Etikettarkiv: Palestina

Nahum Barnea intervjuar Salam Fayyad

Som en uppföljning till posten om Israellobbyn: här är rekommenderad läsning för Palestinalobbyn, som onekligen existerar även om den inte kallas så. Den här mannen är svårsmält för många propalestinier, som ofta verkar föredra den romantiska, kaffiyehbeklädda stenkastande kampen framför konkreta statsbyggande aktiviteter.

Texten är från Yediots politiska helgbilaga som för mig är obligatorisk läsning och ingen helg är fullkomlig utan den. Översatte ganska snabbt och inte helt perfekt men jag hoppas att den är förståelig ändå.  ”Jag” i frågeställningarna är naturligtvis Nahum Barnea, som har ett eget sätt att skriva intervjuer. Läs och begrunda. Och tänk efter var den svenska Palestinarörelsen befinner sig i förhållande till Fayyad och hans program.

”Grand Park är Ramallahs mest exklusiva hotell. I söndags höll den palestinske premiärministern, Salam Fayyad, en presskonferens där. I ett litet rum i slutet på en korridor trängdes ett tjugotal lokala journalister, säkerhetspersonal, Fayyad själv, den amerikanske senatorn Joe Lieberman och ett antal amerikanska kongressmedlemmar. Luften var tung av cigarrök och syrehalten oroväckande låg.

Den sista frågan gick till Haaretz korrespondent Amira Hass, som ställde två frågor. Den första frågan riktades till Fayyad. Hon sade att tre palestinier från Fayyads hemby, Dir al-Rusun, hade arresterats av IDF när de demonstrerade emot separationsbarriären. Hur kan du tala om en överenskommelse med Israel när detta är vad Israel gör, frågade hon ilsket. Joe Lieberman fick frågan hur han som jude kan acceptera att Israel diskriminerar sina egna minoriteter.

Båda tillfrågade var förlägna. Lieberman är inte van vid att få sin bakgrund kastad i ansiktet. ”Vad kunde jag säga”, sade han till mig efteråt med ett sorgset leende. ”Jag svarade att jag stöder en tvåstatslösning.”

Fayyad träffade mig och Yediots reporter Roni Shaked dagen efter, på sitt kontor i Ramallah. Jag frågade hur han reagerat på Amira Hass fråga. Han var road. ”Det finns många som tycker att jag inte är tillräckligt trogen den palestinska saken”, svarade han. ”Många av dem är israeler.”

Amerikanerna – kongressmedlemmar och anställda i den amerikanska administrationen – dyrkar Fayyad. Inom området mellan Jordanfloden och havet finns det ingen nu levande politiker som de dyrkar mer än honom. Som en rad politiker som utbildats i USA och senare blivit regeringsmedlemmar i Östeuropa eller länder i den tredje världen kan Fayyad deras språk, deras värderingar, deras temperament. I kontrast till den destruktiva traditionen i palestinsk politik är han inte intimt förbunden med sin offerroll – han låter inte sitt öde styras av andra, arabiska diktatorer eller självmordsbombare. Han agerar.

Hans inspirationskälla är David ben Gurion och det sionistiska projekt som föregick staten Israels bildande. ”Staten Israel”, säger Fayyad, ”upprättades inte 1948. Den bara utropades 1948. Staten bildades innan, under de år då institutionerna byggdes upp. När jag säger detta till palestinierna anklagar de mig för att vara sionist.”

Inte vilken sionist som helst: Mapainik.

Hur tar den palestinska allmänheten emot ditt program, frågar jag.

”Med viss skepsis”, säger Fayyad. ”De frågar, kommer detta verkligen att hända? Om det är så bra, varför vänta i två år? Är vi verkligen intresserade av självständighet? Igår firade vi 21 år sedan den palestinska staten utropades, men vilken självständighet är det? Vi firar någonting som inte finns.”

