Julmässan i Dormition-kyrkan lockar massor av israeliska och utländska besökare. I år nappade jag på erbjudandet att vara frivillig ordningsvakt i och utanför kyrkan. Innan mässan fick vi volontärer instruktioner av fader Daniel (polskfödd hebreisktalande benediktinermunk) och polisen Hisham (drus) för att hjälpa till att hålla ordning. Inga mössor eller tomteluvor, kippa var däremot tillåtet. Dessutom gick vi patrull utanför kyrkan. Tidigare år har det ibland varit friktion mellan radikala yeshivastudenter och kyrkobesökarna, men igår var det helt lugnt. Hundratals glada besökare, gissar 80% israeler, som var på jul-tur i Gamla staden. Som belöning fick vi äkta tysk jul-Stollen…kom hem halv tre på morgonen. Passade på att ta upp lite ljud – i länken nedan kan ni höra mer!
Behöver man en guide under ett besök i Jerusalem? Det beror på hur mycket tid man har och vad man vill hinna med. Jerusalem, och då speciellt Jerusalems gamla stad, bjuder på en enorm mångfald. Har man gott om tid och vill uppleva staden på egen hand går det utmärkt med att strosa omkring i basarerna, ta en kaffe eller en humus på någon liten restaurang, titta på utsikten från något lämpligt tak (Austrian Hospice, till exempel, eller Swedish Christian Study Center alldeles innanför Jaffaporten) och besöka stadens mest berömda sevärdheter: Gravkyrkan, Västmuren och Tempelberget/al-Haram al-Sharif. Bra att ha: guidebok, bekväma skor och en karta (går att få på turistinformationen alldeles innanför Jaffa Gate).
Har man däremot begränsat med tid, är nyfiken på historia, samhälle och religioner och vill ha en mer informativ tur (inklusive var det finns fina utsiktsplatser, rena toaletter och bra restauranger) så kan jag som guide hjälpa er att få ut det mesta av besöket enligt era önskemål och förutsättningar. En vanlig tur för att få en överblick över Gamla staden och besöka de viktigaste heliga platserna brukar börja vid Jaffaporten och sedan fortsätta genom det armeniska och judiska kvarteret ner till Klagomuren/Västra Muren. På vägen ser vi ut över Tempelberget, Al Aqsamoskén, Klippdomen och Oljeberget och berättar om de tre monoteistiska religionernas anknytning till Jerusalem. Därefter fortsätter vi till det muslimska kvarteret, tittar in på bomullshandlarnas gamla marknadsgata. Efter lunch (oftast en enkel men utmärkt humusrestaurang) ansluter vi till Via Dolorosa och berättar historien om Jesus i Jerusalem. Vi avslutar vid Gravkyrkan i det kristna kvarteret, där vi ser Golgotaklippan och graven. Beroende på tid och intresse kan turen modifieras till att inkludera mer arkeologi, som t ex den arkeologiska parken Davidson Center runt Tempelberget eller Davids stad i Silwan utanför murarna, fler kristna platser som St Anna-kyrkan med sin fantastiska akustik eller en promenad från Oljeberget till Getsemane, ett besök till moskéerna på Tempelberget eller något av museerna i det judiska kvarteret.
Vad kostar det? För en dagstur (ca 9-17) $280, exklusive eventuella taxiresor (till Oljeberget eller liknande) och inträdesavgifter till museer. För en kortare tur ca 2-3 timmar $140-$150 beroende på tid och program.
Kontakta mig gärna via mitt kontaktformulär som går direkt till min mailadress. Jag svarar så snart jag kan!
Mitt ute i öknen, fyrahundra meter under havsytan, ligger ett av världens saltaste hav – Döda Havet. Att bada i Döda Havet är en väldigt speciell upplevelse som man absolut inte ska missa om man är på besök i landet!
