Nio skäl till att Annapolis kommer att lyckas

”När alla Mellanösternexperter tycks ha samma åsikt bör läsaren vara försiktig”, skriver Bradley Burston i sin kolumn idag i Haaretz.

Det ligger onekligen något i det. Israeliska media är fullkomligt översvämmade av sarkastiska, pessimistiska, cyniska och insiktsfulla analyser och rapporter om hur Annapolis är världshistoriens mest urvattnade, misslyckade, oseriösa och hopplöst oväsentliga konferens. Behöver jag säga att den är dömd att misslyckas och att så snart deltagarna åkt hem till Mellanöstern igen så börjar den tredje intifadan, det blir inbördeskrig i Libanon, Syrien och Hizbollah angriper Golanhöjderna och islamisterna gör revolution i Jordanien och Egypten?

Varken svenska eller utländska media tycks vilja vara sämre. Att satsa på en negativ utveckling i Mellanöstern är ju också traditionellt ett rätt säkert kort, ens jämfört med att komma med några uttalanden om ”försiktig optimism” som utrikesminister Carl Bildt faktiskt dristar sig att göra på DN-s debattsida.

Så trots att jag själv inte hyser någon enorm optimism angående vad som kommer att hända under och efter Annapoliskonferensen tycker jag att Burston har en poäng. Här är listan – nio skäl till varför Annapolis kommer att lyckas:

1.  Bosättarna antar att den kommer att misslyckas och har därför inte utövat någon enorm press på regeringen (än, skulle jag vilja tillägga)

2. Hamas antar att den kommer att misslyckas och har därför inte förhindrat den genom några större terrordåd (än, skulle jag vilja tillägga)

3. Ehud Barak antar att den kommer att misslyckas och har därför avstått från att lägga sig i (och förstöra alltihop som i Camp David)

4. Alla Mellanösternexperter antar att den kommer att misslyckas. Precis som de enhetligt förutspådde ett krig mellan Syrien och Israel förra sommaren. Som inte blev av.

5. Intifadan var ett misslyckande. Fler intifador kommer inte nödvändigtvis att leda till den slutliga segern.

6. Tillbakadragandet från Gaza var ett misslyckande. Ensidiga handlingar leder inte till någon lösning utan till nya (och ibland värre) problem.

7. Ingen gillar Iran. Och det finns inget så effektivt för att få folk att samarbeta som en gemensam fiende.

8. Syrien är inte övertygad om att Annapolis kommer att misslyckas. Alltså har Assad fått något i utbyte. Vad?

9. George Bush (sist men inte minst) är desperat. Och behöver en framgång. Fort. Och när man sågar ner träd så ryker stickorna.  

 Så vi får se. Och som jag skrivit förut – det är inte förrän deltagarna kommer tillbaka hem och måste konfrontera sina egna väljare (utom i Syrien, där det inte spelar någon roll) som det går att utvärdera Annapolis och dess eventuella konsekvenser. Tålamod.

SvD

SvD2

Hamas är i chock

Arabförbundet har beslutat att sända representanter på ministernivå till Annapoliskonferensen. Hamas säger sig vara ”chockade” och lovar att stoppa extra mycket sprängämne i raketerna mot Israel för att fortsätta ”motståndet”.

 För opinionen i Israel är detta en bra nyhet – om det är dåligt för Hamas, så måste det vara bra för oss, resonerar de flesta och då får Olmert, Livni och Barak litet mer andrum innan högern börjar slå på stora trumman på riktigt. Att de inte gjort det hittills kan bara bero på att förväntningarna på Annapolis är precis på nollpunkten, och då kan man vänta med att bränna bildäck en stund för att inte trötta ut folk i förtid.

Annars vill jag mest rekommendera BBC –  klicka på länken till ”West Bank Palestinians on their hopes for the talks at Annapolis”. Det är viktigt att lyssna på vanligt folk också, även om BBC  naturligtvis tar med ett urval av åsikter och man inte kan dra några slutsatser om vad majoriteten tycker.

 För bara någon vecka sedan läste jag en palestinsk opinionsundersökning som sade att runt 70% av palestinierna (måste vara på Västbanken, vet inte om det gäller Gaza också) stöder att Abbas åker till Annapolis, men samma majoritet tror inte att konferensen kommer att leda någonvart. Intressant nog publicerade Yediot i helgen en israelisk opinionsundersökning som säger precis samma sak – över 70% av israelerna stöder Annapolis som koncept, samma majoritet tror inte att det kommer att leda någonvart. Bingo.

Vem får åka till Annapolis?

