Intervju med Larissa Remennick för Judisk Krönika

Ämnet integration är synnerligen aktuellt i Sverige i dessa dagar och lär vara det ett tag till. Under våren jobbade jag på en artikel  på temat ”integration i Israel”, som publicerades i Judisk Krönikas juninummer. För artikeln gjorde jag en rad intressanta och rätt långa intervjuer – alla intervjuade var mycket välkomnande och tillmötesgående och delade frikostigt med sig av sina kunskaper och insikter. Eftersom bara en bråkdel av informationen fick plats i artikeln lägger jag upp de lätt redigerade intervjuerna här i bloggen. Först ut : intervjun med sociologiprofessor Larissa Remennick från Bar-Ilanuniversitetet.

Professor Larissa Remennick är född och utbildad i Moskva, Ryssland. 1988 fick hon sin doktorsgrad i social demografi vid Institutet för sociologi i Sovjetunionens ”Academy of Sciences”. 1989 forskade hon vid universitetet i Oxford kring de sociala faktorerna bakom de skyhöga aborttalen i Ryssland, och 1991 lämnade hon och hennes familj Sovjetunionen för att invandra till Israel. Sedan 1994 arbetar hon på Bar-Ilanuniversitetets sociologiska fakultet, som lektor, professor och ordförande för fakulteten.

Hennes två huvudsakliga forskningsområden är internationell migration och integration av migranter (med fokus på ryska judar) och kvinnors hälsa och reproduktion (särskilt ny reproduktionsteknik och preventivmedel). Geografiskt fokuserar hon på Ryssland / FSU, Israel och västvärlden , därav intresset för etnisk diaspora och transnationalism . Hennes bok ”Russian Jews on Three Continents: Identity, Integration, and Conflict” (Transaction , 2007) sammanfattade 15 års forskning om de före detta Sovjetjudarna.

Jag möter Larissa på hennes lilla kontor på Bar Ilanuniversitetet en mörk höstkväll för att fråga om integrationen av de ryska judarna i Israel.

Ryska judar sitter i parlamentet och på höga regeringsposter och är framstående inom forskning, sport, media…integrationen av de ryska judarna i det israeliska samhället ser ut som en framgångssaga utan like. Är det så? Och varför?

-När vi tittar på de judiska immigranterna från det forna Sovjetunionen, inklusive deras icke-judiska familjemedlemmar, så är glaset halvfullt eller halvtomt beroende på hur man ser på det, förklarar Larissa. Å ena sidan finns det många framgångsrika bland de forna invandrarna från FSU inom politik, kultur, konst, sport, high-tech och vetenskap. Det finns stjärnor som syns väl i media. Känslan är att vi nått stora framgångar.  Å andra sidan vet vi att på makronivå har de rysktalande hushållen ca 30% lägre inkomst jämfört med den genomsnittliga inkomsten för den judiska befolkningen. Detta återspeglar den problematiska sysselsättningsstrukturen för den stora grå majoriteten av immigranterna, som upplevde en betydande nedgång i social status och yrkesverksamhet till följd av flytten till Israel. Av dem som kom hit med en högskoleutbildning (50-60%) lyckades endast en tredjedel hitta arbete i tjänstemannasyrken. Två tredjedelar av immigranterna var tvungna att helt byta arbete, till något som inte alls var relaterat till vad de hade jobbat med tidigare och inte överensstämde med deras kvalifikationer och studier. Rektorer, lärare och journalister blev kontorister; ingenjörer blev tekniker, lagerarbetare eller jobbade på verkstadsgolvet eftersom de måste tjäna sitt uppehälle. Det är viktigt att komma ihåg att den ryska invandringen skedde parallellt med demonteringen av den israeliska välfärdsstaten. Att leva på bidragen och arbetslöshetsersättning var omöjligt. Föräldragenerationens yrkesställning och sociala status föll. Idag saknar många av dem en respektabel pension. Barnen tvingas att försörja sina föräldrar.

Vilka integrationsåtgärder skulle du kunna nämna som haft en  positiv verkan? Vilka svårigheter mötte immigranterna?

-Varje ny invandrare har rätt till sex månaders hebreiskaundervisning, resor och en fast summa som ska täcka mat, husrum och baskostnader, och även om det inte alltid räcker och en del arbetar vid sidan om så är det mycket viktigt, säger Larissa. Språket är nyckeln till allt.

