en rad intressanta och rätt långa intervjuer – alla intervjuade var mycket välkomnande och tillmötesgående och delade frikostigt med sig av sina kunskaper och insikter. Eftersom bara en bråkdel av informationen fick plats i artikeln lägger jag upp de lätt redigerade intervjuerna här i bloggen. Först ut : intervjun med sociologiprofessor Larissa Remennick från Bar-Ilanuniversitetet.

Professor Larissa Remennick är född och utbildad i Moskva, Ryssland. 1988 fick hon sin doktorsgrad i social demografi vid Institutet för sociologi i Sovjetunionens ”Academy of Sciences”. 1989 forskade hon vid universitetet i Oxford kring de sociala faktorerna bakom de skyhöga aborttalen i Ryssland, och 1991 lämnade hon och hennes familj Sovjetunionen för att invandra till Israel. Sedan 1994 arbetar hon på Bar-Ilanuniversitetets sociologiska fakultet, som lektor, professor och ordförande för fakulteten.

Hennes två huvudsakliga forskningsområden är internationell migration och integration av migranter (med fokus på ryska judar) och kvinnors hälsa och reproduktion (särskilt ny reproduktionsteknik och preventivmedel). Geografiskt fokuserar hon på Ryssland / FSU, Israel och västvärlden , därav intresset för etnisk diaspora och transnationalism . Hennes bok ”Russian Jews on Three Continents: Identity, Integration, and Conflict” (Transaction , 2007) sammanfattade 15 års forskning om de före detta Sovjetjudarna.

Jag möter Larissa på hennes lilla kontor på Bar Ilanuniversitetet en mörk höstkväll för att fråga om integrationen av de ryska judarna i Israel.

Ryska judar sitter i parlamentet och på höga regeringsposter och är framstående inom forskning, sport, media…integrationen av de ryska judarna i det israeliska samhället ser ut som en framgångssaga utan like. Är det så? Och varför?

-När vi tittar på de judiska immigranterna från det forna Sovjetunionen, inklusive deras icke-judiska familjemedlemmar, så är glaset halvfullt eller halvtomt beroende på hur man ser på det, förklarar Larissa. Å ena sidan finns det många framgångsrika bland de forna invandrarna från FSU inom politik, kultur, konst, sport, high-tech och vetenskap. Det finns stjärnor som syns väl i media. Känslan är att vi nått stora framgångar.  Å andra sidan vet vi att på makronivå har de rysktalande hushållen ca 30% lägre inkomst jämfört med den genomsnittliga inkomsten för den judiska befolkningen. Detta återspeglar den problematiska sysselsättningsstrukturen för den stora grå majoriteten av immigranterna, som upplevde en betydande nedgång i social status och yrkesverksamhet till följd av flytten till Israel. Av dem som kom hit med en högskoleutbildning (50-60%) lyckades endast en tredjedel hitta arbete i tjänstemannasyrken. Två tredjedelar av immigranterna var tvungna att helt byta arbete, till något som inte alls var relaterat till vad de hade jobbat med tidigare och inte överensstämde med deras kvalifikationer och studier. Rektorer, lärare och journalister blev kontorister; ingenjörer blev tekniker, lagerarbetare eller jobbade på verkstadsgolvet eftersom de måste tjäna sitt uppehälle. Det är viktigt att komma ihåg att den ryska invandringen skedde parallellt med demonteringen av den israeliska välfärdsstaten. Att leva på bidragen och arbetslöshetsersättning var omöjligt. Föräldragenerationens yrkesställning och sociala status föll. Idag saknar många av dem en respektabel pension. Barnen tvingas att försörja sina föräldrar.

Vilka integrationsåtgärder skulle du kunna nämna som haft en  positiv verkan? Vilka svårigheter mötte immigranterna?

-Varje ny invandrare har rätt till sex månaders hebreiskaundervisning, resor och en fast summa som ska täcka mat, husrum och baskostnader, och även om det inte alltid räcker och en del arbetar vid sidan om så är det mycket viktigt, säger Larissa. Språket är nyckeln till allt.

Staten driver yrkesförberedande program som hjälpte många av invandrarna, särskilt de unga som lättare lärde sig hebreiska. Språket var en hög barriär för många människor. Det är mycket sannolikt att det finns en korrelation mellan ålder och förmågan att lära sig hebreiska och att kunna anpassa sig till arbetsmarknaden och omdefiniera sig själv i sitt yrke. Ingenjörer inom områden som tunnelbyggande och tung industri som inte existerade i Israel kunde göra en omskolningskurs till data programmering, elektronikingenjörer och annat för att få arbete inom hitech. Åldern är en mycket viktig faktor. Den som invandrar i 40-45-årsåldern har varit mycket svårt att lära sig allting nytt. Hälften av immigranterna från FSU var över 40. Dessutom krävde många arbeten goda kunskaper i både hebreiska och engelska, som många inte kunde. Vi levde bakom järnridån och hade inte lärt oss språk. Yrkesverksamma i undervisnings- och vårdyrken behövde dessutom göra teoretiska och praktiska prov och få licens för att kunna arbeta vilket även det var en hög barriär.