På torsdag kommer arabstaternas utrikesministrar att träffas i Kairo och bestämma vilken rang deras representanter på Annapoliskonferensen kommer att ha. Ett slutgiltigt uttalande väntas i helgen.

 Detta beslut är superviktigt – om de skickar ambassadörer så är det en förolämpning mot Bush och Abu Mazen, oavsett vad konferensen lyckas åstadkomma i övrigt. Om de skickar utrikesministrar så är det en helt annan grej (läs Zvi Barel). Enligt palestinska och egyptiska källor så kommer även Saudiarabien och Syrien att komma till Annapolis (se Haaretz nätsida), men jag kan inte hitta något om detta i arabisk eller utländsk press så vem vet.

 Det finns alltså många parametrar förutom framsteg i ämnena som står på dagordningen för att bedöma om konferensen lyckats eller inte. Men det avgörande har egentligen inte med fakta att göra – det som i slutändan avgör om Annapolis blir ett fiasko, en nystart eller en succé (det tror jag ju iofs mindre på)  är hur konferensen uppfattas av den israeliska och palestinska allmänheten. När vi får se de första opinionsundersökningarna efter konferensen, och ser hur israeliska och palestinska politiker förhåller sig till sina respektive ledare, först då går det att säga något konkret. Tålamod, tålamod.

SvD

Ligger tvåstatslösningen på dödsbädden?

Mitt stöd för en tvåstatslösning baserad på den gröna linjen plus framförhandlade (viktigt: inte ensidiga) gränsjusteringar torde vara relativt välbekant för de flesta av bloggläsarna. Likaså faktum att ungefär nittio procent av alla diskussioner angående Israel/Palestina på nätet handlar om att ifrågasätta eller försvara upprättandet av Israel som en judisk stat alternativt propagera för och emot en binationell stat (i mitt tycke, en enstatskatastrof).  Denna diskussion är legitim, men lider av total verklighetsfrånvändhet eftersom det idag utan tvivel existerar en stat med judisk majoritet som heter Israel och denna stat är erkänd internationellt. Fait accompli.

 Även om israelerna av tradition inte nödvändigtvis tar så hårt på vad folk råkar tycka i Europa, så tycker jag ändå att det på sista tiden börjar sippra in lite att Europa faktiskt inte gillar varken den israeliska muren eller den israeliska ockupationspolitiken. Till exempel nämnde advokaterna Talia Sasson och Ruby Sibel på seminariet om barriären som jag var på i söndags (se nedan) att internationell rättsexpertis idag talar om Israel i väldigt kritiska termer, och även ifrågasätter både tvåstatslösningen och Israels rätt att existera.

 Haaretz publicerade idag en artikel med rubriken ”Are two states still viable?” om just en sådan debatt i Oxford. Ok, inte allt som debatteras i Oxford får omedelbart gehör i verkligheten, men som skribenten påpekar:

”It would certainly be easy to dismiss the idea of the one-state solution as mere ivory tower chatter, or worse, to shut down the conversation about what the post-Oslo status quo has wrought upon the region altogether. But the current reality forces us to grapple with them both, especially as the possibility of justice in the form of two sovereign states continues to unravel. The latest iteration of the one-state/two-state debate at Oxford, coupled with the genuine fears being expressed by Middle East experts, simply cannot be rejected as a fit of anti-Israel hysteria. While the future of Israel and Palestine won’t be decided in the chamber of our august debating society, the consequences of the two-state solution’s collapse will be felt far beyond this city’s dreaming spires.”

Haaretz har också en rubrik om att ”Israel kommer att frysa byggandet i bosättningarna fram till Annapolis. ” God morgon. Sharonregeringen lovade om jag inte minns helt fel att frysa bosättningarna helt och att riva alla illegala utposter (nya bosättningar som är illegala också enligt israelisk lag) som byggts efter mars 2001. Inte helt oväntat har detta beslut aldrig uppfyllts. Bosättningspolitiken är ett enormt hinder för fredsprocessen, och om den israeliska regeringen inte omedelbart stoppar byggandet i bosättningarna så får vi förmodligen förr eller senare en enstatslösning påtvingade oss. Eftersom ingen kommer att kunna säga nej när palestinierna säger ”OK, ni vann. Ta eran stat. Allt vi vill ha är rösträtt”. Dagen efter valet har vi en palestinsk stat på hela ytan för det brittiska mandatet, och så var det med det. Men då är det så dags att vara efterklok.