Eftersom salthalten ligger på 34% så flyter man som en kork. Glöm det där med bröstsim och crawl – man går i vattnet och så snart man har vatten till knäna så sätter man sig ner som i en solstol, och paddlar sedan fram och tillbaka med händerna som åror. Utan plask och stänk: vatten i ögonen svider rejält. Ha en flaska med vanligt vatten till hands, eller kolla var duscharna är (finns på alla stränder) innan ni går i.
Bra att ha med: badskor, speciellt där botten är full av saltkristaller (södra delarna av Döda Havet). Duschkräm: huden känns oljig efter badandet och det är skönt att kunna duscha av sig ordentligt. Tidning eller bok att läsa i vattnet!
Bäst att inte ha med: silversmycken, som lätt blir svarta av vattnet. Värdesaker som man inte vill bli av med.
Vilken strand ska man då åka till? Det beror lite på vad man är ute efter. Vid norra delen av Döda Havet, ca 30 minuter från Jerusalem och 10 minuter från Qumran, ligger tre populära stränder intill varandra: Qalya Beach, Biankini Beach och Neve Midbar Beach. Här finns omklädningsrum, restaurang, café, strandbar och stränder med lera som man med fördel kan smeta in sig med. Vill man handla lera, dödahavssalt eller hudvårdsprodukter att ta med sig hem så finns flera affärer som säljer en rad märkesprodukter samt salt i lösvikt.
Plus: stränderna har naturlig lera, är ganska sköna att gå på (inte så hårda saltkristaller som dem längre söderut). Nära till Jerusalem.
Minus: Inträdesavgift ca 55 shekel. Det kan vara rätt mycket folk, speciellt på Qalya som tar emot många stora grupper. Stolarna vid stranden är ofta leriga om man kommer på eftermiddagen, kan vara svårt att hitta en bra plats att sitta. Men gillar man lera så är det absolut rätt plats!
Längre söderut ligger Ein Gedi spa som jag tycker är fint (se bild nedan) Vid besökscentret finns affär, omklädningsrum, café, strandbar och vanlig pool där man kan bada och sola. För att komma ner till Döda Havet behöver man dock åka traktor-shuttle som går ca var 20:e minut. Stranden är fin och ren, sandig och inte lika lerig som i norr, men när jag var där med en grupp fanns det ett område med lera vid stranden där man kunde smörja in sig ordentligt. Annars kan man köpa lite i affären och ta med sig ner.
Plus: Inte så trångt som Qalya och fräschare anläggning. Fina och välskötta stränder. Fint poolområde.
Minus: Inträdesavgift ca 55 shekel. Traktorshuttle ner till stranden.
Vid Döda Havets södra del ligger hotellområdet Ein Bokek. Här finns flera fina stränder som är öppna för allmänheten (gratis inträde). Naturligtvis finns också affärer, restaurang, omklädningsrum och strandcafe. Både stränderna och botten är täckta av saltkristaller och kan vara ganska så hårda att gå på (tänk vasst grus…) så har man glömt sina badskor hemma är det en bra idé att handla ett par i shopen innan man försöker gå i.
Plus: gratis inträde, fina och välskötta stränder.
Minus: Ingen lera på stranden. Ligger ca 20 minuter söder om Masada, 1.5 timme från Jerusalem. Är man på väg söderut så är det däremot en perfekt plats att stanna på innan man kör vidare.
Inget slit och släng här: stenar som först tjänade som dörrar till judiska gravkammare fick senare tjäna som fotstöd för robusta pelare i en ummayad-moske och därefter trappsteg i en sockerfabrik på korsfarartiden. Tiberias är en arkeologisk guldgruva med lång kontinuerlig bebyggelse (och ombyggnader), och enormt kul att utforska just för att många av ruinerna ligger utströdda bland tistlar och gräs söder om det moderna Tiberias.
Rubriken är dock aningen missvisande… på stenen syns en menorah, en sjuarmad ljusstake. Inte en chanukka-ljusstake som har åtta ljus plus en shammash, totalt 9 ljus.
