Kategoriarkiv: Allmänt

Quiz

Läste nyligen att många av de amerikanska ungdomar som ansöker till Birthright-programmet inte klarar av frågorna  i det här testet, vilket faktiskt är aningen pinsamt. Är säker på att den här bloggens läsare är av en helt annan kaliber, så här kommer ett kort test:

 

Till sist en bildfråga: vems badkar är detta?

Bathtub

 

Lycka till! Svar? Här.

Annonser

Jerusalems hetaste promenad- och cykelväg

När Moses Montefiori besökte det Heliga Landet på 1860-talet fick han en lysande idé: att skapa en tågförbindelse från kuststaden Jaffa till Jerusalem uppe i bergen. Projektet blev inte av, men andra entreprenörer tog upp tråden och år 1898 kunde kejsar Wilhelm av Tyskland ta sig mellan städerna på bara sex timmar!

Sträckan, som följer dalgången Nahal Sorek, är dock mycket lång och snirklig – sammanlagt 86 km.  Bättre vägar och bussförbindelser gjorde att gemene man föredrog att ta  bussen eller bilen mellan Jerusalem och Tel Aviv, ett mycket kortare och snabbare alternativ.

Jaffa-jerusalem railway

1998 stängdes den centrala stationen i Jerusalem och fick förfalla. Linjen återöppnades 2005 efter renovering, men enbart fram till Malha i södra Jerusalem. Järnvägsspåren mellan Malha och slutstationen nära Liberty Bell Park blev ett skräpigt och oanvänt omräde som separerade de angränsande boendeområdena från varandra.

Idag är järnvägsspåren Jerusalems hetaste promenad- och cykelväg. De gamla spåren har täckts av träbalkar, vid sidan om löper en utmärkt cykelväg (en lyx i det här landet) och vid sidorna har stadsförvaltningen anlagt rabatter med kryddväxter, inhemska buskar och träd.

Ein Prat 028  Ein Prat 029  Ein Prat 027

Om några år är här en grön, skuggig oas. Istället för att utgöra en barriär förbinder promenadvägen nu alla bostadsområden från Beit Safafa i söder med Katamon, Baqa och German Colony.  Det gamla stationshuset och området på baksidan har förvandlats till utestället The First Station – en plats för mat och kultur (hantverksstånd, musik, konst, festivaler, uppträdanden med mera).  Nu väntar vi bara otåligt på att de gröna cyklarna ska komma till Jerusalem.  Ett steg närmare himmelriket, åtminstone jämfört med stadens nuvarande kollektivtrafik.

Selichot – nattlig vandring i Jerusalem

Religiösa judar ber. Sekulära judar går på vandring i bönernas spår. Ungefär så kan man sammanfatta fenomenet ”selichot tours” som blivit mycket populära i Israel de senare åren. Jerusalem är inte oväntat selichotvandringarnas okrönta huvudstad, men även Akko och Tsfat erbjuder intressanta turer. Under vandringen besöker man olika synagogor, lyssnar till historier och anekdoter, och deltar på slutet i den traditionella selichotbönen som börjar vid midnatt. Eller så går man på bussen och åker hem istället, vilket man nu föredrar.

Magiskt är det i alla fall.

Archaeological survey 030

I början av september publicerade Juedische Allgemeine en artikel jag skrivit på temat: Schlaflos in Jerusalem. Auf den Spuren der Vergebung: Eine nächtliche Reportage aus der Heiligen Stadt.

Innan vandringen kan man passa på att se ljus- och ljudföreställningen i Davidstornet. Också magiskt.

Archaeological survey 031

Nere i judiska kvarteret stötte vi på en grupp ultraortodoxa som satt och sjöng och spelade gitarr.  Enormt bra stämning. Lite svårt att fota i mörkret, men jag försökte ändå.

Archaeological survey 034

Nästa år blir det Nachlaotkvarteret, Akko och kanske Tsfat. Att vandra runt och höra historier, musik, sång och bön i den svala nattluften i augusti är underbart.