Staten driver yrkesförberedande program som hjälpte många av invandrarna, särskilt de unga som lättare lärde sig hebreiska. Språket var en hög barriär för många människor. Det är mycket sannolikt att det finns en korrelation mellan ålder och förmågan att lära sig hebreiska och att kunna anpassa sig till arbetsmarknaden och omdefiniera sig själv i sitt yrke. Ingenjörer inom områden som tunnelbyggande och tung industri som inte existerade i Israel kunde göra en omskolningskurs till data programmering, elektronikingenjörer och annat för att få arbete inom hitech. Åldern är en mycket viktig faktor. Den som invandrar i 40-45-årsåldern har varit mycket svårt att lära sig allting nytt. Hälften av immigranterna från FSU var över 40. Dessutom krävde många arbeten goda kunskaper i både hebreiska och engelska, som många inte kunde. Vi levde bakom järnridån och hade inte lärt oss språk. Yrkesverksamma i undervisnings- och vårdyrken behövde dessutom göra teoretiska och praktiska prov och få licens för att kunna arbeta vilket även det var en hög barriär.

Israels arbetsmarknad är väldigt liten och kunde inte absorbera de 100 000 ingenjörer som anlände. Det fanns 30 000 ingenjörer i landet innan den ryska invandringen och det var tillräckligt. Kanske fanns det ett visst behov av byggnadsingenjörer och elektronikingenjörer men inte så många.

Hur påverkade immigranternas val av bostadsområde integrationsprocessen?

-50% av invandrarna som kom bosatte sig i periferin, inte för att de ville utan för att där fanns billiga lägenheter. Under 90-talet byggde man mycket i norr och söder (Nasaret, Afula, Ashdod, Ashkelon), för att stärka områden i periferin, inte med tvång utan med ekonomiska medel. Både bostäder och levnadskostnader var  lägre  i de områdena. Problemet var att periferin saknade utbildnings- och arbetsmöjligheter. Det fanns industriområden med främst manuellt arbete. Ingenjörer arbetade på en monteringslinje eftersom det inte fanns andra jobb. Alla måste arbeta eftersom det inte finns någon välfärdsstat och behovet av att äta och att betala av bostadslånen.  Föräldragenerationens yrkesställning och sociala status föll. Idag saknar många av dem pension. det är ett problem som skikt av ökningen av 90-talet som arbetade deltid jobbtyp, inte når en respektabel pension. Därför tvingas barnen att försörja sina föräldrar.

Sedan den stora immigrationsvågen från det forna Sovjetunionen 1990-1991 har en ny generation växt upp. Hur har föräldrarnas erfarenheter och upplevelser från integrationsprocessen påverkat dem?

-Generation 1.5, som kom i början av 90-talet som barn och växte upp i Israel, gick i skolan och nu gör karriär, är naturligtvis mer framgångsrik sina föräldrar. De behärskar hebreiska perfekt och känner sig mycket mer israeler än sina föräldrar, men samtidigt har de bildat olika proteströrelser, som Generation 1.5, Morashtenu, Fishkaklubben i Tel Aviv och andra. Detta är en mycket självsäkrare generation som vågar ställa frågor, och de upplever en hel del problem. Färre än 50%  har avslutad studentexamen på grund av olika typer av integrationssvårigheter. Föräldrarna kunde inte hjälpa dem, barnen var ensamma, måste lära sig hebreiska och försvara sin ställning gentemot de infödda israeliska barnen. Många hoppade av skolan, eller tog studenten men utan bra betyg. Bara 33% av 1.5 generationens unga ryssar har universitetsutbildning, vilket är mycket lägre än deras föräldrars generation. Vissa kunde inte studera pga skolavgifterna – att studera är inte gratis här och för fattiga familjer är det en stor utgift. Livssituationen tillät inte unga människor att nå högre utbildning, utan de valde lägre tekniska yrken.

Den andra frågan som sysselsätter dem uppstår när de vill gifta sig och upptäcker att de inte är jämlika medborgare, trots att de har gjort militärtjänst, arbetar hårt och betalar skatt. Ungefär hälften eller mer av den yngre generationen ryska immigranter erkänns inte som judar eftersom de har en judisk far eller farfar. Idag rör det sig om omkring 300 000 personer. Ortodox konversion är ingen lösning: endast 5% av det totala antalet icke-judar har genomgått en ortodox konversion, de flesta av dem kvinnor.  1.5-generationen vill erkännas som judar utan tvivel. Det är ett centralt tema i diskussionen om invandrare från forna Sovjetunionen, något deras föräldrar inte tordes ta upp utan löste individuellt, genom giftermål på Cypern osv. Dessutom fanns inte demonstrationer och sociala protester i  sovjetisk kultur, de var inte vana vid sådant.

