Etikettarkiv: Palestina

Det där med en judisk stat och Arabinitiativet

Läste just intressant artikel av Shaul Arieli i Haaretz (även Geneve-initiativarna rör på sig, verkar det). För de som kanske inte är tillräckligt insatta för att förstå vem och vad han argumenterar mot – det handlar om Netanyahus krav på att palestinierna först ska ”erkänna Israel som judisk stat”, annars blir det inga förhandlingar.

Det är så typiskt Netanyahu – han vill jättegärna ha fred och förhandlingar och rörelsefrihet för palestinierna och ekonomiska samarbetsprojekt och trillali och tjolahopp och alla blir jätteglada. Men först ska palestinierna göra en massa saker, annars går det inte att ens börja med hans projekt.

Arieli argumenterar att Israels varande en judisk stat (förutom att Israel innanför gröna linjen idag,  i praktiken och utan något som helst tvivel, ÄR en judisk stat –  eftersom den har en tydlig judisk befolkningsmajoritet  med en judisk kultur) redan fått internationellt erkännande samt accepterats av PLO 1988. Det bästa (och enda) sättet att säkra Israel som en judisk stat och att få internationellt erkännande för (västra) Jerusalem som Israels huvudstad är att nå ett regionalt fredsavtal i linje med Arabinitiativet, vilket också skulle lösa flyktingfrågan och avsluta konflikten.

Som jag sagt en miljon gånger tror jag att ett sådant fredsavtal skulle vara det absolut bästa sättet att mota Irans aspirationer på att bli en regional supermakt och till stor del delegitimera det så kallade ”motståndet” som förs av Hizbollahs och Hamas beväpnade grenar. Varför ska lokalbefolkningen i Gaza och i Libanon få ta stryk för det så kallade ”motståndet” om PLO slutit fred med Israel?

Det här är förmodligen opatriotiskt av mig, men jag har aldrig så starkt önskat att en regering i Israel ska visa sig vara ett fullständigt misslyckande och gå under inom loppet av ett halvår. När jag igår på radion hörde vilka ekonomiska sanktioner Netanyahu planerar att införa så trodde jag att tiden redan var kommen. The old Bibi is still going strong – vi ger skattelättnader till alla som tjänar över 10,000 shekel, samtidigt som vi drar in på bidragen till ensamstående (oftast mödrar), handikappade, Förintelseöverlevande och föräldrar som får barnbidrag (mödrar), och så slopar vi skattelättnaderna för arbetande mödrar när vi ändå håller på. 

 Som Aryeh Golan sarkastiskt sade igår i Galatz: ”Ibland verkar det som att ämbetsmännen i finansministeriet är så angelägna om att rädda landets ekonomi att de är beredda att låta landet gå åt helvete tillsammans med befolkningen.” Ligger onekligen något i det.

Annonser

Arabinitiativet från Beirut 2002 – revisited

Det börjar röra på sig…men om detta ska leda någonstans och i så fall vart är ännu rätt oklart. Parallellt med Obamas mer och mer tydliga hinter om vikten av en implementerad tvåstatslösning (läs BBC angående Joe Bidens tal inför AIPAC) och Netanyahus/Liebermans ”trespårsförslag” som föreslår förhandlingar med den palestinska myndigheten angående en politisk lösning, säkerhet och ekonomiska förbättringar så har nu ledarna för Egypten, Jordanien, Saudiarabien och den palestinska myndigheten dammat av av det gamla Arabinitiativet från  Beirut 2002 och planerar nu att lägga fram en uppgraderad version –  Arabinitiativet 2.0. Nyheten har diskuterats ingående i radions morgonprogram och kommer säkert att få fortsatt stor uppmärksamhet i israeliska media.

Enligt palestinska källor (Ynetnews citerar den palestinskägda, Londonbaserade Al Quds al-Arabi) så innebär det nya avtalet att det palestinska kravet om ”rätt till återvändande” mjukas upp och att man istället föreslår att palestinska flyktingar ska integreras och få fullt medborgarskap i de länder där de bor, eller i den nybildade staten Palestina.