Våra kvinnor och deras

Nyligen publicerade DN en artikel av Nathan Shachar med rubriken Rashets mot afrikanska flyktingar i Israel, där han tar upp ett av alla främlingsfientligas favoritmotiv – ”de våldtar våra kvinnor”. Igår läste jag samma ”förklaring” i kommentarsfältet till en artikel på 972 mag angående en rasistisk attack emot tre palesinska tonåringar i Jerusalem Palestinian youth beaten unconscious in suspected lynch in Jerusalem: ”Araberna” vill ha ”våra kvinnor”, medan vi blir ihjälslagna om vi tittar på deras. Därför är det bara ren och skär logik att vi slår ner tre tonåringar som promenerar fredligt på Ben Yehuda-gågatan medan vi skriiker ”Judar har en själ, araber är söner till horor”.

Om jag inte minns helt fel sade mina (manliga, vita, medelklass)skolkamrater samma sak om de invandrare från Iran, Syrien och Libanon som flyttat in i Gottsunda där jag gick i skolan – de är ute efter våra kvinnor. ”Våra” kvinnor? Rasister världen över verkar inte bara ha sin rasistiska världsbild utan också sin patriarkala chauvinism gemensam.

Just nu sprids i israeliska vänsterkretsar på FB ett svartvitt foto av en kvinna och en man med skyltar om halsen. På hennes står det ”Jag är en arabhora”. På hans: ”Jag var tilsammans med en judinna”. Bilden är från 30-talets Tyskland, bara texten har ändrats.

Israel är inte Nazityskland och inte på väg att bli Nazityskland. Samtidigt så är det omöjligt att bortse från den rasism – institutionaliserad och folklig – som genomsyrar det israeliska samhället på olika nivåer. Medvetenheten om rasismens verkningar i samhället ligger på plus minus noll hos många. Att världen är uppdelad i ”vi” och ”de” är självklart. Min avsikt är inte att ”bevisa” att Israel är en rasistisk skapelse som saknar existensrätt (alltför vanligt i den svenska Israel/Palestinadebatten). Jag tycker att det är viktigt att peka på de faktiska problem som faktiskt existerar i det israeliska samhället – problem som kan få allvarliga samhälleliga och politiska konsekvenser. Vikten av konsekvent antirasism som en del i kampen för ett modernt demokratiskt samhälle gäller såväl Sverige som Israel.

Demonstration för mänskliga rättigheter – Tel Aviv och Haifa

Hade inte tid att släpa mig till Tel Aviv  så jag nöjde mig med att åka in till Haifa och ansluta mig till en skara demonstranter vid regeringsbyggnaderna i centrala Haifa.

Tippar att det rörde sig om hälften araber, hälften judar, och talen var blandat på arabiska och hebreiska.

Tyckte bäst om avslutningen – dikten ”Jag tror” (Ani Maamin) av poeten Shaul Tschernichovsky skrivet i Odessa 1894. Ett bra sätt att ta sig runt problemet att sjunga Hatikva, som är svårsmält för de flesta palestinska araber, om inte alla (det här med ”en judisk själ” och ”ett tvåtusenårigt hopp att bli ett fritt folk i Sion” och så vidare). Men vem sade att man därför måste ge upp den hebreisk-judiska kulturen??

Laugh, laugh at all my dreams!
What I dream shall yet come true!
Laugh at my belief in man,
At my belief in you.

Freedom still my soul demands,
Unbartered for a calf of gold.
For still I do believe in man,
And in his spirit, strong and bold.

And in the future I still believe
Though it be distant, come it will
When nations shall each other bless,
And peace at last the earth shall fill.

Hebreiska här.

Herzl fick också vara med – ”Bibi och Ishai – en stat säljer man inte! Stoppa stadsplaneringsreformen”.

