Våra kvinnor och deras

Nyligen publicerade DN en artikel av Nathan Shachar med rubriken Rashets mot afrikanska flyktingar i Israel, där han tar upp ett av alla främlingsfientligas favoritmotiv – ”de våldtar våra kvinnor”. Igår läste jag samma ”förklaring” i kommentarsfältet till en artikel på 972 mag angående en rasistisk attack emot tre palesinska tonåringar i Jerusalem Palestinian youth beaten unconscious in suspected lynch in Jerusalem: ”Araberna” vill ha ”våra kvinnor”, medan vi blir ihjälslagna om vi tittar på deras. Därför är det bara ren och skär logik att vi slår ner tre tonåringar som promenerar fredligt på Ben Yehuda-gågatan medan vi skriiker ”Judar har en själ, araber är söner till horor”.

Om jag inte minns helt fel sade mina (manliga, vita, medelklass)skolkamrater samma sak om de invandrare från Iran, Syrien och Libanon som flyttat in i Gottsunda där jag gick i skolan – de är ute efter våra kvinnor. ”Våra” kvinnor? Rasister världen över verkar inte bara ha sin rasistiska världsbild utan också sin patriarkala chauvinism gemensam.

Just nu sprids i israeliska vänsterkretsar på FB ett svartvitt foto av en kvinna och en man med skyltar om halsen. På hennes står det ”Jag är en arabhora”. På hans: ”Jag var tilsammans med en judinna”. Bilden är från 30-talets Tyskland, bara texten har ändrats.

Israel är inte Nazityskland och inte på väg att bli Nazityskland. Samtidigt så är det omöjligt att bortse från den rasism – institutionaliserad och folklig – som genomsyrar det israeliska samhället på olika nivåer. Medvetenheten om rasismens verkningar i samhället ligger på plus minus noll hos många. Att världen är uppdelad i ”vi” och ”de” är självklart. Min avsikt är inte att ”bevisa” att Israel är en rasistisk skapelse som saknar existensrätt (alltför vanligt i den svenska Israel/Palestinadebatten). Jag tycker att det är viktigt att peka på de faktiska problem som faktiskt existerar i det israeliska samhället – problem som kan få allvarliga samhälleliga och politiska konsekvenser. Vikten av konsekvent antirasism som en del i kampen för ett modernt demokratiskt samhälle gäller såväl Sverige som Israel.

FN-konferensen om rasism

Suck. Såg just delen av Ahmadinejads tal på Youtube, där delegaterna börjar tåga ut en efter en. Mina reflektioner lyder ungefär så här:

Rasism är ett problem i många länder i världen – ett viktigt och angeläget ämne som är värt att diskuteras på FN-nivå. Breddar vi begreppet lite i riktning diskriminering på grund av etnisk bakgrund, kön, religion eller sexuell läggning, då har jag svårt att se något enda land som kan tänkas vara fritt från detta.

Angående Israel så finns det utan tvekan rasism i det israeliska samhället. Om detta skrivs det en hel del i israeliska tidningar, och det finns också ett antal organisationer som försöker motarbeta rasism – ofta i kombination med arbete för ökade resurser till den arabiska sektorn, som konstant diskrimineras i statsbudgeten. Men något apartheidsystem som i Sydafrika är det faktiskt inte.

Ockupationen har drag av rasism, eftersom israeliska bosättare i området har rättigheter som den palestinska civilbefolkningen helt saknar. Enligt min åsikt är ockupationen en katastrof för Israel nästan lika mycket som för palestinierna, och den bör upphöra snarast genom ett fredsfördrag.

Trots allt detta tycker jag att Ahmadinejad är jordens största hycklare. Hur behandlas homosexuella, Bahaianhängare, kvinnor och män som vänstrat (sorry, det är inte något man bör dödas för enligt min åsikt, och jag hoppas innerligt att folkrätten stöder denna uppfattning), regimkritiker, bloggare som skrivit något dumt om någon imam (läste att någon dött i fängelset för någon vecka sedan), etc etc etc. Jag är ingen expert på Iran, men det går ju att läsa hos Nima om någon är intresserad.

Att en president för ett sådant styre har mage att stå inför ett forum om rasism och utpeka Israel som DET rasistiska landet, det är hyckleri på elitnivå. Oavsett vilka problem som råder i Israel.

Uppdatering: läs Joakim Wohlfeils inlägg på Diakonia, och lyssna på Thomas Hammarberg , Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter i Studio Ett.

Uppdatering 2: Lyssna också på Ardalan Shekarabi och Cecilia Uddén Studio Ett.

Uppdatering 3, och läser ingen någonting annat, läs bara det här hos Nordic Dervish.

Rasism, kärnvapen och vapenstilleståndsförhandlingar med Hamas

Tre viktiga teman som tas upp i HaaretzTV . Lyssna (och läs artikeln under TV-inslaget) för det här är enormt viktiga ämnen som det inte går att sopa under mattan. Rasismen i Israel har definitivt ökat sedan år 2000 och upploppen i Wadi Ara. Libanonkriget ökade spänningarna ytterligare, och varje gång det talas om ”landutväxling” (a la Lieberman eller professor Gideon Biger) så ökar misstänksamheten på båda sidor.

Oavsett vad som händer med fredsförhandlingarna med palestinierna så är de väldigt konkreta exempel på rasism som programmet tar upp (diskriminering på arbetsmarknaden, särbehandling på flygplatsen, judiska familjers ovilja att bo i samma byggnad som araber) uttryck för en helt ohållbar situation som måste åtgärdas. En sådan här polarisering är enormt skadlig för samhället och det borde vara helt i Israels intresse att stödja de palestinsk-arabiska medborgarnas integration i samhället istället för att marginalisera dem.