Haifa är en medelstor stad i norra Israel, vackert belägen på Carmelberget och dess slänter ner mot Medelhavets kust. Haifas särprägel är dess normalitet och relativt harmoniska judisk-arabiska samexistens. ”Jerusalem ber, Tel Aviv festar och Haifa arbetar”, lyder ett lokalt ordspråk. Här byggdes Israels första tekniska universitet, Technion; härifrån gick järnväg till Beirut, Jaffa och Damaskus, och här anlade britterna en stor hamn och oljeraffinaderier som skulle bearbeta olja från Mosul. Söder om staden finns långa fina stränder med populära strandfik.
Utsikt över Bahaiträdgårdarna och Haifabukten
Karakteristiskt nog är Haifas främsta turistattraktion de fantastiska Bahaiträdgårdarna– ett UNESCO-världsarv bestående av nitton terrasser blommande persiskinspirerad landskapsarkitektur och ett gyllene mausoleum över Bahaireligionens grundare, Bab.
Studiegrupper som intresserar sig för religion och religionshistoria rekommenderas ett besök i Ahmadiyyarörelsens moske i Kababirkvarteret för att höra om deras speciella tolkning av Islam. Ungdomsgrupper som vill träffa israeliska ungdomar vänder sig med fördel till Haifas Reali-skola. Som svensk guide i Haifa hjälper jag gärna till med förfrågningar, bokningar och naturligtvis guidning.
Här är ett förslag till en halvdagstur i Haifa som syftar till att belysa olika aspekter av staden, dess människor och omgivning – med överblick och på gatunivå.
Vår tur i Haifa börjar på Yefe Nof-promenaden med utsikt över Haifabukten och Bahaiträdgårdarna. Korsfararnas huvudstad Akko syns tydligt på andra sidan bukten. Klara dagar kan vi se till Rosh Hanikra, de vita klipporna som betecknar gränsövergången till Libanon, och vintertid även Hermonbergets vita skrud på gränsen till Syrien.
På närmare håll ser vi industri och trafik: oljeraffinaderier, kemisk industri, järnvägar, hamnen. En ny järnvägslinje till Jordanien är under byggnad. Under jorden befinner sig en gasdepå; ute i havet stora gasfyndigheter. Utsikten utgör en utmärkt fond till diskussion om geopolitik, energiförsörjning och miljö. Hur hanteras frågan om hållbar utveckling och regionalt samarbete i Israel idag?
Vi fortsätter nedför berget med Carmeliten – en av världens kortaste tunnelbana med bara sex stationer. Carmeliten var en present från Frankrike och vittnar om det nära politiska samarbetet mellan Israel och Frankrike i mitten av 50-talet.
Carmelit-tunnelbanan i Haifa
Utanför stationen på Masadagatan, Haifas hippaste alternativkulturgata, ligger en rad pubar och caféer med ett blandat judisk-arabiskt studentklientel. Graffiti, antikaffärer, glassbar och en utmärkt second hand-bokaffär kompletterar gatubilden. Perfekt ställe för avkoppling, wi-fi och lätt shopping.
Fika med svensk grupp på Masadagatan
På grund av den branta lutningen går gatorna längs med Carmelberget. Fotgängare bör istället välja de trappor som förbinder gatorna med varandra och ger en intressant inblick i livet på Haifas bakgårdar, inklusive massor av flora och fauna.
Gamla olivträd i parken nedanför Masadagatan
I boken”Altneuland” 1902 föreställde sigTheodor Herzl Haifa som framtidens stad, baserad på ”vetenskap, ingenjörskonst och teknologi”. 1923 grundades i kvarteret Hadar Hacarmel i Haifa Israels första tekniska universitet – Technikum, senare omdöpt till Technion. Byggnaden, vars arkitektur blandar europeiska och österländska element, inyser idag vetenskaps- och teknologimuseet Madatech. Technikum var i fokus för en mycket hetsig diskussion mellan judar i Yishuv och den tysk-judiska organisationen Ezra som finansierade och planerade bygget: skulle undervisningen hållas på ”diktarnas och tänkarnas språk” eller på ett utdaterat heligt semitiskt språk från främre Orienten?
