Taxi Driver

Bilen startade inte. Inte ett pip, inte ens ett litet surr. Heldöd. Jag hade haft bråttom till tåget på morgonen och verkligen ansträngt mig att komma ihåg solglasögonen, väskan, mobilen och de papper som jag behövde för mötet jag skulle till i Tel Aviv – men jag hade glömt att stänga av ljuset. Dessutom var det tredje gången på två veckor som biljäveln hade vägrat röra sig – först hade batteriet gjort sitt, sedan startmotorn. Och nu ljuset, trots sprillans nytt batteri. 

Det är väl inga problem, tänker säkert någon. Har de inga startkablar i Israel? 

Jovisst har vi det. Och eftersom jag har en tendens att vara glömsk plus har en bil som sett sina bästa dagar så vet jag också precis hur man använder dem.

Men – och det var ett stort men – bilen var parkerad på vägrenen till den enfiliga smala väg som leder förbi tågstationen i Binyamina. Efter kvart i åtta på morgonen är nämligen parkeringsplatsen full, och då parkerar man någon annanstans, på de millimeter som står en till förfogande. En bil framför, en bil bakom, ett säkerhetsräcke till höger och den högtrafikerade vägbanan till vänster. Inte en chans att någon skulle ställa sig brevid mig och fiffla med startkablar i fem minuter – vi skulle orsaka en trafikstockning i hela norra Israel och lynchas av bilförarna bakom.  

Eftersom jag är en lugn och sansad person tog jag inte livet av mig utan nöjde mig med att sparka på bilen, brista ut i hjärtskärande gråt och förbanna Israels järnvägar, personen som uppfann så usla och kortlivade bilbatterier att de inte ens höll för åtta-nio timmars glömt lyse och den bittra dag jag tog körkort.  

-Ursäkta? Kan jag hjälpa dig? hörde jag plötsligt en kille bakom mig. Jag vände mig om och såg en kille som satt i en vit taxi med bildörren öppen och en halvtom pappersmugg med kaffe i ena handen. Och bestämde mig för att pengar nog inte löser alla problem, men de flesta. Möjligen skulle jag kunna dra av resan som jobbutgifter…och dessutom verkade killen hemskt trevlig. Sagt och gjort. 

 -Var kommer du ifrån? undrade han när jag hade satt mig tillrätta i passagerarsätet, och jag mindes tiden som student då jag övat min hebreiska på främst taxichaufförer och folk jag liftat med, som väldigt sympatiskt alltid ställde samma frågor – var kommer du ifrån, vad gör du i Israel, och varför i himlens namn flyttar någon frivilligt från ett organiserat och säkert skandinaviskt land till röran i Mellanöstern? 

-Jag är svensk, svarade jag sanningsenligt. Men ibland skojar mina vänner att jag egentligen är marockan för jag har väldigt kort stubin ibland. Fast det går över rätt fort också, som du ser. 

-I så fall är jag en riktig svensk, log han. Det finns ingen anledning att bli upprörd – oftast ordnar sig allting av sig själv om man bara är lugn och flyter med. Jag tror stenhårt på att om jag är vänlig och hjälpsam mot andra när det finns en möjlighet, kommer jag själv få hjälp när jag behöver det.  Det finns massor av positiv energi i universum och man behöver bara ta det lugnt och vara mottaglig så fixar det sig på det ena eller andra viset. 

-Jobbar du bara som taxichaufför eller är det bara en bisyssla? frågade jag försiktigt, som trots min gedigna erfarenhet ännu inte stött på just den här sällsynta sortens new-age-taxichaufför. 

-Jag har en taxifirma, svarade killen glatt medan han tryckte på knappen på mobiltelefonen som ringde. Men jag gör annat också, renoverar hus och så. Aywa 

Ett synnerligen intressant samtal utspelade sig. Sjuttio procent arabiska, trettio procent hebreiska – blandat hej vilt i samma meningar.  

-Har du hört talas om att de vill bilda en akademi för att bevara det arabiska språket i Israel? frågade jag strängt när han lagt på. Vad tror du att de skulle säga om dig? 

Han tittade skamset på mig.  -Jag vet, svarade han. Det blir så, jag har alltid haft många judiska vänner och pratat hebreiska och arabiska om vartannat. När jag gick i skolan hade jag femma i hebreiska och tvåa i klassisk arabiska. Men jag försöker läsa arabiska böcker när jag har tid. 

 -Var bor du någonstans? frågade jag nyfiket.

 -Dor, svarade han.

Dor är ett samhälle alldeles vid kusten, söder om Haifa. Ett judiskt samhälle. Araber bor i Faradis, inte i Dor. 

