Gör en kort paus för att kommentera Ingmar Karlsson. Inte boken om sionismen – det har Nathan Shachar redan avklarat på ett lysande sätt – utan hans agerande i Författarklubben gentemot Torbjörn Elensky och dennes försvar av kulturskribenten Anna Ekströms rätt att förbli anonym.
Jag har själv diskuterat med Anna Ekström och är övertygad om att Anna Ekström är en reell person och ingen pseudonym. Mina åsikter skiljer sig på många plan från Anna Ekströms, både angående perspektiv och fokus på Israel-Palestinakonflikten och angående analyser av olika texter och uttalanden. Men Anna Ekström har all rätt i världen att kritisera Ingmar Karlssons bok på det sätt hon behagar utan att för den skull behöva uppge adress och telefonnummer. Dessutom är hon långt ifrån någon makthavare – hon är fristående skribent och bloggare, medan Ingmar Karlsson onekligen har ett visst etablissemang bakom sig. Bland annat i det svenska Författarförbundet. När Ingmar Karlsson inte får tag på Anna Ekström så väljer han att slå tillbaka mot dem han anser försvarar henne, först Lisa Abramowicz och nu Torbjörn Elensky, som svarar i ett öppet brev på Facebook nedan.
Så lätt är det i svenskt kulturliv att hoppa på och peta undan en person som vägrar rätta sig in i ledet. Helt otroligt.
Det fria ordet och det demokratiska samtalet
I torsdags deltog jag i vad jag trodde skulle bli mitt sista möte med Författarförbundets styrelse. På årsmötet dagen efter frågade jag min av valberedningen föreslagne efterträdare Thorbjörn Elensky om han som medlem av förbundsstyrelsen skulle fortsätta att driva sin linje att den anonyma skribenten Anna Ekström i full frihet kan smäda personer utan att ställas till ansvar för rena ärekränkningar som till exemplet påståendet att jag skulle förespråka en ny förintelse.
Detta gick till så att Ingmar Karlsson vände sig till publiken och beskrev Anna Ekström som en pseudonym, bakom vilken det enligt honom finns ett antal olika skribenter; underförstått var jag troligen en av dem. Han förklarade att hon är en fanatiskt Israelvänlig bloggare, som skriver på Expressens kultursida samt Svensk Israelinformation osv. Han underströk också att hon, enligt honom, bedriver en osaklig smädeskampanj mot honom personligen.
För det första finns det inget belägg för att Anna Ekström är en pseudonym. Ingmar Karlsson har efterfrågat hennes adress och tydligen inte fått tag på den, varav han dragit slutsatsen att hon inte existerar. Det skulle ha varit hur enkelt som helst att skicka ett meddelande till henne via hennes blogg eller till exempel Expressens kultursida. Om hon, pga hot eller andra, privata skäl, inte vill att hennes adress skall vara allmänt tillgänglig, har hon rätt till detta. Men det finns alltså, som sagt, inget belägg för att hon är en pseudonym, annat än Ingmar Karlssons påstående att så är fallet. Detta har för övrigt nu givit upphov till en Flashbacktråd, där hans tunga namn och offentliga ställning tas till intäkt för riktigheten i hans påstående att det troligen är jag som är Anna Ekström. Länk till sidan:https://www.flashback.org/t1869427
Jag vill här understryka att jag över huvud taget aldrig vid något tillfälle har skrivit under pseudonym, eller på annat sätt deltagit i någon debatt anonymt, inte heller på bloggar eller Flashback. Jag har aldrig skrivit något jag inte öppet står för, och den som är intresserad av att anklaga mig för saker jag yttrat får komma med belägg i form av citat eller hänvisningar till texter. Svepande anklagelser tar jag inte på allvar, och jag tar inte ansvar för andras texter eller andra yttranden.
Däremot hävdar jag fortfarande att Anna Ekström är i sin fulla rätt att skriva vad hon vill. Hon har tillgång till samma samvetsfrihet, yttrandefrihet och alla de andra friheterna som jag och Ingmar Karlsson. Hon har aldrig försökt tysta honom, lika lite som jag försökt tysta honom. Om någon skulle vilja tysta Ingmar Karlsson skulle jag vara den förste att försvara honom. Det är en mycket enkel principfråga.
Personligen tycker jag det mest chockerande med detta, som hittills utspelat sig, är att Ingmar Karlsson, för att bemöta vad han påstår är en smädeskampanj mot honom av anonyma krafter, själv har startat en smädeskampanj mot mig. Men jag menar att han är i sin fulla rätt att göra detta. Jag har redan tidigare varit utsatt för hatkampanjer av Sanningsrörelsen, av högerextremister, antisemiter och diverse andra och det finns flera hatiska inlägg mot mig på Flashback. Detta är inget nytt för mig, men jag bemöter enbart sådant som jag tycker är värt att bemöta. Om någon skulle kränka mig på ett sätt som går över yttrandefrihetens gränser, skulle jag antagligen inte ens då stämma denna person. Jag är författare, och har andra verktyg till mitt förfogande än lagparagrafer.
Han hävdade att hon hade sin fulla rätt att göra men att det faktum att jag försökt nå henne för ett samtal utgjorde ett hot mot yttrandefriheten.