Stigmatisering är också ett stort tema i generation 1.5. Enligt stereotypen är ryska kvinnor prostituerade och männen i maffian. Det israeliska samhället är mycket sexistiskt och fenomenet är inte nytt. Tidigare accepterade kvinnorna sexismen som en del av den lokala kulturen. Men idag finns det en ny medvetenhet. Kvinnor är överens om att inte hålla tyst om det. På Facebook finns t ex en grupp som heter ”ryska kvinnor är inte trevliga”.

Du själv var en av de första ryska immigranterna att göra akademisk karriär i Israel. Hur lyckades du integreras så bra på så kort tid?

-Min berättelse är inte kännetecknande för normen, säger Larissa och ler. Jag började förbereda mig för invandring till väst redan som forskare i Moskva. Innan jag invandrade hade jag byggt upp en portfölj med vetenskapliga artiklar som publicerats på engelska, och när jag kom hit hade jag redan ett jobb på Tel Hashomer sjukhus inom medicinsk sociologi. När jag hörde att Bar Ilan-universitetet sökte en medicinsk sociologi skickade jag mitt CV och blev antagen för tjänsten. Jag hade kompetens, motivation, bra engelska och hebreiska.  Efter tre år i landet började jag undervisa universitetsstudenter på hebreiska. I slutändan beror 90% av integrationen på individen – om hen är motiverad, har en bra inlärningsförmåga och social kompetens som också är mycket viktig.

Beit Shearim: unikt judiskt kulturarv med UNESCO-världsarvsstatus

På en grön kulle i västra Jizreeldalen ligger den antika judiska staden Beit Shearim, vars unika judiska kulturarv från 200-400-talen eKr givit staden en välförtjänt plats på UNESCO:s världsarvslista. Här levde och verkade rabbin Jehuda Hanassi, en av den tidiga rabbinska judendomens viktigaste gestalter. Rabbi Jehuda Hanassi, ofta enbart kallad ”rabbi”, var en enastående politisk och andlig ledare som etablerade mycket goda kontakter med det romerska styret och även tillskrivs redaktionen av Mishna, en av den muntliga judiska traditionens viktigaste skrifter. Rabbi valde Beit Shearim som sin sista viloplats och begravdes här ca 220 eKr. Hans ryktbarhet som andlig och politisk ledare gjorde att välbeställda judar kom från alla håll för att begravas i hans närhet.

Utsikt över kullen där Beit Shearims ruiner ligger. Bortom de gröna kullarna syns Carmelberget

På stadens västra sluttning bildades en stor nekropolis, en stad för de döda. Den mjuka kalkstenen lämpade sig ypperligt för att hugga ut stora grottsystem med plats för dussintals gravar. Till dags dato har israeliska arkeologer uppdagat mer än 30 gravkammare med sarkofager och begravningsnischer.

Portal till en av de stora gravkamrarna i Beit Shearim

Beit Shearims katakomber, mausoleer och sarkofager är rikt utsmyckade med symboler, djur- och människofigurer från den romerska perioden. I relief på flera av väggarna återfinns specifikt judiska motiv som den sjuarmade ljusstaken (Menorahn), shofar, lulav och etrog. I gravarna finns också en stor mängd inskriptioner på hebreiska, lokal arameiska, grekiska och arameiska från Palmyra.

Gravnisch med nskription på hebreiska och grekiska :”Rabbi Gamaliel”

Inskriptionerna nämner ofta den avlidnes namn, yrke och ursprung. Fynden speglar tvåhundra års historisk och kulturell utveckling och tyder på att den judiska befolkningen var mycket hemmastadd i den romersk-grekiska kultursfären, samtidigt som man troget bibehöll egna kulturella symboler som t ex den sjuarmade ljusstaken.

