Var i Jerusalem idag och jobbade. Tog med kameran och tryckte av lite här och där – tänkte att Roy kanske blir glad. Bilden där det regnar är dock inte från Jerusalem utan ifrån den blöta (israeliska) nord…men var? Vad är den där märkliga kullen för något? Vad föreställer bilderna?
Först till tio rätt får gratis guidning av mig i judiska kvarteret vid lämpligt tillfälle.
Minns någon nyheten från i september om Spencer Tunicks nakeninstallation vid Döda Havet? Yours truly kunde inte motstå detta enastående tillfälle att bli ett internationellt uppmärksammat konstobjekt och passade på att skriva om installationen för Judisk Krönika (senaste numret, s. 34).
Att bada naken i Döda Havet klockan halv sex på morgonen tillsammans med över tusen andra israeler var en rätt suverän upplevelse, dock med en viss bismak av vulgär-paparazzis som stod uppställda på höjderna runtomkring med bästa närbildsteleobjektiven i högsta hugg. Att halka i leran (på väg ner i vattnet) var avsevärt mycket behagligare än att promenera omkring på supervassa saltavlagringar (landfotografierna), och efter 1.5 timme i saltvatten kändes huden aningen märklig plus att det sved lite här och var. Som tack kommer jag att få ett fotografi egenhändigt signerat av Spencer Tunick som jag kan hänga upp i vardagsrummet (och nej, man kan INTE urskilja vem som är jag. Har kollat, även bilderna som läckte till Flickr.).
Skrev två artiklar till Menorahs senaste nummer – Den som räddar ett liv om Gilad Shalit och en om ofrivillig barnlöshet och fertilitetsbehandlingar i Israel De efterlängtade barnen. Trevlig läsning!
Regnet öser ner just nu och det är så blygrått ute att man inte ser skillnad på himmel och hav från mitt kontorsfönster i södra Haifa…så lite optimism så här på morgonen sitter inte helt fel. Ett gäng sekulära och religiösa kvinnor från Beit Shemesh gjorde i fredags en flashmob på torget för att protestera mot exkludering av kvinnor på allmän plats och lade upp på Youtube. Mer sånt.
För ett tag sedan skrev jag en post med titeln ”trefrontskrig”. Efter kanal 2:s reportage om Naama Margolis blev det som bekant enorm uppmärksamhet på frågor som rör ultraortodox radikalisering och tilltagande exkludering av kvinnor. Den sortens extremism berör främst det israeliska samhället samt i begränsad form judar utomlands. Däremot har den ringa inflytande över utrikespolitiken.
Det har däremot de ultranationalistiska ungdomar som brukar kallas ”Hilltop Youth” (Noar Hagvaot) och som ligger bakom de flesta fall av skadegörelse på palestinsk egendom och även emot israeliska soldater. Deras världsbild är ortodoxt religiös med full betoning på landet Israels religiösa helighet och utsträckning, vilket precis som hos de ultraortodoxa utgör en ny form av fanatism på ett visst tema inom judendomen. Men detta vore också en intern religiös debatt om det inte vore för den här gruppens politiska sprängkraft.
Nu har 972 magazine lagt upp ett nytt israeliskt kanal 2-reportage där Hilltop Youth förklarar sin världsbild (engelsktextat). Jag vill betona att de här åsikterna visserligen är väldigt extrema och utgör en minoritet i den nationalreligiösa befolkningen, men just attityden att ”araberna hör inte hit” är något jag stöter på hela tiden hos nationalreligiösa. De har 22 länder och de har inget i Landet Israel att göra. Värt att ta på allvar för alla som bryr sig om vart Israel är på väg någonstans.
Yuval Ben Ami som brukar skriva väldigt bra reseskildringar och annat på 972 magazine gjorde en hebreisk version av ”Hey Ronnie Reagan”, tillägnad vår utrikesminister Avigdor (Ivet) Lieberman, och lade upp den på Youtube. Sången fyller definitivt ett kulturellt vakuum – högerdemonstranterna har alltid haft mycket bättre sånger än vänstern.
Text: (snott från 972 mag):
In different days, two decades ago
We spoke here gladly of equality
Threats have borne fruit, and now remains lonely
Only one bleeding heart in Kfar Saba
Kiss my (arse) Evet. I too am a refusenik
I’m gay and I’m left and I’m free
I help Sudanese asylum seekers, try to recycle
Please don’t bother me.
You’ve been playing chess for a while now
With a future I’d almost believed in
Stroking your beard with a vacant gaze
The strong, romantic leader
You whitewash Putin, enrich daughter,
A trail of corruption follows you,
Racism and fearmongering, myths about traitors
I will never buy into your lies.