Ehm…hur fick du komma in där, jag menar, det finns ju trots allt rätt många judar som inte gillar att araber flyttar in, speciellt inte i mindre samhällen? undrade jag och kände mig som Le Pen. 

-Jag bara hyr där. Jag är från Faradis, men jag har kompisar från Dor och de fixade ett ställe åt mig. Först var det lite problematiskt, men när de lärde känna mig så var det inga problem alls. Nu är jag vän med alla där. Jag är en vandrade samexistens, förklarade han stolt och svarade i telefonen igen. Marhaba!  Kif inti? Beseder? Sahteen. Tov, yalla! 

-Du är helt hopplös, sade jag strängt. Om du åkte till ett arabland så skulle du landa i en trång förhörscell utan fönster direkt om du blandar in hebreiska utan att lägga märke till det ens.

-Nejdå, inte alls, svarade han glatt. Jag skulle hängas offentligt på ett av stadens torg och uppvisas som avskräckande exempel. 

Vi brast båda ut i skratt. 

-Jag var i Ramallah en gång, berättade jag. Tillsammans med en palestinsk kompis från Jerusalem. Vi var på femte våningen i ett stort köp- och kontorscenter mitt i Ramallah. Det är förbjudet för mig egentligen, israeler får ju inte komma in i A-områden på grund av kidnappningsrisken.  

Han nickade instämmande. 

-Men jag tänkte att det är väl ingen som vet att jag är israel, och jag var ju med min kompis. Men det visade sig att kontoret vi skulle till var stängt, så  min kompis väntade på hissen ner medan jag började knata nedför trapporna eftersom jag inte åker hiss. Och så plötsligt när jag gått ner två trappor hör jag honom ropa uppifrån: Anna, Anna! Och jag ropar tillbaka: KEN! på oklanderlig hebreiska så det skallar i hela byggnaden. Eller åtminstone kändes det så.  

Han tittade storögt på mig.  -Men de hängde dig inte på stadens torg, konstaterade han.  

-Nej, medgav jag. Men det var lite läskigt i ungefär tio sekunder, när det liksom ekade i hela köpcentret och jag väntade på att folk skulle storma ut genom alla dörrar och lyncha mig. Som tur var så var det väldigt lite folk den dagen och antingen hörde de inte eller så brydde de sig inte.  

Det är bra att kunna språk, konstaterade han lugnt. Men i den här trakten så är det bäst att vara försiktig med sina språkkunskaper och hålla tungan rätt i mun. Titta, nu är vi framme. Lova att du inte åker till Ramallah igen, OK?  

-Lova att du inte åker till Egypten, svarade jag och vinkade adjö. Han flinade och vinkade tillbaka.       

Annonser

Shana Tova!

Tre dagars helg är förbi…och gott nytt år till er som firat!

 Eftersom jag sitter och skriver på saker som inte är färdiga än så passar jag på och lägger upp några inte helt nyskrivna artiklar, skåpmat med andra ord.  Får duga så länge.

Konspirationsteorier på webben – ett israeliskt perspektiv

Jag kan bara inte låta bli att lägga upp den här länken… mina åsikter om konspirationsteorier, oavsett om det handlar om CIA, Mossad, frimurare eller aliens som skyddar överlevande nazister under Nordpolen, är att de har…hrm…rätt lösa förbindelser med verkligheten. Men samtidigt är de väldigt fascinerande och faktum är ju att ett stort antal eventuellt överkreativa och fantasifulla människor lägger ner mycket tid och energi på att utveckla dem. Eller läsa om dem, som jag.

 Israel ligger alltså inte efter med egna konspirationsteorier och sajter, som framgår av artikeln. Perspektivet är lite annorlunda, men annars är det ungefär samma koncept som på övriga ställen i världen.

Men som artikelförfattaren sammanfattar det: ”Precis som med andra bisarra fenomen på nätet finns det förmodligen inget effektivt sätt att bekämpa dem som sprider konspirationsteorier, inte minst eftersom varje åtgärd som vidtas mot de individer som sprider dem används som ytterligare bevis för att människor med makt arbetar för att tysta dem som ”avslöjar sanningen”.
  

Ingen väg ut ur Gaza

Qassamraketer mot Sderot är inget nytt – de har pågått i snart sju år. Denna enkla, hemmagjorda ”fyverkeripjäs” kan fabriceras i vilket garage som helst för en ungefärlig kostnad av 20 dollar. Precis som Katjusjorna mot Kiryat Shmona träffar de oftast inte målet, men är ändå kapabla till att göra civilbefolkningens liv till ett osäkert helvete, som Mona Sahlin varseblev i dagarna.