Myter och propaganda

Nyligen läste jag en diskussion angående Lotta Grönings Facebooksida och faktum att några personer ansåg det lämpligt att sprida vad som utan omsvep bör kallas antisemitiska tankegångar där. Anna Ekström har redan kommenterat saken på ett ypperligt sätt, så om detta har jag ingenting att tillägga utom att jag ibland undrar hur folk som är kapabla att häva ur sig mystiska stolligheter som ”Det är de som missuppfattat de esoteriska skrifterna och (precis som Hitler) tror sig kunna spegla den andliga hierarkin (Den Vita Logen) här, i den fysiska dimensionen. Det går inte, genom att vi i den här dimensionen inte har det medvetandeomfånget. Istället bygger de en hierarki inom Den Svarta Logen i den mörka materian” överhuvudtaget lyckas att fungera i vardagen, men ok.

I sammanhanget lade jag märke till att Shlomo Sand, professor i historia på Tel Aviv-universitetet och författare av boken ”The invention of the Jewish people” figurerade i diskussionen. Carl Norberg hävdade att svenska media aldrig tagit upp Shlomo Sands bok, vilket inte är sant: Anneli Rådestad intervjuade honom i Människor och Tro för inte så länge sedan. Sand verkar ha blivit maskot för diverse antisemitiskt färgade debattörer som avser att bevisa att judarna minsann inte har något att göra i Mellanöstern och att Israel som stat saknar existensberättigande. Att plocka en enda bok och framställa den som den enda sanningen är för det första lätt oakademiskt, men dessa debattörer är inte ute efter att syssla med kritisk historieforskning som den bedrivs på Tel Aviv-universitetet utan att plocka russinen ur kakan för att styrka sina egenhändigt tillverkade slutsatser.

Att det judiska folket inte fördrevs ur hela landet omedelbart efter Templets förstörelse är välbekant för de flesta som sysslat med judisk historia. Det handlar mycket riktigt om en kristen myt i syfte att bevisa att judarna förlorat sin status som Guds folk, annars blir det svårt att förklara både Bar Kokhba-upproret som pågick i tre år innan det slogs ner och även den blomstrande judiska kulturen i Galileen på 200-600-talen (se inlägg nedan om galileiska synagogor). Men att av detta dra slutsatsen att Sand anser att det judiska folket saknar kollektiva rättigheter eller propagerar för Israels omintetgörande är i bästa fall korkat. Så här skriver Carlo Strenger om Sands bok:

”Yes, the Zionist narrative has created a semblance of continuity between the Jews living in Israel two thousand years ago and modern Jews, much more than actually exists. But, as Sand shows, all modern nation states have created narratives aimed at legitimizing cultural, linguistic and political hegemony of the dominant group. In this respect Israel is not different from Germany, Italy or Indonesia. Sand’s claim is that Israel doesn’t need to shroud itself in myth for its continued existence, and this, in my view, is the book’s most important merit, and should come as a relief rather than be seen as an attack on Israel.

Sand’s book is not a pure work of history. In fact, it has a clearly stated political agenda. From all the sound and the fury you might think that his agenda is to expel all Jews from Israel, or to abolish the Jewish state. It might come as a surprise to some who have not read the book that Sand’s goal is to preserve Israel as a democracy with a Jewish character based on a Jewish majority.

Det här med vilka slutsatser svenska debattörer med dåliga kunskaper om Israel plus faibless för antisionistiska/antisemitiska tankegångar drar av israeliska vänsterdebattörers alster är ofta problematiskt. Jag minns en debatt för några år sedan kring f d talman och f d direktor för Jewish Agency Avraham Burgs bok ”Att besegra Hitler” (Lenatzeach et Hitler på hebreiska). Flera debattörer hävdade att Burg kallade alla israeler ”judeo-nazister” (ett uttryck som myntades av professor Yeshayahu Leibowitz) och att han ansökt om medborgarskap i Frankrike och utvandrat. Ingen av dem hade läst boken, bara några artiklar i Haaretz, eftersom boken inte fanns på engelska då utan enbart på hebreiska. Jag köpte den och läste, och det är en enormt lärd, varm, djup och tankestimulerande bok som även diskuterar några av det israeliska samhällets värsta sidor, som rasism och intolerans. Men den är hemskt mycket mer än så (rekommenderas varmt). För övrigt hade Burg inte alls utvandrat – hans fru är fransyska och Burg ansökte om medborgarskap för att kunna rösta emot Sarkozy, de bor kvar i Israel med sina barn och så vitt jag vet har de inga planer på att lämna landet. Så mycket för det Israelhatet alltså, som mest fanns i debattörernas huvuden. Jag misstänker att jag kommer att få tillfälle att återkomma till den här problematiken.