Kiss my (arse) Evet. I too am a refusenik
I’m gay and I’m left and I’m free
I help Sudanese asylum seekers, try to recycle
Please don’t bother me.
The economy’s in crisis, general pessimism abounds
Multitudes can’t make ends meet
Look here – to the side! There’s Ahemdinijad
With the gasoline of threats you ignite more flames.
Inside the bomb shelter we’ll cover up in idiocy
Because you prefer us obedient
No need for social justice, we’ll give it up for you
And be ever so loyal
Kiss my (arse) Evet. I too am a refusenik
I’m gay and I’m left and I’m free
I help Sudanese asylum seekers, try to recycle
Please don’t bother me.
Such a Foreign Minister you are, with not a trace of regret,
Each day you make us a new enemy
A stumbling democracy, our country is trembling
beginning to see what’s emerging within it.
Silencing NGOs, belive me, that’s peanuts,
Compared with your entire body of work.
There’s no way to express what little would remain
Should we sell our freedom to you.
Som väntat ledde kanal 2:s reportage och den påföljande debatten i israeliska media till att utländska medier också spetsade öronen. Igår morse var jag med i ett inslag i P1 Morgon. Korrigering: nästa gång ska jag komma ihåg att en kippa är en ”kalott” på svenska och inte en ”liten hatt”.
Efter en rad incidenter där ultraortodoxa män attackerat och verbalt misshandlat kvinnor i bussar och på andra ställen har israeliska media den senaste veckan haft strålkastarna riktade mot fenomenet ”exkludering av kvinnor”. Tanya Rozenblit uppmanades av en ultraortodox man, och senare även av en polis, att flytta på sig till bakre delen av bussen eftersom mannen inte ville sitta bakom en kvinna, men vägrade och hamnade på förstasidorna. I fredags sände israeliska kanal 2 ett reportage från Beit Shemesh där en liten flicka från en nationalreligiös familj berättar att en grupp ultraortodoxa män spottat på och skrikit ”hora” efter henne då hon var på väg till skolan eftersom flickans kjol och tröja tydligen inte uppfyllde deras extrema krav på ”anständighet”, och sedan dess har israeliska media gått i spinn. Jag tror inte att jag någonsin hört så många ultraortodoxa rabbiner – och kvinnor – i radion. Vilket kanske är synd, men samtidigt är det på tiden att den religiösa extremismen som frodas i städer som Beit Shemesh kommer upp på bordet, för det handlar inte på något sätt om attityder som håller sig inom gränserna för de ultraortodoxa kvarteren. För att uttrycka det som killen i slutet av reportaget: ”Hela Israel kommer att bli ultraortodoxt, och det är inget ni kan göra åt det”.
Reportaget kan ses i sin helhet på Youtube (engelsktextat). En mer lättläst textad version finns på 972 magazine.
Relationen mellan sekulära och religiösa (och mellan ultraortodoxa och nationalreligiösa) är främst en intern israelisk fråga som handlar om det israeliska samhällets karaktär och värderingar, där vissa vill ha en teokrati styrd enligt halakha och andra vill se ett demokratiskt rättssamhälle. Samtidigt så påverkar de här processerna även judar utomlands, som ofta får problem om de invandrar till Israel och tvingas betjäna sig av det israeliska rabbinatets institutioner som idag styrs av ultraortodoxa rabbiner – som själva inte använder sig av rabbinatets tjänster – och när någon nu förfärdigat en översättning till engelska så råder det inga tvivel om att det här reportaget kommer att ses även utanför Israel.
Det är viktigt att komma ihåg att extremisterna, precis som i länder med muslimsk majoritet, är en högljudd och våldsam minoritet som inte drar sig för hot och terror mot en mer moderat befolkning för att få igenom sina krav. Majoriteten av de ultraortodoxa är laglydiga och sansade människor som inte stöder extremism, och judendomen som religion är inte våldsammare än någon annan religion – enligt min åsikt avsevärt mycket mindre. Men just därför måste den tysta majoriteten och de framträdande rabbinerna visa ledarskap och inte låta diskriminerande och kränkande uttryck för kvinnohat sprida sig ostört.
Vad handlar kampanjen om? Utdrag från Jerusalem peaceseeker;
”This year, there will be a particular resonance to my candle-lighting during Chanukah. At a time when Israel truly feels overcome with the darkness of hatred and violence, both towards Muslims and even towards Jews who dare to think differently, this Chanukah will see the launch of an initiative moving towards the light, and refusing to condone the actions of those who use the darkness of night to conceal their reprehensible acts. Each night during Chanukah there will be a candle-lighting event to support peaceful relations between Jews, Muslims and Christians in different parts of the country – at the various sites where Jewish extremists have perpetrated acts of ‘Tag Mechir’ terror over the course of the past months – whether the burning of mosques, the assaults on army officers or the attacks on peace activists. In Jerusalem, Tuba Zangaria and Yafo, in Palestinian villages and in the midst of Jewish cities, we will speak out against Tag Mechir – Price Tag – and in favour of Tag Meir (doesn’t really translate directly into English – Light Tag perhaps).”