Exakt. Hon har rätt att skriva om honom, men att han, som också är en makthavare, anser sig ha rätt att efterforska en privatpersons identitet och kontaktuppgifter kan faktiskt vara ett hot mot yttrandefriheten. Vill Ingmar Karlsson ha kontakt med henne kan han skriva antingen offentligt som jag här eller via till exempel Expressen, som sagt ovan. Eller så kan han polisanmäla henne för ärekränkning och då är det polisens uppgift att leta reda på henne. Ganska många av oss som skriver och uppträder offentligt idag utsätts regelbundet för hot av olika slag, och även om jag givetvis inte tror att Ingmar Karlsson skulle hota Anna Ekström fysiskt, finns det ingen anledning till varför han ska ha tillgång till henne personligen om hon av skäl som är hennes inte vill det.
Jag frågade vidare om han fann det problematiskt att en FB-sida ”Det är jag som är Anna Ekström” har upprättas i det enda syftet att begå karaktärsmord på mig. Han såg heller inga problem med detta.
Exakt. Han har förstått mig rätt även denna gång, fast han missförstått sidans syfte. Sidan skapades på grund av att Ingmar Karlsson började ifrågasätta Anna Ekströms existens. Men den är inte riktad mot honom personligen, utan mot hans handlingar och yttranden, och den är till för att rent principiellt stå upp för Anna Ekströms rätt till anonymitet, till säkerhet och till yttrandefrihet, på exakt samma sätt som Ingmar Karlsson har dessa rättigheter. Det är inget konstigt med det. Det konstiga är snarare hans bristande respekt för dessa rättigheter. Och en komisk poäng är såklart att Anna Ekström inte är en pseudonym.
Jag påpekade då att det på denna sida publicerats ett påstående att jag i ett samtal med Carl Tham på ABF skulle ha förordat upprättandet av ett nytt kalifat och således än en gång ha uppmanat till Israels undergång och att den förste som kommenterade detta var just Elensky:”Sinnessjukt. Det storottomanska rikets siste storkonsul.”
Någon påstod att Ingmar Karlsson sagt detta, vilket jag betvivlade. Sedan fällde jag den kommentaren. Helt riktigt. Vill Ingmar Karlsson frånta mig rätten att yttra mig fritt? Det handlar inte om något annat än principer här, och jag tänker inte ta något utrymme här för att diskutera historia, ideologier, eller ens personliga motsättningar. Menar Ingmar Karlsson att man inte får kritisera eller skämta om honom? I så fall är jag riktigt bekymrad över att han kan ha en så framträdande roll i den svenska debatten, och jag ifrågasätter vad han gör i Författarförbundets styrelse. Om inte vi får ha olika åsikter, kritisera, satirisera och bråka med varandra sinsemellan, hur ska vi då kunna stå upp för det fria ordet i Sverige och världen när det är hotat? Snällheter och sånt man håller med om är det lätt att försvara, men det som är provocerande, otäckt, dumt, löjligt, eller på annat sätt opassande, är det en större utmaning att försvara, och just därför är det också så mycket viktigare.
Resultatet blev att jag av deltagare i stämman nominerades som styrelsemedlem i stället för Elensky och efter sluten omröstning sitter jag nu kvar.
Efter Ingmar Karlssons tal och frågor till mig ställde sig Peter Curman upp och prisade honom, hans framgångar, betydelse för landets intellektuella liv, samt hans godhet mot yngre författare, inte minst. Sedan var det ytterligare en person som frågade honom om han var beredd att åter kandidera till sin plats, om han blev nominerad. Ingmar Karlsson svarade ”ja” på detta och ytterligare en annan person krävde därpå sluten votering. Jag är mycket tacksam mot de två, Oline Stig och Jan-Henrik Swahn, som begärde ordet och försvarade mig. Själv betraktade jag det hela från scenen.
Jag kan inte förneka att jag fann det ganska chockerande att så många författare, intellektuella, landets förmodat främsta tänkare och skribenter, så lättvindigt tog en persons anklagelser mot en annan i samma förbund på så stort allvar att stämman kunde tillåtas kulminera i en omröstning som i praktiken handlade om min personliga vandel och karaktär. Detta, att en person kan anklaga en annan med sådant resultat under pågående stämma, och den lättvindiga inställningen till yttrandefrihet och demokrati som det tyder på, är något som jag förutsätter att Författarförbundet utreder mera ordentligt framöver. För mig framstår det inträffade som symptom på ett allvarligt problem i synen inte bara på demokrati och yttrandefrihet, utan också på medlemmarnas integritet.
Avslutningsvis vill jag gratulera Ingmar Karlsson till hans förnyade förtroende som styrelsemedlem. Jag utgår från att han kommer att ha tillräckligt stor integritet för att sätta sig över personliga motsättningar. Förhoppningsvis kommer han genom sina kunskaper, sin långvariga erfarenhet och sitt personliga engagemang att vara en tillgång i styrelsearbetet och därmed för Författarförbundet genom ett engagerat arbete framöver. Styrelsen har en ansvarsfull tid med omfattande arbete i litteraturens, författarnas och inte minst yttrandefrihetens tjänst framför sig.
