Ibland när jag vet att jag egentligen borde göra någonting riktigt, som att skriva färdigt den där artikeln eller läsa den där boken eller ringa till VVS-killen och säga att min tvättmaskin låter som om den har lunginflammation, så får jag ett desperat och trängande behov av att leta videoklipp på Youtube. Oftast är det helt bortkastad tid, men ibland hittar jag också något intressant. Som det här klippet från Bornholmer Strasse i Berlin (DDR), natten den 9 november 1989.
Det var ett magiskt datum, fast som med de flesta historiska eller magiska datum hade jag ingen aning om det när det hände. Satt i min pyttelilla koleldade lägenhet i Wedding, inte långt från just övergången på Bornholmer Strasse men på den trygga västsidan om muren, och hörde på radion att DDR-medborgare skulle få resefrihet till Väst. Kul. Men ingen, varken på öst- eller västsidan, hade räknat med att tiotusentals DDR-medborgare tänkte utnyttja denna förklarade resefrihet genom att göra en liten tur till Västberlin, till fots eller i en Real Existierenden Sozialistischen Trabi.
När vi hörde att de öppnat gränsövergångarna och folk började strömma in så kutade vi till tunnelbanan i riktning Bahnhof Zoo, Västberlins centrum. Vid Zoo var det redan så fullt med folk att de stängde alla linjer och utrymde tunnelbanan, och vi fortsatte till fots. Ett lämmeltåg av proppfulla Trabis körde nedför paradgatan Kudamm medan passagerarna hängde ut genom fönstren och stirrade hänfört på designeraffärerna och de glittrande ljusen, som de hittills bara sett på TV. De stannade inte, de ville inte köpa någonting (de hade i vilket fall inga D-mark med sig), de ville bara kolla. Som de säger i klippet från Bornholmer Strasse: ”vi ska upp och jobba imorgon ju! Vi kommer tillbaka! Vi vill bara gå över och titta några timmar!”
Detta var, i hela sin anspråkslöshet och icke-våldsamhet, slutet på det kalla kriget. Det som jag faktiskt också vuxit upp med (FGTH-versionen) och som i Västberlin även under det glada 80-talet fortfarande var ett reellt hot. Närvarande och kännbart. Varje gång jag tog tåget till Sverige, från Bahnhof Zoo till Ostbahnhof och vidare till Sassnitz och Stockholm, i Mitropa-vagnar som luktade av något fullständigt outhärdligt stinkande (ryskt? giftigt? vill inte veta) rengöringsmedel, så satt det en butter kille i brun läderjacka vid ingången till de andra vagnarna. Vår vagn var alltid sist, dörrarna kollades hela tiden, och varje gång man skulle på toa fick man tränga sig förbi Stasi i brun läderjacka. Hälften av landet spionerade på den andra hälften.
Sedan föll muren, och inget blev som förr. Staden invaderades av hungriga, frustrerade och lycksökande människor från hela Östeuropa. Tunnelbanan var full av tiggande rumänska kvinnor klädda i trasor med små barn i famnen, alla billig-affärer var fulla med polacker som kom i busslaster för att köpa billig choklad som sedan såldes på svarta marknaden i Polen för en årslön ungefär, och Tiergarten blev alla dessa nya turisters offentliga toalett. Och jag saknade min mur. Så mycket att jag ett tag funderade att köpa en tröja som det stod ”I Want My Wall Back” på och som sålde rätt bra i Västberlin våren och sommaren 1990.
Förändringar kan vara rätt jobbiga, även om man längtat efter dem och även om man är övertygad om att situationen är bättre idag än förut. För även om det fortfarande finns många problem i Tyskland med de ”nya bundesländerna” och gränsen mellan ”ossis” och ”wessis” fortfarande är väldigt tydlig, så är det inte många som vill ha tillbaka varken DDR eller det kalla kriget. Trots att USA mig veterligen ännu inte tagit bort alla atomvapen från tysk mark. Ibland, kanske inte så ofta och inte helt smärtfritt, men ändå – ibland ändrar sig faktiskt saker och ting till det bättre. Bekarov beyameinu.
Anna Veeder - svensk guide i Israel 