Israels motstånd till rätten om återvändande beror på att om denna genomförs i praktiken så skulle det innebära att Israel inte längre kommer att ha en judisk befolkningsmajoritet och istället blir ett arabiskt Palestina II (eller Palestina III, om man räknar Jordanien som ju var en del av det ursprungliga brittiska mandatet). Att Israel och israeler skulle gå med på detta är mer än otänkbart, plus att den grundläggande idén som alla kommissioner som undersökt konflikten kommit fram till (inklusive FN-s delningsförslag 1947) är att den enda möjliga lösningen på konflikten är upprättandet av två stater – en med judisk befolkningsmajoritet (Israel) och en med arabisk befolkningsmajoritet.  

Om publiceringen är korrekt så befinner sig arabinitiativet inte speciellt långt från Geneveinitiativet, som föreslår en liknande men mer detaljerad lösning på flyktingproblemet. Lägger arabländerna verkligen fram ett sådant förslag så kommer det att sätta stor press på premiärminister Netanyahu, som inte ens har någon intifada på Västbanken att gömma sig bakom.  Däremot får han nog vissa problem med förslaget att FN-flaggan ska vaja över Jerusalems gamla stad.

Minns: det absolut värsta arabländerna och palestinierna kan göra mot Netanyahu är att samarbeta med EU och Obama plus att se till att raketattacker och andra terrorhandlingar håller sig på ett absolut minimum. Och det är också ungefär det värsta de kan göra mot Iran, som förmodligen inte tänker beskåda skeendet stillatigande. Inte heller bosättarna och den israeliska ultrahögern, eller Hamas och Hizbollah. För min del är det ultimata tecknet på en aktiv och seriös fredsprocess att den israeliska högern spärrar stora vägkorsningar i Jerusalem och bränner bildäck på Ayalon-motorvägen, och att Hizbollah startar ett seriöst vapenskrammel. Så vi får vänta och se.

Uppdatering: Oh dear. Nu vill amerikanerna att Israel ska skriva på NPT-avtalet mot spridning av kärnvapen. Var ska detta sluta? Samtidigt har MK Aryeh Eldad helt rätt perspektiv på vad som är viktigt här i världen: han protesterade idag högljutt mot faktum att arméradions musikkanal (Galgalatz) spelar en låt av Polarkreis 18 som har, o ve o fasa, tre tyska ord i refrängen!!! Wir sind allein! Bojkotta! Bort! Är Eldad, som aldrig gjort något större intryck på mig som en man med självdistans och humor, möjligen drabbad av den svenska Kränkt-epidemin??

Vad jag tycker är viktigare är att ett av Knessets utskott idag på morgonen skulle debattera kvinnors ställning i Israel, men ingen – ingen – dök upp, så diskussionen blev inställd. Tack vare min chefs dotter, som jobbar på Galatz (arméradion), blev detta en item i nyhetssändningarna klockan tolv.  Det är alltid bra att veta att parlamentsledamöterna  alla verkligen, verkligen tycker att kvinnofrågor är jätteviktiga.

DN

Ansvarsfull journalistik om Mellanöstern

Kalla det ”peace journalism”, ”conflict sensitive journalism” eller ”responsible journalism” – det handlar om samma sak: en form av journalism som försöker avstå från ett dikotomiskt perspektiv, i stil med ”Vem ska vinna – Bush eller Saddam?” och istället föredrar en mer komplex rapportering. Common Grounds News Service har just nu en serie artiklar på temat. Väldigt läsvärt. För de som vill fördjupa sig: websidan Peace JournalismIMPAC handbook om conflict sensitive journalism.

Uppdatering 1: läste just Claes Arvidsson på SvD:s ledarblogg om Timbrorapporten ”Mediernas Krig”. Nu är svenska media inte min främsta nyhetskälla eftersom jag föredrar israelisk press och BBC, men det är ändå en intressant rapport som jag ska läsa mer ingående efter helgen.

Uppdatering 2: För en artikel om medias roll i den israelisk-palestinska konflikten, läs Carol Daniel Kasbaris  artikel på temat. Carol leder UNESCO-sponsrade Israeli Palestinan Media Forum och är synnerligen insatt i problematiken.

