Efter diplomaten Ilan Baruchs avhopp från utrikesministeriet har turen nu kommit till f d ambassadören i Frankrike Daniel Shek som i en lång artikel i Haaretz lägger ut sina synpunkter på Israels hasbara (lit. ”förklarande”, i praktiken: PR) och varför han valde att inte fortsätta sin diplomatiska karriär. Liebermans kansli förklarade vid båda avhoppen att det endast handlar om bittra och besvikna anställda som är ute efter att hämnas på sin boss, vilket av en ren händelse ordagrant påminner om Moshe Katzavs förklaring till varför några av hans f d kvinnliga anställda vittnade emot honom.
Artikeln är lång, så här kommer några klipp:
”My crisis point,” Shek recalls, ”was at the ambassadors’ conference in 2009, an event that the Foreign Ministry organizes once a year, which is attended by ambassadors from all over the world. And there the [then-] new foreign minister said that the Foreign Ministry had become the Ministry for Palestinian Affairs, referring to Tzipi Livni’s tenure as foreign minister, and added that in his opinion the ministry should not deal with the peace process, because there wouldn’t be one in any case.
(Min fetstil. Detta är värt att uppmärksammas för alla som påstår att Israel är seriöst angående omedelbara förhandlingar i syfte att nå en fredlig överenskommelse med palestinierna, tycker jag.)
How is it that our hasbara (official public relations effort ) tries so hard and yet many Israelis are convinced it is unsuccessful?
”Because in Israel there are unreasonable expectations of hasbara. For example, nobody denies that the prime minister is a talented communicator and when he’s in front of a camera, whether for 30 seconds or 30 minutes – he’s powerful. He has been in the media arena for 30 years trying to explain our right to settle in the territories. Why isn’t the world convinced? Because it’s not a question of hasbara. It’s like writing a letter of complaint to Elite’s packaging department complaining that the chocolate isn’t tasty. It’s not the right ‘address.(…) There’s no hasbara in the world that can explain away an Israeli tank confronting a fighter with a Kalashnikov rifle who is standing in a street with an open sewer, in a refugee camp in Jabalya.”
Jag tenderar nog att hålla med. Även om jag inte på något sätt köper den värsta antiisraeliska retoriken och vinklingen i en del svenska media så ligger inte bara problemet i hur chokladen förpackats utan, tyvärr, även i själva chokladen. Och om vi nu pratar om Elite-choklad så bara måste jag länka till en sång från den israeliska litteraturens oslagbara höjdpunkt – Yonathan Gefens ”Hakeves Hashisha-asar”. Genialt.
Anna Veeder - svensk guide i Israel 
Klart är i alla fall att Netanyahu vid flera tillfällen, i ett par års tid, har deklarerat att han vill se direkta förhandlingar. Sen är det förstås en berättigad fråga om den nuvarande regeringskoalitionen verkligen skulle ha för avsikt att på ett seriöst sätt gå med på att kompromissa om Jerusalem osv. Men det är ju skönt nu, för Netanyahu & Co, eftersom Abbas tills vidare har låst fast sig vid en viss hållning.
Ang. hasbara – det är säkert så att många israeler, samt judar runtom i världen, har orealistiska förväntningar på vad man kan uppnå genom förklarandet (men sen misstänker jag även att Mr. Shek himself har ett von-oben-snobbigt perspektiv ang. vad israelerna tror och tänker om ambassadernas hasbara-arbete). Och jag håller inte med om det där att ingen hasbara i världen kan förklara stridsvagnen vs. kalashnikov-pojken i Jabalya. Shek har fel, eftersom han utgår från det han tror är andras övertygelse, nämligen att hasbara måste vända en viss problemformulering ut och in – om ”de” säger att vi är förövaren så kan rätt hasbara leda till vi återigen framstår som offren. Men vem tror på sånt, idag? Det som måste eftersträvas är exakthet, stringens, precision – samt att aldrig försöka förklara allt (ty då förklarar man inte ett iota). Men stridsvagnen vs. kalashnikov-pojken ingår de facto i ett större sammanhang. Om man glömmer det där med att ”förklara allt för att Israel ska framstå som ofelbart”, då kan man istället koncentrera sig på att problematisera och nyansera – som motvikt till de som från andra hållet använder en viss incident för att kunna säga att ”Israel is the most despicable country in the world” (Mustafa Barghouti).
