Grön turism i Negevöknen

Sitter mitt i vardagsstressen med jobb, kurser och barn som alla kräver sin uppmärksamhet…och så stötte jag på en gammal fil med bilder från Beerotayim, en khan (öken-hostel) byggt av lera och palmblad i Negevöknen, några kilometer från den egyptiska gränsen.

Emek Haela and Negev 151

På området finns ingen elektricitet. Oljelampor används till belysning, och i varje rum står en liten vedeldad kamin och värmer under de kalla nätterna. Sover gör man i sin egen medhavda sovsäck på madrasser som ligger utlagda på golvet.  Är det varmt kan man sova utomhus i hängmattan eller på en av sofforna. Varmt örtte finns att hämta dygnet runt från den öppna eldstaden.

Emek Haela and Negev 133

Här äter man frukost…

Emek Haela and Negev 130   Emek Haela and Negev 131

…och så här ser det gemensamma badrummet ut. Att promenera dit på natten under en oändlig stjärnhimmel är en upplevelse.

Emek Haela and Negev 137

Förutom att ligga i en hängmatta och njuta av stillheten och tystnaden kan man rida kamel. Kameler är som gotlandsruss fast värre, dvs de gör ungefär vad de vill. Min ville springa till sina polare som var ute och promenerade (har svårt att säga ”på bete”).

camel   Emek Haela and Negev 123

Negev är ett område som kännetecknas för sitt miljömedvetande och sin ekoturism. Om det skrev jag ett reportage i Menorah för några år sedan. Vore roligt om fler hittade hit!

Ein Prat/’Ayn Fara: källor, kloster och klippor i öknen

Tillbringade helgen i Jerusalem och passade på att göra en utflykt till naturreservatet Ein Prat/’Ayn Fara strax nordöst om Jerusalem. För att nå reservatet, som ligger på det ockuperade Västbanken i ett område som styrs av Israel (C-område), måste man först åka in på bosättningen Anatot (Almon) och passera säkerhetsvakten vid grinden. Detta gör det i princip omöjligt för palestinier att besöka naturreservatet.  Något att ha i åtanke vid ett eventuellt besök.

Ein Prat/’Ayn Fara är den största av de tre källor vars vattenflöde bildar Nahal Prat – Wadi Qelt. På arabiska är floden uppdelad i tre: den övre delen kallas Wadi Fara, den mellersta Wadi Fawar och den nedre Wadi Qelt.  Året runt strömmar vattnet från Ein Prat till Jericho, en sträcka på 28 km som börjar 770 meter över havet  nära Jerusalem och slutar 395 meter under havets yta i Döda Havssänkan.

Ein Prat 031

Floddalen har varit bebodd sedan antiken. Hasmoneerkungarna (100-talet fvt) byggde en akvedukt och vattenbassänger för att leda vatten till sina praktfulla slott nära Jericho. Under den bysantinska epoken (300-600-talen) sökte sig kristna hermiter till området för att bosätta sig i avskildhet i någon av de många grottorna.

Ein Prat 041

Dagens israeliska turister är mindre intresserade av grottorna i bergväggen (turistbroschyren varnar dessutom för sjukdomar överförda av fästingar som finns i grottorna) och mer intresserade av vattnet nere i dalen.

Ein Prat 034

Ein Prat 045

Vi som inte hade med baddräkten och gillar gamla stenar valde att promenera upp till Faranklostret. En munk vid namn Haritun grundade på 400-talet ett kloster, som förstördes under den persiska erövringen 614. På 1800-talet tog rysk-ortodoxa munkar över platsen och byggde upp ett nytt kloster över de bysantinska ruinerna. Idag bor där tre munkar som tillbringar mycket tid i avskildhet.

Ein Prat 044

Vattnet har varit eftertraktat i alla tider. På 20-talet byggde britterna en pumpstation för att öka vattentillförseln till Jerusalem

Ein Prat 046

Men det vackraste är ändå själva naturen. Vandringssugna rekommenderas att lämna reservatet österut och fortsätta nedför Wadi Qelt mot Jericho. Hoppas att jag får tillfälle till det snart. Kanske efter vinterregnen?

Jerusalems hetaste promenad- och cykelväg

När Moses Montefiori besökte det Heliga Landet på 1860-talet fick han en lysande idé: att skapa en tågförbindelse från kuststaden Jaffa till Jerusalem uppe i bergen. Projektet blev inte av, men andra entreprenörer tog upp tråden och år 1898 kunde kejsar Wilhelm av Tyskland ta sig mellan städerna på bara sex timmar!