Madatech – det gamla Technion
Strax nedanför Hadar ligger det arabiska kvarteret Wadi Nisnas. Väggarna är utsmyckade med gatukonst, utformad av judiska och arabiska konstnärer. För den kulinariskt intresserade (och alla andra hungriga) finns en rad små restauranger, konditorier och en mysig grönsaks- och kryddmarknad. Den israeliske TV-profilen Guy Hovav tipsar om sina favoritställen i boken Tfaddalu. Värt att prova!
Marknad i Wadi Nisnas
Efter kaffe och baclawa är det bara en kort promenad till German Colony, den tyska kolonin som upprättades utanför Haifas gamla stad år 1868. De vackra stenhusen hyser numera ett av Haifas mest populära restaurangområden. Min favorit är restaurangen Fattoush, som serverar traditionell Mellanösternmat i trivsam miljö.
Eller så kan man gå Allenbygatan österut och landa i Haifas Downtown. Downtown var i årtionden en ganska sunkig plats där man helst undvek att uppehålla sig efter mörkrets inbrott. Under senare år har Haifas borgmästare och kommunstyrelse gjort stora ansträngningar för att återuppliva området. En plats som blivit mycket populär är den forna ”turkiska marknaden”.
De förfallna och ibland tomma husen har långsamt rustats upp, nya boende har flyttat in och butiker och restauranger har slagit upp sina portar. Under sommarmånaderna har initiativet Zone 21 organiserat liveuppträdanden, hantverksmarknad och många öppna ölstånd som dragit till sig horder av folk. Mest Haifabor, för turismen i Haifa är rätt begränsad och det verkar som de flesta kommer en dag med buss för att se Bahaitemplet och sedan åka tillbaka till Tel Aviv eller Jerusalem.
Haifa kan inte tävla med Tel Avivs uteliv eller med Jerusalems heliga platser, men det är en mycket mysig hamnstad med enormt fina stränder och en massa intressanta platser helt utanför turistströmmarna.
Haifas ambition är att bli det nya Barcelona. Dit är det väl en bit kvar, men det är ändå roligt att se den enorma förbättring som skett i den turkiska marknaden och i hamnområdet, där gamla övergivna byggnader renoverats och blivit Haifa universitets hamncampus – Campus Hanamal. Förhoppningsvis kommer även turisterna att upptäcka Haifa i större utsträckning. Välkomna!
”Jerusalem och Tempelberget är inte konfliktens centrum”, skriver journalisten och författaren Anita Goldman i en intressant och aktuell artikel på DN:s Kulturdebatt. Hennes synsätt speglar utan tvivel många sekulärt sinnades obehagskänslor inför de judar som trots rabbinatets uttryckliga religiösa förbud går upp på Tempelberget under israelisk poliseskort trots muslimsk ilska och protest (eller kanske i syfte att framkalla just muslimsk ilska och protest).
