Val 2013!

Valrörelsen i Israel är i full gång. Om detta bloggar vi på Val i Israel. Välkomna dit!

Protester mot Fayyad

I torsdags var jag i Jerusalem och träffade bland annat en palestinsk vän på YMCA:s trevliga terrass. Han berättade om protester och demonstrationer mot premiärminister Fayyad – främst på grund av den ekonomiska krisen och de ökade levnadskostnaderna. Då protesterna inte lett till något nämnvärt våld så har de inte fått mycket uppmärksamhet (om någon) i mainstreammedia. Så här låter det på 972 mag:

”Despite an expected 5 percent growth in the Palestinian economy this year, this growth is a deceptive figure. The Palestinian economy is captive to the Israeli occupation and is regulated and handcuffed by the Paris Protocol, an agreement that preceded the Oslo Accords.”

Oroligheterna och protesterna kommer eventuellt inte bara få konsekvenser för Fayyads position utan även för den palestinska myndighetens framtid:

”However, what is more important than whether or not Prime Minister Fayyad holds onto his job is the role of the Palestinian Authority. Since it’s inception, the Palestinian Authority failed to deliver on its promises. No statehood, no freedom, and no dignity for the Palestinian people. Its sole justification for existence has become providing services, creating government jobs, facilitating modest business growth, fundraising, providing some internal law and security services, and – some say - enabling the Israeli occupation. If the Palestinian Authority is unable to provide basic services, then its role and purpose are unclear. The Palestinian Authority’s reason for existence is going become an increasingly tough sell to the Palestinian people, who might turn against it when they are done with Fayyad.”

Om PA faller – vem tar över då? Hamas? Enligt min palestinske vän finns ingen sympati för Hamas på Västbanken. Det gamla Fatahgardet? De unga vill inte veta av dem. IDF? Vill Israel ta ansvaret för några miljoner palestinsk civilbefolkning?

Det kanske blir så. Läs förresten Carlo Strengers senaste krönika We’ve lost: It’s time to think about one state.

Ingmar Karlsson och källkritiken

Disclaimer: jag har inte läst Ingmar Karlssons bok om sionismen. Men det finns andra som gjort det, till exempel Torbjörn Jerlerup. Som också tagit sig tid och möda – jag förmodar en hel del tid och möda – att inte bara läsa den från pärm till pärm utan också kolla upp citat från sionismens diverse företrädare. Blogginlägget Ingmar Karlssons vinklade bok om sionismen, en samling av citaten är mycket upplysande angående Karlssons brist på källkritik som lett till att en rad förvanskade citat tagits med i boken.

Jerlerups grävande resulterade i en artikel i Expressen, En räcka av felaktigheter. Karlssons bok är visst korrekt, svarade förläggaren från Wahlström och Widstrands förlag. Han kritiserade Jerlerups sätt att ”nagelfara enskilda citat” och påstod bland annat att man måste ”se till helheten”. Detta är ganska anmärkningsvärt. Historieforskning går ut på att nagelfara citat och utöva gedigen källkritik, inte på att ”se till helheten”. Helheten består av detaljer. Är detaljerna fel så blir följaktligen helheten det också. Att dra långtgående slutsatser och måla upp stora linjer med stöd av tvivelaktiga eller feltolkade citat är inte seriöst. Dra in boken, replikerade Jerlerud.

Det som mest irriterar mig är att en nyutexaminerad historiestudent som fått för sig att skriva en liknande bok förmodligen skulle fått på näsan direkt, både av förlaget och av faktagranskaren. Men Ingmar Karlsson är före detta diplomat och därtill dubbel hedersdoktor vid Lunds universitet. Plus ordförande för ledamot i Författarförbundets styrelse, vilket jag kommenterade för ett tag sedan. En sådan författare behöver tydligen inte vara lika noga som den okände studenten när de skriver böcker. Då går det bra att ”se till helheten” och inte syssla med tidsödande och störande källkritik som eventuellt skulle kunna få de omhuldade hypoteserna att rasa ihop.

