Galileen kallas det gröna, kulliga och bitvis bergiga område i norra Israel som sträcker sig från Jizreeldalen i söder till libanesiska gränsen i norr. Under romersk och bysantinsk tid hade speciellt centrala Galileen en stor judisk befolkning. Efter de två stora judiska upproren i Jerusalem och omliggande Judéen år 70 och år 131 blev Galileen centrum för judiskt liv. Under den senromerska och bysantinska perioden (ca 150-450 eKr) blomstrade judisk kultur i Galileen, och senare även på Golanhöjderna, vilket bland annat speglas i en mångfald av synagogor utsmyckade med judiska motiv.
Under denna dagstur besöker vi Beit Shearim, där rabbin Judah Hanassi stod i spetsen för Sanhedrin, det judiska äldsterådet. Beit Shearims nekropol med sitt unika judiska kulturarv från 200-350 e Kr fick nyligen UNESCO-världsarvsstatus. Nästa station är den större staden Zippori (Sepphoris), där romersk-bysantinska mosaiker med motiv från Nilen och från Dionysoskulten bor granne med synagogans judiska symboler från Tempets glansdagar. Enligt traditionen redigerades den rabbinska litteraturens stora verk Mishna i Zippori kring år 200. Om vi har tid stannar vi till vid synagogan i Arbel innan vi fortsätter mot Tiberias, huvudstad i provinsen Palaestina Secunda. Tiberias var säte för Sanhedrin i över 200 år. I stadens södra delar har flera synagogor uppdagats. Stadens rabbinska akademi verkställde redaktionen av Jerusalem Talmud kring år 425 e Kr. Turen speglar den judiska kulturens blomstring i Galileen efter Bar Kokhbaupproret och under den bysantinska perioden – en kultur som kommer till uttryck både i de litterära källorna och i synagogornas mosaiker.
För de som är specifikt intresserade av antika synagogor i Galileen och på Golanhöjderna finns många fler platser att besöka, till exempel Beit Alfa i Jizreeldalen, Bar’am vid libanesiska gränsen eller Umm el-Kanatir på Golanhöjderna. Det finns också ruiner av synagogor som står i princip orörda ute i markerna och som är mycket fascinerande att besöka. För fler tips eller önskemål om svensk guide i Galileen och på Golanhöjderna är ni välkomna att höra av er! Detaljer under Kontakt.
___________________________________________________
Galileen är namnet på det kulliga och bitvis bergiga landskap som sträcker sig mellan Jizreeldalen i söder och Litanifloden i norr. Större delen av området ligger idag i Israel, den norra delen i södra Libanon. Den västra delen av Galileen har alltid varit en del av levantinsk kustkultur, från stadsstädernas handel med olja och vin under sen bronsålder till fenikiernas purpurindustri, hellenismens tempel och korsfarartidens sockerproduktion som skeppades till Europa medelst skepp från Pisa och Venedig. I Bibeln kallas västra Galileen ”Galil ha-Goyim”, ”folkens Galileen”.
Lite om Galileens judiska historia
De centrala och östra delarna av Galileen hade i långa tider en stor judisk befolkning. Här startade kung Herodes sin ökända karriär med att brutalt kväsa ett judiska rebeller redan på 40-talet fKr, och här började de romerska härförarna Vespasianus och Titus sitt fälttåg för att kväsa det stora judiska upproret år 67 eKr. Det är lätt att få intrycket att Galileens judiska befolkning oupphörligen sysslade med revolt. Så var dock inte fallet: arkeologiska undersökningar lägger vid handen att rebellfästena Jodfat (Jotapata), Gamla och Magdala (Taricheae) var undantag, inte regel. Efter Vespasianus kampanj fortsatte runt 200 judiska byar och småstäder sin makliga existens. Dessa samhällen utgjorde grunden för den judiska befolkningens återhämtning efter att ytterligare ett judiskt uppror, Bar Kokhbaupproret år 131-135 eKr, slagits ner mycket hårt av romarna vilket ledde till närmast total förödelse av judiska byar och städer i Judéen. De judar som lyckades rädda sig undan striderna sökte säkerhet i Galileens byar, där upproret inte fått något större fäste.
Efter 135 sker en gradvis judisk återhämtning i Galileen, främst koncentrerat till ett kulligt område i sydvästra Galileen, öster om dagens Haifa. I Usha, Shefar’am och sedan Beit Shearim bildas ett nytt judiskt ledarskikt, lett av skriftlärda rabbiner med rötter i den fariseiska lärotraditionen. Denna institution kallades Sanhedrin, ett rättsligt råd bestående av 23 män som enligt traditionen hade sitt centrum på Tempelberget. I spetsen stod en Nasi (”prins”), som främst sysslade med kontakter till den politiska ledningen i landet, dvs romarna. Under honom lydde en domare, av beit din, som ledde rättsprocesser och diskussioner angående religiös lag. Ett viktigt beslut rörde den judiska kalendern och den exakta tidpunkten för de judiska högtiderna, som ju är knutna till månkalendern. Ett gemensamt firande var av högsta vikt för att säkerställa den judiska religiösa gemenskapens kontinuitet. De palestinska rabbinerna (palestinsk = tillhörande den romerska provinsen Palestina; även ”rabbiner i Landet Israel”) stötte i denna fråga på viss konkurrens från rabbiner i Babylon, som ansåg sig ha befogenhet att besluta om när det judiska nyåret skulle infalla, men de palestinska rabbinerna fick överhanden och behöll detta monopol fram till 425, då det bysantinska styret ogiltigförklarade Sanhedrins verksamhet. Den judiska befolkningen och judisk kultur fortsatte dock att blomstra i Galileen och på delar av Golanhöjderna fram till mitten av 800-talet, då en stor jordbävning ödelade städer och ekonomi som aldrig riktigt återhämtade sig. Ett undantag är staden Tiberias, där judisk intellektuell verksamhet fortsatte ända fram på 1000-talet och bland annat gav upphov till kulturskatten Keter Aram Zova, Aleppo Codex – den äldsta hebreiska Bibeln.