Annapolis har avlidit

Den politiske kommentatorn Raviv Drucker förklarade just i israeliska kanal 10 att Annapolis slutgiltigt avlidit. ”Innehållet har vattnats ur och vattnats ur tills ingenting återstår utom en photo-op”, sade Drucker, vars inslag i programmet ”London och Kirshenbaum” pryddes av en traditionell begravningsannons för konferensen i Annapolis. ”Det går inte att ha en konferens som handlar om att högtidligt förklara att Olmert och Abu Mazen nu börjar förhandla om ett slutgiltigt fredsfördrag, utan att komma med konkreta riktlinjer. Vet ni hur många gånger israeler och palestinier har börjat förhandla om en slutlig lösning? Det är den kallaste pastan som det går att sälja i Mellanöstern idag.”

Ingen verkade speciellt upprörd, snarare rådde samstämmighet i studion angående detta uttalande. Alla instanser, både på den israeliska och palestinska sidan, har uttryckligen förklarat att Annapolis inte har en chans. Förväntningarna är på den absoluta nollpunkten och Annapolis är långt, långt ner på rubrikerna.

Istället handlar diskussionen i Israel de senaste dagarna om våld på fotbollsarenorna och basketplanerna, om bilolyckor och naturligtvis om lärarstrejken på gymnasierna som redan hållit på i över en månad. Utan tvivel har Israel tillräckligt med interna problem att diskutera även utan huvudvärken i Annapolis.

Men frågan är ju egentligen inte vad som händer i Annapolis utan vad som händer när parterna kommer hem igen. Kommer Abu Mazen att sitta kvar? Vad händer med Hamas i Gaza? Israeliska reservister från fallskärmsjägarkommandot berättade för några dagar sedan efter att ha deltagit i strider i Gazaremsan och om hur Hamas inte längre kan beskrivas som en gerillagrupp utan en riktig armé.  Hamassoldaterna är vältränade, kunniga och samspelta, sade de. Det var som att föra ett riktigt krig.

 Så även om pessimismen är välgrundad så hoppas jag att både israeliska och palestinska politiker funderar lite över vad som ska hända dagen efter. ”Utan Abu Mazen så får vi inte Hamas utan Iran och Al Qaeda på Västbanken”, varnade Condoleezza Rice för ett tag sedan. Hoppas hjärtinnerligt att någon skärper sig innan den 26 november och börjar tala allvar.

Common Ground News Service

Ville bara tipsa om Common Ground News Service, en websida som återpublicerar artiklar om Israel-Palestinakonflikten som har någon form av dialog/ömsesidig förståelse/freds- eller konfliktlösningsperspektiv. Här är en kort intro:

 ”The Common Ground News Service (CGNews) seeks to promote mutual understanding and offer hope, opportunities for dialogue and constructive suggestions that facilitate peaceful resolution of conflict. We publish and promote articles by local and international experts on current Middle East issues and the relationship between the West and Arab and Muslim communities. The service is a non-profit initiative of Search for Common Ground, an international non-governmental organization (NGO), headquartered in Washington and Brussels, whose mission is to transform the way the world deals with conflict – away from adversarial confrontation towards cooperative solutions.

 The CGNews board of editors comprises individuals in Amman, Beirut, Geneva, Jakarta, Jerusalem, Toronto and Washington, with extensive knowledge of the Middle East, Muslim-Western issues and a ”common ground” orientation (…) The editors monitor local and regional media daily, looking for articles that:

• Provide constructive and solution-oriented perspectives;
• Promote dialogue and cooperation;
• Encourage peaceful and non-violent means to resolve conflicts and ease tension;
• Express constructive self-criticism;
• Highlight positive experiences between communities and nations that humanize the other and offer hope;
• Highlight organizations and people working for a better regional and global environment;
• Interpret information, events, polls and analyses in ways that encourage rational, moderate and positive thinking.

Rekommenderas varmt – det är intressant, tänkvärt, smart och oftast väldigt bra journalistik.

Fredsviruset

Och apropå Ynet: läste just den här debattartikeln av Gadi Baltiansky. Baltiansky leder Geneveinitativet, som jag skrivit om förut. Och inte helt oväntat säger han att antingen så bär Annapolis frukt, eller så bryter nya våldsamheter ut. Man behöver inte säga ”intifada”, det räcker så bra med raketer och oro vid norra gränsen och allmän osäkerhet.

Jag skulle vilja tillägga att även om Annapolis bär frukt så kommer våldsamheter att bryta ut, men eventuellt från ett annat håll: från dem som inte vill ha någon överenskommelse alls utan fortfarande har drömmar om Stor-Någonting.