Vid första anblick borde den israeliska regeringen ge Fayyad en varm kram. Hans program talar om att bygga en palestinsk stat nedifrån, från polisstationen, posten, ekonomiska initiativ, en statsbudget som alla kan ha insyn i. Det är den samarbetspartner som Israel längtat efter: terrorns fiende, ren från korruption, implementerar lagar, uppmuntrar affärsverksamhet, seriös och ärlig. Men ministrarna i den israeliska regeringen ser Fayyad som en av Israels värsta fiender. De är övertygade om att han nått en hemlig överenskommelse med den amerikanska administrationen: han ger dem ett organiserat Palestina, och de kommer inte lägga veto emot ett FN-beslut som erkänner 67 års gränser som den nya palestinska statens gränser. Även om det inte finns någon sådan överenskommelse i dagsläget, varnar ministrarna, i slutändan är det vad det handlar om. Världen kommer att tvinga Israel att utrymma området  till förmån för Fayyads mönsterstat.

Fayyad ler. ”De där misstankarna uppfattar jag som en komplimang, men sanningen är att jag inte har kommit överens med amerikanerna om någonting. Jag har sett några positiva reaktioner till mitt program. Jag vill avsluta institutionsbyggandet inom två år. Jag har sagt till folk, jag måste visa upp något som avslutar ockupationen. Det är inte istället för förhandlingar. Syftet är att uppmuntra förhandlingar.”

Och om förhandlingarna misslyckas? frågar jag.

”Om institutionerna fungerar enligt internationella normer så kommer ockupationen att framstå som mer och mer onormal”, svarar Fayyad. ”Trycket att avsluta den kommer att bli mycket stark.”

I Fayyads program finns en hel del hål: det förklarar inte hur Hamas ska försvinna från Gaza, löser inte kärnfrågorna som delar de två folken – Jerusalem, rätten till återvändande, gränserna, hur konflikten ska avslutas. Det representerar enbart Fayyad: högt uppsatta Fatahmedlemmar undergräver honom, både för att han inte tillhör deras parti och för att de anser honom vara en amerikansk agent. Abu Mazen hjälper inte till. Deras relation är ungefär lika bra som den mellan Zipi Livni och Shaul Mofaz.

På väggen, där andra oftast hänger upp en bild av Klippmoskén, Al Aqsa-moskén eller Arafat, har Fayyad hängt upp en väldigt vacker bild av rötterna till ett  2 000 år gammalt olivträd. Fotografen heter Osama Silwadi. Silwadi är ett av anarkins offer: en vilsegången kula som sköts av en palestinier gjorde honom invalid. Olivträdet är ingen tillfällighet, inte heller fotografens biografi.

”Israelerna säger två stater”, säger Fayyad, ”men jag är inte säker på att de har tagit in dess betydelse. Netanyahus tal på Bar Ilan var ett positivt steg, men jag är mycket mer intresserad av vart det ska leda någonstans, vad vi ska göra sedan.”

Förväntar du dig att IDF ska dra sig tillbaka från Västbanken, frågar jag.

”Absolut inte”, säger han. ”Vad jag vill ha är att IDF helt slutar att gå in på de områden som lyder under den palestinska myndigheten, A- och B-områdena.”

Men utan IDF, säger jag, är ni försvarslösa. Ni har tre divisioner. IDF har tjugo. Utan IDF riskerar Västbanken att bli Gaza.

”Jag håller inte med”, säger Fayyad. ”Du anser att bra saker händer här och inte i Gaza, för i Gaza finns inget IDF. Men det är inte helt korrekt att säga att IDF inte finns i Gaza och det är inte helt korrekt att säga att IDF finns här. För två år sedan, när israelerna trodde att situationen på Västbanken var okej, så var situationen i själva verket katastrofal. Det rådde total anarki. Förändringen har skett på grund av vårt nya säkerhetstänkande och rätt slags förvaltning.

Och de lärdomar som ledarna för säkerhetsorganisationerna drog efter sitt misslyckande i Gaza, säger jag.