Sjuarmad ljusstake i relief på väggen i en av gravkamrarna

Missa inte att besöka staden Beit Shearims ruiner som ligger högst uppe på kullen. Här syns en stor offentlig byggnad, ruinerna från en synagoga, hus och gator. Från kullen syns Yizreeldalens bördiga fält, vars vete utgjorde stadens inkomstkälla. Beit Shearim förstördes i det judiska upproret 352 eKr och stadens betydelse som central judisk begravningsplats avtog. Redan under 200-talet hade två andra galileiska städer övertagit Beit Shearims ställning som säte för det judiska rådet Sanhedrin och centrum för judisk lära: först Zippori i centrala Galileen och senare den romerska provinshuvudstaden Tiberias vid Genesarets sjö.

Grupper som är intresserade av en svensk guide i Beit Shearim (en tur på ca 2 timmar) är välkomna att kontakta mig (se under Kontakt).

 

Quiz

Läste nyligen att många av de amerikanska ungdomar som ansöker till Birthright-programmet inte klarar av frågorna  i det här testet, vilket faktiskt är aningen pinsamt. Är säker på att den här bloggens läsare är av en helt annan kaliber, så här kommer ett kort test:

 

Till sist en bildfråga: vems badkar är detta?

 

Lycka till! Svar? Här.

Vackra Mariabilder från Östasien

Nyligen var jag på bröllop i den katolska Bebådelsekyrkan i Nasaret. Den relativt nya kyrkan (byggd 1969) restes över en tidigare korsfararkyrka, som i sin tur restes över en bysantinsk kyrka från 300-talet, som upprättades över den grotta där Maria enligt den kristna traditionen bott som barn och där ängeln Gabriel uppenbarade sig för henne.

Efter en stormig period i korsfararkrigens spår fick franciskanerorden år 1620 rätt att resa en liten byggnad över grottan under Fakr al-Din, en drusisk furste från Libanon som styrde över Galileen och bland annat uppmuntrade druser att bosätta sig på Carmelberget nära Haifa. Under Daher el-Omar tilläts franciskanerna år 1730 att bygga en kyrka på platsen, som blev centrum för Nasarets växande katolska församling. Denna revs 1954 för att göra plats åt dagens stora kyrka.

Intressant läsning om Nasarets historia under Fakr al-Din och Daher al-Omar finns att läsa på Magical Nazareth.

Mariatemat är genomgående i kyrkan. Taket stöttas av stora M gjutna i betong, och utanför kyrkan står en stor Mariastaty.

Kyrkan är prydd med vackra mosaiker med bibliska motiv. Min favoritplats är ändå den omgärdade platsen utanför kyrkan, vars mur prytts med Mariamålningar från världens alla hörn. Själv är jag mycket förtjust i de östasiatiska – från Kina, Korea,  Vietnam och andra länder.

l 

Våra kvinnor och deras

Nyligen publicerade DN en artikel av Nathan Shachar med rubriken Rashets mot afrikanska flyktingar i Israel, där han tar upp ett av alla främlingsfientligas favoritmotiv – ”de våldtar våra kvinnor”. Igår läste jag samma ”förklaring” i kommentarsfältet till en artikel på 972 mag angående en rasistisk attack emot tre palesinska tonåringar i Jerusalem Palestinian youth beaten unconscious in suspected lynch in Jerusalem: ”Araberna” vill ha ”våra kvinnor”, medan vi blir ihjälslagna om vi tittar på deras. Därför är det bara ren och skär logik att vi slår ner tre tonåringar som promenerar fredligt på Ben Yehuda-gågatan medan vi skriiker ”Judar har en själ, araber är söner till horor”.

Om jag inte minns helt fel sade mina (manliga, vita, medelklass)skolkamrater samma sak om de invandrare från Iran, Syrien och Libanon som flyttat in i Gottsunda där jag gick i skolan – de är ute efter våra kvinnor. ”Våra” kvinnor? Rasister världen över verkar inte bara ha sin rasistiska världsbild utan också sin patriarkala chauvinism gemensam.

Just nu sprids i israeliska vänsterkretsar på FB ett svartvitt foto av en kvinna och en man med skyltar om halsen. På hennes står det ”Jag är en arabhora”. På hans: ”Jag var tilsammans med en judinna”. Bilden är från 30-talets Tyskland, bara texten har ändrats.

