Manifestationen för Israel på Sergels Torg har varit ett hett tema för många av mina FB-vänner på sistone. Det verkar ha varit mycket lyckat: 1 200 personer deltog i manifestationen. Israeliska media streamade och skrev om det (här ynetnews som dock inte fixade detta med arrangörens namn riktigt :). All heder åt henne för initiativ och genomförande – sådant ”går inte till fots”, som vi säger här.
Läste kommentarerna till den hebreiskspråkiga artikeln och de var överlag mycket positiva. Israeler är inte vana vid spontant stöd och tar tacksamt emot alla sympatiyttringar. När jag i våras träffade en gymnasieklass i Haifa tillsammans med en svensk grupp så sade de israeliska eleverna ”vi vet att många i Europa inte tycker om oss”…det kändes sorgligt att höra det av ett gäng entusiastiska och kunniga 17-åringar i Haifa.
För mig personligen känns dock manifestationen som en mycket svensk angelägenhet. I Sverige är det på många håll mycket politiskt inkorrekt att säga att man är israel, har varit i Israel eller på något vis stöder Israel. Därför är den här manifestationen viktig i det svenska samhället. I Israel däremot är landets existensrätt ingen diskussionsfråga utan ett faktum. De som har svårt att acceptera denna fundamentala rätt har enligt min åsikt diskvalificerat sig som diskussionspartners. Från den utgångspunkten så är det viktigare att diskutera hur det israeliska samhället ska se ut, idag och i framtiden. Verkligheten finns här utanför fönstret, hemma i byn och bortom gröna linjen. Till exempel i Nahum Barneas senaste kolumn. Eller Carlo Strengers. För att spara er långa meningar på engelska: Israel är redan i praktiken en binationell stat där en stor del av befolkningen – palestinierna på Västbanken – saknar rösträtt och medborgarskap. Detta borde oroa alla som värnar om Israel som en demokratisk rättstat med judisk majoritet.
.
Anna Veeder - svensk guide i Israel 
”För mig personligen känns dock manifestationen som en mycket svensk angelägenhet”.
Den är en svensk angelägenhet. Eller borde vara: klockan är 9.30 måndag förmiddag och jag har hunnit med nätupplagorna av DN, SvD, Sydsvenskan och Expressen utan att hitta ett ord om manifestationen. Israels fortsatta existens är ett diskussionsämne i Sverige och det du föreslår – att hellre prata om Israels tillkortakommanden som rättsstat – anförs som ett skäl för landets avskaffande. Tror du att journalisten på Sydsvenskan, som kallar Tel Aviv för en stad beläget ”på det av Israel kontrollerade området” är intresserad av nyanser i landets inrikespolitik? Hur många av Ingmar Karlssons devota beundrare inom Sveriges tjattrande klass håller med dig om att ” landets existensrätt är ingen diskussionsfråga utan ett faktum”?
Så fortsätt du att göra det du gör och låt oss gärna ta del av ditt arbete. Men vi i Sverige har en annan strid att utkämpa.
Hej Stettiner, jag tycker inte att det handlar om antingen eller. Det är fullt relevant och viktigt att både argumentera mot stereotyp, osaklig och förvanskad Israelrapportering i Sverige samtidigt som man också kan diskutera israelisk politik, vart den är på väg och vilka konsekvenser den kommer att få. Jag säger bara att jag som boende i landet känner mig mer hemma i den israeliska debatten och väljer även i fortsättningen att uppmärksamma den. Tycker dessutom att Torbjörn Jerlerup gjort ett lysande arbete med att granska Karlssons citat, en källkritik som borde vara självklar för en historiker. Ska lägga upp länkarna här strax.
Israel är redan i praktiken en binationell stat där en stor del av befolkningen – palestinierna på Västbanken – saknar rösträtt och medborgarskap
Här är du ju väldigt öppen med att du betraktar området som i praktiken annekterat och tvåstatslösningen som död. Problemet är väl dock bara att om man reser förslaget att ge palestinierna på Västbanken rösträtt och medborgarskap (dvs, en enstatslösning) brukar det heta att man just därmed ifrågasätter Israels rätt att existera (vilket alltså enligt många betyder att en judisk majoritet måste garanteras).