”Det också, förstås”, säger Fayyad. ”Även palestinier som hatar oss medger att vi har lyckats implementera lag och ordning. Ingen trodde att det kunde ske. Deras anklagelser emot oss handlar om att vi har gått ifrån huvudprincipen, att vi stöder ockupationen. Idag kan vi säga till folk: ert liv är bättre, ekonomin är bättre, den personliga säkerheten är bättre. Vi gör inte allt detta för att göra ockupationen lättare att stå ut med, utan för att avsluta den.”

Hur hände det, frågar jag, att bråket om att frysa bosättningarna blev en enorm stoppkloss som förhindrar att förhandlingarna återupptas?

”Det som hände är löjligt”, säger Fayyad. ”Istället för att tala om bosättningarna i ett brett perspektiv så talar man om en veranda här och ett hus där. Ur vårt perspektiv är detta en politisk fråga. Nio månader har gått sedan Obama gjorde entré i Vita Huset, och byggandet fortsätter. Det gör det svårare för oss att sälja fredsprocessen till den palestinska allmänheten. Vi vill återuppta förhandlingarna, men vi minns misslyckandena från det förgångna. Om några månader kommer amerikanerna åter att säga, vi är ledsna, men detta är den enda lösning som vi har lyckats få Israel att gå med på. Ni bygger bosättningar på bergstoppar, och undrar varför vi bryr oss – bosättningarna tar bara några enstaka procent av marken på Västbanken. Men runt om bosättningarna upprättas säkerhetszoner, vägar, och våra vägar stängs av säkerhetsskäl. Bosättningarna kväver oss.”

Kan du tänka dig att samarbeta med den nuvarande israeliska regeringen, frågar jag.

”Jag sitter inte och väntar på att Netanyahu ska falla”, säger Fayyad. ”Jag respekterar alla premiärministrar. Ibland tycker jag att det inte är bra att träffas med den israeliska oppositionen – oavsett vilka det är. Det är bäst att lämna den israeliska politiken till israelerna.”

Arafat, säger jag, hävdade att han var expert på den israeliska politiken. I praktiken begrep han inte speciellt mycket.

Fayyad skrattar. ”Vi tror att vi känner israelerna bättre än de känner sig själva, och ni tror att ni känner palestinierna bättre än vi känner oss själva. Båda har fel.”

Fayyad är inte säker på att hans program kommer att lyckas. ”Vi kommer aldrig att få veta om vi inte prövar”, säger han. ”Jag inbjuder alla israeler att ge mig en chans.”

Under hundra år av konflikt har judarna varit de som tagit initiativ, lagt fram förslag, kompromissat. Palestinierna har varit de som väntat på ett under. Idag är det den israeliska regeringen som väntar på ett under, och palestinierna är de som tar initiativ. ”Alla dessa år har vi suttit i baksätet”, säger Fayyad. ”Min plan sätter oss för första gången i förarsätet. Enligt mitt sätt att se är detta det viktigaste.”

Läs också Daoud Kuttab på Huffington Post: Fayyad’s Brilliant Plan

Annonser

Gazakriget är inte slut än

Hade lite annat att göra idag på morgonen, men jag hann ändå höra att arméradion ägnade en stor del av sin morgonsändning åt Goldstonerapporten (575 sidor… så jag laddade bara upp press releaser), som anklagar både Israel och Hamas för krigsförbrytelser under det senaste Gazakriget. Bland annat intervjuades Shlomo ben Ami, som förklarade att Israels ställning i världen har eroderats de senaste tjugo eller så åren, och att Israel självt bär största delen av skulden till detta på grund av den fortsatta ockupationen, även om långt ifrån alla anklagelser som riktas mot Israel är sakligt välunderbyggda (som exempel nämnde han ”artikeln i den norska tidningen”. ”Den svenska”, rättade programledaren Razi Barkai).

Ben Ami påpekade bland annat något väldigt viktigt: eftersom Israel självt inte gjort någon grundlig undersökning av anklagelserna så öppnar detta för rättsprocesser på olika ställen i världen, vilket förmodligen kan få konsekvenser för de generaler och andra befälhavare som var inblandade i krigföringen. Även om detta inte leder till några fällande domar så är det väldigt besvärande för de som anklagas och enligt min åsikt ett ganska effektivt påtryckningsmedel – just för att det är mot en specifik person grundat på en specifik handling, och inte det här generella ”vi ska bojkotta allt och alla i Israel”-tänkandet.