Israels arbetsmarknad är väldigt liten och kunde inte absorbera de 100 000 ingenjörer som anlände. Det fanns 30 000 ingenjörer i landet innan den ryska invandringen och det var tillräckligt. Kanske fanns det ett visst behov av byggnadsingenjörer och elektronikingenjörer men inte så många.

Hur påverkade immigranternas val av bostadsområde integrationsprocessen?

-50% av invandrarna som kom bosatte sig i periferin, inte för att de ville utan för att där fanns billiga lägenheter. Under 90-talet byggde man mycket i norr och söder (Nasaret, Afula, Ashdod, Ashkelon), för att stärka områden i periferin, inte med tvång utan med ekonomiska medel. Både bostäder och levnadskostnader var  lägre  i de områdena. Problemet var att periferin saknade utbildnings- och arbetsmöjligheter. Det fanns industriområden med främst manuellt arbete. Ingenjörer arbetade på en monteringslinje eftersom det inte fanns andra jobb. Alla måste arbeta eftersom det inte finns någon välfärdsstat och behovet av att äta och att betala av bostadslånen.  Föräldragenerationens yrkesställning och sociala status föll. Idag saknar många av dem pension. det är ett problem som skikt av ökningen av 90-talet som arbetade deltid jobbtyp, inte når en respektabel pension. Därför tvingas barnen att försörja sina föräldrar.

Sedan den stora immigrationsvågen från det forna Sovjetunionen 1990-1991 har en ny generation växt upp. Hur har föräldrarnas erfarenheter och upplevelser från integrationsprocessen påverkat dem?

-Generation 1.5, som kom i början av 90-talet som barn och växte upp i Israel, gick i skolan och nu gör karriär, är naturligtvis mer framgångsrik sina föräldrar. De behärskar hebreiska perfekt och känner sig mycket mer israeler än sina föräldrar, men samtidigt har de bildat olika proteströrelser, som Generation 1.5, Morashtenu, Fishkaklubben i Tel Aviv och andra. Detta är en mycket självsäkrare generation som vågar ställa frågor, och de upplever en hel del problem. Färre än 50%  har avslutad studentexamen på grund av olika typer av integrationssvårigheter. Föräldrarna kunde inte hjälpa dem, barnen var ensamma, måste lära sig hebreiska och försvara sin ställning gentemot de infödda israeliska barnen. Många hoppade av skolan, eller tog studenten men utan bra betyg. Bara 33% av 1.5 generationens unga ryssar har universitetsutbildning, vilket är mycket lägre än deras föräldrars generation. Vissa kunde inte studera pga skolavgifterna – att studera är inte gratis här och för fattiga familjer är det en stor utgift. Livssituationen tillät inte unga människor att nå högre utbildning, utan de valde lägre tekniska yrken.

Den andra frågan som sysselsätter dem uppstår när de vill gifta sig och upptäcker att de inte är jämlika medborgare, trots att de har gjort militärtjänst, arbetar hårt och betalar skatt. Ungefär hälften eller mer av den yngre generationen ryska immigranter erkänns inte som judar eftersom de har en judisk far eller farfar. Idag rör det sig om omkring 300 000 personer. Ortodox konversion är ingen lösning: endast 5% av det totala antalet icke-judar har genomgått en ortodox konversion, de flesta av dem kvinnor.  1.5-generationen vill erkännas som judar utan tvivel. Det är ett centralt tema i diskussionen om invandrare från forna Sovjetunionen, något deras föräldrar inte tordes ta upp utan löste individuellt, genom giftermål på Cypern osv. Dessutom fanns inte demonstrationer och sociala protester i  sovjetisk kultur, de var inte vana vid sådant.

Stigmatisering är också ett stort tema i generation 1.5. Enligt stereotypen är ryska kvinnor prostituerade och männen i maffian. Det israeliska samhället är mycket sexistiskt och fenomenet är inte nytt. Tidigare accepterade kvinnorna sexismen som en del av den lokala kulturen. Men idag finns det en ny medvetenhet. Kvinnor är överens om att inte hålla tyst om det. På Facebook finns t ex en grupp som heter ”ryska kvinnor är inte trevliga”.

Du själv var en av de första ryska immigranterna att göra akademisk karriär i Israel. Hur lyckades du integreras så bra på så kort tid?

-Min berättelse är inte kännetecknande för normen, säger Larissa och ler. Jag började förbereda mig för invandring till väst redan som forskare i Moskva. Innan jag invandrade hade jag byggt upp en portfölj med vetenskapliga artiklar som publicerats på engelska, och när jag kom hit hade jag redan ett jobb på Tel Hashomer sjukhus inom medicinsk sociologi. När jag hörde att Bar Ilan-universitetet sökte en medicinsk sociologi skickade jag mitt CV och blev antagen för tjänsten. Jag hade kompetens, motivation, bra engelska och hebreiska.  Efter tre år i landet började jag undervisa universitetsstudenter på hebreiska. I slutändan beror 90% av integrationen på individen – om hen är motiverad, har en bra inlärningsförmåga och social kompetens som också är mycket viktig.