Israel är inte Nazityskland och inte på väg att bli Nazityskland. Samtidigt så är det omöjligt att bortse från den rasism – institutionaliserad och folklig – som genomsyrar det israeliska samhället på olika nivåer. Medvetenheten om rasismens verkningar i samhället ligger på plus minus noll hos många. Att världen är uppdelad i ”vi” och ”de” är självklart. Min avsikt är inte att ”bevisa” att Israel är en rasistisk skapelse som saknar existensrätt (alltför vanligt i den svenska Israel/Palestinadebatten). Jag tycker att det är viktigt att peka på de faktiska problem som faktiskt existerar i det israeliska samhället – problem som kan få allvarliga samhälleliga och politiska konsekvenser. Vikten av konsekvent antirasism som en del i kampen för ett modernt demokratiskt samhälle gäller såväl Sverige som Israel.

Iran

Kommer Israel att attackera Iran? Det verkar som om herrarna Barak och Netanyahu bestämt sig för det, frågan är bara när. Idag publicerades nyheten att israelerna ska kunna få uppdateringar från Home Front Command angående inkommande raketer till sina mobiler. Samtidigt så finns det en stark opinion inom säkerhetsstyrkorna emot en israelisk attack utan stöd från USA. Läs Larry Derfner på 972mag:

”A revolt by the Israeli military/intelligence establishment and Israel’s best reporters, helped along by President Shimon Peres and ultimately enabled by the Obama administration, is stopping an insane war from being launched by Israel’s two ideologically insane political leaders, a war they’ve been planning for years. (…)  Not coincidentally, this shift comes as the heads of all the military and intelligence branches continue to stand solid as a rock against Bibi and Barak’s plans. They haven’t budged from their position that an Israeli attack without America behind it – and America isn’t – would do little damage to Iran’s nuclear facilities in return for a lot of death and destruction in this country, and end up strengthening Iran while weakening Israel, especially its relationship with the U.S.”

För att överbrygga detta problem söker nu Netanyahu att utöka sina befogenheter, skriver TimesofIsrael. ”If approved, Prime Minister Benjamin Netanyahu, and his successors, would gain the ability to implement an agenda even in the face of opposition in the Knesset or government appointed committees, in what the prime minister’s office called a bid to “strengthen governance.” Samtidigt sade vice PM Silwan Shalom i radio att han motsätter sig en israelisk attack och anser att Israel istället ska pressa för hårdare sanktioner mot Iran.

Hilltop youth önskar oss ett gott nytt 2012

För ett tag sedan skrev jag en post med titeln ”trefrontskrig”. Efter kanal 2:s reportage om Naama Margolis blev det som bekant enorm uppmärksamhet på frågor som rör ultraortodox radikalisering och tilltagande exkludering av kvinnor. Den sortens extremism berör främst det israeliska samhället samt i begränsad form judar utomlands. Däremot har den ringa inflytande över utrikespolitiken.

Det har däremot de ultranationalistiska ungdomar som brukar kallas ”Hilltop Youth” (Noar Hagvaot) och som ligger bakom de flesta fall av skadegörelse på palestinsk egendom och även emot israeliska soldater. Deras världsbild är ortodoxt religiös med full betoning på landet Israels religiösa helighet och utsträckning, vilket precis som hos de ultraortodoxa utgör en ny form av fanatism på ett visst tema inom judendomen. Men detta vore också en intern religiös debatt om det inte vore för den här gruppens politiska sprängkraft.

 Nu har 972 magazine lagt upp ett nytt israeliskt kanal 2-reportage där Hilltop Youth förklarar sin världsbild (engelsktextat). Jag vill betona att de här åsikterna visserligen är väldigt extrema och utgör en minoritet i den nationalreligiösa befolkningen, men just attityden att ”araberna hör inte hit” är något jag stöter på hela tiden hos nationalreligiösa. De har 22 länder och de har inget i Landet Israel att göra. Värt att ta på allvar för alla som bryr sig om vart Israel är på väg någonstans.

Perspektiv

SvT ska tydligen visa en film som heter Gazas Tårar och som lyckats orsaka en del oro och rabalder på min Facebooksida. Någon trogen Palestinavän tolkade faktum att visningen skjutits upp (den skulle sänts för några månader sedan) som ett uttryck för tryck från, ska vi gissa att hon/han menade ”lobbyn”, mot SvT. Så var det dock inte, enligt SvT, utan filmen skulle visas i samband med tvåårsminnet av kriget. Okej. Nu ska den alltså visas och då är en rad judiska vänner i Sverige upprörda över att en film med ett sådant ensidigt perspektiv visas utan någon motvikt, eller debatt, eller motargument, osv.