Sedan kom en general (tat aluf, jag är dålig på militära beteckningar) som förde befäl under  Gazaattacken och sade att det enda problemet är att Israel är så dåligt på hasbara och om utrikesministeriet inte vore så odugligt så skulle vi inte ha de här problemen. Då blev jag trött. Och dessutom var jag framme vid posten och hade en bra ursäkt att inte lyssna mer. Enligt Haaretz ska Israel nu starta en ”hasbaraattack”.

Tips: istället för en hasbaraattack, vore det inte bättre med en diplomatisk offensiv som omväxling? Frysa bosättningarna? Nå någon form av överenskommelse med Abu Mazen på Västbanken?

Min åsikt, som inte grundar sig på lusläsande av HRW och andra rapporter utan lite mer generellt läsande av olika vittnesmål här och där, är att jo, jag förmodar faktiskt att det begicks en del krigsbrott både på den israeliska och palestinska sidan. Till skillnad från Boström (som får finna sig att ha blivit ett skolexempel på usel journalistik, jag ber om ursäkt men så är det) så är de här anklagelserna nog ändå lite mer underbyggda och inte helt gripna ur luften. Det här går inte att sopa ner från bordet som om inget hänt, och trycket på Israel kommer att öka.

Sedan kan vi göra en av två saker (jag vänder mig till israeler/proisraeler här): säga att alla andra har fel, USA och Storbritannien gör mycket värre saker i Irak och ingen klagar på dem, Hamas klarar sig undan för de är ingen stat, osv osv,  Um Shmum och låtsas som om en stat med sju miljoner invånare är helt oberoende av den internationella opinionen och vänskapsrelationer med strategiska supermakter (Obama).

Eller så kan vi säga att alla andra har fel, USA och Storbritannien gör mycket värre saker i Irak och ingen klagar på dem, Hamas klarar sig undan för de är ingen stat, osv osv,  Um Shmum men bita i det sura äpplet och enligt traditionell Mapaiideologi samarbeta med USA, EU och palestinierna på andra plan för att få bort den här besvärande rapporten från rubrikerna.

Tippar att Netanyahu utan att blinka skulle välja alternativ II.

Haaretz

Uri Avineri om Israel, Sydafrika och bojkott

När jag var i Jerusalem i fredags och åt middag med några vänner så talade vi bland annat om Dr Neve Gordons artikel i LA Times, där han förespråkar en global bojkott mot Israel.  Några av de närvarande höll med honom, och sade att det inte finns någon annan väg och att det fungerade i Sydafrika. Jag sade att jag å ena sidan förstår Dr Gordons pessimism, men å andra sidan är jag inte alls säker på att en sådan bojkott leder till det resultat han vill uppnå (slut på ockupationen, bl a). Jag tror snarare att en generell bojkott mot Israel skulle leda till ökad extremism.

Genom Bradley Burston fick jag nu syn på Uri Avinery, som skrivit en lång artikel på temat på Maannews. Obligatorisk läsning. Ett kort utdrag (artikeln är lång):

”True, the Israeli occupation and the South African apartheid system have certain similar characteristics. In the West Bank, there are roads ”for Israelis only.” But the Israeli policy is not based on race theories, but on a national conflict. A small but significant example: in South Africa, a white man and a black woman (or the other way round) could not marry, and sexual relations between them were a crime. In Israel there is no such prohibition. On the other hand, an Arab Israeli citizen who marries an Arab woman from the occupied territories (or the other way round) cannot bring his or her spouse to Israel. The reason: safeguarding the Jewish majority in Israel. Both cases are reprehensible, but basically different.

In South Africa there was total agreement between the two sides about the unity of the country. The struggle was about the regime. Both whites and blacks considered themselves South Africans and were determined to keep the country intact. The whites did not want partition, and indeed could not want it, because their economy was based on the labor of the blacks.