Dagsutflykt till Haifa

Haifa är en medelstor stad i norra Israel, vackert belägen på Carmelberget och dess slänter ner mot Medelhavets kust. Haifas särprägel är dess normalitet och relativt harmoniska judisk-arabiska samexistens. ”Jerusalem ber, Tel Aviv festar och Haifa arbetar”, lyder ett lokalt ordspråk. Här byggdes Israels första tekniska universitet, Technion; härifrån gick järnväg till Beirut, Jaffa och Damaskus, och här anlade britterna en stor hamn och oljeraffinaderier som skulle bearbeta olja från Mosul. Söder om staden finns långa fina stränder med populära strandfik.

Utsikt över Bahaiträdgårdarna och Haifabukten

Karakteristiskt nog är Haifas främsta turistattraktion de fantastiska Bahaiträdgårdarna– ett UNESCO-världsarv bestående av nitton terrasser blommande persiskinspirerad landskapsarkitektur och ett gyllene mausoleum över Bahaireligionens grundare, Bab.

Studiegrupper som intresserar sig för religion och religionshistoria rekommenderas ett besök i Ahmadiyyarörelsens moske i Kababirkvarteret för att höra om deras speciella tolkning av Islam. Ungdomsgrupper som vill träffa israeliska ungdomar vänder sig med fördel till Haifas Reali-skola. Som svensk guide i Haifa hjälper jag gärna till med förfrågningar, bokningar och naturligtvis guidning.

Här är ett förslag till en halvdagstur i Haifa som syftar till att belysa olika aspekter av staden, dess människor och omgivning  – med överblick och på gatunivå.

Vår tur i Haifa börjar på Yefe Nof-promenaden med utsikt över Haifabukten och Bahaiträdgårdarna. Korsfararnas huvudstad Akko syns tydligt på andra sidan bukten. Klara dagar kan vi se till Rosh Hanikra, de vita klipporna som betecknar gränsövergången till Libanon, och vintertid även Hermonbergets vita skrud på gränsen till Syrien.

På närmare håll ser vi industri och trafik: oljeraffinaderier, kemisk industri, järnvägar, hamnen. En ny järnvägslinje till Jordanien är under byggnad. Under jorden befinner sig en gasdepå; ute i havet  stora gasfyndigheter. Utsikten utgör en utmärkt fond till diskussion om geopolitik, energiförsörjning och miljö. Hur hanteras frågan om hållbar utveckling och regionalt samarbete i Israel idag?

Vi fortsätter nedför berget med Carmeliten – en av världens kortaste tunnelbana med bara sex stationer. Carmeliten var en present från Frankrike och vittnar om det nära politiska samarbetet mellan Israel och Frankrike i mitten av 50-talet.

Carmelit-tunnelbanan i Haifa

Utanför stationen på Masadagatan, Haifas hippaste alternativkulturgata, ligger en rad pubar och caféer med ett blandat judisk-arabiskt studentklientel.  Graffiti, antikaffärer, glassbar och en utmärkt second hand-bokaffär kompletterar gatubilden. Perfekt ställe för avkoppling, wi-fi och lätt shopping.

Fika med svensk grupp på Masadagatan

På grund av den branta lutningen går gatorna längs med Carmelberget. Fotgängare bör istället välja de trappor som förbinder gatorna med varandra  och ger en intressant inblick i livet på Haifas bakgårdar, inklusive massor av flora och fauna.

Gamla olivträd i parken nedanför Masadagatan

I boken”Altneuland” 1902 föreställde sigTheodor Herzl Haifa som framtidens stad, baserad på ”vetenskap, ingenjörskonst och teknologi”. 1923 grundades i kvarteret Hadar Hacarmel i Haifa  Israels första tekniska universitet – Technikum, senare omdöpt till Technion. Byggnaden, vars arkitektur blandar europeiska och österländska element, inyser idag vetenskaps- och teknologimuseet Madatech. Technikum var i fokus för en mycket hetsig diskussion mellan judar i Yishuv och den tysk-judiska organisationen Ezra som finansierade och planerade bygget: skulle undervisningen hållas på ”diktarnas och tänkarnas språk” eller på ett utdaterat heligt semitiskt språk från främre Orienten?

Madatech – det gamla Technion

Strax nedanför Hadar ligger det arabiska kvarteret Wadi Nisnas. Väggarna är utsmyckade med gatukonst, utformad av judiska och arabiska konstnärer. För den kulinariskt intresserade (och alla andra hungriga) finns en rad små restauranger, konditorier och en mysig grönsaks- och kryddmarknad. Den israeliske TV-profilen Guy Hovav  tipsar om sina favoritställen i boken Tfaddalu. Värt att prova!