Jag ska försöka titta på filmen (”försöka” betyder ”om tekniken och bandbredden tillåter”). Men sådana här diskussioner får mig ofta att fundera över vad det ”israeliska” perspektivet är för något, om det nu skulle tjäna till att vara motvikt till det ”palestinska”. Mina israeliska vänner är nämligen helt ointresserade av det ovanstående, förmodligen mest för att de inte känner till vad SvT sänder och inte sänder. Sedan finns det ju en rad olika israeliska perspektiv. Menar folk att SvT borde sända en dokumentär gjord av regeringskansliet? Av fristående journalister? Av kritiska israeliska filmare som ju är bekanta för sin regeringskritiska position, t ex Raanan Alexandrowicz som bl a gjort den prisbelönta filmen  The Law in These Parts? (Filmen handlar om militärdomstolarna på Västbanken och lär vara lysande, enligt mina vänner. Aktuellt nu apropå det här med lika rättigheter för judar och araber på VB och faktum att vissa nu vill att bosättarungdomar som misstänks för ”prislappsattacker” ska dömas i sådana. Mer effektivt, jag lovar. Den går i Haifa den 27 dec och då ska jag gå dit.)

Jag tycker att SvT i så fall borde undvika snyftfilmer, om det är en sådan Gazas tårar är, och istället sända en bitsk dokumentär med klipp från både israeliska och palestinska fotografer som visar hur kriget påverkade barn på båda sidor. Mer kunskap, mindre känslor.

Narrativ och tolerans

En pågående (och förmodligen oändlig) diskussion angående narrativ i Israel handlar om vad som är ”politiskt” och vad som inte är det. Grundinställningen verkar vara att det narrativ som främjas officiellt av regering, myndigheter och skolor inte är ”politiskt”, medan kritik mot den officiella linjen är ”politisk” – ett  ord som de senaste åren fått en tydligt negativ innebörd. ”Politisk” betyder vinklad, sektoriell, korrupt, utan övergripande moraliska värderingar eller intresse för landets bästa.

Enligt denna syn är det inte ”politiskt” att ta skolelever på bosättarorganisationen El’ads tur av den arkeologiska parken ”City of David” i det palestinska Silwan nära Tempelberget. Det är inte heller ”politiskt” att ta dem på en marsch i  Jerusalem som går från den relativt nya judiska enklaven  Shimon Hazaddik i Sheikh Jarrah i östra Jerusalem, där deltagare skanderar ”död åt Muhammed” eller ”död åt vänstern” och skolbarn i sjätte-sjunde klass får se polisen sparka palestinier och släpa in dem i polisbilar eftersom de vägrat flytta på sig. Det är inte ”politiskt” när Israels utbildningsminister Gideon Saar föreslår att israeliska skolbarn ska besöka Hebron och Machpela-grottan/Ibrahimi-moskén för att öka deras kunskap om det judiska folkets historia. Alla dessa aktiviteter är sponsrade av utbildningsministeriet och därmed opolitiska och endast patriotiska.

Att protestera mot denna slags aktiviteter, emot rasism och emot den sjunkande respekten för demokratiska värderingar är däremot väldigt politiskt. Ett gäng lärare i Jerusalem har därför startat ett forum för gymnasielärare och lärarstudenter med beteckningen Jag är en politisk lärare där de diskuterar ämnen som rasism, demokratiskt medborgarskap, olika uppenbara och underförstådda narrativ i historieundervisningen och hur man som lärare kan och bör förhålla sig till detta. Utdrag från websidan:

”Den politiska och sociala diskussionen är otvivelaktigen öppet och implicit närvarande i skolan, vare sig den sker utanför skolan eller om den är inbäddad i läroplanen och den pedagogiska agendan. I vårt arbete som lärare varseblir vi ofta uttryck för rasism, utanförskap och rädsla och söker efter rätt sätt att hantera dem. Under träffarna diskuterar vi hur vi som lärare kan utgöra en annan röst och hur vi kan bidra till att bredda horisonten för eleverna i det israeliska samhället.  Vi diskuterar lärarnas förmåga att undervisa i humanism, ömsesidigt ansvar och respekt för människan utifrån vår önskan att skapa en annan verklighet i landet – en positiv framtid för de judar och araber som lever i det.”