In this country, Israeli Jews and Palestinian Arabs have nothing in common – not a common national feeling, not a common religion, not a common culture and not a common language. The vast majority of the Israelis want a Jewish (or Hebrew) state. The vast majority of the Palestinians want a Palestinian (or Islamic) state. Israel is not dependent on Palestinian workers – on the contrary, it drives the Palestinians out of the working place. Because of this, there is now a worldwide consensus that the solution lies in the creation of the Palestinian state next to Israel.

In short: the two conflicts are fundamentally different. Therefore, the methods of struggle, too, must necessarily be different.”

Boström och organstölderna

Ingenting som skrivs om Israel på Aftonbladets kultursida förvånar mig längre. Det skulle i så fall vara varför de ännu inte publicerat en artikel som anklagar israeler för att praktisera statsfinansierad kannibalism genom ett internationellt nätverk som transporterar döda frysta palestinier till Argentina och sedan förpackar om dem och etiketterar dem som nötkött. Kosher, naturligtvis. Eller något åt det hållet.

Som så många andra intressanta teorier så har även Boströms teori en viss verklighetsförankring. Organ är en bristvara i Israel, eftersom många fortfarande av religiösa skäl inte vill donera organ. Bristvaror leder ofta till en svart marknad och illegal verksamhet, så också i detta fall. Det är inget att vara stolt över, men det är något som polis, åklagare och domstolar ska utreda – vilket de just nu gör. Precis som problemet med trafficking blivit avsevärt mycket mindre de senaste åren pga bättre lagstiftning och samarbete mellan polisen och kvinnoorganisationer, så borde det gå att med gemensamma ansträngningar bekämpa den illegala handeln med organ.

Men därifrån till att anklaga den israeliska armén för att avsiktligt (och jag antar att Boström menar systematiskt och med grönt ljus från regeringen) döda palestinier i syfte att använda deras organ är det ändå väldigt långt, speciellt som Boström inte har några bevis alls för sin teori utom lite kreativ fantasi där ett plus ett plus ett oundvikligen måste bli ”systematisk organstöld”. Det finns ingen annan möjlighet. Eller?

För några år sedan skrev Mike Kushner på Al Hamatzav om samma ämne. Känns aktuell i dag också. Läs dessutom gärna den här  bloggposten, som påpekar att ”det är förstås utomordentligt svårt att bevisa att organplundring inte förekommer, precis som det är svårt att bevisa frånvaron av precis vad som helst. (Jag kan inte bevisa att det inte ligger en tekanna i omlopp kring Pluto, men det betyder inte att det gör det” (stavfel korrigerade, min anmärkning). Men sådana petitesser intresserar väl inte Aftonbladets kultursida.

Uppdatering: på förekommen anledning, efter att ha läst Hampus inlägg i frågan på http://www.motbilder, se:

Hycklare, uppenbar: någon som utger sig för att värna om mänskliga rättigheter ochlusläser varenda mening i Jpost som kan diskreditera Israel, judar och allt de gör, men inte skriver ett (1) enda ord om Iran och övergreppen där.

Uppdatering II: Den israeliska arméradion Galatz tog upp ämnet i sin nyhetssänding imorse och berättade om artikeln. De nämnde bl a att IDF redan för länge sedan bekräftat att den israeliske pojke som Boström berättade om dödades efter stenkastning i en by på norra Västbanken 1992. De tog också upp faktum att artikeln publicerades på kultursidan och att den saknar faktiska bevis för sina anklagelser.

Jag undrar ändå mest hur seriösa journalister relaterar till en sådan artikel. Så länge man skriver på kultursidan verkar det vara OK att skriva vad som helst utan belägg. Det är ju ett trevligt sätt att komma undan krav på trovärdiga källor, att dubbelkolla fakta och att de saker man påstår hänger ihop (döda palestinier i den första intifadan 1992 och ett amerikanskt nätverk som drivit illegal organhandel och som uppdagades 2009) har någon form av faktiskt sammanhang. Jag tycker att det borde finnas mycket mer att säga om Boströms journalistiska metoder än om just antisemitismvinkeln, som ju ofta leder till en återvändsgränd – ”man får inte kritisera Israel utan att bli kallad antisemit”.