Manifestation för Israel på Sergels Torg

Manifestationen för Israel på Sergels Torg har varit ett hett tema för många av mina FB-vänner på sistone. Det verkar ha varit mycket lyckat: 1 200 personer deltog i manifestationen. Israeliska media streamade och skrev om det (här ynetnews som dock inte fixade detta med arrangörens namn riktigt :). All heder åt henne för initiativ och genomförande – sådant ”går inte till fots”, som vi säger här.

Läste kommentarerna till den hebreiskspråkiga artikeln och de var överlag mycket positiva. Israeler är inte vana vid spontant stöd och tar tacksamt emot alla sympatiyttringar. När jag i våras träffade en gymnasieklass i Haifa tillsammans med en svensk grupp så sade de israeliska eleverna ”vi vet att många i Europa inte tycker om oss”…det kändes sorgligt att höra det av ett gäng entusiastiska och kunniga 17-åringar i Haifa.

För mig personligen känns dock manifestationen som en mycket svensk angelägenhet. I Sverige är det på många håll mycket politiskt inkorrekt att säga att man är israel, har varit i Israel eller på något vis stöder Israel. Därför är den här manifestationen viktig i det svenska samhället. I Israel däremot är landets existensrätt ingen diskussionsfråga utan ett faktum. De som har svårt att acceptera denna fundamentala rätt har enligt min åsikt diskvalificerat sig som diskussionspartners. Från den utgångspunkten så är det viktigare att diskutera hur det israeliska samhället ska se ut, idag och i framtiden. Verkligheten finns här utanför fönstret, hemma i byn och bortom gröna linjen. Till exempel i  Nahum Barneas senaste kolumn. Eller Carlo Strengers. För att spara er långa meningar på engelska: Israel är redan i praktiken en binationell stat där en stor del av befolkningen – palestinierna på Västbanken – saknar rösträtt och medborgarskap. Detta borde oroa alla som värnar om Israel som en demokratisk rättstat med judisk majoritet.

.

Våra kvinnor och deras

Nyligen publicerade DN en artikel av Nathan Shachar med rubriken Rashets mot afrikanska flyktingar i Israel, där han tar upp ett av alla främlingsfientligas favoritmotiv – ”de våldtar våra kvinnor”. Igår läste jag samma ”förklaring” i kommentarsfältet till en artikel på 972 mag angående en rasistisk attack emot tre palesinska tonåringar i Jerusalem Palestinian youth beaten unconscious in suspected lynch in Jerusalem: ”Araberna” vill ha ”våra kvinnor”, medan vi blir ihjälslagna om vi tittar på deras. Därför är det bara ren och skär logik att vi slår ner tre tonåringar som promenerar fredligt på Ben Yehuda-gågatan medan vi skriiker ”Judar har en själ, araber är söner till horor”.

Om jag inte minns helt fel sade mina (manliga, vita, medelklass)skolkamrater samma sak om de invandrare från Iran, Syrien och Libanon som flyttat in i Gottsunda där jag gick i skolan – de är ute efter våra kvinnor. ”Våra” kvinnor? Rasister världen över verkar inte bara ha sin rasistiska världsbild utan också sin patriarkala chauvinism gemensam.

Just nu sprids i israeliska vänsterkretsar på FB ett svartvitt foto av en kvinna och en man med skyltar om halsen. På hennes står det ”Jag är en arabhora”. På hans: ”Jag var tilsammans med en judinna”. Bilden är från 30-talets Tyskland, bara texten har ändrats.

Israel är inte Nazityskland och inte på väg att bli Nazityskland. Samtidigt så är det omöjligt att bortse från den rasism – institutionaliserad och folklig – som genomsyrar det israeliska samhället på olika nivåer. Medvetenheten om rasismens verkningar i samhället ligger på plus minus noll hos många. Att världen är uppdelad i ”vi” och ”de” är självklart. Min avsikt är inte att ”bevisa” att Israel är en rasistisk skapelse som saknar existensrätt (alltför vanligt i den svenska Israel/Palestinadebatten). Jag tycker att det är viktigt att peka på de faktiska problem som faktiskt existerar i det israeliska samhället – problem som kan få allvarliga samhälleliga och politiska konsekvenser. Vikten av konsekvent antirasism som en del i kampen för ett modernt demokratiskt samhälle gäller såväl Sverige som Israel.