Sträckan, som följer dalgången Nahal Sorek, är dock mycket lång och snirklig – sammanlagt 86 km.  Bättre vägar och bussförbindelser gjorde att gemene man föredrog att ta  bussen eller bilen mellan Jerusalem och Tel Aviv, ett mycket kortare och snabbare alternativ.

Jaffa-jerusalem railway

1998 stängdes den centrala stationen i Jerusalem och fick förfalla. Linjen återöppnades 2005 efter renovering, men enbart fram till Malha i södra Jerusalem. Järnvägsspåren mellan Malha och slutstationen nära Liberty Bell Park blev ett skräpigt och oanvänt omräde som separerade de angränsande boendeområdena från varandra.

Idag är järnvägsspåren Jerusalems hetaste promenad- och cykelväg. De gamla spåren har täckts av träbalkar, vid sidan om löper en utmärkt cykelväg (en lyx i det här landet) och vid sidorna har stadsförvaltningen anlagt rabatter med kryddväxter, inhemska buskar och träd.

Ein Prat 028  Ein Prat 029  Ein Prat 027

Om några år är här en grön, skuggig oas. Istället för att utgöra en barriär förbinder promenadvägen nu alla bostadsområden från Beit Safafa i söder med Katamon, Baqa och German Colony.  Det gamla stationshuset och området på baksidan har förvandlats till utestället The First Station – en plats för mat och kultur (hantverksstånd, musik, konst, festivaler, uppträdanden med mera).  Nu väntar vi bara otåligt på att de gröna cyklarna ska komma till Jerusalem.  Ett steg närmare himmelriket, åtminstone jämfört med stadens nuvarande kollektivtrafik.

Haifa stad satsar på downtown

Haifas downtown var i årtionden en ganska sunkig plats där man helst undvek att uppehålla sig efter mörkrets inbrott. Under senare år har Haifas borgmästare och kommunstyrelse gjort stora ansträngningar för att återuppliva området. En plats som blivit mycket populär är den forna ”turkiska marknaden”.

Haifa 006

De förfallna och ibland tomma husen har långsamt rustats upp, nya boende har flyttat in och butiker och restauranger har slagit upp sina portar. Under sommarmånaderna har initiativet Zone 21 organiserat liveuppträdanden, hantverksmarknad och många öppna ölstånd som dragit till sig horder av folk. Mest Haifabor, för turismen i Haifa är rätt begränsad och det verkar som de flesta kommer en dag med buss för att se Bahaitemplet och sedan åka tillbaka till Tel Aviv eller Jerusalem.

Haifa 004

Haifa kan inte tävla med Tel Avivs uteliv eller med Jerusalems heliga platser, men det är en mycket mysig hamnstad med enormt fina stränder och en massa intressanta platser helt utanför turistströmmarna.

Haifa 012

Haifas ambition är att bli det nya Barcelona. Dit är det väl en bit kvar, men det är ändå roligt att se den enorma förbättring som skett i den turkiska marknaden och i hamnområdet, där gamla övergivna byggnader renoverats och blivit Haifa universitets hamncampus – Campus Hanamal. Förhoppningsvis kommer även turisterna att upptäcka Haifa i större utsträckning än idag.

Selichot – nattlig vandring i Jerusalem

Religiösa judar ber. Sekulära judar går på vandring i bönernas spår. Ungefär så kan man sammanfatta fenomenet ”selichot tours” som blivit mycket populära i Israel de senare åren. Jerusalem är inte oväntat selichotvandringarnas okrönta huvudstad, men även Akko och Tsfat erbjuder intressanta turer. Under vandringen besöker man olika synagogor, lyssnar till historier och anekdoter, och deltar på slutet i den traditionella selichotbönen som börjar vid midnatt. Eller så går man på bussen och åker hem istället, vilket man nu föredrar.

Magiskt är det i alla fall.

Archaeological survey 030

I början av september publicerade Juedische Allgemeine en artikel jag skrivit på temat: Schlaflos in Jerusalem. Auf den Spuren der Vergebung: Eine nächtliche Reportage aus der Heiligen Stadt.

Innan vandringen kan man passa på att se ljus- och ljudföreställningen i Davidstornet. Också magiskt.

Archaeological survey 031

Nere i judiska kvarteret stötte vi på en grupp ultraortodoxa som satt och sjöng och spelade gitarr.  Enormt bra stämning. Lite svårt att fota i mörkret, men jag försökte ändå.