Jo.  Man får kritisera Israel. Men då är det bättre om man har torrt på fötterna. Vilket t ex Breaking the Silence har, till skillnad från Boström.

Hur mycket har bosättningarna på Västbanken kostat?

Fick just intressant mail innehållande ett faktaspäckat dokument med rubriken ”Historical, political and economic impact of Jewish settlements in the occupied territories” (juni 2009). Författarna är Shaul Arieli, Roby Nathanson, Ziv Rubin och Hagar Zameret-Kertcher.

Medger att jag bara hunnit skumma igenom den än, men jag ska läsa mer ingående senare. För dem som är intresserade av att förstå bosättningspolitiken och dess konsekvenser, inklusive fakta, siffror och lite mer ekonomiska detaljer tycker jag att den verkar mer än läsvärd.

Prominenta israeler stöder J Street

Ett gäng israeler har skrivit på ett brev där de stöder J Streets lobbyingarbete angående israelisk-palestinskt fredsarbete. Namnen känns förmodligen igen…men blir väl inte mindre viktiga för det?? Från J Streets Facebooksida.

June 23, 2009

To the Supporters of J Street,

Congratulations on the initial success of J Street. You could not have chosen a more critical moment to mobilize American support for the two-state solution and to promote a broader conception of what it means to be pro-Israel in the United States.

Without diplomatic resolution of the Israeli-Palestinian and Arab-Israeli conflicts, the region faces a future of ever-escalating tension and violence. The remaining window of opportunity for the two-state solution is short. The future of a Jewish, democratic Israel is at stake, as are national and security interests critical to Israel, the United States, the Palestinians and the region as a whole.
We need your help to address this existential threat. Israelis and Palestinians have not and are unlikely to resolve this conflict alone. Majorities of both populations still desire a two-state solution, and we welcome J Street’s promotion of strong American leadership in reaching and implementing a comprehensive peace deal. Only serious, sustained international engagement – not simply further process – can forge a regional solution that addresses outstanding claims and results in comprehensive conflict resolution. And only the United States has the stature and prestige to lead an international effort and orchestrate a regional solution.

We were pleased that President Obama made resolution of the Israeli-Palestinian and Arab-Israeli conflicts an early and serious priority. We welcomed the appointment of Senator Mitchell as Special Envoy for Middle East Peace and are committed to supporting his efforts. Now, it is imperative that America moves ahead and exert the necessary leadership to help us move forward quickly and meaningfully.

We share J Street’s view that there is ultimately no military resolution to the political conflicts between Israel and our neighbors. We appreciate your voice of moral and strategic clarity on this point. We value the political space you are opening in Washington, and we believe the broad policy discussion you are encouraging there stands to benefit Israel and the broader Middle East.
As Israelis dedicated to our country, its future, security and progress, we support your effort to promote a safer and more prosperous future for both our countries and the entire Middle East. As Friends of J Street, we stand behind your goal of advancing regional comprehensive peace and security.

