Etikettarkiv: Mellanöstern

Heroes (just for one day)

Min åsikt om bosättningar i allmänhet och byggnadsplanerna i E1-området utanför Maale Adumim i synnerhet borde vara välkänd. Om inte, kolla t ex här. Att bygga i E1-området betyder att det blir omöjligt att upprätta en palestinsk stat med ett sammanhängande territorium, förutom att det är helt i strid med vägkartan och innebär en mängd folkrättsliga problem. Den amerikanska administrationen är också emot byggnadsplanerna.

Men när jag ser sådana här rubriker i SvD så blir jag ändå rätt irriterad. Att sätta upp ett skjul i E1-området och pryda den med en palestinsk flagga är en politisk demonstration, punkt. Det har inget att göra med att skydda civila palestinier, eller att agera mänskliga sköldar, eller att ge humanitär eller social hjälp. Att israeler och palestinier, som är personligt berörda av konflikten, gör alla möjliga aktioner har jag förståelse för. Men när det kommer till utlänningar så är jag mindre tolerant. Och i det här fallet – misstänker att jag inte är den enda israelen med den här åsikten – så tycker jag att svenskarna har gått över gränsen. Vill de syssla med politiska demonstrationer, gärna för mig. Men stanna i Sverige. 

  Haaretz verkar helt ha missat svenskarnas hjältemodiga insats, eller bryr sig i alla fall inte om att nämna dem. Never mind. För jag misstänker att deras deltagande i den här aktionen främst är till för visa dem hemma i Sverige vilka råtuffa aktivister de är som törs mucka med den israeliska armén, och utnyttja tillfället till att klaga över hur brutalt den israeliska armén behandlat dem.  Att den efterlängtade freden därmed skulle komma ens en millimeter närmare, eller relationerna mellan Israel och Sverige (se Roys inlägg på Al Hamatzav) skulle förbättras, tvivlar jag starkt på.

Annonser

Annapolis

Tänker inte skriva om Annapolis, eftersom andra gör det mycket bättre än jag. Common Ground News Service har fyra utmärkta kolumnister i sin senaste utgåva: Daniel Levy, Thomas Friedman, Tariq Alhomayed och Uri Avinery.

”Hittills handlar det om ‘de räddas fred’, citerar Friedman Al Arabiya-kanalens chef i Washington, Hisham Melhem. Ligger onekligen något i det. Motivationen för de inblandade är inte deras orubbliga tro på fördelarna med en fredsprocess, utan deras fruktan för vad som annars lurar bakom hörnet.

”Fear can be a powerful motivator”, konstaterar Friedman, men säger också att ”Moderates who are not willing to risk political suicide to achieve their ends are never going to defeat extremists who are willing to commit physical suicide.”

Så vad blir då fortsättningen på Annapoliskonferensen? Friedman föreslår ett enkelt litmustest, utan Mellanösternexperter.

 ”You won’t need a Middle East expert to explain to you whether it’s working. If you just read the headlines in the coming months and your eyes glaze over, then, as the Israeli columnist Nahum Barnea put it to me, you’ll know that Annapolis turned the ignition key ”on a car with four flat tires.”

But if you pick up the newspaper and see Arab and Israeli moderates doing things that surprise you, and you hear yourself exclaiming, ”Wow, I’ve never seen that before!” you’ll know we’re going somewhere.

Nio skäl till att Annapolis kommer att lyckas

”När alla Mellanösternexperter tycks ha samma åsikt bör läsaren vara försiktig”, skriver Bradley Burston i sin kolumn idag i Haaretz.

Det ligger onekligen något i det. Israeliska media är fullkomligt översvämmade av sarkastiska, pessimistiska, cyniska och insiktsfulla analyser och rapporter om hur Annapolis är världshistoriens mest urvattnade, misslyckade, oseriösa och hopplöst oväsentliga konferens. Behöver jag säga att den är dömd att misslyckas och att så snart deltagarna åkt hem till Mellanöstern igen så börjar den tredje intifadan, det blir inbördeskrig i Libanon, Syrien och Hizbollah angriper Golanhöjderna och islamisterna gör revolution i Jordanien och Egypten?

