Hilltop youth önskar oss ett gott nytt 2012

För ett tag sedan skrev jag en post med titeln ”trefrontskrig”. Efter kanal 2:s reportage om Naama Margolis blev det som bekant enorm uppmärksamhet på frågor som rör ultraortodox radikalisering och tilltagande exkludering av kvinnor. Den sortens extremism berör främst det israeliska samhället samt i begränsad form judar utomlands. Däremot har den ringa inflytande över utrikespolitiken.

Det har däremot de ultranationalistiska ungdomar som brukar kallas ”Hilltop Youth” (Noar Hagvaot) och som ligger bakom de flesta fall av skadegörelse på palestinsk egendom och även emot israeliska soldater. Deras världsbild är ortodoxt religiös med full betoning på landet Israels religiösa helighet och utsträckning, vilket precis som hos de ultraortodoxa utgör en ny form av fanatism på ett visst tema inom judendomen. Men detta vore också en intern religiös debatt om det inte vore för den här gruppens politiska sprängkraft.

 Nu har 972 magazine lagt upp ett nytt israeliskt kanal 2-reportage där Hilltop Youth förklarar sin världsbild (engelsktextat). Jag vill betona att de här åsikterna visserligen är väldigt extrema och utgör en minoritet i den nationalreligiösa befolkningen, men just attityden att ”araberna hör inte hit” är något jag stöter på hela tiden hos nationalreligiösa. De har 22 länder och de har inget i Landet Israel att göra. Värt att ta på allvar för alla som bryr sig om vart Israel är på väg någonstans.

Donniel Hartman om en alternativ bosättningspolitik

Jag har visserligen en del att invända, men Donniel Hartman  har definitivt en intressant och mycket mer kreativ inställning till både bosättningarna och hasbara, som ju onekligen ofta mest går ut på att förklara varför Israel inte gjort något fel.

”Even though peace may not be around the immediate corner, it does not mean that our hands are tied and that there is nothing that may be done now. While building in Ramat Shlomo may be legitimate, when it is the only the building we are doing, it exposes Israel, for it does not constitute an act constructive to building a new future between Israelis and Palestinians. It stands out negatively for it merely perpetuates the status quo. We must begin to expect more from ourselves and not be frustrated when others do the same.

Now is the time to build, massively and extensively. Not, however, only in Ramat Shlomo and in a wall to separate ourselves from Palestinian on the West Bank, but in erecting new cities and towns which will house the citizens of Israel who today live in the West Bank, and who in a future settlement will need to find their homes elsewhere. (…) Let us begin building a new building project and lay the foundations for a future peace. Let us begin to build cities and towns in the Negev and Galil, and to expand the settlement blocs in Gush Etzion, Maale Adumim and Ariel, so that almost every settler will be able to relocate no more than 30 minutes from their current homes.”

Vill också påpeka angående byggnad i Ramat Shlomo och i judiska kvarter i Jerusalem: imorse hörde jag Dr Meir Margalit, som representerar Meretz i Jerusalems kommunfullmäktige, säga att han visserligen tycker att Israel borde frysa byggandet i hela Östra Jerusalem i samband med de förhandlingar som nu planeras, men att han inte har några problem med att det byggs ytterligare lägenheter innanför den blå linje som markerar de redan existerande judiska kvarteren utanför gröna linjen i Jerusalem (Pisgat Zeev, Gilo, Neve Yaakov osv). ”Jag är mer upprörd över en lägenhet i Sheikh Jarrah än tusen i Gilo”, sade Margalit.

Precis som Shaul Arieli skriver (se tidigare post) så har palestinierna i princip redan gått med på att judiska kvarter kommer att tillhöra Israel, och hur många lägenheter som sedan byggs innanför dessa områden gör ingen större skillnad för själva konceptet (Clintonplanen). Men de små bosättningar som byggs mitt inne i arabiska kvarter (Abu Dis, Silwan, Sheikh Jarrah) avser att göra en sådan delning omöjlig och hotar därmed alla möjligheter till ett fredsavtal, eftersom ett sådant inte kan uppnås utan en lösning i Jerusalem.

Hur mycket har bosättningarna på Västbanken kostat?

