Läste just intressant artikel av Shaul Arieli i Haaretz (även Geneve-initiativarna rör på sig, verkar det). För de som kanske inte är tillräckligt insatta för att förstå vem och vad han argumenterar mot – det handlar om Netanyahus krav på att palestinierna först ska ”erkänna Israel som judisk stat”, annars blir det inga förhandlingar.
Det är så typiskt Netanyahu – han vill jättegärna ha fred och förhandlingar och rörelsefrihet för palestinierna och ekonomiska samarbetsprojekt och trillali och tjolahopp och alla blir jätteglada. Men först ska palestinierna göra en massa saker, annars går det inte att ens börja med hans projekt.
Arieli argumenterar att Israels varande en judisk stat (förutom att Israel innanför gröna linjen idag, i praktiken och utan något som helst tvivel, ÄR en judisk stat – eftersom den har en tydlig judisk befolkningsmajoritet med en judisk kultur) redan fått internationellt erkännande samt accepterats av PLO 1988. Det bästa (och enda) sättet att säkra Israel som en judisk stat och att få internationellt erkännande för (västra) Jerusalem som Israels huvudstad är att nå ett regionalt fredsavtal i linje med Arabinitiativet, vilket också skulle lösa flyktingfrågan och avsluta konflikten.
Som jag sagt en miljon gånger tror jag att ett sådant fredsavtal skulle vara det absolut bästa sättet att mota Irans aspirationer på att bli en regional supermakt och till stor del delegitimera det så kallade ”motståndet” som förs av Hizbollahs och Hamas beväpnade grenar. Varför ska lokalbefolkningen i Gaza och i Libanon få ta stryk för det så kallade ”motståndet” om PLO slutit fred med Israel?
Det här är förmodligen opatriotiskt av mig, men jag har aldrig så starkt önskat att en regering i Israel ska visa sig vara ett fullständigt misslyckande och gå under inom loppet av ett halvår. När jag igår på radion hörde vilka ekonomiska sanktioner Netanyahu planerar att införa så trodde jag att tiden redan var kommen. The old Bibi is still going strong – vi ger skattelättnader till alla som tjänar över 10,000 shekel, samtidigt som vi drar in på bidragen till ensamstående (oftast mödrar), handikappade, Förintelseöverlevande och föräldrar som får barnbidrag (mödrar), och så slopar vi skattelättnaderna för arbetande mödrar när vi ändå håller på.
Som Aryeh Golan sarkastiskt sade igår i Galatz: ”Ibland verkar det som att ämbetsmännen i finansministeriet är så angelägna om att rädda landets ekonomi att de är beredda att låta landet gå åt helvete tillsammans med befolkningen.” Ligger onekligen något i det.
Anna Veeder - svensk guide i Israel 