Hot mot den israeliska demokratin

På grund av ett antal lagförslag som riktar sig mot HD:s självständighet och emot israeliska NGOs på vänsterkanten har israeliska media de senaste dagarna diskuterat hur detta påverkar den israeliska demokratin. Oppositionsledaren Zipi Livni påpekade igår i en lång intervju i radio att ”en svart flagga” vajar över dessa lagförslag. Livni är inte ”vänster” utan kommer från en stolt högerliberal tradition och hennes föräldrar var båda aktiva i Etzel, om jag inte minns fel. Det mest hoppingivande idag är de äkta liberaler i Likud och Kadima som inte är beredda att sälja ut Israels demokrati för nöjet att täppa till truten på oliktänkande grupper som diverse NGOs och Högsta Domstolen (den där ärkeashkenasiska, elitorienterade vänstergruppen, ”Rehavia-skrået”…) som envisas med att det här med internationell rätt och mänskliga rättigheter inte bara är fint i utlandet utan faktiskt något som Israel också behöver för att överleva som demokrati och ett öppet samhälle.

Fick ett mail från Rachel Liel från New Israel Fund som också publicerades på 972 magazine. Alla kan säkert läsa engelska, men något säger mig att texten går in bättre på svenska, så jag tog en liten paus från jobbet och snabböversatte. Svenskan är lätt knagglig men begriplig, hoppas jag. För mer info, se t ex min krönika i Fria Tidningar från för ett år sedan Att skada demokratin – i demokratins namn, eller Borde de israeliska människorättsorganisationerna läggas ner?. Eller ännu bättre Association for Civil Rights in Israel Knesset continues attempts to silence civil society.

Personlig anmärkning: Det går mig extremt på nerverna att denna utveckling tycks vara av ringa intresse för mina svenska Israelvänner, till skillnad från den svett och möda många lägger ner på Dirawis (rätt osmakliga och högst korkade, medges) blogguttalanden.

Alltså. Så här skriver Rachel Liel, NIF:

Om hotet mot den israeliska demokratin inte erkänns och motarbetas så kommer det att trappas upp tills ett av demokratins vitala organ – den lagstadgade toleransen mot  minoritetsgrupper och minoritetsåsikter – oundvikligen upphör att fungera.

En sak som nästan alla israeler från höger till vänster kan enas om är att mordet på Yitzhak Rabin, vars 16:e årsdag inföll i lördags kväll med den traditionella årliga minnesmanifestationen, visade att något verkligen hade gått fruktansvärt fel i detta lands demokrati . Slagorden ”Rabin är en förrädare”, de frekventa bilderna av honom iklädd en keffiyeh, skildringen av honom som en kollaboratör med palestinska terrorister – allt detta markerade en grov avvikelse från rationell, anständig politisk debatt och ett nedstigande i demagogi och demonisering som närapå oundvikligen måste resultera i våld. Mord.

Hoten emot Israels demokrati är idag inte lika uppenbara, lika svavelhaltiga som de var för 16 år sedan. Men det säger inte mycket. Det finns en fara i det här landet idag, som växt under de senaste åren – inte av politiska mord, Gud förbjude, men ett slut på toleransen för minoritetsgrupper och minoritetsåsikter, en lagstadgad tolerans som är ett av demokratins mest vitala organ. Utan detta upphör demokratin att fungera.