Fick just intressant mail innehållande ett faktaspäckat dokument med rubriken ”Historical, political and economic impact of Jewish settlements in the occupied territories” (juni 2009). Författarna är Shaul Arieli, Roby Nathanson, Ziv Rubin och Hagar Zameret-Kertcher.

Medger att jag bara hunnit skumma igenom den än, men jag ska läsa mer ingående senare. För dem som är intresserade av att förstå bosättningspolitiken och dess konsekvenser, inklusive fakta, siffror och lite mer ekonomiska detaljer tycker jag att den verkar mer än läsvärd.

Vem finansierar illegala bosättningar? (och lite om humanisterna kontra Kierkegaard)

Obama vill som bekant att Israel(s regering) ska frysa allt byggande i bosättningarna. Good idea. Filmskaparen Ronit Avni har en intressant artikel i Washington Post om olika amerikanska gruppers intressen i och finansiering av bosättningar på Västbanken: Want to Stop Israeli Settlements? Follow the dollars.

Se också gärna det här  reportaget från israeliska Channel 2  om organisationen Elads byggnadsplaner i Silwan (med engelsk text):

Skarp övergång till ett helt annat ämne: Tydligen missade jag humanisternas kampanj i Sverige om att ”Gud nog inte finns”, men tillbaka i Holy Land läste jag en artikel av Christer Sturmark på Newsmill och därefter Göran Rosenbergs krönika i DN.

Jag är nu inte tillräckligt insatt i humanisternas ideologi för att skriva en saklig och lärd debattartikel om tro kontra vetande. Om Gud finns eller inte vet jag inte heller. Men om jag får skriva med hjärtat istället för med huvudet – och ja, religion handlar enligt min åsikt om hjärta och inte om kallt intellekt, trots Ibn Rushd, Rambam och Thomas Aquinas alla desperata försök  att jämka mellan grekisk filosofi och den monoteistiska uppenbarelsetradition som de kom ifrån – så får jag alltid intrycket av att humanisterna står för en intolerant, mekanisk och för mig rätt oinspirerande världsuppfattning, trots allt ”förnuft”. Jag tycker också att Rosenberg har mer än en poäng när han undrar om halvmånar och Davidsstjärnor är så hotfulla att de anses värda en miljonkampanj. Är det verkligen så viktigt att övertyga människor i Sverige om att ”Gud nog inte finns?” Är det allt de är beredda att diskutera med religiösa människor? Vilket öde väntar en spirituell flummare som jag, som visserligen trivs utmärkt med judendomen som religiöst uttryck men som när det kommer till själva gudsuppfattningen saknar säkra övertygelser – förutom en väldigt instinktiv identifikation med idéer som att Gud är en upplevelse av oändlig kärlek och att allt levande bär på en gnista från det gudomliga?

När jag var på Arlanda nyligen köpte jag tre böcker: ”Noice – Bedårande barn av sin tid” (nostalgi – har stått i diket utanför Hasse Carlssons hus i Gustavsberg och varit fjortisgroupie), ”Pittstim” (behövde lämplig pocket att skicka kvarglömd husnyckel i till älsklingssvensk) och ”Medmänniskor” av Stefan Einhorn, som jag köpte för att jag faktiskt ville läsa den…och det gjorde jag så fort så att jag genast gav den till Maria, så jag kan inte citera direkt ur den. Men det handlade om Einstein, som bland annat lär ha sagt följande:

”It would be possible to describe everything scientifically, but it would make no sense; it would be without meaning, as if you described a Beethoven symphony as a variation of wave pressure.”

”Gravity cannot be held responsible for people falling in love.”

”Imagination is more important than knowledge”

…och det sista, som Stefan Einhorn citerade i Medmänniskor:

”There are only two ways to live your life. One is as though nothing is a miracle. The other is as though everything is a miracle.”

Det känns alltid som om humanisterna vill leva i ett förnuftigt betonggetto, utan mirakel. Men jag vill ha en värld som är en färggrann Kierkegaard, där allting är ett mirakel.