Archaeological survey 034

Nästa år blir det Nachlaotkvarteret, Akko och kanske Tsfat. Att vandra runt och höra historier, musik, sång och bön i den svala nattluften i augusti är underbart.

Vackra Mariabilder från Östasien

Nyligen var jag på bröllop i den katolska Bebådelsekyrkan i Nasaret. Den relativt nya kyrkan (byggd 1969) restes över en tidigare korsfararkyrka, som i sin tur restes över en bysantinsk kyrka från 300-talet, som upprättades över den grotta där Maria enligt den kristna traditionen bott som barn och där ängeln Gabriel uppenbarade sig för henne.

nazareth

mariahouse

Efter en stormig period i korsfararkrigens spår fick franciskanerorden år 1620 rätt att resa en liten byggnad över grottan under Fakr al-Din, en drusisk furste från Libanon som styrde över Galileen och bland annat uppmuntrade druser att bosätta sig på Carmelberget nära Haifa. Under Daher el-Omar tilläts franciskanerna år 1730 att bygga en kyrka på platsen, som blev centrum för Nasarets växande katolska församling. Denna revs 1954 för att göra plats åt dagens stora kyrka.

church

Intressant läsning om Nasarets historia under Fakr al-Din och Daher al-Omar finns att läsa på Magical Nazareth.

Mariatemat är genomgående i kyrkan. Taket stöttas av stora M gjutna i betong, och utanför kyrkan står en stor Mariastaty.

mariastatue

Kyrkan är prydd med vackra mosaiker med bibliska motiv. Min favoritplats är ändå den omgärdade platsen utanför kyrkan, vars mur prytts med Mariamålningar från världens alla hörn. Själv är jag mycket förtjust i de östasiatiska – från Kina, Korea,  Vietnam och andra länder.

Chanukka 2012 104

Chanukka 2012 105Chanukka 2012 102

mariabilder

Arkeologiska strövtåg i Ramot Menashe

I fredags anslöt jag mig till några arkeologistudenter från Haifas universitet för att undersöka några kullar i Ramot Menashe, ett område rikt på arkeologiska fynd mellan de forntida städerna Yokneam och Megiddo.

001

Tel Megiddo, eller Har Megiddo (Megiddo-berget på hebreiska), är kanske mer välkänt som Harmageddon – platsen där den stora slutliga striden mellan gott och ont ska stå. Yizreeldalen var en känd krigsskådeplats i forntiden. Idag är den till mycket stor del uppodlad och brukas av de många kollektiva och privata jordbruk som ligger runtom dess kanter (kibbutzer och moshaver).  Så här grönt är det på vintern…

010

…men nu på höstkroken innan vinterregnen så är färgerna ite mer dämpade.

Archaeological survey 042

Den torra vegetationen är en fördel om man vill leta fornlämningar. Efter några timmars promenad upp och nedför kullar så hade vi lyckats lokalisera flera vinpressar, runda hål i berget vars funktion inte kan bestämmas och flera stora vattenreservoarer som huggits ut i berget och tätats med kalkputs. I flera av dem hade fikonträd slagit rot, och det gjorde dem mycket enkla att lokalisera. Bara att hålla utkik efter enstaka fikonträd så stötte man på en grotta eller en vattenreservoar.

Archaeological survey 040

Nedan syns en lite uttjänt vinpress, Druvorna lades i den uthuggna bassängen till höger. Sedan trampade man på druvorna (barfota), och saften rann ner genom en tygsil till behållaren till vänster där den taggiga busken växer.

Archaeological survey 037

Fler taggar: i området låg fram till 1948 den palestinska byn Al Mansi. Som brukligt var byn omringad av sabraskaktusar till skydd mot inkräktare. Vi plockade några sabrasfrukter till lunch. För att få bort taggarna rullade vi dem först i torrt gräs innan vi skar av ändarna och försiktigt krängde av skalet. Sabrasfrukter är vackrare än vad de smakar, tycker jag, men dessa var mycket goda.

Archaeological survey 039

Marken runt arkeologiska fyndplatser är täckt av keramikfragment från olika perioder. Bäst är om man hittar ett fragment med en hel överkant eller ett handtag, annars kan det i vissa fall vara svårt att se skillnaden mellan de olika perioderna. Den enda sort jag känner igen utan problem är den romerska: keramiken är tunn och mycket välgjord, vackert mörkröd och med eleganta linjer (biten högst upp på bilden).