”Judendomen är sedan tvåtusen år Bokens folk, inte Templets”, hävdar Goldman. Den sionistiska rörelsens ledare rynkade på näsan åt det efterblivna Jerusalem, och Moshe Dayan gav Tempelbergets nycklar till det muslimska styret, Waqf. Detta är obestridligen sant. Men samtidigt som den socialistiska rörelsen ägnade sin energi åt att bygga kollektivjordbruk längs kustremsan och i de bördiga dalarna i landets norra del så var de flesta judiska immigranterna under 1900-talets första årtionden traditionellt religiösa judar, av vilka många sökte sig till Jerusalem. I den brittiska folkräkningen 1922 har Jerusalem en absolut judisk majoritetsbefolkning. Under den jordanska blockaden mot västra Jerusalem våren 1948 beordrade Ben Gurion att omdirigera trupper från Negevöknen – den mycket viktiga fronten mot Egypten – för att öppna en korridor till Jerusalem. ”Jerusalem kommer att stå fast utan Negev, men Negev kommer inte att stå fast utan Jerusalem”, fastslog Ben Gurion. Moshe Dayan gav mycket riktigt nycklarna till Waqf, men med honom på berget fanns också militärens överrabbin Shlomo Goren som några dagar tidigare föreslagit för general Uzi Narkiss att spränga Klippmosken i luften men fått tummen ner.
Trots Dayans beslut innebar 1967 innebar en fundamental förändring av den judiska relationen till Tempelberget. För första gången på 1900 år befinner sig den enda riktigt heliga platsen i judendomen – platsen för Salomos och Herodes tempel – under judisk kontroll. Högt uppsatta rabbiners förbud emot att beträda Tempelplatsen på grund av rituell orenhet räckte länge för att hålla de flesta judarna borta, men har i praktiken fått mindre och mindre betydelse. 1996 beslöt en grupp rabbiner från bosättningar på Västbanken att tillåta religiösa judar att gå upp på Tempelberget under vissa restriktioner rörande rituell renhet och områden som kan beträdas. Efter några års stängning under den andra intifadan 2000-2003 tillät polisen åter judar att besöka berget på villkor att inga religiösa föremål tas med och ingen bön får förrättas på berget (det gäller även kristna besökare). Sedan dess har strömmen judiska besökare bara ökat och inkluderar även politiker, främst från det nationalreligiösa lägret. Det rör sig om en politisk-religiös proteströrelse underifrån, understödd av diverse egensinniga och aningen rebelliska rabbiner som struntar i överrabbinatets direktiv. På senare år får de också stöd av politiker på högerkanten, flera av dem kvinnor. Inte ens rabbin Goren ville tillåta kvinnor att beträda Tempelberget på grund av rituell orenhet relaterad till barnafödande och menstruation, som inte kan hävas idag utan ett offer i Templet. Men modernt ortodoxa kvinnor struntar i det och går upp i alla fall. Gamla tabun luckras upp, politiska krav på full israelisk överhöghet på Tempelberget kopplas till moderna liberala idéer om fri religionsutövning, och en konflikt som kanske i grunden någon gång var enbart territoriell är det inte längre. Inte på Tempelberget.
I våras organiserade en svensk kyrklig organisation i Jerusalem en busstur till Sebastia på Västbanken en bit nordväst om Nablus. Anmälde mig omedelbart.
Intill den nuvarande palestinska byn Sebastia, som till stor del byggts på ruiner från den bysantinska perioden (300-600-talet) och korsfarartiden (1100-1200-talet), ligger en stor arkeologisk fyndplats med lämningar från den stora romerska stad som kung Herodes lät bygga på 100-talet fvt den romerske kejsaren Augustus till ära (”Sebaste” betyder ”Augustus”). Nedan Forum.
Den allerstädes närvarande konflikten finns naturligtvis också i Sebastiya. Järnrören till vänster på bilden markerar gränsen mellan B-område (den palestinska byn) och C-område (den arkeologiska fyndplatsen).
Först gick vi och tittade på den romerska teatern och roade oss med att tala från den plats där akustiken är som bäst. Fenomenalt bra, även efter århundraden av försummat underhåll.
På samma kulle, lite längre västerut, ligger ruinerna efter staden Samaria – på hebreiska Shomron. Samaria var huvudstad i nordriket Israel på 800-700-talen fvt. I utgrävningar hittade arkeologerna rester efter ett stort palats som förmodats ha uppförts av kung Omri. Den israeliske arkeologiprofessorn Israel Finkelstein företräder tesen att det inte fanns något enat bibliskt kungadöme under David och Salomon, som det berättas i Bibeln, utan att Israel var det första stora israelitiska kungadömet. De lägre delarna av stenmuren nedanför lär enligt arkeologerna vara en del av palatsets yttre mur.