BBC World om bosättningarna

En gång för länge sedan kommenterade jag på BBC-s websida ”Have Your Say” – jag tror att det handlade om Sharon – och sedan dess får jag då och då telefonsamtal från BBC som frågar om jag vill vara med i programmet. Tydligen har de underskott på vänsterorienterade kvinnor som talar bra engelska och bor i Israel, för jag tror inte att de läser den här bloggen…

Om påven ville jag inte prata så jag vidarebefodrade mina kristna kompisars Areen och Nouhas telefonnummer. Men just nu ringde de igen och frågade om jag ville säga någonting om Mitchell, bosättningarna och Netanyahu…gissa tre gånger vad jag svarade? Speciellt när jag hörde att Bradley Burston, en av mina favoritkolumnister, ska vara med.

Så vill någon höra mig live – här är er chans. Nu ikväll, mellan åtta och nio israelisk tid (vilket borde vara mellan sju och åtta svensk tid, tror jag). Länk till programmet finns här . Hur mycket jag kommer att prata vet jag inte, ibland kommer man inte riktigt med. Vi får se.

(A-K, this one is for you)

Yes, he can!

Obama imponerar. Hans stab har hövligt men tydligt markerat till den israeliska regeringen att goda vänner säger sanningen: bosättningarna måste frysas och Israel måste acceptera principen om en tvåstatslösning. Den vanligtvis så självsäkre Netanyahu får betala räkningen för de senaste tjugo årens bosättningspolitik som drivits av alla israeliska regeringar oavsett partikulör (för detaljer, se tabellen nedan).

Visst, än så länge är det bara ord. Men ord som är svåra att missförstå – och det råder inga tvivel om att den amerikanska administrationen avser att föra en konsekvent politik i frågan.

På Wolfgang Hanssons fråga angående ”den starka judiska lobbyn i USA” skulle jag vilja svara att den judiska lobbyn inte är så enhetlig som förut. Grupper som J Street och Brit Zedek ve Shalom är inte lika starka och inflytelserika som AIPAC, men de är synnerligen alive and kicking.

Peace Now har ett möte idag där alla kan komma och se talet i direktsändning. Tyvärr sitter jag på jobbet, men…jag kan nog höra det på radio.

Ultranationalistiska gruppers hot mot högt uppsatta israeliska militärer i syfte att stoppa rivningen av illegala utposter (oftast någon ranglig trästruktur, fyra tonåringar och en get) har kanske inte direkt något att göra med Obama, men det känns ändå som att högern, trots valsegern, definitivt känner sig under ett ökande tryck.

Vilket enligt mitt sätt att se är utmärkt. Nu ska det bli intressant att se hur  Hizbollah, Khaled Mashaal m fl  inom det palestinska refuseniklägret reagerar.

Uppdatering: både min jobbarkompis Suzanne och jag sitter och lyssnar online…hörde ni det där lilla ordet ”shukran” i början av talet? Salaam aleikum? Citat från Koranen?

Lyssna. Lyssna på HELA talet. Lyssna på ALLT han säger. Det här är ord och inga visor.

Nu är det slutgiltigt: jag är en Obama-groupie. Go, Obama, go. Hoppas av hela mitt hjärta att den här mannen får sitta kvar två mandatsperioder. Rekommenderar hans livvakter att hålla ögonen väldigt öppna.

Bosättningarnas tillväxt

Jag är lite upptagen just nu så jag nöjer mig med att göra copy paste från en fil som jag just fick av Shaul Arieli (igen), med rubriken ”Naturlig tillväxt eller tillväxt genom inflyttning”. Argumenteringen vänder sig främst till den israeliska högern apropå regeringens vägran att frysa bosättningarna eftersom man måste få plats för ”naturlig tillväxt”.