Tillbaka till peace journalism: Vad handlar det om? Följande tabell av professor Johan Galtung ger en bra överblick.

PEACE/CONFLICT JOURNALISM

WAR/VIOLENCE JOURNALISM

 

 I.    PEACE/CONFLICT-ORIENTATED

 

explore conflict formation, x parties, y goals, z issues

general win, win” orientation

 

open space, open time; causes and outcomes anywhere, also in history/culture

making conflicts transparent

 

giving voice to all parties; empathy, understanding

see conflict/war as problem, focus on conflict creativity

 

humanisation of all sides; more so the worse the weapons

 

proactive: prevention before any violence/war occurs

 

focus on invisible effects of violence (trauma and glory, damage to structure/culture)

 

I.    WAR/VIOLENCE ORIENTATED

 

Focus on conflict arena, 2 parties, 1 goal (win), war general zero-sum orientation

 

Closed space, closed time; causes and exits in arena, who threw the first stone

 

making wars opaque/secret

 

us-them journalism, propaganda, voice, for “us”

 

see them” as the problem, focus on who prevails in war

 

dehumanisation of “them”; more so the worse the weapon

 

reactive: waiting for violence before reporting

 

focus only on visible effect of violence (killed, wounded and material damage)

 

II. TRUTH-ORIENTATED

 

expose untruths on all sides / uncover all cover-ups

 

II. PROPAGANDA-ORIENTATED

 

Expose their” untruths / help “our” cover-ups/lies

 

III. PEOPLE-ORIENTATED

 

Focus on suffering all over; on women, aged children, giving voice to voiceless

 

Give name to all evil-doers

 

Focus on people peace-makers

III. ELITE ORIENTATED

 

Focus on “our” suffering; on able-bodied elite males, being their mouth-piece

 

give name to their evil-doers

 

focus on elite peace-makers

 

 

IV. SOLUTION ORIENTATED

 

Peace = non-violence + creativity

 

Highlight peace initiatives, also to prevent more war

 

Focus on structure, culture, the peaceful society

 

Aftermath: resolution, reconstruction, reconciliation

 

IV. VICTORY ORIENTATED

 

Peace = victory + ceasefire

 

Conceal peace-initiative, before victory is at hand

 

Focus on treaty, institution, the controlled society

 

Leaving for another war, return if the old flares up again

 

Eller ett utdrag ur Jake Lynch och Annabel McGoldricks ”Peace Journalism – What is it? How to do it?” som också är med i IMPACS handbok (länk ovan).
A checklist for conflict sensitive journalism
• Avoid reporting a conflict as consisting of two opposing sides. Find other affected interests and include their stories, opinions and goals. Interview merchants affected by the general strike, workers who are unable to work, refugees from the countryside who want an end to violence etc.
• Avoid defining the conflict by always quoting the leaders who make familiar demands. Go beyond the elites. Report the words of ordinary people who may voice the opinions shared by many.
• Avoid only reporting what divides the sides in conflict. Ask the opposing sides questions which may reveal common ground. Report on interests or goals which they may share.
• Avoid always focusing on the suffering and fear of only one side. Treat all sides’ suffering as equally newsworthy.
• Avoid words like devastated, tragedy and terrorized to describe what has been done to one group. These kinds of words put the reporter on one side. Do not use them yourself. Only quote someone else who uses
these words.
• Avoid emotional and imprecise words. Assassination is the murder of a head of state and no-one else. Massacre is the deliberate killing of innocent, unarmed civilians. Soldiers and policemen are not massacred.
Genocide means killing an entire people. Do not minimize suffering, but use strong language carefully.
• Avoid words like terrorist, extremist or fanatic. These words take sides, make the other side seem impossible to negotiate with. Call people what they call themselves.
• Avoid making an opinion into a fact. If someone claims something, state their name, so it is their opinion and not your fact.
• Avoid waiting for leaders on one side to offer solutions. Explore peace ideas wherever they come from. Put these ideas to the leaders and report their response.

As journalists, our most powerful tools are the words we use. And the pictures and sounds. We can use our tools to build understanding instead of fears and myths.