Sincerely,
Mr. Yossi Alpher
bitterlemons; former Senior Member of Mossad; former Director of the Jaffe Center for
Strategic Studies
Col (Ret.) Shaul Arieli
Council on Peace and Security; former Commander Gaza Brigade; former head of the
‘Peace Negotiations Administration’ under PM Ehud Barak
Rabbi Arik Ascherman
Executive Director, Rabbis for Human Rights
Haim Assa
Former National Security Advisor to PM Yitzhak Rabin
Bernard Avishai
Jerusalem Venue for Jerusalem Supporters and Recruitment; External Contact for David
Grossman
Colette Avital
Former Deputy Speaker of Knesset; Consul General
Adm (Ret.) Ami Ayalon
Former Minister and Member of Knesset; former head of the Shin-Bet, and Navy
Uzi Baram
Former Minister of Internal Affairs and Tourism; former Secretary General of the Labor Party
Shlomo Ben Ami
Former Foreign Minister and Public Security Minister
David Broza
Singer; writer; performer
Professor Naomi Chazan
Former Deputy Speaker of Knesset; founder, Israel Women’s Network
Sidra Dekoven Ezrahi
Professor, Hebrew University, Jerusalem
Maj Gen (Ret.) Shlomo Gazit
Former Commander of IDF Intelligence; former President of Ben Gurion University; member of the staff of Jaffee Center for Stretegic Studies, Tel Aviv University
Professor Galia Golan
Interdisciplinary Center, Herzlia
Micha Harish
Former Minister of Industry and Commerce and Secretary General of the Labor Party
Dave Kimche
Former Director General of the Foreign Ministry
Shlomo (Tchich) Lahat
Ret. Major General in the IDF and former Mayor of Tel Aviv
Maj Gen (Ret.) Amos Lapidot
Former Commander of Israel Air Force; former President of the Technion University, Haifa
Alon Liel
Former Director General of the Foreign Ministry
Maj Gen (Ret.) Amnon Lipkin-Shahak
Former Chief of the General Staff of the IDF; former Minister of Transport & Tourism
Eti Livni
Former Deputy Speaker of the Knesset
Maj Gen (Ret.) Amram Mitzna
Former Chairman of the Israel Labor Party and Knesset Member; former Commander of
the IDF Central Command and Planning Branch; former Mayor of Haifa
Ambassador Ora Namir
Former Minister of Labor and Social Affairs; Former Ambassador to China
Brig General (Ret.) Israela Oron
Former deputy National Security Council adviser; former Chief of the Women’s Corp
Amos Oz
Author
Brig Gen (Ret.) Ilan Paz
Former Head of the Civil Administration in the West Bank
Orni Petrushka
Businessman and Entrepreneur
Rabbi Andrew Sacks
Director General of the Rabbinical Assembly in Israel
Adv Talia Sasson
Former Special Adviser to Prime Minister Sharon; author of Sasson Report on Illegal Settlements
Amb. Shimon Shamir
Professor, Tel Aviv University; former Ambassador to Egypt and Jordan
Colonel (Ret.) Gilead Sher
Former Israeli Prime Minister’s Chief of Staff and Policy Coordinator
Professor David Shulman
Professor, Hebrew University, Jerusalem
Abu Vilan
Former Member of Knesset
Rabbi Levi Weiman Kelman
Kehilat Kol HaNeshama, Jerusalem
Danny Yatom
Former Knesset Member; former Head of the Mossad

Yes, he can!

Obama imponerar. Hans stab har hövligt men tydligt markerat till den israeliska regeringen att goda vänner säger sanningen: bosättningarna måste frysas och Israel måste acceptera principen om en tvåstatslösning. Den vanligtvis så självsäkre Netanyahu får betala räkningen för de senaste tjugo årens bosättningspolitik som drivits av alla israeliska regeringar oavsett partikulör (för detaljer, se tabellen nedan).

Visst, än så länge är det bara ord. Men ord som är svåra att missförstå – och det råder inga tvivel om att den amerikanska administrationen avser att föra en konsekvent politik i frågan.

På Wolfgang Hanssons fråga angående ”den starka judiska lobbyn i USA” skulle jag vilja svara att den judiska lobbyn inte är så enhetlig som förut. Grupper som J Street och Brit Zedek ve Shalom är inte lika starka och inflytelserika som AIPAC, men de är synnerligen alive and kicking.

Peace Now har ett möte idag där alla kan komma och se talet i direktsändning. Tyvärr sitter jag på jobbet, men…jag kan nog höra det på radio.

Ultranationalistiska gruppers hot mot högt uppsatta israeliska militärer i syfte att stoppa rivningen av illegala utposter (oftast någon ranglig trästruktur, fyra tonåringar och en get) har kanske inte direkt något att göra med Obama, men det känns ändå som att högern, trots valsegern, definitivt känner sig under ett ökande tryck.

Vilket enligt mitt sätt att se är utmärkt. Nu ska det bli intressant att se hur  Hizbollah, Khaled Mashaal m fl  inom det palestinska refuseniklägret reagerar.