Sebastia ligger väldigt vackert och utsikten var fantastisk.
När vi turat färdigt den arkeologiska delen återvände vi till den palestinska byn. Under den bysantinska perioden byggdes flera kyrkor i staden. En av dem blev sedan moské. På gården utanför moskén står fortfarande en liten fyrkantig byggnad som döljer en liten grav i källaren. En trång brant trappa leder ner till kryptan.
Enligt traditionen låg Johannes Döparens huvud begravt i kryptan i hundratals år. Muslimerna har inga problem med detta utan fortsätter att vörda den helige Yahya. Johannes Döparens huvud är en populär relik. Vår guide berättade att det finns minst fem huvuden som alla sägs tillhöra Johannes Döparen, och minst tre av dem är garanterat äkta 🙂
En italiensk organisation har under senare år bidragit till att rusta upp några av Sebastias hus för att öka turismen till byn. Mindre grupper kan med fördel tillbringa en natt eller två i de enkla men vackra och mycket autentiska rummen.
Min favorit blev rummet som hade en hästho i sten från korsfarartiden i badrummet.
Sista stationen vid besöket blev några fik på torget i byns centrum. Alla var mycket välkomnande, men när jag fick syn på en väggmålning intill torget undrade jag om jag fått samma vänliga bemötande om de vetat att jag var israel.
Som israel får jag inte åka in på A-område på grund av kidnappningsrisken. På B- och C-områden är det generellt tillåtet. Men just Sebastia är ett B-område som man måste åka igenom ett kort A-område för att nå. Därför borde jag i teorin inte befinna mig på det där torget överhuvudtaget. Men ibland tar nyfikenheten över, och då jag åkte med ett stort gäng svenskar ansåg jag att eventuella risker var försumbara. Samtidigt så var det uppenbart att de andra svenskarna inte hade någon större förståelse för hur jag kände det – de relaterade mest till förbudet att åka in i A-områden som en överdriven israelisk säkerhetsparanoja i syfte att hindra israeler och palestinier från att träffa varandra.
Men allt gick bra, inga palestinier upptäckte min israeliska identitet och inga israeliska soldater brydde sig om att kolla ID i bussen (så mycket för den så kallade ”säkerhetsparanojan”, och vi återvände glada, nöjda och rätt trötta till Jerusalem.
Sitter mitt i vardagsstressen med jobb, kurser och barn som alla kräver sin uppmärksamhet…och så stötte jag på en gammal fil med bilder från Beerotayim, en khan (öken-hostel) byggt av lera och palmblad i Negevöknen, några kilometer från den egyptiska gränsen.
På området finns ingen elektricitet. Oljelampor används till belysning, och i varje rum står en liten vedeldad kamin och värmer under de kalla nätterna. Sover gör man i sin egen medhavda sovsäck på madrasser som ligger utlagda på golvet. Är det varmt kan man sova utomhus i hängmattan eller på en av sofforna. Varmt örtte finns att hämta dygnet runt från den öppna eldstaden.
Här äter man frukost…
…och så här ser det gemensamma badrummet ut. Att promenera dit på natten under en oändlig stjärnhimmel är en upplevelse.
Förutom att ligga i en hängmatta och njuta av stillheten och tystnaden kan man rida kamel. Kameler är som gotlandsruss fast värre, dvs de gör ungefär vad de vill. Min ville springa till sina polare som var ute och promenerade (har svårt att säga ”på bete”).
Negev är ett område som kännetecknas för sitt miljömedvetande och sin ekoturism. Om det skrev jag ett reportage i Menorah för några år sedan. Vore roligt om fler hittade hit!