Government	Years	Settlements in the West Bank and Gaza	Israelis in the West Bank and Gaza	Neighborhoods in east Jerusalem	Israelis in east Jerusalem	Total	Cumulative total
Labor	67-77	32	6,000	11	32,000	38,000	38,000
Likud	77-81	47	11,000		26,000	37,000	75,000
Likud	81-84	37	29,000		20,000	49,000	124,000
Unity	84-90	26	46,000	1	32,000	78,000	202,000
Likud	90-92	2	15,000		5,000	20,000	222,000
Labor Likud	92-2001	4	93,000	2	52,000	145,000	367,000
Likud Kadima	2001-2009	100 Outposts	95,000		27,000	122,000	489,000
Total		127[1]	295,000	14	194,000	489,000

Main findings

1. All Israeli governments established settlements in West Bank areas.
2. During the first 15 years, the Israeli government prioritized populating east Jerusalem with Jews.
3. Since 2001, unauthorized outposts have replaced the establishment of new settlements.
4. A third of the Israelis living in the West Bank and Gaza Strip moved there prior to signing the Oslo Accords (25 years), another third during the Oslo Accords period (8 years), and another third after it was frozen (8 years)!!!
5. 55% of the Israelis living in east Jerusalem moved there before signing the Oslo Accords and the rest during the Oslo Accords period or after it was frozen!!!
6. Natural growth for Jewish population is 1.6%.  
7. The size of an average family in Israel is 3.1 persons.  

---

[1] In the summer of 2005, 21 settlements were evacuated from the Gaza Strip and the northern West Bank.

Apropå bosättningar och apartheidstat

För ett tag sedan tog jag upp vänsterns argument för en omedelbar implementation av tvåstatslösningen: om Israel fortsätter att bygga ut bosättningarna och därmed omöjliggör en tvåstatslösning kommer man förr eller senare ställas inför kravet att ge palestinierna rösträtt. Vilket skulle leda till en palestinsk stat (och innebära slutet på Israel som en stat med judisk majoritet). Alternativt – man ger dem inte rösträtt, och då får vi en klassisk apartheidstat (vilket skulle innebära slutet på Israel som demokrati). Därför, om vi vill behålla Israel som en demokratisk stat med en judisk majoritet, så är bosättningsbyggandet i de ockuperade områdena inte i Israels intresse utan en väldigt tung last att bära – både ekonomiskt, politiskt och militärt – för det israeliska samhället.

 Samma argument används nu även av Olmert i en intervju till Nahum Barnea i Yediots helgbilaga. I intervjun sade Olmert också att det inte finns något val, de utposter som Israel har lovat USA att utrymma måste helt enkelt utrymmas.

 Utmärkt talat. Men det handlar inte först och främst om utposter. Haaretz utvecklar temat i en ledare med rubriken ”ett stopp – inte ett uppehåll” (av byggandet i bosättningarna alltså). Frågan är var E1 passar in i det här, och byggandet runt Maale Adumim. Att som med vägspärrarna ta bort några här och sätta upp tre lite längre bort kommer eventuellt att fungera i praktiken, som det alltid gjort förut, men inom kort leder det till något av de ovan nämnda alternativen.

”Blink-politiken” (så kallas systemet som låter politiker låtsas som om de inte har en aning om hur bosättningarna byggs ut och nya kommer till – de ”blinkade” nämligen just som de såg något olagligt, och svävar alltså i ovetande om vad som sker) måste upphöra. Och den som måste ta ansvaret är just Olmert. Stoppar han byggnadsplanerna i E1 så menar han eventuellt allvar. Låter han dem pågå så kunde han lika gärna låtit bli att åka till Annapolis. Time to deliver.

E1, polisstationen och Maale Adumim (forts.)

”First a sprawling police headquarters went up, now bulldozers are leveling ground for a highway and by year’s end, Israel will have laid claim to another strategic West Bank hill, taking one more chunk out of a future Palestine, even as Israel says it wants to negotiate its borders. ”

 Fick just den här  artikeln…inget direkt nytt. Men definitivt något som Annapolis inte kommer undan. Det går inte att bygga bosättningar och att prata fred samtidigt.

”If the loop gets built, ”you cannot talk about (Palestinian) contiguity, about a viable Palestinian state,” said Shaul Arieli, a former Israeli peace negotiator and retired army colonel who is leading the court challenge on behalf of a group of more than 1,000 ex-security officers.”

Tydligen måste Ehud Barak lämna svar till HD så snart som nästa vecka. Som sagt, blir intressant.