Marknad i Wadi Nisnas

Efter kaffe och baclawa är det bara en kort promenad till German Colony, den tyska kolonin som upprättades utanför Haifas gamla stad år 1868. De vackra stenhusen hyser numera ett av Haifas mest populära restaurangområden. Min favorit är restaurangen Fattoush, som serverar traditionell Mellanösternmat i trivsam miljö.

Eller så kan man gå Allenbygatan österut och landa i Haifas Downtown. Downtown var i årtionden en ganska sunkig plats där man helst undvek att uppehålla sig efter mörkrets inbrott. Under senare år har Haifas borgmästare och kommunstyrelse gjort stora ansträngningar för att återuppliva området. En plats som blivit mycket populär är den forna ”turkiska marknaden”.

De förfallna och ibland tomma husen har långsamt rustats upp, nya boende har flyttat in och butiker och restauranger har slagit upp sina portar. Under sommarmånaderna har initiativet Zone 21 organiserat liveuppträdanden, hantverksmarknad och många öppna ölstånd som dragit till sig horder av folk. Mest Haifabor, för turismen i Haifa är rätt begränsad och det verkar som de flesta kommer en dag med buss för att se Bahaitemplet och sedan åka tillbaka till Tel Aviv eller Jerusalem.

Haifa kan inte tävla med Tel Avivs uteliv eller med Jerusalems heliga platser, men det är en mycket mysig hamnstad med enormt fina stränder och en massa intressanta platser helt utanför turistströmmarna.

Haifas ambition är att bli det nya Barcelona. Dit är det väl en bit kvar, men det är ändå roligt att se den enorma förbättring som skett i den turkiska marknaden och i hamnområdet, där gamla övergivna byggnader renoverats och blivit Haifa universitets hamncampus – Campus Hanamal. Förhoppningsvis kommer även turisterna att upptäcka Haifa i större utsträckning. Välkomna!

 

Ingmar Karlsson och källkritiken

Disclaimer: jag har inte läst Ingmar Karlssons bok om sionismen. Men det finns andra som gjort det, till exempel Torbjörn Jerlerup. Som också tagit sig tid och möda – jag förmodar en hel del tid och möda – att inte bara läsa den från pärm till pärm utan också kolla upp citat från sionismens diverse företrädare. Blogginlägget Ingmar Karlssons vinklade bok om sionismen, en samling av citaten är mycket upplysande angående Karlssons brist på källkritik som lett till att en rad förvanskade citat tagits med i boken.

Jerlerups grävande resulterade i en artikel i Expressen, En räcka av felaktigheter. Karlssons bok är visst korrekt, svarade förläggaren från Wahlström och Widstrands förlag. Han kritiserade Jerlerups sätt att ”nagelfara enskilda citat” och påstod bland annat att man måste ”se till helheten”. Detta är ganska anmärkningsvärt. Historieforskning går ut på att nagelfara citat och utöva gedigen källkritik, inte på att ”se till helheten”. Helheten består av detaljer. Är detaljerna fel så blir följaktligen helheten det också. Att dra långtgående slutsatser och måla upp stora linjer med stöd av tvivelaktiga eller feltolkade citat är inte seriöst. Dra in boken, replikerade Jerlerud.

Det som mest irriterar mig är att en nyutexaminerad historiestudent som fått för sig att skriva en liknande bok förmodligen skulle fått på näsan direkt, både av förlaget och av faktagranskaren. Men Ingmar Karlsson är före detta diplomat och därtill dubbel hedersdoktor vid Lunds universitet. Plus ordförande för ledamot i Författarförbundets styrelse, vilket jag kommenterade för ett tag sedan. En sådan författare behöver tydligen inte vara lika noga som den okände studenten när de skriver böcker. Då går det bra att ”se till helheten” och inte syssla med tidsödande och störande källkritik som eventuellt skulle kunna få de omhuldade hypoteserna att rasa ihop.

Författarförbundet och yttrandefriheten

Gör en kort paus för att kommentera Ingmar Karlsson. Inte boken om sionismen – det har Nathan Shachar redan avklarat på ett lysande sätt – utan hans agerande i Författarklubben gentemot Torbjörn Elensky och dennes försvar av kulturskribenten Anna Ekströms rätt att förbli anonym.

Jag har själv diskuterat med Anna Ekström och är övertygad om att Anna Ekström är en reell person och ingen pseudonym. Mina åsikter skiljer sig på många plan från Anna Ekströms, både angående perspektiv och fokus på Israel-Palestinakonflikten och angående analyser av olika texter och uttalanden. Men Anna Ekström har all rätt i världen att kritisera Ingmar Karlssons bok på det sätt hon behagar utan att för den skull behöva uppge adress och telefonnummer. Dessutom är hon långt ifrån någon makthavare – hon är fristående skribent och bloggare, medan Ingmar Karlsson onekligen har ett visst etablissemang bakom sig. Bland annat i det svenska Författarförbundet. När Ingmar Karlsson inte får tag på Anna Ekström så väljer han att slå tillbaka mot dem han anser försvarar henne, först Lisa Abramowicz och nu Torbjörn Elensky, som svarar i ett öppet brev på Facebook nedan.