 I veckan fick de nya rubriker efter att en Qassamraket träffat ett dagis. Inga skadades, några av barnen led av chock. Regeringen tog upp temat, hotade med ”massiva åtgärder”, talade om att strypa tillförseln av bensin, alternativt bomba vatten- och elektricitetsanläggningar i Gazaremsan, alternativt en större militär invasion för att ”rensa” området från uppskjutningsramper. Till slut beslöt regeringen att tillsätta en kommission bestående av representanter för utrikesministeriet, regeringskansliet och experter i internationell humanitär rätt, och funderade högt om det inte vore OK att åtminstone stoppa införseln av cigaretter till Gaza. Enligt planen skulle då de frustrerade cigarettkonsumenterna knacka på Hamas dörrar och kräva av dem att omedelbart stoppa Qassamraketerna. Hamas skulle naturligtvis genast böja sig för folkets vilja.

 Intressant nog argumenterar två så vitt skilda ståndpunkter som den f d försvarsministern Moshe Arens från Likud och Haaretz ledarsida mot iden om kollektiv bestraffning. Arens attackerar Avigdor Liebermans förslag att ”svälta Gazas befolkning till underkastelse” och skriver att ”det kommer inte att fungera. Kollektiv bestraffning av civilbefolkningen fungerade inte under andra världskriget, det fungerade inte när USA lade bombmattor över Vietnam, och det kommer inte att fungera i Gaza under Hamas ledarskap.” Haaretz skriver att ”det som presenteras som ett sätt att undvika krig (dvs kollektiv bestraffning, AV) är kontraproduktivt, omoraliskt och illegalt”.

 Så vad göra? I arméradions morgonprogram för några dagar sedan debatterade generaler, ex-generaler och diverse andra militära experter om vad som borde göras. I slutändan konstaterade de att den långsiktiga lösningen vore dels ett effektivt varnings- och försvarssystem, som spränger Qassamraketerna i luften innan de har landat, och dels förhandlingar med PLO och någon form av överenskommelse med Abu Mazen. Men detta kan ta åratal. Och tills dess?

 ”Qassamraketerna skjuts iväg från ett avstånd på mellan en och tre kilometer från muren som omger Gazaremsan”, skriver Arens. ”Det enda sättet att få stopp på dem är att gå in i Gaza på det djupet.” Haaretz ledarsida skriver att regeringen borde evakuera de skolor som ligger inom Qassamraketernas räckvidd och samtidigt varna Hamasregeringen i Gaza att ”om de inte uppfyller sitt ansvar att förhindra attacker mot Israel från Gazaremsan så kommer Israel att föra krig mot alla som attackerar landet därifrån”.

Ur israelisk synvinkel finns det dock några ganska tunga argument mot en sådan invasion, även en begränsad sådan: regeringen lider fortfarande av sviterna från kritiken mot dess beslutsfattande under förra sommarens krig i Libanon. Winogradrapporten har inte publicerats i sin helhet och ett nytt misslyckat krigsäventyr kan komma att innebära dödsstöten för regeringen – förutom den internationella kritik mot Israel som oundvikligen blir resultatet av en sådan invasion. Dessutom sitter Gilad Shalit fortfarande fången i Gaza. Situationen är totalt låst.

Men det finns också andra förslag: i en artikel för den israeliska tankesmedjan Senat från juli 2007 skriver den f d Gazakommandanten Shaul Arieli att det på lång sikt är i Israels och PLO:s intresse att inkludera Hamas i det organ som representerar det palestinska folket (dvs PLO, AV) eftersom det är PLO som har mandat att skriva under ett permanent fredsfördrag med Israel, och att Israel också på kort sikt har nytta av att samarbeta med Hamas i syfte att återställa lugnet och stabiliteten i Gaza. Läsvärt, intressant, välskrivet – och rekommenderas varmt.

Men förhandlingar Abu Mazen-Olmert-Haniye/Khaled Mashal – inklusive ömsesidigt erkännande mellan Israel och Hamas samt Hamas inträde i PLO – känns idag…hur ska jag uttrycka det…surrealistiskt. För att inte säga helt omöjligt. Åtminstone inte utan enorma påtryckningar utifrån. 

 In short, Sderot- och Gazabor: vänj er. Eller flytta. Om ni kan.

Andra bloggar om: , , , , ,

  

Slut på sommarlovet

Hettan ligger fortfarande som ett kvävande, fuktigt täcke över Yizreeldalen och större delen av Israels kustremsa, men augusti – och därmed också det israeliska sommarlovet – närmar sig sitt slut. Föräldrar med barn i lekis och grundskola (jag) välsignar den dag ungarna äntligen lämnar huset och slutar tjata om TV, dator och mer glass dagarna i ända, föräldrar till litet större barn på gymnasienivå förbannar förmodligen någon av de lärarorganisationer som hotar med strejk eller vild strejk, och föräldrarna till barn i det arabisktalande skolsystemet strejkar självmant på grund av otillräckliga resurser. Alltså precis som varje år vid den här tiden. Det enda nya är väl att föräldrarna till barnen i Sderot nära Gazaremsan fixar fiktiva adresser utanför Sderot för att kunna skicka barnen till andra skolor, långt från Qassamraketerna.