Irandiskussionen fortsätter på förstasidorna

Israeliska media fortsätter att dryfta åsikter och detaljer angående en eventuell israelisk attack mot Iran. Men som en kommentator påpekade i den förra tråden – den här diskussionen är lite för offentlig för att verka helt trovärdig. När det är allvar brukar israeliska politiker och militärer hålla tvärtyst, som till exempel innan Israel bombade al-Kibar reaktorn i Syrien. I en analys på utmärkta 972 mag radar Noam Sheizaf upp en rad orsaker till varför en israelisk attack mot Iran tycks mindre och mindre trolig i nuläget:

1. Israels militära ledning är emot en israelisk attack så länge inte denna har full backning från USA (vilket inte är fallet i nuläget).

2. Diskussionen har blivit väldigt politisk, vilket är synnerligen ovanligt i Israel när det handlar om ”riktiga” krig.

3. Netanyahu och speciellt Barak låter inte helt trovärdiga utan mer som om de förbereder sig för nästa valkampanj.

4. Barak sparkade ingen av militärerna som motsatt sig hans planer.

5. Livet fortsätter som vanligt – amerikanska turister och deras barn kommer till Israel på semester, studentprogram osv osv fortgår som vanligt.

6. Hemmafronten har inte fått instruktioner att göra något speciellt. Jag, till exempel, har ingen gasmask och har inte uppmanats att gå och hämta en. Inga kort med info i brevlådan, inga övningar att springa till skyddsrummet på jobbet.

Samtidigt så publicerar tidningarna artiklar som detaljerar de ekonomiska konsekvenserna av en eventuell israelisk attack (inte bra. Dollarn har redan gått upp till över fyra shekel pga att utländska investerare börjat plocka bort sina pengar. Att kriga kostar dessutom runt en miljon shekel om dagen, om jag hörde rätt i nyhetssändningen i TV i går) och förklarar att den israeliska hemmafronten inte är beredd, vilket är helt korrekt. Många är på semester och andra, jag till exempel, sitter och pluggar. Ändå kan man inte låta bli att fundera på hur väl inställda de iranska raketerna är, jämfört med t ex Hizbollah som har en felmarginal på typ en halvmil. Kommer de bara att skjuta mot militära mål och stora civila mål som Tel Aviv, Haifabukten och Dimona? Är man i säkerhet om man åker ut i öknen eller upp i bergen i Galileen?

Iran

Kommer Israel att attackera Iran? Det verkar som om herrarna Barak och Netanyahu bestämt sig för det, frågan är bara när. Idag publicerades nyheten att israelerna ska kunna få uppdateringar från Home Front Command angående inkommande raketer till sina mobiler. Samtidigt så finns det en stark opinion inom säkerhetsstyrkorna emot en israelisk attack utan stöd från USA. Läs Larry Derfner på 972mag:

”A revolt by the Israeli military/intelligence establishment and Israel’s best reporters, helped along by President Shimon Peres and ultimately enabled by the Obama administration, is stopping an insane war from being launched by Israel’s two ideologically insane political leaders, a war they’ve been planning for years. (…)  Not coincidentally, this shift comes as the heads of all the military and intelligence branches continue to stand solid as a rock against Bibi and Barak’s plans. They haven’t budged from their position that an Israeli attack without America behind it – and America isn’t – would do little damage to Iran’s nuclear facilities in return for a lot of death and destruction in this country, and end up strengthening Iran while weakening Israel, especially its relationship with the U.S.”

För att överbrygga detta problem söker nu Netanyahu att utöka sina befogenheter, skriver TimesofIsrael. ”If approved, Prime Minister Benjamin Netanyahu, and his successors, would gain the ability to implement an agenda even in the face of opposition in the Knesset or government appointed committees, in what the prime minister’s office called a bid to “strengthen governance.” Samtidigt sade vice PM Silwan Shalom i radio att han motsätter sig en israelisk attack och anser att Israel istället ska pressa för hårdare sanktioner mot Iran.