Varken svenska eller utländska media tycks vilja vara sämre. Att satsa på en negativ utveckling i Mellanöstern är ju också traditionellt ett rätt säkert kort, ens jämfört med att komma med några uttalanden om ”försiktig optimism” som utrikesminister Carl Bildt faktiskt dristar sig att göra på DN-s debattsida.

Så trots att jag själv inte hyser någon enorm optimism angående vad som kommer att hända under och efter Annapoliskonferensen tycker jag att Burston har en poäng. Här är listan – nio skäl till varför Annapolis kommer att lyckas:

1.  Bosättarna antar att den kommer att misslyckas och har därför inte utövat någon enorm press på regeringen (än, skulle jag vilja tillägga)

2. Hamas antar att den kommer att misslyckas och har därför inte förhindrat den genom några större terrordåd (än, skulle jag vilja tillägga)

3. Ehud Barak antar att den kommer att misslyckas och har därför avstått från att lägga sig i (och förstöra alltihop som i Camp David)

4. Alla Mellanösternexperter antar att den kommer att misslyckas. Precis som de enhetligt förutspådde ett krig mellan Syrien och Israel förra sommaren. Som inte blev av.

5. Intifadan var ett misslyckande. Fler intifador kommer inte nödvändigtvis att leda till den slutliga segern.

6. Tillbakadragandet från Gaza var ett misslyckande. Ensidiga handlingar leder inte till någon lösning utan till nya (och ibland värre) problem.

7. Ingen gillar Iran. Och det finns inget så effektivt för att få folk att samarbeta som en gemensam fiende.

8. Syrien är inte övertygad om att Annapolis kommer att misslyckas. Alltså har Assad fått något i utbyte. Vad?

9. George Bush (sist men inte minst) är desperat. Och behöver en framgång. Fort. Och när man sågar ner träd så ryker stickorna.  

 Så vi får se. Och som jag skrivit förut – det är inte förrän deltagarna kommer tillbaka hem och måste konfrontera sina egna väljare (utom i Syrien, där det inte spelar någon roll) som det går att utvärdera Annapolis och dess eventuella konsekvenser. Tålamod.

SvD

SvD2

Greenpeaceaktivister strippar för Shimon Peres

Under ett seminarium på ämnet kärnvapen i Mellanöstern i Tel Aviv-universitetet idag tog några Greenpeaceaktivister tillfället i akt att strippa (nå ja, inte mer än på stranden, men ändå) inför presidenten Shimon Peres som just kommit för att hålla tal (se Greenpeace Israels hemsida här, inklusive bilder). Enligt Haaretz så var Peres snarast road, hoppades att deltagarna inte skulle förkyla sig och påpekade att de borde demonstrera i Teheran istället.

 En israelisk demonstration mot kärnvapen i Teheran, jojo…När en sådan demonstration kan hållas, då behövs den inte för då är det lugnt ändå.

 Men det här är intressant – ämnet är långt ifrån konsensus i Israel, men ändå inte tabu. Argumenten är också snarare ”för ett kärnvapenfritt Mellanöstern” snarare än ”bort med Israels kärnvapen” (som ju officiellt inte existerar, även om inte en kotte tror på det).  

Annapolis har avlidit

Den politiske kommentatorn Raviv Drucker förklarade just i israeliska kanal 10 att Annapolis slutgiltigt avlidit. ”Innehållet har vattnats ur och vattnats ur tills ingenting återstår utom en photo-op”, sade Drucker, vars inslag i programmet ”London och Kirshenbaum” pryddes av en traditionell begravningsannons för konferensen i Annapolis. ”Det går inte att ha en konferens som handlar om att högtidligt förklara att Olmert och Abu Mazen nu börjar förhandla om ett slutgiltigt fredsfördrag, utan att komma med konkreta riktlinjer. Vet ni hur många gånger israeler och palestinier har börjat förhandla om en slutlig lösning? Det är den kallaste pastan som det går att sälja i Mellanöstern idag.”

Ingen verkade speciellt upprörd, snarare rådde samstämmighet i studion angående detta uttalande. Alla instanser, både på den israeliska och palestinska sidan, har uttryckligen förklarat att Annapolis inte har en chans. Förväntningarna är på den absoluta nollpunkten och Annapolis är långt, långt ner på rubrikerna.