Uppdatering: både min jobbarkompis Suzanne och jag sitter och lyssnar online…hörde ni det där lilla ordet ”shukran” i början av talet? Salaam aleikum? Citat från Koranen?

Lyssna. Lyssna på HELA talet. Lyssna på ALLT han säger. Det här är ord och inga visor.

Nu är det slutgiltigt: jag är en Obama-groupie. Go, Obama, go. Hoppas av hela mitt hjärta att den här mannen får sitta kvar två mandatsperioder. Rekommenderar hans livvakter att hålla ögonen väldigt öppna.

Obama och Netanyahu

Här kommer min enormt genomträngande, djupgående kommentar till Obama-Netanyahumötet som jag följt lite förstrött från åskådarläktaren: det väsentliga är att vi kommer från blablabla-stadiet till implementera-på-markytan-stadiet. Kom ihåg: när israeliska bosättare bränner bildäck på Ayalon, då börjar det eventuellt hända något.

Men även blablabla-stadiet verkar ha skakat upp den israeliska regeringen lite. Obamas administration har tydligen lagt fram en fredsplan som inte utarbetats tillsammans med Israel, o ve o fasa! Hörde just Uzi Landau (”inte en centimeter” och ”nej, nej och åter nej”) i radion och han var väldigt upprörd.

Till alla upprörda skulle jag vilja påminna om hur befolkningssituationen inom gränserna för det forna brittiska Palestinamandatet (utan Jordanien) ser ut idag, maj 2009, och ställa frågan: Vad händer om Israels vägran att gå med på en tvåstatslösning baserad på 67 års gränser plus landutväxling leder till att palestinierna inser att kampen har misslyckats och istället kräver medborgarskap??

Tabell med hänvisningar courtesy of Shaul Arieli.

Palestinians2

Jews[2]

Area

1,228,000

5,104,000

Within 1967 borders

270,000

(58.2%)

194,000

(41.8%)

East Jerusalem3

1,498,0004

5,298,000

Total (territory under Israeli law)

2,231,000

(88.3%)

295,000

(11.7%)

West Bank

1,460,000

(100%)

0

Gaza

5,189,000

5,593,0005

Total

0

320,000

Immigrants not registered as Jews (others)6

5,189,000

(46.7%)

5,913,000

(53.3%)

Total

7,411,000

Jews and others – 79.8% (75.5+4.3)

Arabs – 20.2%

Residents of Israel7 (67’+Jerusalem+Jews in West Bank)

3,691,000

Residents of West Bank and Gaza8

11,102,000

Jews and others – 53.3%

Arabs – 46.7%

Total number of residents

 

 


[1] The data about Jews and Arabs in The State of Israel is taken from Israeli Central Bureau of Statistics publications (May 2009).

2 The data about Arabs in the West Bank and in Gaza is taken from Palestinian Central Bureau of Statistics publications (May 2009).

3 70,500 dunam territory that is under Israeli law, jurisdiction, and administration since June 1967, after the Six Day War. Its Jewish residents are Israeli citizens, while the vast majority of its Arab residents aren’t Israeli citizens, but Israeli residents (Israeli ID), by virtue of the fact that annexed East Jerusalem is under Israeli law, and not because they applied for residence. The international community doesn’t recognize the Israeli annexation and considers the Jewish neighborhoods in that area to be illegal settlements as they consider settlements in West Bank. 300,000 more Jews live in western Jerusalem.

4 This number includes the Arab Christians, the Druze and the Bedouins that are Israeli citizens.

5 Considered as the formal number of Jews in Israel including those living beyond the green line, according to Central Bureau of Statistics publications.

6 Immigrants from the Soviet Union and their descendants that aren’t registered as Jews.

7 Considered as the formal number of Israeli residents including Jews living beyond the green line, according to Central Bureau of Statistics.

8 The Palestinian residents of the West Bank and Gaza are under the responsibility of the PA. This number doesn’t include the Palestinians in East Jerusalem. However, these have the right to participate in the PA parliamentary and presidential elections since 1996 in accordance with the interim agreement (Oslo).