Tillbringade helgen i Jerusalem och passade på att göra en utflykt till naturreservatet Ein Prat/’Ayn Fara strax nordöst om Jerusalem. För att nå reservatet, som ligger på det ockuperade Västbanken i ett område som styrs av Israel (C-område), måste man först åka in på bosättningen Anatot (Almon) och passera säkerhetsvakten vid grinden. Detta gör det i princip omöjligt för palestinier att besöka naturreservatet. Något att ha i åtanke vid ett eventuellt besök.
Ein Prat/’Ayn Fara är den största av de tre källor vars vattenflöde bildar Nahal Prat – Wadi Qelt. På arabiska är floden uppdelad i tre: den övre delen kallas Wadi Fara, den mellersta Wadi Fawar och den nedre Wadi Qelt. Året runt strömmar vattnet från Ein Prat till Jericho, en sträcka på 28 km som börjar 770 meter över havet nära Jerusalem och slutar 395 meter under havets yta i Döda Havssänkan.
Floddalen har varit bebodd sedan antiken. Hasmoneerkungarna (100-talet fvt) byggde en akvedukt och vattenbassänger för att leda vatten till sina praktfulla slott nära Jericho. Under den bysantinska epoken (300-600-talen) sökte sig kristna hermiter till området för att bosätta sig i avskildhet i någon av de många grottorna.
Dagens israeliska turister är mindre intresserade av grottorna i bergväggen (turistbroschyren varnar dessutom för sjukdomar överförda av fästingar som finns i grottorna) och mer intresserade av vattnet nere i dalen.
Vi som inte hade med baddräkten och gillar gamla stenar valde att promenera upp till Faranklostret. En munk vid namn Haritun grundade på 400-talet ett kloster, som förstördes under den persiska erövringen 614. På 1800-talet tog rysk-ortodoxa munkar över platsen och byggde upp ett nytt kloster över de bysantinska ruinerna. Idag bor där tre munkar som tillbringar mycket tid i avskildhet.
Vattnet har varit eftertraktat i alla tider. På 20-talet byggde britterna en pumpstation för att öka vattentillförseln till Jerusalem
Men det vackraste är ändå själva naturen. Vandringssugna rekommenderas att lämna reservatet österut och fortsätta nedför Wadi Qelt mot Jericho. Hoppas att jag får tillfälle till det snart. Kanske efter vinterregnen?
Haifas downtown var i årtionden en ganska sunkig plats där man helst undvek att uppehålla sig efter mörkrets inbrott. Under senare år har Haifas borgmästare och kommunstyrelse gjort stora ansträngningar för att återuppliva området. En plats som blivit mycket populär är den forna ”turkiska marknaden”.
De förfallna och ibland tomma husen har långsamt rustats upp, nya boende har flyttat in och butiker och restauranger har slagit upp sina portar. Under sommarmånaderna har initiativet Zone 21 organiserat liveuppträdanden, hantverksmarknad och många öppna ölstånd som dragit till sig horder av folk. Mest Haifabor, för turismen i Haifa är rätt begränsad och det verkar som de flesta kommer en dag med buss för att se Bahaitemplet och sedan åka tillbaka till Tel Aviv eller Jerusalem.
Haifa kan inte tävla med Tel Avivs uteliv eller med Jerusalems heliga platser, men det är en mycket mysig hamnstad med enormt fina stränder och en massa intressanta platser helt utanför turistströmmarna.
Haifas ambition är att bli det nya Barcelona. Dit är det väl en bit kvar, men det är ändå roligt att se den enorma förbättring som skett i den turkiska marknaden och i hamnområdet, där gamla övergivna byggnader renoverats och blivit Haifa universitets hamncampus – Campus Hanamal. Förhoppningsvis kommer även turisterna att upptäcka Haifa i större utsträckning än idag.
Anna Veeder - svensk guide i Israel 