Efter diplomaten Ilan Baruchs avhopp från utrikesministeriet har turen nu kommit till f d ambassadören i Frankrike Daniel Shek som i en lång artikel i Haaretz lägger ut sina synpunkter på Israels hasbara (lit. ”förklarande”, i praktiken: PR) och varför han valde att inte fortsätta sin diplomatiska karriär. Liebermans kansli förklarade vid båda avhoppen att det endast handlar om bittra och besvikna anställda som är ute efter att hämnas på sin boss, vilket av en ren händelse ordagrant påminner om Moshe Katzavs förklaring till varför några av hans f d kvinnliga anställda vittnade emot honom.
Artikeln är lång, så här kommer några klipp:
”My crisis point,” Shek recalls, ”was at the ambassadors’ conference in 2009, an event that the Foreign Ministry organizes once a year, which is attended by ambassadors from all over the world. And there the [then-] new foreign minister said that the Foreign Ministry had become the Ministry for Palestinian Affairs, referring to Tzipi Livni’s tenure as foreign minister, and added that in his opinion the ministry should not deal with the peace process, because there wouldn’t be one in any case.
(Min fetstil. Detta är värt att uppmärksammas för alla som påstår att Israel är seriöst angående omedelbara förhandlingar i syfte att nå en fredlig överenskommelse med palestinierna, tycker jag.)
How is it that our hasbara (official public relations effort ) tries so hard and yet many Israelis are convinced it is unsuccessful?
”Because in Israel there are unreasonable expectations of hasbara. For example, nobody denies that the prime minister is a talented communicator and when he’s in front of a camera, whether for 30 seconds or 30 minutes – he’s powerful. He has been in the media arena for 30 years trying to explain our right to settle in the territories. Why isn’t the world convinced? Because it’s not a question of hasbara. It’s like writing a letter of complaint to Elite’s packaging department complaining that the chocolate isn’t tasty. It’s not the right ‘address.(…) There’s no hasbara in the world that can explain away an Israeli tank confronting a fighter with a Kalashnikov rifle who is standing in a street with an open sewer, in a refugee camp in Jabalya.”
Jag tenderar nog att hålla med. Även om jag inte på något sätt köper den värsta antiisraeliska retoriken och vinklingen i en del svenska media så ligger inte bara problemet i hur chokladen förpackats utan, tyvärr, även i själva chokladen. Och om vi nu pratar om Elite-choklad så bara måste jag länka till en sång från den israeliska litteraturens oslagbara höjdpunkt – Yonathan Gefens ”Hakeves Hashisha-asar”. Genialt.
Anna Veeder - svensk guide i Israel 