Så lätt är det i svenskt kulturliv att hoppa på och peta undan en person som vägrar rätta sig in i ledet. Helt otroligt.

by Torbjörn Elensky on Sunday, May 13, 2012 at 10:30am ·

Jag svarar här bit för bit på en statusuppdatering som Ingmar Karlsson lade ut efter fredagens årsstämma i Författarförbundet. Kursiverade avsnitt är Ingmar Karlssons oavkortade statusuppdatering, medan mina svar och kommentarer ligger i vanlig text. Det är fritt fram för den som vill att oavkortat och utan ändringar reproducera texten i vilket forum som helst, med upphovsmans nämnande.

Det fria ordet och det demokratiska samtalet

I torsdags deltog jag i vad jag trodde skulle bli mitt sista möte med Författarförbundets styrelse. På årsmötet dagen efter frågade jag min av valberedningen föreslagne efterträdare Thorbjörn Elensky om han som medlem av förbundsstyrelsen skulle fortsätta att driva sin linje att den anonyma skribenten Anna Ekström i full frihet kan smäda personer utan att ställas till ansvar för rena ärekränkningar som till exemplet påståendet att jag skulle förespråka en ny förintelse.

Detta gick till så att Ingmar Karlsson vände sig till publiken och beskrev Anna Ekström som en pseudonym, bakom vilken det enligt honom finns ett antal olika skribenter; underförstått var jag troligen en av dem. Han förklarade att hon är en fanatiskt Israelvänlig bloggare, som skriver på Expressens kultursida samt Svensk Israelinformation osv. Han underströk också att hon, enligt honom, bedriver en osaklig smädeskampanj mot honom personligen.

För det första finns det inget belägg för att Anna Ekström är en pseudonym. Ingmar Karlsson har efterfrågat hennes adress och tydligen inte fått tag på den, varav han dragit slutsatsen att hon inte existerar. Det skulle ha varit hur enkelt som helst att skicka ett meddelande till henne via hennes blogg eller till exempel Expressens kultursida. Om hon, pga hot eller andra, privata skäl, inte vill att hennes adress skall vara allmänt tillgänglig, har hon rätt till detta. Men det finns alltså, som sagt, inget belägg för att hon är en pseudonym, annat än Ingmar Karlssons påstående att så är fallet. Detta har för övrigt nu givit upphov till en Flashbacktråd, där hans tunga namn och offentliga ställning tas till intäkt för riktigheten i hans påstående att det troligen är jag som är Anna Ekström. Länk till sidan:https://www.flashback.org/t1869427

Jag vill här understryka att jag över huvud taget aldrig vid något tillfälle har skrivit under pseudonym, eller på annat sätt deltagit i någon debatt anonymt, inte heller på bloggar eller Flashback. Jag har aldrig skrivit något jag inte öppet står för, och den som är intresserad av att anklaga mig för saker jag yttrat får komma med belägg i form av citat eller hänvisningar till texter. Svepande anklagelser tar jag inte på allvar, och jag tar inte ansvar för andras texter eller andra yttranden.

Däremot hävdar jag fortfarande att Anna Ekström är i sin fulla rätt att skriva vad hon vill. Hon har tillgång till samma samvetsfrihet, yttrandefrihet och alla de andra friheterna som jag och Ingmar Karlsson. Hon har aldrig försökt tysta honom, lika lite som jag försökt tysta honom. Om någon skulle vilja tysta Ingmar Karlsson skulle jag vara den förste att försvara honom. Det är en mycket enkel principfråga.

Personligen tycker jag det mest chockerande med detta, som hittills utspelat sig, är att Ingmar Karlsson, för att bemöta vad han påstår är en smädeskampanj mot honom av anonyma krafter, själv har startat en smädeskampanj mot mig. Men jag menar att han är i sin fulla rätt att göra detta. Jag har redan tidigare varit utsatt för hatkampanjer av Sanningsrörelsen, av högerextremister, antisemiter och diverse andra och det finns flera hatiska inlägg mot mig på Flashback. Detta är inget nytt för mig, men jag bemöter enbart sådant som jag tycker är värt att bemöta. Om någon skulle kränka mig på ett sätt som går över yttrandefrihetens gränser, skulle jag antagligen inte ens då stämma denna person. Jag är författare, och har andra verktyg till mitt förfogande än lagparagrafer.

Han hävdade att hon hade sin fulla rätt att göra men att det faktum att jag försökt nå henne för ett samtal utgjorde ett hot mot yttrandefriheten.