Och det är ju här vi kommer tillbaka till nötens kärna, den som ditt kloka inlägg tog sitt ursprung i, vad är det för Israel som ska ha rätt att existera? Personligen har jag inga problem med att det bland listan över jordens länder finns ett som börjar på ”i” och slutar på ”l” och har en flagga med en blå stjärna. Detta innebär dok inte att jag tänker acceptera ett land där en del av befolkningen anses inte tillhöra staten och att man har planer på att amerikaner och europeer i framtiden ska ersätta dessa icke önskvärda personer.
Och i debatten så är det ju inte ovanligt att den som framkastar FN:s delningsplan (1949 års gränser) som grund för en tvåstatslösning får sig i ansiktet att denne minsann inte respekterar ”Israels rätt att existera”.
Måste dock slutligen be att få framföra till de gymnasieelever som skulle ha yttrat att “vi vet att många i Europa inte tycker om oss” att de som individer har precis lika stor chans att bli lika omtyckta av mig (och säkert många andra europeer) som alla andra homo sapiens.
Anna
Vill araberna i Judeen och Samarien få medborgarskap och rösträtt får man väl först fråga sig?
Oroa dig inte, vi, israelvänner oroar oss. En stat, två stater, för och nackdelar. Vi lär inte se någon lösning i vår livstid. Båda är dåliga men den som ser mindre dålig ut nu är väl en tvåstatslösning. Hur skulle du själv vllja ha det, du som lever på plats?
Hava
Hej Hava, nej de vill de flesta absolut inte, så i praktiken är det inte aktuellt i dagsläget. Men det kan komma att bli det om den palestinska myndigheten kollapsar. Jag skulle vilja se två stater i någon slags ekonomisk federation som gör det möjligt att minska det enorma BNP-glappet mellan Israel och Palestina och som också gör det möjligt för människor att resa ganska fritt mellan områdena. Men framför allt skulle jag vilja se någon form av seriösa förhandlingar och förtroendebyggande, vilket vi inte har idag. Det betyder att vi snarare är på väg mot antingen apartheid, eller en Hamasstat på Västbanken, eller någon annan våldsam situation som jag tror är sämre än alla andra.
Anna: ”…När jag i våras träffade en gymnasieklass i Haifa tillsammans med en svensk grupp så sade de israeliska eleverna “vi vet att många i Europa inte tycker om oss”…det kändes sorgligt att höra det av ett gäng entusiastiska och kunniga 17-åringar i Haifa…”
Detta brukar jag ha i tankarna när de hätskaste israelbelackarna går på med sitt enahanda. Vet de inte att de med sitt agerande kastar skit på alla israeler? Att avhumanisera israelerna har blivit acceptabelt – för somliga. Fattar dom vad dom håller på med?
Jag var glad att se dig bekräfta vad så många av oss Insett: ”…I Sverige är det på många håll mycket politiskt inkorrekt att säga att man är israel, har varit i Israel eller på något vis stöder Israel…” Du sa det på ett mycket PK-snällt sätt. 🙂
Annika Hernroth-Rothstein beskriver på sin blogg hur en vän behandlas på sitt jobb, för att hon stöder Israels rätt att finnas:
https://truthandfiction.wordpress.com/2012/08/17/hyckleri-parior-en-modig-van/
”…Min vän behöver alltså ha ont i magen på jobbet
för att hon står upp för ett demokratiskt land.
Det är okej att attackera henne
för att hon är vän med en öppen och stolt sionist.
Och därför
kära vänner
gör jag det här…”
Klart Annika H-R och hennes blogg får skit från olika håll, liksom Lisa Abramowicz. Det är bara väntat från di hätske. 🙂
Anna: ”…Därför är den här manifestationen viktig i det svenska samhället. I Israel däremot är landets existensrätt ingen diskussionsfråga utan ett faktum. De som har svårt att acceptera denna fundamentala rätt har enligt min åsikt diskvalificerat sig som diskussionspartners…”
Spot-on. Enligt min åsikt också.
Feltytt tror jag, av Bulten i Bo:
” …Israel är redan i praktiken en binationell stat där en stor del av befolkningen – palestinierna på Västbanken – saknar rösträtt och medborgarskap…Här är du ju väldigt öppen med att du betraktar området som i praktiken annekterat och tvåstatslösningen som död….”
Han verkar tro att detta skulle vara din personliga syn. Du syftade ju och länkade till Carlos Strengers syn.