Här lite bilder från ljuständningen utanför premärministerns bostad 
i Jerus
alem i tisdags:
”Light instead of terror”
Det här med religiös tolerans och Hanukka är inte så enkelt som storyn först låter: läser man lite noggrannare handlar det om att de självutnämt ”rena” mackabeerna, som var cohanim, beslutat sig för att få bort de här ”orena” judarna i Jerusalem som samarbetade med grekerna och, huvaligen, anammat grekisk kultur. Med detta i bakhuvudet kan man roa sig med att läsa Eli Valleys Hanukka-comic här, plus att fundera över de pågående religiös-sekulära striderna i Israel och hur samhället påverkas av detta. Generellt tror jag att man ska vara väldigt försiktig med vad man betecknar som ”rent judiskt” och vad som är ”hellenistiskt”. Är till exempel könssegregerade bussar att betrakta som ”rent judiska” eller är det ett nytt och modernt påfund i salafistisk anda? Är självständighetsdagens bön inherent judisk eller är det en nationalistiskt inspirerad nymodighet som kan kallas ”hellenistisk”? Själv trivs jag utmärkt med en egenhändigt utformad plocka-och-välj-religiös livsstil där det till exempel ingår att tända Hanukkaljus i toleransens och den ömsesidiga respektens tecken, som i Tag Meir-kampanjen. Chag sameach!
Uppdatering: tipsar om 972 magazines Hanukka Uncensored-svit.
Uppdatering 2: Anshel Pfeffer skriver om Christopher Hitchens och Hanukka i Time has come to reclaim Hanukka:
”According to Hitchens, the Maccabees were a sect of murderous religious fanatics, whose victims had been the open-minded Jews attracted to the modern Hellenistic culture and Greek philosophy. The Maccabean victory meant that the historical opportunity whereby ”the Jewish people might have been the carriers of philosophy instead of arid monotheism” and the ascendancy of the Hasmonean dynasty in Judea, allied with the Roman empire, ”was eventually to lead to Christianity (yet another Jewish heresy ) and thus ineluctably to lead to the birth of Islam.” Judah the Maccabee certainly has a lot to answer for.
Pfeffer skriver att rabbinerna också kände ett visst obehag inför mackabeernas maktlust:
”The sages of the Mishna and Talmud were not big fans of the Hasmoneans, who were a family of priests who appointed themselves as kings. The sages were very suspicious of the priests and did not want them as leaders. That’s why the Talmud emphasizes the religious aspect of Hanukkah. They didn’t want it to be about the Maccabees fighting for independence and their own power, but about the Jews struggling to be allowed to cling to their tradition. That’s why the prayer they wrote for Hanukkah, Al Ha-Nissim, stresses the Greek empire that tried to make the Jews ”forget your Torah and violate the decrees of your will”.
Inte helt överraskande kände de tidiga sionistiska pionjärerna samhörighet med mackabeerna, men dumpade det teologiska bagaget och fokuserade istället enbart på den militära självständighetskampen. Och idag?
”It is not rare to hear both Haredi rabbis and religious settlers from the hilltops refer to left-wing and secular Israelis as ”Hellenists” who have ditched ”true” Jewish values for foreign ideals such as human rights and equality for women. Xenophobia is alive and well in the second-age Zionist state, and it pervades mainstream discourse, eroding our basic freedom while secular Israel is celebrating an empty-headed holiday of glitzy childrens’ pageants and designer glazed doughnuts.”
Gillar Pfeffers avslutning: ”We can save Maccabean tradition though, whatever happened in BCE Judea, there is still light enough to go around. We don’t have to ditch Hanukkah, but we can reclaim it.”
I Sverige har Anna Ekström startat Stjärnkampanjen i solidaritet med judar som demonstrerar i Malmö och som fått stöd från en rad bloggar. Det är utan tvivel ett lovvärt initiativ som jag helhjärtat stöder så här på långt håll. Men i dagens israeliska verklighet med dess politiskt-religiöst motiverade attacker mot moskéer, Peace Now-aktivister och palestinsk egendom plus religiöst motiverade attacker mot kvinnor som sitter på ”fel” ställe i bussar så känns Tag Meir-kampanjen inte mindre angelägen. Se nästa post.
(Fast designer glazed doughnuts är faktiskt en hit, speciellt de från Roladin. Det är jobbigt att kämpa mot grekerna. En av favoriterna – vaniljkräm med chokladglasyr.)