Det händer inte över en natt, utan lite i taget. Och om inte denna kampanj mot tolerans stoppas så kommer den att trappas upp tills luften blir kyligare utan att vi ens lagt märke till det. Oliktänkande och minoritetsgrupper respekteras inte längre  som förkroppsligandet av samhällets frihet och mångfald, istället är de fruktade och hatade fiender till folket. Demokratins grundläggande principer – att alla medborgare är lika inför lagen och att lagen står över allt, även över majoritetens vilja – förlöjligas som vagt, eller till och med inte så vagt, subversiva.

Den bittra sanningen är att på senare år har denna anda fått vind i seglen. Se bara hur den kom till uttryck  i Knesset under sommaren:

  • En ny lag trädde i kraft som gör att israeler som kräver en bojkott av bosättningarna riskerar stämning och krav på att betala skadestånd;
  • Stora ansträngningar gjordes  för att förhöra människorättsorganisationer om källorna till deras finansiering – även om dessa organisationer överlämnar namnen på sina donatorer till staten och publicerar dem öppet. I söndags antog en ministerkommitté två lagförslag som strikt begränsar NGO-finansiering,
  • En proposition föreslogs som skulle ge ännu större diskriminering av israeliska araber i den offentliga förvaltningen genom att kräva ”positiv särbehandling” av före detta värnpliktiga och IDF- veteraner i anställningsproceduren- med andra ord, obligatorisk kvotering i den israeliska förvaltningen för judiska medborgare.

Det mest skamlösa antidemokratiska förslaget var ”domstolspropositionen” som skulle göra Högsta Domstolen  beroende av den politisk koalition som för tillfället innehar makten, och göra utnämningen av domare till Högsta Domstolen till en populistisk cirkus. Lagförslaget skulle göra alla domstolsutnämningar till är föremål för godkännande av den parlamentariska kommiten ”Konstitution, lag och rättvisa” och kräva offentliga utfrågningar innan val av domstolens ordförande och vice ordförande.

Men inför vintersessionen som bara börjat, är ”stjärnan” den här säsongen sannolikt den föreslagna grundlagen ” Israel – det judiska folkets nationalstat”. Detta lagförslag präntar tydligt och klart in i arabiska israeler att de har en andra klassens status genom att detta skrivs in i grundlagen. I propositionen förklaras Israel vara ett ”nationellt hem för det judiska folket”, vilket lämnar en av fem israeliska medborgare nationellt hemlösa. Det nedgraderar arabiska från ett ”nationellt språk” till ett ”språk med särställning”. Det föreslår att judisk religiös lag ska vara en ”inspirationskälla” för lagstiftare och glömmer att inte alla lagstiftare är judar, eller för den delen, religiösa. Slutligen legaliserar den etniska, religiösa och andra former av diskriminering i samhället, den typ av ”separat och ojämlik” praxis som förbjöds i USA av landets högsta domstol 1954.

Så här säger Knessets rättslige rådgivare Eyal Yinon om lagförslaget, som omedelbart fick automatiskt stöd av 40 Knessetmedlemmar (citat från Haaretz i oktober:

”Jag tror att det är omöjligt att överdriva betydelsen av detta förslag, på grund av dess konsekvenser och betydelse för israelisk konstitutionell rätt … Inte längre en horisontell balans mellan de två delarna av formeln [judisk och demokratisk], utan snarare att skapa en vertikal balans, så att efter att lagen går igenom så kommer principen om staten Israel som nationalstaten för det judiska folket att vara på toppen av den konstitutionella hierarkin, och endast därefter kommer principen om  en demokratisk stat; och även då kommer det att vara  en ”slimmad” formel som lyder ”staten Israel har en demokratisk regim”  i motsats till ”staten Israel är en demokratisk stat”.

Att försvara demokratins principer – jämlikhet för alla medborgare inför lagen, att lagen står över majoritetens vilja – det är inte lätt någonstans. På grund av historia, geografi, demografi och ”situationen” är det möjligen svårare i Israel än i något annat demokratiskt land. Och det är just därför dessa dåliga vindar som blåser genom maktens salar utgör ett sådant hot, och varför samhället måste mobiliseras för att motstå dem – eftersom detta land är ovanligt känsligt för deras kraft.