 Är det bara jag som har associationer till Annapolis? Det var dit slavarna togs från Afrika, bland annat förfadern till Alex Haley som skrev ”Roots”. Kan inte hjälpa att jag har en ambivalent inställning till den staden, trots namnet. Om vi nu överhuvudtaget kommer dit…Saeb Erekat påpekade i intervjun som jag nämnde nedan att han inte fått någon inbjudan än. Inget datum, ingen dagordning…Men alla pratar redan om konferensen som ett faktum. Som sagt, ingen aning. Vi får väl hålla i oss och hoppas på det bästa. Har inte mycket att välja på.

Saeb Erekat i intervju i kanal 10

Såg just ”London och Kirshenbaum”, kvällens bästa aktualitetsprogram, som innehöll en intervju med den palestinske chefsförhandlaren Saeb Erekat.

”Förhandlingarnas tid är över”, sade Erekat. ”Vi har redan förhandlat om allt det går att förhandla om. Tiden är kommen att fatta beslut.”

Det ligger det onekligen någonting i. Ett oändligt antal förslag till lösningar på konflikten i Mellanöstern har lagts fram sedan början av 1900-talet. Över 90 bara angående situationen i Jerusalem. Men väldigt få har implementerats. Problemet med Oslo var samma sak: bra ideer, sämre utförande.

Moti Kirshenbaum sade att Erekat var mycket mer optimistisk angående chanserna att nå en konkret överenskommelse innan och efter intervjun. Officiellt i TV måste man vara mer försiktig.

Sedan hade de plockat in Shaul Arieli (torde vara bekant för de mer erfarna bloggläsarna eftersom jag skrivit om honom förut – han är kart- och gränsexpert, sitter i styrelsen för Council for Peace and Security, är en av initiativtagarna till Geneveinitiativet och jobbar också med israelisk-palestinsk-jordanska ekonomiska samarbetsprojekt) för att tala om eventuella landutbyten mellan Israel och Palestina eftersom Abu Mazen i dagarna gått ut med ett uttalande där han kräver 6,205 kvadratmeter land till den palestinska staten – alltså fram till gröna linjen.

 Eventuellt rör det på sig. Eller så gör det inte det. Har inte den blekaste aning i nuläget. Men hoppas kan man ju. För som Erekat säger, det är faktiskt på tiden.

Marwan Barghouti, trettiofjärde ronden

Så var det dags igen. Fuad Ben-Eliezer, minister för nationell infrastruktur, gick igår ut med ett dramatiskt förslag i arméradions populära morgonprogram:  att släppa Barghouti i utbyte mot Gilad Shalit och på köpet ge Salam Fayyads regering en välbehövlig boost.  Barghouti är den enda palestinska politiker som har ett genuint inflytande i det palestinska samhället, argumenterade Ben Eliezer, han är palestiniernas näste ledare, och han skulle göra Israel större nytta utanför än innanför fängelsemurarna.

 Det tyckte inte Effi Eitam. Barghoutis frisläppande skulle leda till en demoralisering av armén, hävdade han. För varför skulle soldaterna fortsätta att riskera sina liv med att jaga efterlysta palestinier när dessa sedan efter en rättsprocess strax kommer ut igen genom svängdörrarna? Istället borde Israel kidnappa (han sade ordagrant ”hämta”, men han menade ”kidnappa”) Ismail Haniya och sedan släppa denne fri gentemot Gilad Shalit. Detta är sann logik, hävdade Eitam.

Yossi Beilin svarade att Barghouti aldrig borde ha dömts i en civil rättegång (något som intressant nog var Barghoutis egen inställning till domstolens förehavanden) och att han förr eller senare ändå kommer att släppas fri. Beilin påpekade att både israeler och palestinier besöker Barghouti i hans cell för att rådgöra i politiska frågor, och att det är allmänt accepterat att Barghouti i framtiden kommer att leda det palestinska folket.

 Tja. Alla har ju någon form av poäng med det de säger. Vad jag saknar i den här diskussionen är den övergripande strategin. Förslaget att frige Barghouti borde tas upp i förhandlingarna med palestinierna som en del i ett större paket i avsikt att nå någon form av fredsavtal. Istället blir Barghouti ännu en lösryckt pusselbit i det som kallas ”conflict management” och som i praktiken betyder att vi skjuter lite här, lite där, frigör några fångar här och tar bort en vägspärr där (och bygger tre nya lite längre bort).  Israel måste förhandla seriöst med palestinierna som kollektiv, inte syssla med punktinsatser. Inklusive Marwan Barghouti.

Talk to him – Haaretz