004

Främst hittade vi drivor av keramik med karaktäristiska ränder, som är vanlig från hellenistisk tid och framåt (300-talet fvt). De två glasbitarna i mitten är en del av en kopp och en liten flaska och är förmodligen ottomanska (1800-talet). Keramikbiten med olivgrön glasyr sade min arkeologvän vara mamelukisk (1400-talet). När man promenerar omkring så här så får man inte gräva och inte heller ta med sig keramik och annat som man kan hitta, så allting fick stanna kvar på plats – Israels motsvarighet till allemansrätten. Hade vi grävt lite djupare så hade vi hittat bronsålders- och järnålderskeramik, för den här platsen har varit bebodd från tidig bronsålder fram till våra dagar. Just den här kontinuiteten i mänsklig närvaro tycker jag är en av de mer fascinerande aspekterna i södra Levantens historia.

Protester mot Fayyad

I torsdags var jag i Jerusalem och träffade bland annat en palestinsk vän på YMCA:s trevliga terrass. Han berättade om protester och demonstrationer mot premiärminister Fayyad – främst på grund av den ekonomiska krisen och de ökade levnadskostnaderna. Då protesterna inte lett till något nämnvärt våld så har de inte fått mycket uppmärksamhet (om någon) i mainstreammedia. Så här låter det på 972 mag:

”Despite an expected 5 percent growth in the Palestinian economy this year, this growth is a deceptive figure. The Palestinian economy is captive to the Israeli occupation and is regulated and handcuffed by the Paris Protocol, an agreement that preceded the Oslo Accords.”

Oroligheterna och protesterna kommer eventuellt inte bara få konsekvenser för Fayyads position utan även för den palestinska myndighetens framtid:

”However, what is more important than whether or not Prime Minister Fayyad holds onto his job is the role of the Palestinian Authority. Since it’s inception, the Palestinian Authority failed to deliver on its promises. No statehood, no freedom, and no dignity for the Palestinian people. Its sole justification for existence has become providing services, creating government jobs, facilitating modest business growth, fundraising, providing some internal law and security services, and – some say – enabling the Israeli occupation. If the Palestinian Authority is unable to provide basic services, then its role and purpose are unclear. The Palestinian Authority’s reason for existence is going become an increasingly tough sell to the Palestinian people, who might turn against it when they are done with Fayyad.”

Om PA faller – vem tar över då? Hamas? Enligt min palestinske vän finns ingen sympati för Hamas på Västbanken. Det gamla Fatahgardet? De unga vill inte veta av dem. IDF? Vill Israel ta ansvaret för några miljoner palestinsk civilbefolkning?

Det kanske blir så. Läs förresten Carlo Strengers senaste krönika We’ve lost: It’s time to think about one state.

Ingmar Karlsson och källkritiken

Disclaimer: jag har inte läst Ingmar Karlssons bok om sionismen. Men det finns andra som gjort det, till exempel Torbjörn Jerlerup. Som också tagit sig tid och möda – jag förmodar en hel del tid och möda – att inte bara läsa den från pärm till pärm utan också kolla upp citat från sionismens diverse företrädare. Blogginlägget Ingmar Karlssons vinklade bok om sionismen, en samling av citaten är mycket upplysande angående Karlssons brist på källkritik som lett till att en rad förvanskade citat tagits med i boken.

Jerlerups grävande resulterade i en artikel i Expressen, En räcka av felaktigheterKarlssons bok är visst korrekt, svarade förläggaren från Wahlström och Widstrands förlag. Han kritiserade Jerlerups sätt att ”nagelfara enskilda citat” och påstod bland annat att man måste ”se till helheten”. Detta är ganska anmärkningsvärt. Historieforskning går ut på att nagelfara citat och utöva gedigen källkritik, inte på att ”se till helheten”. Helheten består av detaljer. Är detaljerna fel så blir följaktligen helheten det också. Att dra långtgående slutsatser och måla upp stora linjer med stöd av tvivelaktiga eller feltolkade citat är inte seriöst. Dra in boken, replikerade Jerlerud.

Det som mest irriterar mig är att en nyutexaminerad historiestudent som fått för sig att skriva en liknande bok förmodligen skulle fått på näsan direkt, både av förlaget och av faktagranskaren. Men Ingmar Karlsson är före detta diplomat och därtill dubbel hedersdoktor vid Lunds universitet. Plus ordförande för ledamot i Författarförbundets styrelse, vilket jag kommenterade för ett tag sedan. En sådan författare behöver tydligen inte vara lika noga som den okände studenten när de skriver böcker. Då går det bra att ”se till helheten” och inte syssla med tidsödande och störande källkritik som eventuellt skulle kunna få de omhuldade hypoteserna att rasa ihop.

Israel på egen hand