Judiska Galileen: en tur i Sanhedrins fotspår
På en grön kulle i västra Jizreeldalen ligger den antika judiska staden Beit Shearim, vars unika judiska kulturarv från 200-400-talen eKr givit staden en välförtjänt plats på UNESCO:s världsarvslista. Här levde och verkade rabbin Jehuda Hanassi, en av den tidiga rabbinska judendomens viktigaste gestalter. Rabbi Jehuda Hanassi, ofta enbart kallad ”rabbi”, var en enastående politisk och andlig ledare som etablerade mycket goda kontakter med det romerska styret och även tillskrivs redaktionen av Mishna, en av den muntliga judiska traditionens viktigaste skrifter. Rabbi valde Beit Shearim som sin sista viloplats och begravdes här ca 220 eKr. Hans ryktbarhet som andlig och politisk ledare gjorde att välbeställda judar kom från alla håll för att begravas i hans närhet.
På stadens västra sluttning bildades en stor nekropolis, en stad för de döda. Den mjuka kalkstenen lämpade sig ypperligt för att hugga ut stora grottsystem med plats för dussintals gravar. Till dags dato har israeliska arkeologer uppdagat mer än 30 gravkammare med sarkofager och begravningsnischer.
Beit Shearims katakomber, mausoleer och sarkofager är rikt utsmyckade med symboler, djur- och människofigurer från den romerska perioden. I relief på flera av väggarna återfinns specifikt judiska motiv som den sjuarmade ljusstaken (Menorahn), shofar, lulav och etrog. I gravarna finns också en stor mängd inskriptioner på hebreiska, lokal arameiska, grekiska och arameiska från Palmyra. Inskriptionerna nämner ofta den avlidnes namn, yrke och ursprung. Fynden speglar tvåhundra års historisk och kulturell utveckling och tyder på att den judiska befolkningen var mycket hemmastadd i den romersk-grekiska kultursfären, samtidigt som man troget bibehöll egna kulturella symboler som t ex den sjuarmade ljusstaken.
Missa inte att besöka staden Beit Shearims ruiner som ligger högst uppe på kullen. Här syns en stor offentlig byggnad, ruinerna från en synagoga, hus och gator. Från kullen syns Yizreeldalens bördiga fält, vars vete utgjorde stadens inkomstkälla. Beit Shearim förstördes i det judiska upproret 352 eKr och stadens betydelse som central judisk begravningsplats avtog. Redan under 200-talet hade två andra galileiska städer övertagit Beit Shearims ställning som säte för det judiska rådet Sanhedrin och centrum för judisk lära: först Zippori i centrala Galileen och senare den romerska provinshuvudstaden Tiberias vid Genesarets sjö.
Grupper som är intresserade av en svensk guide i Beit Shearim (en tur på ca 2 timmar) är välkomna att kontakta mig (se under Kontakt).
Zippori-Sepphoris
Zippori grundades under den hellenistiska perioden (333-63 fKr) och blev administrativ huvudstad i Galileen underden romerske ståthållaren Gabinius i mitten av första århundradet fKr. Staden anslöt sig inte till upproret mot Rom år 66 eKr utan öppnade sina portar för den romerske kejsaren Vespasianus legioner och förskonades från förstörelse. På mynt som präglades i Zippori vid denna tid kallas staden heter Eirenopolis, ”fredens stad.” Senare ändrades stadens namn till Diocaesarea till Zeus och kejsarens ära.
I början av 200-talet flyttade rabbi Jehuda Hanassi äldsterådet Sanhedrin till Zippori, som blev centrum för judisk religiös utläggning och rättsskipning. Upptäckten av rika, figurativa mosaiker i arkeologiska utgrävningar i Zippori speglar invånarnas grekisk-romerska kultur, som samexisterade i harmoni med den judiska kulturen under en blomstringsperiod på 200-talet. Zippori förstördes år 363 av en jordbävning, men återuppbyggdes snart därefter, och behöll sin ställning som socialt och religiöst centrum för judiskt liv i Galiléen.
Under den bysantinska perioden (324-638 eKr) ökade Zipporis kristna befolkning betydligt och många kyrkor byggdes. Efter den arabiska erövringen i mitten av sjunde århundradet minskade stadens betydelse. På 1200-talet byggde korsfararna ett vakttorn på kullen och en kyrka tillägnad Anna och Joakim, Marias föräldrar som enligt traditionen bodde i staden. Vakttornet förstördes men renoverades åter i mitten av 1700-talet av den beduinskättade lokale härskaren Zahir al-Umar. Här låg fram till 1948 den palestinska byn Safforiya, vars barn gick i skola i korsfarartornet.
Arkeologiska utgrävningar som gjorts på platsen sedan 1990 belyser de historiska källornas berättelser om Zippori.
Anna Veeder - svensk guide i Israel 