Författarförbundet och yttrandefriheten

Gör en kort paus för att kommentera Ingmar Karlsson. Inte boken om sionismen – det har Nathan Shachar redan avklarat på ett lysande sätt – utan hans agerande i Författarklubben gentemot Torbjörn Elensky och dennes försvar av kulturskribenten Anna Ekströms rätt att förbli anonym.

Jag har själv diskuterat med Anna Ekström och är övertygad om att Anna Ekström är en reell person och ingen pseudonym. Mina åsikter skiljer sig på många plan från Anna Ekströms, både angående perspektiv och fokus på Israel-Palestinakonflikten och angående analyser av olika texter och uttalanden. Men Anna Ekström har all rätt i världen att kritisera Ingmar Karlssons bok på det sätt hon behagar utan att för den skull behöva uppge adress och telefonnummer. Dessutom är hon långt ifrån någon makthavare – hon är fristående skribent och bloggare, medan Ingmar Karlsson onekligen har ett visst etablissemang bakom sig. Bland annat i det svenska Författarförbundet. När Ingmar Karlsson inte får tag på Anna Ekström så väljer han att slå tillbaka mot dem han anser försvarar henne, först Lisa Abramowicz och nu Torbjörn Elensky, som svarar i ett öppet brev på Facebook nedan.

Så lätt är det i svenskt kulturliv att hoppa på och peta undan en person som vägrar rätta sig in i ledet. Helt otroligt.

by Torbjörn Elensky on Sunday, May 13, 2012 at 10:30am ·

Jag svarar här bit för bit på en statusuppdatering som Ingmar Karlsson lade ut efter fredagens årsstämma i Författarförbundet. Kursiverade avsnitt är Ingmar Karlssons oavkortade statusuppdatering, medan mina svar och kommentarer ligger i vanlig text. Det är fritt fram för den som vill att oavkortat och utan ändringar reproducera texten i vilket forum som helst, med upphovsmans nämnande.

Det fria ordet och det demokratiska samtalet

I torsdags deltog jag i vad jag trodde skulle bli mitt sista möte med Författarförbundets styrelse. På årsmötet dagen efter frågade jag min av valberedningen föreslagne efterträdare Thorbjörn Elensky om han som medlem av förbundsstyrelsen skulle fortsätta att driva sin linje att den anonyma skribenten Anna Ekström i full frihet kan smäda personer utan att ställas till ansvar för rena ärekränkningar som till exemplet påståendet att jag skulle förespråka en ny förintelse.

Detta gick till så att Ingmar Karlsson vände sig till publiken och beskrev Anna Ekström som en pseudonym, bakom vilken det enligt honom finns ett antal olika skribenter; underförstått var jag troligen en av dem. Han förklarade att hon är en fanatiskt Israelvänlig bloggare, som skriver på Expressens kultursida samt Svensk Israelinformation osv. Han underströk också att hon, enligt honom, bedriver en osaklig smädeskampanj mot honom personligen.

För det första finns det inget belägg för att Anna Ekström är en pseudonym. Ingmar Karlsson har efterfrågat hennes adress och tydligen inte fått tag på den, varav han dragit slutsatsen att hon inte existerar. Det skulle ha varit hur enkelt som helst att skicka ett meddelande till henne via hennes blogg eller till exempel Expressens kultursida. Om hon, pga hot eller andra, privata skäl, inte vill att hennes adress skall vara allmänt tillgänglig, har hon rätt till detta. Men det finns alltså, som sagt, inget belägg för att hon är en pseudonym, annat än Ingmar Karlssons påstående att så är fallet. Detta har för övrigt nu givit upphov till en Flashbacktråd, där hans tunga namn och offentliga ställning tas till intäkt för riktigheten i hans påstående att det troligen är jag som är Anna Ekström. Länk till sidan:https://www.flashback.org/t1869427

Jag vill här understryka att jag över huvud taget aldrig vid något tillfälle har skrivit under pseudonym, eller på annat sätt deltagit i någon debatt anonymt, inte heller på bloggar eller Flashback. Jag har aldrig skrivit något jag inte öppet står för, och den som är intresserad av att anklaga mig för saker jag yttrat får komma med belägg i form av citat eller hänvisningar till texter. Svepande anklagelser tar jag inte på allvar, och jag tar inte ansvar för andras texter eller andra yttranden.