Dr Rafi Greenberg om arkeologi, Jerusalem och Silwan

 Om Silwan, bosättare och arkeologi har jag skrivit en del på Al Hamatzav, för dem som är intresserade. 

Av lite olika skäl så har jag haft en del kontakt med några israeliska arkeologer som driver websidan www.alt-arch.org. Fick just en artikel av Dr Rafi Greenberg från Tel Aviv-universitetet som publicerades i ”Public Archaeology” (Feb 2009) som ger en väldigt utförlig bild av vad som händer där. Grundläggande och läsvärt – både om Silwan specifikt och Jerusalem generellt.

Fred och säkerhet – ett annat perspektiv

Fick just den här länken från Hedva som jobbar på Isha l’Isha i Haifa…att översätta till hebreiska. Tur att de har mig :-)…

 Hedva och Amani hade alltså varit i Stockholm (igen) för att prata om ämnet kvinnor, fred och säkerhet. Fred och säkerhet kan nämligen betyda väldigt många olika saker för olika människor, och en av kvinnorörelsens uppgifter är att försöka bredda begreppet till att inte bara innebära vakter, väskundersökningar och militära aktioner utan också social och personlig säkerhet.

Amani är ansvarig för projekt 1325 som handlar om kvinnlig representation i fredsförhandlingar och Isha har under hösten haft ett antal fokusgrupper som diskuterat 1325 ur ett feministiskt perspektiv.

Läs. Det är på svenska. Jag behöver inte översätta. Och som fortsättning på en annan tråd – det här är politiskt arbete så att det stänker om det, och det är för vissa också provokativt så det stänker om det, men det är inte på något sätt inriktat på att få publicitet genom symbolhandlingar. Istället koncentrerar man sig på arbete på gräsrotsnivå och samarbetar med med lokala och utländska organisationer i lobbying- och policyfrågor. I like.  

Heroes (just for one day)

Min åsikt om bosättningar i allmänhet och byggnadsplanerna i E1-området utanför Maale Adumim i synnerhet borde vara välkänd. Om inte, kolla t ex här. Att bygga i E1-området betyder att det blir omöjligt att upprätta en palestinsk stat med ett sammanhängande territorium, förutom att det är helt i strid med vägkartan och innebär en mängd folkrättsliga problem. Den amerikanska administrationen är också emot byggnadsplanerna.

Men när jag ser sådana här rubriker i SvD så blir jag ändå rätt irriterad. Att sätta upp ett skjul i E1-området och pryda den med en palestinsk flagga är en politisk demonstration, punkt. Det har inget att göra med att skydda civila palestinier, eller att agera mänskliga sköldar, eller att ge humanitär eller social hjälp. Att israeler och palestinier, som är personligt berörda av konflikten, gör alla möjliga aktioner har jag förståelse för. Men när det kommer till utlänningar så är jag mindre tolerant. Och i det här fallet – misstänker att jag inte är den enda israelen med den här åsikten – så tycker jag att svenskarna har gått över gränsen. Vill de syssla med politiska demonstrationer, gärna för mig. Men stanna i Sverige. 

  Haaretz verkar helt ha missat svenskarnas hjältemodiga insats, eller bryr sig i alla fall inte om att nämna dem. Never mind. För jag misstänker att deras deltagande i den här aktionen främst är till för visa dem hemma i Sverige vilka råtuffa aktivister de är som törs mucka med den israeliska armén, och utnyttja tillfället till att klaga över hur brutalt den israeliska armén behandlat dem.  Att den efterlängtade freden därmed skulle komma ens en millimeter närmare, eller relationerna mellan Israel och Sverige (se Roys inlägg på Al Hamatzav) skulle förbättras, tvivlar jag starkt på.

Flyktingar och Jerusalem, ett ekonomiskt perspektiv

Läste just en intressant artikel av Akiva Eldar angående ett detaljerat, semi-officiellt förslag som lagts fram av the Aix Group. Hade aldrig hört talas om dem, men en sökning gav följande:

”The Aix Group is a unique economic forum comprised of Israeli, Palestinian and international economists, policy-makers, members of economic organizations, and individuals from the academic and business spheres. Members of the Aix Group have been meeting since 2002, accompanied by official observers from both sides who have shared their thoughts with the Group and incorporated some of the Group’s ideas into their policies. Within the deteriorating political circumstances in the region, the Aix Group has served as one of the only economic forums where members of the two the sides continued to meet and continued rational discussions related to common concerns.”