Istället handlar diskussionen i Israel de senaste dagarna om våld på fotbollsarenorna och basketplanerna, om bilolyckor och naturligtvis om lärarstrejken på gymnasierna som redan hållit på i över en månad. Utan tvivel har Israel tillräckligt med interna problem att diskutera även utan huvudvärken i Annapolis.

Men frågan är ju egentligen inte vad som händer i Annapolis utan vad som händer när parterna kommer hem igen. Kommer Abu Mazen att sitta kvar? Vad händer med Hamas i Gaza? Israeliska reservister från fallskärmsjägarkommandot berättade för några dagar sedan efter att ha deltagit i strider i Gazaremsan och om hur Hamas inte längre kan beskrivas som en gerillagrupp utan en riktig armé.  Hamassoldaterna är vältränade, kunniga och samspelta, sade de. Det var som att föra ett riktigt krig.

 Så även om pessimismen är välgrundad så hoppas jag att både israeliska och palestinska politiker funderar lite över vad som ska hända dagen efter. ”Utan Abu Mazen så får vi inte Hamas utan Iran och Al Qaeda på Västbanken”, varnade Condoleezza Rice för ett tag sedan. Hoppas hjärtinnerligt att någon skärper sig innan den 26 november och börjar tala allvar.

Common Ground News Service

Ville bara tipsa om Common Ground News Service, en websida som återpublicerar artiklar om Israel-Palestinakonflikten som har någon form av dialog/ömsesidig förståelse/freds- eller konfliktlösningsperspektiv. Här är en kort intro:

 ”The Common Ground News Service (CGNews) seeks to promote mutual understanding and offer hope, opportunities for dialogue and constructive suggestions that facilitate peaceful resolution of conflict. We publish and promote articles by local and international experts on current Middle East issues and the relationship between the West and Arab and Muslim communities. The service is a non-profit initiative of Search for Common Ground, an international non-governmental organization (NGO), headquartered in Washington and Brussels, whose mission is to transform the way the world deals with conflict – away from adversarial confrontation towards cooperative solutions.

 The CGNews board of editors comprises individuals in Amman, Beirut, Geneva, Jakarta, Jerusalem, Toronto and Washington, with extensive knowledge of the Middle East, Muslim-Western issues and a ”common ground” orientation (…) The editors monitor local and regional media daily, looking for articles that:

  • Provide constructive and solution-oriented perspectives;
  • Promote dialogue and cooperation;
  • Encourage peaceful and non-violent means to resolve conflicts and ease tension;
  • Express constructive self-criticism;
  • Highlight positive experiences between communities and nations that humanize the other and offer hope;
  • Highlight organizations and people working for a better regional and global environment;
  • Interpret information, events, polls and analyses in ways that encourage rational, moderate and positive thinking.

Rekommenderas varmt – det är intressant, tänkvärt, smart och oftast väldigt bra journalistik.

Seminarium om barriären

I söndags höll Council for Peace and Security ett seminar om barriären (se detaljerat program här) på Cinemateket i Tel Aviv. Talarlistan uppvisade ett brett spektrum av aspekter och åsikter angående barriären, dess förlopp och rättsprocesserna i Israel och i Haag. Den palestinske advokaten Giat Nasser talade ingående om vilka konsekvenser muren fått för palestinierna i Jerusalem och Gush Etzion-området, den utmärkta Talia Sasson från det israeliska åklagarämbetet talade om barriären i HD, Ruby Sibel från det israeliska utrikesministeriets rättsavdelning talade om hur barriären uppfattas internationellt, och professor Nurit Keliot redogjorde för hur arabiska och judiska israeler som lever nära barriären uppfattar barriären och vilka konsekvenser den fått för deras liv.

 Dessutom fick den nye ordföranden för Yesha-rådet, alltså de judiska bosättarnas takorganisation, framföra sin åsikt om barriären, om Talia Sasson, om HD och om Council for Peace and Security (kort sammanfattning: han gillar inte någon av dem), och ex-general Amos Yaron som var en av dem som planerade barriären i början hävdade att barriären är en ren säkerhetsbarriär, som kan flyttas, och som absolut inte är något försök att upprätta en internationell gräns.