Forumet organiseras bl a av Sheikh Jarrah-aktivisterna för ett rättvist Jerusalem.

Hot mot den israeliska demokratin

På grund av ett antal lagförslag som riktar sig mot HD:s självständighet och emot israeliska NGOs på vänsterkanten har israeliska media de senaste dagarna diskuterat hur detta påverkar den israeliska demokratin. Oppositionsledaren Zipi Livni påpekade igår i en lång intervju i radio att ”en svart flagga” vajar över dessa lagförslag. Livni är inte ”vänster” utan kommer från en stolt högerliberal tradition och hennes föräldrar var båda aktiva i Etzel, om jag inte minns fel. Det mest hoppingivande idag är de äkta liberaler i Likud och Kadima som inte är beredda att sälja ut Israels demokrati för nöjet att täppa till truten på oliktänkande grupper som diverse NGOs och Högsta Domstolen (den där ärkeashkenasiska, elitorienterade vänstergruppen, ”Rehavia-skrået”…) som envisas med att det här med internationell rätt och mänskliga rättigheter inte bara är fint i utlandet utan faktiskt något som Israel också behöver för att överleva som demokrati och ett öppet samhälle.

Fick ett mail från Rachel Liel från New Israel Fund som också publicerades på 972 magazine. Alla kan säkert läsa engelska, men något säger mig att texten går in bättre på svenska, så jag tog en liten paus från jobbet och snabböversatte. Svenskan är lätt knagglig men begriplig, hoppas jag. För mer info, se t ex min krönika i Fria Tidningar från för ett år sedan Att skada demokratin – i demokratins namn, eller Borde de israeliska människorättsorganisationerna läggas ner?. Eller ännu bättre Association for Civil Rights in Israel Knesset continues attempts to silence civil society.

Personlig anmärkning: Det går mig extremt på nerverna att denna utveckling tycks vara av ringa intresse för mina svenska Israelvänner, till skillnad från den svett och möda många lägger ner på Dirawis (rätt osmakliga och högst korkade, medges) blogguttalanden.

Alltså. Så här skriver Rachel Liel, NIF:

”Om hotet mot den israeliska demokratin inte erkänns och motarbetas så kommer det att trappas upp tills ett av demokratins vitala organ – den lagstadgade toleransen mot  minoritetsgrupper och minoritetsåsikter – oundvikligen upphör att fungera.

En sak som nästan alla israeler från höger till vänster kan enas om är att mordet på Yitzhak Rabin, vars 16:e årsdag inföll i lördags kväll med den traditionella årliga minnesmanifestationen, visade att något verkligen hade gått fruktansvärt fel i detta lands demokrati . Slagorden ”Rabin är en förrädare”, de frekventa bilderna av honom iklädd en keffiyeh, skildringen av honom som en kollaboratör med palestinska terrorister – allt detta markerade en grov avvikelse från rationell, anständig politisk debatt och ett nedstigande i demagogi och demonisering som närapå oundvikligen måste resultera i våld. Mord.

Hoten emot Israels demokrati är idag inte lika uppenbara, lika svavelhaltiga som de var för 16 år sedan. Men det säger inte mycket. Det finns en fara i det här landet idag, som växt under de senaste åren – inte av politiska mord, Gud förbjude, men ett slut på toleransen för minoritetsgrupper och minoritetsåsikter, en lagstadgad tolerans som är ett av demokratins mest vitala organ. Utan detta upphör demokratin att fungera.

Det händer inte över en natt, utan lite i taget. Och om inte denna kampanj mot tolerans stoppas så kommer den att trappas upp tills luften blir kyligare utan att vi ens lagt märke till det. Oliktänkande och minoritetsgrupper respekteras inte längre  som förkroppsligandet av samhällets frihet och mångfald, istället är de fruktade och hatade fiender till folket. Demokratins grundläggande principer – att alla medborgare är lika inför lagen och att lagen står över allt, även över majoritetens vilja – förlöjligas som vagt, eller till och med inte så vagt, subversiva.