Exakt. Hon har rätt att skriva om honom, men att han, som också är en makthavare, anser sig ha rätt att efterforska en privatpersons identitet och kontaktuppgifter kan faktiskt vara ett hot mot yttrandefriheten. Vill Ingmar Karlsson ha kontakt med henne kan han skriva antingen offentligt som jag här eller via till exempel Expressen, som sagt ovan. Eller så kan han polisanmäla henne för ärekränkning och då är det polisens uppgift att leta reda på henne. Ganska många av oss som skriver och uppträder offentligt idag utsätts regelbundet för hot av olika slag, och även om jag givetvis inte tror att Ingmar Karlsson skulle hota Anna Ekström fysiskt, finns det ingen anledning till varför han ska ha tillgång till henne personligen om hon av skäl som är hennes inte vill det.

Jag frågade vidare om han fann det problematiskt att en FB-sida ”Det är jag som är Anna Ekström” har upprättas i det enda syftet att begå karaktärsmord på mig. Han såg heller inga problem med detta.

Exakt. Han har förstått mig rätt även denna gång, fast han missförstått sidans syfte. Sidan skapades på grund av att Ingmar Karlsson började ifrågasätta Anna Ekströms existens. Men den är inte riktad mot honom personligen, utan mot hans handlingar och yttranden, och den är till för att rent principiellt stå upp för Anna Ekströms rätt till anonymitet, till säkerhet och till yttrandefrihet, på exakt samma sätt som Ingmar Karlsson har dessa rättigheter. Det är inget konstigt med det. Det konstiga är snarare hans bristande respekt för dessa rättigheter. Och en komisk poäng är såklart att Anna Ekström inte är en pseudonym.

Jag påpekade då att det på denna sida publicerats ett påstående att jag i ett samtal med Carl Tham på ABF skulle ha förordat upprättandet av ett nytt kalifat och således än en gång ha uppmanat till Israels undergång och att den förste som kommenterade detta var just Elensky:”Sinnessjukt. Det storottomanska rikets siste storkonsul.”

Någon påstod att Ingmar Karlsson sagt detta, vilket jag betvivlade. Sedan fällde jag den kommentaren. Helt riktigt. Vill Ingmar Karlsson frånta mig rätten att yttra mig fritt? Det handlar inte om något annat än principer här, och jag tänker inte ta något utrymme här för att diskutera historia, ideologier, eller ens personliga motsättningar. Menar Ingmar Karlsson att man inte får kritisera eller skämta om honom? I så fall är jag riktigt bekymrad över att han kan ha en så framträdande roll i den svenska debatten, och jag ifrågasätter vad han gör i Författarförbundets styrelse. Om inte vi får ha olika åsikter, kritisera, satirisera och bråka med varandra sinsemellan, hur ska vi då kunna stå upp för det fria ordet i Sverige och världen när det är hotat? Snällheter och sånt man håller med om är det lätt att försvara, men det som är provocerande, otäckt, dumt, löjligt, eller på annat sätt opassande, är det en större utmaning att försvara, och just därför är det också så mycket viktigare.

Resultatet blev att jag av deltagare i stämman nominerades som styrelsemedlem i stället för Elensky och efter sluten omröstning sitter jag nu kvar.

Efter Ingmar Karlssons tal och frågor till mig ställde sig Peter Curman upp och prisade honom, hans framgångar, betydelse för landets intellektuella liv, samt hans godhet mot yngre författare, inte minst. Sedan var det ytterligare en person som frågade honom om han var beredd att åter kandidera till sin plats, om han blev nominerad. Ingmar Karlsson svarade ‘ja’ på detta och ytterligare en annan person krävde därpå sluten votering. Jag är mycket tacksam mot de två, Oline Stig och Jan-Henrik Swahn, som begärde ordet och försvarade mig. Själv betraktade jag det hela från scenen.

Jag kan inte förneka att jag fann det ganska chockerande att så många författare, intellektuella, landets förmodat främsta tänkare och skribenter, så lättvindigt tog en persons anklagelser mot en annan i samma förbund på så stort allvar att stämman kunde tillåtas kulminera i en omröstning som i praktiken handlade om min personliga vandel och karaktär. Detta, att en person kan anklaga en annan med sådant resultat under pågående stämma, och den lättvindiga inställningen till yttrandefrihet och demokrati som det tyder på, är något som jag förutsätter att Författarförbundet utreder mera ordentligt framöver. För mig framstår det inträffade som symptom på ett allvarligt problem i synen inte bara på demokrati och yttrandefrihet, utan också på medlemmarnas integritet.

Avslutningsvis vill jag gratulera Ingmar Karlsson till hans förnyade förtroende som styrelsemedlem. Jag utgår från att han kommer att ha tillräckligt stor integritet för att sätta sig över personliga motsättningar. Förhoppningsvis kommer han genom sina kunskaper, sin långvariga erfarenhet och sitt personliga engagemang att vara en tillgång i styrelsearbetet och därmed för Författarförbundet genom ett engagerat arbete framöver. Styrelsen har en ansvarsfull tid med omfattande arbete i litteraturens, författarnas och inte minst yttrandefrihetens tjänst framför sig.