 The Aix Group anser vidare att Osloprocessens gradvisa implementation var en av nyckelorsakerna till varför den brakade samman. Istället förordar de en ”reverse engineering approach”:

”In “reverse engineering”, the sides first agree on where they want to go, i.e. on the contours of a permanent agreement, and then decide how to reach that end. Gradualism, on the other hand, takes the form of an incremental approach, moving one step at a time with no agreement on (or even discussion of ) the end result. This is an inappropriate approach, particularly in the context of the power imbalance between the two sides, which eventually contributed to failure. The failure to agree to and implement the “two states” formula successfully was partly due to the fact that the sides avoided serious discussions of the permanent stage; and then, at Camp David in 2000, they failed to reach an agreement. But whereas many concluded after the failure at Camp David that it is altogether impossible to reach an agreement, we concluded that it is impossible not to reach one. Thus we thought, and still think, that in spite of the painful failure in 2000 and the painful consequences of that failure, the two sides should resume meaningful negotiations that will lead to a permanent settlement of the conflict.”

Gruppen har lagt fram en bok – lugn, bara 253 sidor – som ger fakta och detaljerade förslag angående två så kallade ”kärnfrågor”: Jerusalem och de palestinska flyktingarna, plus ett kapitel om transport- och elektricitetssamarbete.

 Sådant här är eventuellt lite tungt och mindre sexigt än, säg, en artikel av Andreas Malm eller någon mer radikal figur. Men det är så här fred ser ut, bakom kulisserna. Så vad man än anser om innehållet så tycker jag definitivt att det är värt att ägna lite tid till att gå igenom det. Mindre slagord, mer tachles. Gillar.

 

Annapolis

Tänker inte skriva om Annapolis, eftersom andra gör det mycket bättre än jag. Common Ground News Service har fyra utmärkta kolumnister i sin senaste utgåva: Daniel Levy, Thomas Friedman, Tariq Alhomayed och Uri Avinery.

”Hittills handlar det om ‘de räddas fred’, citerar Friedman Al Arabiya-kanalens chef i Washington, Hisham Melhem. Ligger onekligen något i det. Motivationen för de inblandade är inte deras orubbliga tro på fördelarna med en fredsprocess, utan deras fruktan för vad som annars lurar bakom hörnet.

”Fear can be a powerful motivator”, konstaterar Friedman, men säger också att ”Moderates who are not willing to risk political suicide to achieve their ends are never going to defeat extremists who are willing to commit physical suicide.”

Så vad blir då fortsättningen på Annapoliskonferensen? Friedman föreslår ett enkelt litmustest, utan Mellanösternexperter.

 ”You won’t need a Middle East expert to explain to you whether it’s working. If you just read the headlines in the coming months and your eyes glaze over, then, as the Israeli columnist Nahum Barnea put it to me, you’ll know that Annapolis turned the ignition key ”on a car with four flat tires.”

But if you pick up the newspaper and see Arab and Israeli moderates doing things that surprise you, and you hear yourself exclaiming, ”Wow, I’ve never seen that before!” you’ll know we’re going somewhere.

Apropå bosättningar och apartheidstat

För ett tag sedan tog jag upp vänsterns argument för en omedelbar implementation av tvåstatslösningen: om Israel fortsätter att bygga ut bosättningarna och därmed omöjliggör en tvåstatslösning kommer man förr eller senare ställas inför kravet att ge palestinierna rösträtt. Vilket skulle leda till en palestinsk stat (och innebära slutet på Israel som en stat med judisk majoritet). Alternativt – man ger dem inte rösträtt, och då får vi en klassisk apartheidstat (vilket skulle innebära slutet på Israel som demokrati). Därför, om vi vill behålla Israel som en demokratisk stat med en judisk majoritet, så är bosättningsbyggandet i de ockuperade områdena inte i Israels intresse utan en väldigt tung last att bära – både ekonomiskt, politiskt och militärt – för det israeliska samhället.