Däremot hävdar jag fortfarande att Anna Ekström är i sin fulla rätt att skriva vad hon vill. Hon har tillgång till samma samvetsfrihet, yttrandefrihet och alla de andra friheterna som jag och Ingmar Karlsson. Hon har aldrig försökt tysta honom, lika lite som jag försökt tysta honom. Om någon skulle vilja tysta Ingmar Karlsson skulle jag vara den förste att försvara honom. Det är en mycket enkel principfråga.

Personligen tycker jag det mest chockerande med detta, som hittills utspelat sig, är att Ingmar Karlsson, för att bemöta vad han påstår är en smädeskampanj mot honom av anonyma krafter, själv har startat en smädeskampanj mot mig. Men jag menar att han är i sin fulla rätt att göra detta. Jag har redan tidigare varit utsatt för hatkampanjer av Sanningsrörelsen, av högerextremister, antisemiter och diverse andra och det finns flera hatiska inlägg mot mig på Flashback. Detta är inget nytt för mig, men jag bemöter enbart sådant som jag tycker är värt att bemöta. Om någon skulle kränka mig på ett sätt som går över yttrandefrihetens gränser, skulle jag antagligen inte ens då stämma denna person. Jag är författare, och har andra verktyg till mitt förfogande än lagparagrafer.

Han hävdade att hon hade sin fulla rätt att göra men att det faktum att jag försökt nå henne för ett samtal utgjorde ett hot mot yttrandefriheten.

Exakt. Hon har rätt att skriva om honom, men att han, som också är en makthavare, anser sig ha rätt att efterforska en privatpersons identitet och kontaktuppgifter kan faktiskt vara ett hot mot yttrandefriheten. Vill Ingmar Karlsson ha kontakt med henne kan han skriva antingen offentligt som jag här eller via till exempel Expressen, som sagt ovan. Eller så kan han polisanmäla henne för ärekränkning och då är det polisens uppgift att leta reda på henne. Ganska många av oss som skriver och uppträder offentligt idag utsätts regelbundet för hot av olika slag, och även om jag givetvis inte tror att Ingmar Karlsson skulle hota Anna Ekström fysiskt, finns det ingen anledning till varför han ska ha tillgång till henne personligen om hon av skäl som är hennes inte vill det.

Jag frågade vidare om han fann det problematiskt att en FB-sida ”Det är jag som är Anna Ekström” har upprättas i det enda syftet att begå karaktärsmord på mig. Han såg heller inga problem med detta.

Exakt. Han har förstått mig rätt även denna gång, fast han missförstått sidans syfte. Sidan skapades på grund av att Ingmar Karlsson började ifrågasätta Anna Ekströms existens. Men den är inte riktad mot honom personligen, utan mot hans handlingar och yttranden, och den är till för att rent principiellt stå upp för Anna Ekströms rätt till anonymitet, till säkerhet och till yttrandefrihet, på exakt samma sätt som Ingmar Karlsson har dessa rättigheter. Det är inget konstigt med det. Det konstiga är snarare hans bristande respekt för dessa rättigheter. Och en komisk poäng är såklart att Anna Ekström inte är en pseudonym.

Jag påpekade då att det på denna sida publicerats ett påstående att jag i ett samtal med Carl Tham på ABF skulle ha förordat upprättandet av ett nytt kalifat och således än en gång ha uppmanat till Israels undergång och att den förste som kommenterade detta var just Elensky:”Sinnessjukt. Det storottomanska rikets siste storkonsul.”

Någon påstod att Ingmar Karlsson sagt detta, vilket jag betvivlade. Sedan fällde jag den kommentaren. Helt riktigt. Vill Ingmar Karlsson frånta mig rätten att yttra mig fritt? Det handlar inte om något annat än principer här, och jag tänker inte ta något utrymme här för att diskutera historia, ideologier, eller ens personliga motsättningar. Menar Ingmar Karlsson att man inte får kritisera eller skämta om honom? I så fall är jag riktigt bekymrad över att han kan ha en så framträdande roll i den svenska debatten, och jag ifrågasätter vad han gör i Författarförbundets styrelse. Om inte vi får ha olika åsikter, kritisera, satirisera och bråka med varandra sinsemellan, hur ska vi då kunna stå upp för det fria ordet i Sverige och världen när det är hotat? Snällheter och sånt man håller med om är det lätt att försvara, men det som är provocerande, otäckt, dumt, löjligt, eller på annat sätt opassande, är det en större utmaning att försvara, och just därför är det också så mycket viktigare.