Saving Lifta

Vad ska man göra med smärtsamma minnen, frågar sig många som plågas av trauman av olika slag. Operera bort dem? Döva dem med medicin eller droger? Hålla ett så pass högt fysiskt och psykiskt tempo att minnena inte lyckas tränga igenom till medvetandenivån annat än i svaga stunder (som då blir än mer outhärdliga)? Eller ska man, som vissa terapiformer förespråkar (bla Anna Kåver i ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig”)  helt enkelt låta dem finnas där medan man går sin egen väg, med det förflutna närvarande men utan att styras av det?

Något sådant skulle Lifta kunna vara i den israelisk-palestinska konflikten. Lifta är en palestinsk by alldeles vid Jerusalems västra infart som jag skrivit om i bl a  Samexistensen som trotsar lagen. Nyligen beslöt domstolen i Jerusalem att annullera byggnadsplanerna i Lifta som svar på en petition från diverse människorättsorganisationer och privatpersoner, både israeler och palestinier. Emek Shaveh var också med i bakgrunden.

”Keeping this physical site of memory alive may serve as an important marketplace of ideas and emotion, one that can enable a bit of empathy to flourish amidst the stones”, skriver Mira Sucharov i en väldigt läsvärd artikel i Haaretz.

Sodom och Gomorra v.2011

Minns någon nyheten från i september om Spencer Tunicks nakeninstallation vid Döda Havet? Yours truly kunde inte motstå detta enastående tillfälle att bli ett internationellt uppmärksammat konstobjekt och passade på att skriva om installationen för Judisk Krönika (senaste numret, s. 34).

Att bada naken i Döda Havet klockan halv sex på morgonen tillsammans med över tusen andra israeler var en rätt suverän upplevelse, dock med en viss bismak av vulgär-paparazzis som stod uppställda på höjderna runtomkring med bästa närbildsteleobjektiven i högsta hugg. Att halka i leran (på väg ner i vattnet) var avsevärt mycket behagligare än att promenera omkring på supervassa saltavlagringar (landfotografierna), och efter 1.5 timme i saltvatten kändes huden aningen märklig plus att det sved lite här och var. Som tack kommer jag att få ett fotografi egenhändigt signerat av Spencer Tunick som jag kan hänga upp i vardagsrummet (och nej, man kan INTE urskilja vem som är jag. Har kollat, även bilderna som läckte till Flickr.).

Kyss mig, Ivet

Yuval Ben Ami som brukar skriva väldigt bra reseskildringar och annat på 972 magazine gjorde en hebreisk version av ”Hey Ronnie Reagan”, tillägnad vår utrikesminister Avigdor (Ivet) Lieberman, och lade upp den på Youtube. Sången fyller definitivt ett kulturellt vakuum – högerdemonstranterna har alltid haft mycket bättre sånger än vänstern.

Text: (snott från 972 mag):
In different days, two decades ago
We spoke here gladly of equality
Threats have borne fruit, and now remains lonely
Only one bleeding heart in Kfar Saba

Kiss my (arse) Evet. I too am a refusenik
I’m gay and I’m left and I’m free
I help Sudanese asylum seekers, try to recycle
Please don’t bother me.

You’ve been playing chess for a while now
With a future I’d almost believed in
Stroking your beard with a vacant gaze
The strong, romantic leader

You whitewash Putin, enrich daughter,
A trail of corruption follows you,
Racism and fearmongering, myths about traitors
I will never buy into your lies.

Kiss my (arse) Evet. I too am a refusenik
I’m gay and I’m left and I’m free
I help Sudanese asylum seekers, try to recycle
Please don’t bother me.

The economy’s in crisis, general pessimism abounds
Multitudes can’t make ends meet
Look here – to the side! There’s Ahemdinijad
With the gasoline of threats you ignite more flames.

Inside the bomb shelter we’ll cover up in idiocy
Because you prefer us obedient
No need for social justice, we’ll give it up for you
And be ever so loyal

Kiss my (arse) Evet. I too am a refusenik
I’m gay and I’m left and I’m free
I help Sudanese asylum seekers, try to recycle
Please don’t bother me.

Such a Foreign Minister you are, with not a trace of regret,
Each day you make us a new enemy
A stumbling democracy, our country is trembling
beginning to see what’s emerging within it.

Silencing NGOs, belive me, that’s peanuts,
Compared with your entire body of work.
There’s no way to express what little would remain
Should we sell our freedom to you.