Den bittra sanningen är att på senare år har denna anda fått vind i seglen. Se bara hur den kom till uttryck  i Knesset under sommaren:

• En ny lag trädde i kraft som gör att israeler som kräver en bojkott av bosättningarna riskerar stämning och krav på att betala skadestånd;
• Stora ansträngningar gjordes  för att förhöra människorättsorganisationer om källorna till deras finansiering – även om dessa organisationer överlämnar namnen på sina donatorer till staten och publicerar dem öppet. I söndags antog en ministerkommitté två lagförslag som strikt begränsar NGO-finansiering,
• En proposition föreslogs som skulle ge ännu större diskriminering av israeliska araber i den offentliga förvaltningen genom att kräva ”positiv särbehandling” av före detta värnpliktiga och IDF- veteraner i anställningsproceduren- med andra ord, obligatorisk kvotering i den israeliska förvaltningen för judiska medborgare.

Det mest skamlösa antidemokratiska förslaget var ”domstolspropositionen” som skulle göra Högsta Domstolen  beroende av den politisk koalition som för tillfället innehar makten, och göra utnämningen av domare till Högsta Domstolen till en populistisk cirkus. Lagförslaget skulle göra alla domstolsutnämningar till är föremål för godkännande av den parlamentariska kommiten ”Konstitution, lag och rättvisa” och kräva offentliga utfrågningar innan val av domstolens ordförande och vice ordförande.

Men inför vintersessionen som bara börjat, är ”stjärnan” den här säsongen sannolikt den föreslagna grundlagen ” Israel – det judiska folkets nationalstat”. Detta lagförslag präntar tydligt och klart in i arabiska israeler att de har en andra klassens status genom att detta skrivs in i grundlagen. I propositionen förklaras Israel vara ett ”nationellt hem för det judiska folket”, vilket lämnar en av fem israeliska medborgare nationellt hemlösa. Det nedgraderar arabiska från ett ”nationellt språk” till ett ”språk med särställning”. Det föreslår att judisk religiös lag ska vara en ”inspirationskälla” för lagstiftare och glömmer att inte alla lagstiftare är judar, eller för den delen, religiösa. Slutligen legaliserar den etniska, religiösa och andra former av diskriminering i samhället, den typ av ”separat och ojämlik” praxis som förbjöds i USA av landets högsta domstol 1954.

Så här säger Knessets rättslige rådgivare Eyal Yinon om lagförslaget, som omedelbart fick automatiskt stöd av 40 Knessetmedlemmar (citat från Haaretz i oktober:

”Jag tror att det är omöjligt att överdriva betydelsen av detta förslag, på grund av dess konsekvenser och betydelse för israelisk konstitutionell rätt … Inte längre en horisontell balans mellan de två delarna av formeln [judisk och demokratisk], utan snarare att skapa en vertikal balans, så att efter att lagen går igenom så kommer principen om staten Israel som nationalstaten för det judiska folket att vara på toppen av den konstitutionella hierarkin, och endast därefter kommer principen om  en demokratisk stat; och även då kommer det att vara  en ”slimmad” formel som lyder ”staten Israel har en demokratisk regim”  i motsats till ”staten Israel är en demokratisk stat”.

Att försvara demokratins principer – jämlikhet för alla medborgare inför lagen, att lagen står över majoritetens vilja – det är inte lätt någonstans. På grund av historia, geografi, demografi och ”situationen” är det möjligen svårare i Israel än i något annat demokratiskt land. Och det är just därför dessa dåliga vindar som blåser genom maktens salar utgör ett sådant hot, och varför samhället måste mobiliseras för att motstå dem – eftersom detta land är ovanligt känsligt för deras kraft.

Vi israeler måste stå emot de kyliga vindarna. Nej, landet är inte i samma ”pre-assassination”-läge som det var den kvällen för 16 år sedan. Men låt oss inte missta oss – vår demokrati hotas idag, och om inte hotet mot den israeliska demokratin erkänns och motarbetas så kommer det att trappas upp tills ett av demokratins vitala organ – den lagstadgade toleransen mot  minoritetsgrupper och minoritetsåsikter – oundvikligen upphör att fungera.

Om det händer kommer vi inte att märka det direkt. Det kommer inte att åtföljas av ljudet av skottlossning. Istället kommer det att hända tyst, nästan obemärkt, lite i taget.”

Slutkläm: När man begrundar att Israels landsfäder och -kvinnor år 1948, mitt uppe i en väpnad nationell konflikt, hade sinnesnärvaro nog att sätta ihop det här beundransvärda dokumentet – Staten Israels självständighetsförklaring (svensk översättning av G. Tikotzinsky och A. Veeder) – då blir skillnaden gentemot dagens paranoida försök till åsiktsförtryck om så tydligare.