Resultatet blev att jag av deltagare i stämman nominerades som styrelsemedlem i stället för Elensky och efter sluten omröstning sitter jag nu kvar.

Efter Ingmar Karlssons tal och frågor till mig ställde sig Peter Curman upp och prisade honom, hans framgångar, betydelse för landets intellektuella liv, samt hans godhet mot yngre författare, inte minst. Sedan var det ytterligare en person som frågade honom om han var beredd att åter kandidera till sin plats, om han blev nominerad. Ingmar Karlsson svarade ‘ja’ på detta och ytterligare en annan person krävde därpå sluten votering. Jag är mycket tacksam mot de två, Oline Stig och Jan-Henrik Swahn, som begärde ordet och försvarade mig. Själv betraktade jag det hela från scenen.

Jag kan inte förneka att jag fann det ganska chockerande att så många författare, intellektuella, landets förmodat främsta tänkare och skribenter, så lättvindigt tog en persons anklagelser mot en annan i samma förbund på så stort allvar att stämman kunde tillåtas kulminera i en omröstning som i praktiken handlade om min personliga vandel och karaktär. Detta, att en person kan anklaga en annan med sådant resultat under pågående stämma, och den lättvindiga inställningen till yttrandefrihet och demokrati som det tyder på, är något som jag förutsätter att Författarförbundet utreder mera ordentligt framöver. För mig framstår det inträffade som symptom på ett allvarligt problem i synen inte bara på demokrati och yttrandefrihet, utan också på medlemmarnas integritet.

Avslutningsvis vill jag gratulera Ingmar Karlsson till hans förnyade förtroende som styrelsemedlem. Jag utgår från att han kommer att ha tillräckligt stor integritet för att sätta sig över personliga motsättningar. Förhoppningsvis kommer han genom sina kunskaper, sin långvariga erfarenhet och sitt personliga engagemang att vara en tillgång i styrelsearbetet och därmed för Författarförbundet genom ett engagerat arbete framöver. Styrelsen har en ansvarsfull tid med omfattande arbete i litteraturens, författarnas och inte minst yttrandefrihetens tjänst framför sig.

Förintelsesymboler i israelisk politisk debatt

Med anledning av en demo i Mea Shearim i januari där några av deltagarna bar randiga uniformer och judestjärnor skrev jag en artikel om (miss)bruk av Förintelsesymboler i den israeliska politiska debatten för SKMA:s nyhetsbrev som publicerades igår. Många intressanta och läsvärda artiklar – rekommenderas varmt.

Saving Lifta

Vad ska man göra med smärtsamma minnen, frågar sig många som plågas av trauman av olika slag. Operera bort dem? Döva dem med medicin eller droger? Hålla ett så pass högt fysiskt och psykiskt tempo att minnena inte lyckas tränga igenom till medvetandenivån annat än i svaga stunder (som då blir än mer outhärdliga)? Eller ska man, som vissa terapiformer förespråkar (bla Anna Kåver i ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig”)  helt enkelt låta dem finnas där medan man går sin egen väg, med det förflutna närvarande men utan att styras av det?

Något sådant skulle Lifta kunna vara i den israelisk-palestinska konflikten. Lifta är en palestinsk by alldeles vid Jerusalems västra infart som jag skrivit om i bl a  Samexistensen som trotsar lagen. Nyligen beslöt domstolen i Jerusalem att annullera byggnadsplanerna i Lifta som svar på en petition från diverse människorättsorganisationer och privatpersoner, både israeler och palestinier. Emek Shaveh var också med i bakgrunden.

”Keeping this physical site of memory alive may serve as an important marketplace of ideas and emotion, one that can enable a bit of empathy to flourish amidst the stones”, skriver Mira Sucharov i en väldigt läsvärd artikel i Haaretz.