 Denna inställning mottogs dock med skepsis av de flesta av panelmedlemmarna och publiken, som med stöd av HD-beslut anser att det är mer än bevisat att Sharonregeringen utnyttjade den israeliska allmänhetens rop på säkerhet till varje pris efter de fruktansvärda självmordsbombningarna våren 2002 till att bygga en politisk gräns i avsikt att skapa fakta på marken inför framtida fredsförhandlingar och därmed omöjliggöra att de områden som hamnar på den israeliska sidan av muren återlämnas till palestinierna.

Ett intressant inslag var Ruby Sibel som talade om hur barriären uppfattas i Europa, och som konstaterade att det inte finns något annat tema som Israel och det internationella samfundet har så diametralt olika åsikter om. I Israel är barriären totalt konsensus – utan barriär, ingen säkerhet – medan i Europa är den en illegal styggelse som oundvikligen och omedelbart associeras till Berlinmuren.

 ”Det räcker med en enda bild på muren med ett palestinskt barn som leker nedanför för att helt delegitimisera barriären”, sade han nyktert. ”Det är någonting som det är helt omöjligt att påverka enbart med rättsliga argument”.

 Han talade också om muren i Betlehem och hur många kristna (han nämnde ett samtal med Biskopen av Canterbury) har en romantisk bild av det Heliga Landet med herdar och får, och så kommer israelerna och bygger en enorm betongkonstruktion alldeles brevid Beit Sahour (jag var förresten i Betlehem för bara någon vecka sedan och muren där är helt obegripligt överväldigande, för att inte säga monstruös. Ja, jag vet varför den byggdes. Men den är lik förbannat monstruös) och hur det även här inte hjälper med rättsliga argument eller med siffror. 

Den enda frågan som Israel lyckats att driva och få igenom internationellt är stödet för gröna linjen som Israels de facto erkända gräns, sade han och påpekade att Haag indirekt erkände gröna linjen genom att säga att barriären inte får byggas på andra sidan om den. När någon invände att accepterandet av gröna linjen inte nödvändigtvis var till Israels fördel så svarade Sibel torrt att om vi öppnar gröna linjen för diskussion så kommer det att fungera åt båda hållen, alltså göra det möjligt att kräva att Israel också avstår områden innanför gröna linjen.

 Efter att ha åkt på diverse turer med den enormt kunnige Shaul Arieli, som känner till varenda centimeter av barriären, övergångarna och tillståndspolitiken runt omkring, läst otaliga HD-beslut och överhuvudtaget försökt sätta mig in i problematiken så var många av argumenten välbekanta.  Istället blev det slående hur mycket inflytande associationer och känslomässiga faktorer har för hur någonting uppfattas. Som f d Västberlinbo har jag inga problem alls att förstå den avsmak och det obehag som muren ger europeer och andra (för att inte tala om palestinierna, men det är väl rätt uppenbart) och att det är omöjligt att inte associera till Berlinmuren.  Samtidigt har jag inga problem att förstå varför israeler vill ha muren – det handlar om ett konkret tecken på säkerhet, även om konceptet ”muren har gett oss mer säkerhet” inte kan bevisas totalt och även ifrågaställdes av ingen mindre än Yesha-ledaren, som påpekade att säkerheten blivit drastiskt mycket bättre även på andra sidan muren. Detta beror på säkerhetsstyrkorna, hävdade han, och inte på muren.

 Exakt var barriären löper någonstans bryr sig däremot de flesta israeler inte om, men de motsätter sig instinktivt att barriären flyttas – av känslomässiga skäl. Patriotism, palestinierna får skylla sig själva när de börjar en intifada osv osv. Att detta inte leder till att situationen förbättras i det långa loppet är enligt sådana argument inte speciellt relevant.

Lösning? Frågade Shaul Arieli, som svarade att han som inbiten pragmatiker gör sitt bästa för att barriären i slutändan ska omfatta runt 4% istället för de 8.5% som den omsluter idag. ”Det är inte de 2% som palestinierna är villiga att gå med på inom ramen för en landutväxling, men det är närmare”, förklarade han.

Shaul har också tillsammans med människorättsadvokaten Michael Sfard skrivit en bok om barriären, HD, och tillståndspolitiken i det som kallas ”the seam zone”, som ska publiceras på hebreiska nu i november eller i början av december. Kommer också att översättas till engelska. Rekommenderar varmt och skriver definitivt en update när det blir aktuellt.

 Annapolis? Ingen sade ett ord om Annapolis. Vi får helt enkelt vänta och se.