Vi israeler måste stå emot de kyliga vindarna. Nej, landet är inte i samma ”pre-assassination”-läge som det var den kvällen för 16 år sedan. Men låt oss inte missta oss – vår demokrati hotas idag, och om inte hotet mot den israeliska demokratin erkänns och motarbetas så kommer det att trappas upp tills ett av demokratins vitala organ – den lagstadgade toleransen mot  minoritetsgrupper och minoritetsåsikter – oundvikligen upphör att fungera.

Om det händer kommer vi inte att märka det direkt. Det kommer inte att åtföljas av ljudet av skottlossning. Istället kommer det att hända tyst, nästan obemärkt, lite i taget.”

Slutkläm: När man begrundar att Israels landsfäder och -kvinnor år 1948, mitt uppe i en väpnad nationell konflikt, hade sinnesnärvaro nog att sätta ihop det här beundransvärda dokumentet – Staten Israels självständighetsförklaring (svensk översättning av G. Tikotzinsky och A. Veeder) – då blir skillnaden gentemot dagens paranoida försök till åsiktsförtryck om så tydligare.

En israel mot 1027 palestinier

Cecilia Uddén verkar ofta få mina svensk-judiska vänner att gå i taket, nu senast efter att ha citerat en israel i TV som påstått att en israel är mera värd än tusen palestinier. Som Roy skrev i en kommentar till en annan post:

”Det förekommer på sina håll i Sverige antydningar om att Israel kräver att ett judiskt-israeliskt liv ska vara värt si och så mycket räknat i arabiska liv. Det är ett absurt resonemang. Totalhaveri, i intellektuell mening, och vad beträffar hederlighet. I artikeln hörs Giora Eiland beklaga sig över situationen. Det israeliska samhället lider alltså av att tvingas till sådana här ”galna” och extrema utväxlingsavtal. I artikeln finns bra info och fakta om tidigare fångdealar. Och om det är någon som ska anklagas för att skapa en perverterad människovärde-jämförelse, så bör man rikta uppmärksamheten mot islamisterna i Hamas. Varför är detta för Uddén, Qvarnström så svårt att förstå? Det tycks finnas en olycksalig kombination av gamla övertygelser och slentriantänkande bland svenska journalister så fort Israel har att hantera komplexa situationer.”

Som flera påpekat var det inte Israel som valde att släppa 1 027 fångar (varav de flesta ännu inte släppts) utan Hamas som krävde detta. Israel skulle med stor glädje acceptera en växlingskurs 1:1. Att Israel gick med på att betala det höga priset (som stöddes av 86% av kvinnorna, 74% av männen enligt en opinionsundersökning) beror på vikten av att upprätthålla moralen och motivationen i armén – soldaterna måste veta att om något händer dem så tar staten sitt ansvar – och på att man fruktade att händelseutvecklingen i Egypten skulle leda till att Gilad Shalit skulle bli en ny Ron Arad.

Samtidigt så är det inte alls otroligt att Cecilia Uddén i TV skulle sett eller hört någon israel påstå att en israel är mer värd än tusen palestinska terrorister, med fångutväxlingen som ”bevis”. Googlar man lite på hebreiska hittar man definitivt sådana åsikter, främst i kommentarer till artiklar. Men att dra slutsatsen att israelerna ser sig själva som ”övermänniskor” är lika överdrivet som att påstå att det skulle vara antisemitism av Cecilia Uddén att citera detta. Överkänsliga sinnelag bör nog i så fall avstå från att diskutera både med israeler och palestinier annat än på engelska i formella sammanhang.

Apropå osmakliga uttalanden – så här glad blev Rachel Abrams när hon hörde att Gilad fått komma hem. Rachel är fru till Elliot Abrams, som var rådgivare till f d president George W. Bush i frågor rörande Mellanöstern och Nordafrika och idag innehar en post i Mellanösternstudier på Council on Foreign Relations.