Tag Meir-kampanjen

Vad handlar kampanjen om? Utdrag från Jerusalem peaceseeker;

”This year, there will be a particular resonance to my candle-lighting during Chanukah. At a time when Israel truly feels overcome with the darkness of hatred and violence, both towards Muslims and even towards Jews who dare to think differently, this Chanukah will see the launch of an initiative moving towards the light, and refusing to condone the actions of those who use the darkness of night to conceal their reprehensible acts. Each night during Chanukah there will be a candle-lighting event to support peaceful relations between Jews, Muslims and Christians in different parts of the country – at the various sites where Jewish extremists have perpetrated acts of ‘Tag Mechir’ terror over the course of the past months – whether the burning of mosques, the assaults on army officers or the attacks on peace activists. In Jerusalem, Tuba Zangaria and Yafo, in Palestinian villages and in the midst of Jewish cities, we will speak out against Tag Mechir – Price Tag – and in favour of Tag Meir (doesn’t really translate directly into English – Light Tag perhaps).”

Här lite bilder från ljuständningen utanför premärministerns bostad i Jerusalem i tisdags:

”Light instead of terror”

Reclaim Hanukka

Det här med religiös tolerans och Hanukka är inte så enkelt som storyn först låter: läser man lite noggrannare handlar det om att de självutnämt ”rena” mackabeerna, som var cohanim, beslutat sig för att få bort de här ”orena” judarna i Jerusalem som samarbetade med grekerna och, huvaligen, anammat grekisk kultur. Med detta i bakhuvudet kan man roa sig med att läsa Eli Valleys Hanukka-comic här, plus att fundera över de pågående religiös-sekulära striderna i Israel och hur samhället påverkas av detta. Generellt tror jag att man ska vara väldigt försiktig med vad man betecknar som ”rent judiskt” och vad som är ”hellenistiskt”. Är till exempel könssegregerade bussar att betrakta som ”rent judiska” eller är det ett nytt och modernt påfund i salafistisk anda? Är självständighetsdagens bön inherent judisk eller är det en nationalistiskt inspirerad nymodighet som kan kallas ”hellenistisk”? Själv trivs jag utmärkt med en egenhändigt utformad plocka-och-välj-religiös livsstil där det till exempel ingår att tända Hanukkaljus i toleransens och den ömsesidiga respektens tecken, som i Tag Meir-kampanjen. Chag sameach!

Uppdatering: tipsar om 972 magazines Hanukka Uncensored-svit.

Uppdatering 2: Anshel Pfeffer skriver om Christopher Hitchens och Hanukka i Time has come to reclaim Hanukka:

”According to Hitchens, the Maccabees were a sect of murderous religious fanatics, whose victims had been the open-minded Jews attracted to the modern Hellenistic culture and Greek philosophy. The Maccabean victory meant that the historical opportunity whereby ”the Jewish people might have been the carriers of philosophy instead of arid monotheism” and the ascendancy of the Hasmonean dynasty in Judea, allied with the Roman empire, ”was eventually to lead to Christianity (yet another Jewish heresy ) and thus ineluctably to lead to the birth of Islam.” Judah the Maccabee certainly has a lot to answer for.

Pfeffer skriver att rabbinerna också kände ett visst obehag inför mackabeernas maktlust:

”The sages of the Mishna and Talmud were not big fans of the Hasmoneans, who were a family of priests who appointed themselves as kings. The sages were very suspicious of the priests and did not want them as leaders. That’s why the Talmud emphasizes the religious aspect of Hanukkah. They didn’t want it to be about the Maccabees fighting for independence and their own power, but about the Jews struggling to be allowed to cling to their tradition. That’s why the prayer they wrote for Hanukkah, Al Ha-Nissim, stresses the Greek empire that tried to make the Jews ”forget your Torah and violate the decrees of your will”.

Inte helt överraskande kände de tidiga sionistiska pionjärerna samhörighet med mackabeerna, men dumpade det teologiska bagaget och fokuserade istället enbart på den militära självständighetskampen. Och idag?

”It is not rare to hear both Haredi rabbis and religious settlers from the hilltops refer to left-wing and secular Israelis as ”Hellenists” who have ditched ”true” Jewish values for foreign ideals such as human rights and equality for women. Xenophobia is alive and well in the second-age Zionist state, and it pervades mainstream discourse, eroding our basic freedom while secular Israel is celebrating an empty-headed holiday of glitzy childrens’ pageants and designer glazed doughnuts.”

Gillar Pfeffers avslutning: ”We can save Maccabean tradition though, whatever happened in BCE Judea, there is still light enough to go around. We don’t have to ditch Hanukkah, but we can reclaim it.”

I Sverige har Anna Ekström startat Stjärnkampanjen i solidaritet med judar som demonstrerar i Malmö och som fått stöd från en rad bloggar. Det är utan tvivel ett lovvärt initiativ som jag helhjärtat stöder så här på långt håll. Men i dagens israeliska verklighet med dess politiskt-religiöst motiverade attacker mot moskéer, Peace Now-aktivister och palestinsk egendom plus religiöst motiverade attacker mot kvinnor som sitter på ”fel” ställe i bussar så känns  Tag Meir-kampanjen inte mindre angelägen. Se nästa post.

(Fast designer glazed doughnuts är faktiskt en hit, speciellt de från Roladin. Det är jobbigt att kämpa mot grekerna. En av favoriterna – vaniljkräm med chokladglasyr.)