 Samma argument används nu även av Olmert i en intervju till Nahum Barnea i Yediots helgbilaga. I intervjun sade Olmert också att det inte finns något val, de utposter som Israel har lovat USA att utrymma måste helt enkelt utrymmas.

 Utmärkt talat. Men det handlar inte först och främst om utposter. Haaretz utvecklar temat i en ledare med rubriken ”ett stopp – inte ett uppehåll” (av byggandet i bosättningarna alltså). Frågan är var E1 passar in i det här, och byggandet runt Maale Adumim. Att som med vägspärrarna ta bort några här och sätta upp tre lite längre bort kommer eventuellt att fungera i praktiken, som det alltid gjort förut, men inom kort leder det till något av de ovan nämnda alternativen.

”Blink-politiken” (så kallas systemet som låter politiker låtsas som om de inte har en aning om hur bosättningarna byggs ut och nya kommer till – de ”blinkade” nämligen just som de såg något olagligt, och svävar alltså i ovetande om vad som sker) måste upphöra. Och den som måste ta ansvaret är just Olmert. Stoppar han byggnadsplanerna i E1 så menar han eventuellt allvar. Låter han dem pågå så kunde han lika gärna låtit bli att åka till Annapolis. Time to deliver.

Hamas och Yesha-rådet: samma retorik, samma vision

I all hast: ursäkta om jag upprepar mig, men jag måste ändå rekommendera Bradley Burston igen, som jag tycker är en genomgående väldigt vettig kolumnist. Dessutom skriver han på engelska, till skillnad från min andra favorit B Michael i Yediot.

 Och nu till Annapolis har han en del att göra. Hamas och Yesha-rådet har vaknat till liv, och gör inte helt förvånande väldigt likartade uttalanden – var och en från sin egen lilla mentala bunker.

 Burston summerar (fritt översatt av mig):

”Inte en centimeter. Ni har ingen rätt. Den som ger bort vårt folks egendom är en farlig förrädare. Den tillhör oss, i sin helhet. Hela Jerusalem tillhör oss. Landet tillhör oss, från Medelhavet till Jordanfloden. Alla handlingar som försvarar vår rätt till landet är rättfärdigade. Vår sak är objektivt och fullständigt rätt och riktig. Deras är en lögn. Att säga nej till kompromiss är att säga ja till självförsvar. Fred är en illusion. Tänk inte ens tanken.”

Ett sådant förhållningssätt är utan tvivel ideologiskt sett renlärigt. Det är inte besmutsat med några slemmiga kompromisser. Det talar om Ära och Stolthet och Motstånd och Folkets Vilja och Patriotism och om att Inte Ge Upp.

Därför har många israeler och palestinier – som egentligen helst vill ha fred, frihet och grannsämja så att de kan jobba och ha ett drägligt liv och skicka sina ungar till skola och universitet utan självmordsbombningar, en monstruös försvarsbudget, tre års militärtjänst och tjugo års reservtjänst plus en del krig, alternativt vägspärrar, fängelsevistelser, misshandel, ihjälskjutna barn och statslöshet – svårt att känslomässigt försvara fredsförhandlingar.

Fredsförhandlingar är för fega mjukisar, även om både Rabin och Arafat gjorde tappra försök att tala om ”de modigas fred”. I fredsförhandlingar måste man svälja sin nationella stolthet, bita i det sura äpplet, inse att det inte går att nå en fred utan att avstå både från mark och en hel del drömmar, och sätta sig ner och kompromissa.

Frågan är alltså inte bara hur man når en politisk lösning som är praktiskt genomförbar, utan också hur man säljer detta som ett smart nationellt koncept till respektive befolkning. För både israeler och palestinier är folk med en stark nationalkänsla. Och vill man besegra Hamas respektive bosättarrörelsen inte i fysisk utan i ideologisk mening, så måste någon börja fundera lite på det här. Speciellt Olmert och Abbas. För om en dag så är Annapolis förbi, och då är vi tillbaka i Mellanöstern-vardagen igen.

SvD

DN

DN2

Haaretz: Judiska och kristna ledare: ingen kompromiss om Jerusalem