De där, vi här

För några dagar sedan ringde en kompis från Berlin som varit på besök i några veckor i september. Bland annat hade hon hunnit bli utslängd från platsen utanför Västmuren (hennes T-shirt hade för korta ärmar och schalen hon hade över axlarna var för genomskinlig, plus kjolen gick inte över knäna), delta i en Bar Mitzva i Hebron organiserad av Lubavitcher-chassider från  Brooklyn, New York, som högtidligt lovade att aldrig låta den korrumperade israeliska förrädarregeringen överlämna en centimeter heligt land till araberna (hon skriver en bok om dem, inte helt okritisk) och bråka med sina vänsterorienterade, liberalt sinnade släktingar som alla hatar bosättarna som pesten. Till saken hör kanske att tjejen i fråga är både israel och judinna.

-En av min kusins döttrar ska börja läsa i Jerusalem nu efter helgerna, berättade hon. Men hyrorna har gått upp enormt i Jerusalem, så hon hittade ett ställe i Har Adar. Visste inte var det låg, så jag kollade upp det på kartan. Det är en bosättning ju!

-Ja, svarade jag förvånat. Det är riktigt. Har Adar ligger nära väg 443 från Jerusalem till Modiin, på den israeliska sidan om muren.

-Fattar inte hur min kusin kan gå med på något sådant? undrade hon upprört. Han röstar till vänster och hatar bosättare. Hur kan han gå med på att hans dotter bor i en bosättning?

-Vet inte, sade jag. Men jag vet en sak: i Har Adar, precis som Alfe Menashe, Oranit, Givat Zeev, Modiin Illit och i princip alla bosättningar, känner du inte att du är i en bosättning. I de flesta fallen ligger vägspärren några kilometer längre bort, barriären syns inte, du ser inga soldater, vägarna är prima och överhuvudtaget är allting frid och fröjd. Det är bara tokbosättningar som Itamar och Kulle 672 och vad de heter som ”känns” som en bosättning. Om din kusins dotter var tvungen att passera en vägspärr med soldater och köra på en väg som kantades av palestinska byar, och palestinier tilläts åka på den där vägen, så skulle hon förmodligen inte hyra en lägenhet där. Men idag kan hon göra det, precis som alla kör väg 443 – en väg som bara är tillåten för israeler, medan alla tillfartsvägar från de palestinska byarna runtomkring är blockerade med stängsel, betongblock, jord- eller stenhögar –  utan att blinka.

Även före den andra intifadan drev politiker som t ex Ehud Barak koncept som innebar att Israel skulle ”separera” från palestinierna, eller som han sade det: Palestinierna där, vi här. Alltså en tvåstatslösning. En stor majoritet av israelerna stöder det här konceptet, det är bara den antisionistiska extremvänstern och den ultranationalistiska religiösa extremhögern som protesterar och föredrar en enstatslösning (enligt mitt sätt att se, en enstatskatastrof).

 Den andra intifadan gjorde konceptet ännu lättare att sälja, och Sharon använde det med finess när han beslöt om tillbakadragandet från Gaza och upprättandet av barriären.

 Problemet – och detta är ett stort problem – är att den här politiken, som på ytan ser ut som på väg till en tvåstatslösning, inte är det. Den bygger enbart på konceptet ”de där, vi här” och ignorerar totalt fenomenet ”vi där också” (bosättningarna) , avsaknaden av en fungerande stat på andra sidan och vikten av fungerande ekonomiska, politiska och mänskliga relationer med palestinierna ”där”.

 Resultatet blir vad Haaretz i en ledare kallar ”politisk apartheid”. De är inte de enda som säger det – när jag var på en tur längs muren i Jerusalemområdet med ex-general Shaul Arieli från Geneveinitiativet i våras använde han begreppet ”apartheidväg” om väg 443 och andra liknande konstruktioner och lyckades gå några av deltagarna rikligt på nerverna. Men majoriteten av den israeliska befolkningen håller sig långt, långt borta från A-Ram och Abu Dis. Det närmaste de kommer är bosättningar som Har Adar. Där ockupationen inte märks. De där, vi här, och vi där också.

Det nybyggda bostadsområdet Givat Tal i bosättningen Alfe Menashe, inte långt från Tel Aviv. Ingen vägspärr, inga soldater, barriären löper bakom kullarna.