Och i politiken? Jo, Ehud Olmert och Mahmoud Abbas håller samtal i Jerusalem om så seriösa ämnen som Jerusalem, de palestinska flyktingarna och den palestinska (och därmed också israeliska) statens framtida gränser inom ramen för ett slutgiltigt fredsavtal. Detta intresserar dock israelerna föga (och förmodligen inte palestinierna heller) . Been there, done that – femton års strandade, skeppsbrutna, återupptagna, halvdana fredsförhandlingar som aldrig riktigt lyckats ge mer än temporära förbättringar i vanligt folks levnadsförhållanden har lett till att förhoppningarna ligger på den absoluta nollpunkten.  Det tydligaste beviset för den totala ignoreringen av Olmert-Abbassamtalen är väl att varken israeliska höger- eller vänsteraktivister ens ids demonstrera och är väldigt långt ifrån att bränna bildäck eller hota premiärministern med någon pseudo-dödsdom. Hamas och islamiska Jihad har eventuellt inte gett upp sina planer på terrorattacker, men i så fall beror det på helt andra saker än att Olmert och Abbas röker fredspipa tillsammans i Jerusalem.

 Istället är det Boaz Mauda, den senaste segraren i den israeliska versionen av A Star Is Born som är det heta temat i radion och på webben, plus det interna kriget mellan den relativt nytillsatte justitieministern Daniel Friedman och presidenten för israeliska HD Dorit Beinish. Friedman har bland annat yttrat sitt missnöje med faktum att HD i en rad domstolsbeslut fastställt att vissa delar av muren/barriären som byggts inne på Västbanken innebär en oacceptabel kränkning av palestiniernas rättigheter och beordrat att dessa stycken ska rivas och byggas upp igen enligt en annan linje (som ligger närmare gröna linjen och innesluter mindre palestinsk mark). HD borde hålla sig utanför ämnen som angår statens säkerhet, anser Friedman, och inte slösa bort sin dyrbara tid med att diskutera petitioner från människorättsorganisationer och berörda palestinier.

Angående de upprepade fallen av palestinska barn som dödats i Gaza när de befunnit sig i närheten av uppskjutningsramper för Qassamraketer skriver Haaretz en ledare idag med titeln ”Israel får inte bete sig som en terrororganisation”. Vill bara gärna tillägga att med mindre än att både Qassamraketerna och beskjutningen mot Gazaremsan upphör fullständigt så kommer situationen inte att ändras.

 Och som den erfarne journalisten Danny Rubinstein skriver är det bara en total, genomgripande förändring i vanliga palestiniers levnadsförhållanden som kan leda till ett äkta genombrott i fredsförhandlingarna. Läs arbete, lön, rörelsefrihet, utbildning. Försvarsminister Ehud Barak, som tillsammans med Yasser Arafat var medansvarig för sammanbrottet i fredsförhandlingarna i Camp David år 2000, är skeptisk till någon lättnad i politiken angående vägspärrar, tillstånd och arbetsmöjligheter för palestinierna. I så fall är det väl omöjligt att inte vara skeptisk till hur länge Mahmoud Abbas sitter kvar som president – och börja slå vad om hur lång tid det tar för Hamas att ta över Västbanken.
Andra bloggar om: , , , ,

Skolan som bygger broar

Det här var nog det roligaste och mest upplyftande reportage jag gjort: en skola i den arabiska byn Kafr Qara där hälften av eleverna är judar, hälften muslimska och kristna palestinska araber från Wadi Ara-området i norra Israel. En droppe i havet kanske, men en viktig droppe. Publicerad i Fredstidningen Pax, juni 2007.

Uppdaterat

Så, nu är vi tillbaka från semestern…ingenting som tre veckor vid olika svenska insjöar utan någon nämnvärd kontakt med omvärlden för att få lite ordning på saker och ting. Efter moget övervägande har jag bestämt mig för att den klassiska typen av bloggning inte riktigt är min grej, och överlåter med värme diskussionen kring Israel-Palestinakonflikten till andra bloggforum. Istället kommer jag att lägga upp länkar till artiklar som jag skrivit och som finns tillgängliga på nätet.   

Kommentarsfunktionen är stängd, men jag håller gärna kontakt med intresserade – och identifierbara – före detta kommentatorer som vill ha någon form av personligare och mer nyanserad kommunikation än den som är möjlig i ett bloggforum.  Skriv till anna.veeder@hotmail.com om ni läser eller hör något intressant.

Israel på egen hand