Men det är heller inte särskilt upplyftande att ta del av de som tycks tro att bara vi får till en riktigt bra hasbara så kommer omvärlden att glömma det här med att det ska bildas en palestinsk stat…
Det är inte svårt att förstå poängen med hasbara när folk skriver att israelerna är nazister. Eller när Aftonbladet publicerar vandringssägner om organhandel. Osv. Så mycket finns att göra och mycket går att göra – och detta handlar inte om orealistiska förväntningar. Men visst – om jag vore utrikesminister så skulle Israels hasbara se ut på ett annat sätt än det som idag kommer från Avigdor Lieberman.
Bäst är dock sånt som inte behöver någon hasbara – typ Yonathan Gefen…
”There’s no hasbara in the world that can explain away an Israeli tank confronting a fighter with a Kalashnikov rifle who is standing in a street with an open sewer, in a refugee camp in Jabalya.”
Det finns två alternativa förklaringar:
a. Han står där han står, därför att judar från Brooklyn och Sibirien kom 1948 för att med våld ta över den uråldriga arabiska staten Palestina, som en hämnd för de påstådda orättvisorna européerna utsatte de för
b. Han står där han står, därför att araberna aldrig har förlikat sig med tanken på att den judiska minoriteten i det sönderfallna ottomanska imperiet hade samma rätt till nationell självbestämmande som de själva ansåg sig ha.
Vilken av dessa förklaringar är (PR)opaganda och definitionsmässigt kommer från israeliskt håll och vilken är ”narrativ” som definitionsmässigt aldrig kan vara osann?
Det är gentilt av dig att inte köpa ”den värsta antiisraeliska retoriken och vinklingen i en del svenska media”, men hur många svenska lokaltidningar läser du vardagligen? Hur många lokalradiostationer lyssnar du på? Ett exempel: i Sydsvenskans lokalbilaga berättas det om en vårdnadstvist, där mannen tog barnen och flyttade till Gaza. Kvinnan får svårt att få hjälp av svenska myndigheter, skriver reportern, därför att den närmaste svenska beskickningen ligger i Tel-Aviv ”på av Israel kontrollerat område”. Ett annat exempel: i Kristianstadsbladet skriver en professor som tidigare har uttalat Israelkritik en kolumn om hur han under ett besök i Ukraina blir informerad om den stora svälten, som följde på den brutala sovjetiska jordbrukskollektiviseringen och som krävde miljontals offer. Den hade han ingen aning om. Varför? Därför att upplysning om andra folkmord än Förintelsen är förbjuden av ”marknadsföringsskickliga” judar som har både ”makten och förmågan”.
Droppen urholkar stenen.
Bara kort: regelrätt antisemitism som i Ukrainafallet tycker jag inte är målet för israelisk hasbara. Israelisk PR ska på ett vettigt sätt förklara israelisk policy och varför staten Israel agerar som den gör i Mellanöstern. Att svenskar sitter inne med antisemitiska tankeföreställningar är ett problem för Sverige men det är inte Israels utrikesministeriums uppgift att förändra de attityderna. Man kan i så fall lägga in protester här och där, det är ungefär allt. Eller vad tycker du att de ska göra?
Likadant ”på Israelkontrollerat område” – det Shek diskuterar är hur Israel driver opinionsarbete utomlands, inte vad journalister på andra ställen tänker och skriver. Jag tycker att det är två skilda saker faktiskt och de svenska attityderna borde diskuteras av publicistklubben och andra som rimligtvis borde bry sig om god journalistik. Allmänna basfakta som vad som är Israel och vad som är ockuperat område borde inte vara en sak för Israels hasbara det heller.