Israelisk författare petad från litterär panel i Frankrike

…på grund av att en palestinsk poet vägrade delta i en paneldiskussion om det satt en israel där, oavsett hans politiska åsikter (Haaretz). Ironiskt nog så verkar detta trots allt vara en förbättring gentemot de två senaste åren då palestinska författare vägrat komma till konferensen om där fanns israeler överhuvudtaget. Sakals svar påminner om en ökänd diskussion på Debatt angående attacken mot Gaza 2009, där en svensk-palestinska vägrat titta på en av de judiska deltagarna eftersom hon ”visste” precis vad han tyckte – utan att denne yppat ett ord (länk här):

”Darwish, said Sakal, accused him of expelling him from his home, and said ”the Jewish-Arabs [Jews from Arab lands] particularly hate the Palestinians.”

Sakal, who is of Syrian and Egyptian origin, said he told the crowd ”I understand them but I also understand my situation, and the one thing that distressed me was that he didn’t try to find out who I am or what my views are.”

Som arbetande i en israelisk NGO i Jerusalem så märker vi ofta av den palestinska kulturbojkotten mot Israel och israeliska organisationer, som inte kan och inte vill samarbeta med oss officiellt – även om vi i Israel räknas som en ”vänsterorganisation”. Men samtidigt så är det oftast inga problem att ha kontakter på ett inofficiellt plan med palestinier som jobbar på universitet och i andra organisationer. Nyligen fick vi ett vänligt mail från en palestinsk organisation som sysslar med att bevara och vårda kulturarv som tydligt sade att de av princip inte samarbetar med israeliska organisationer, men vi är varmt välkomna att komma och hälsa på dem i Ramallah för att samtala närmare. Det handlar alltså inte i detta fall (finns säkert en rad attityder, detta är en) om beröringsångest med israeler utan om ett politiskt beslut som jag faktiskt både kan förstå och acceptera med tanke på omständigheterna. Men att bojkotta officiellt samarbete behöver inte betyda att man bojkottar att lyssna på varandra.  En sådan form av bojkott är enligt min åsikt både kontraproduktiv och farlig.

Uri Avineri om Israel, Sydafrika och bojkott

När jag var i Jerusalem i fredags och åt middag med några vänner så talade vi bland annat om Dr Neve Gordons artikel i LA Times, där han förespråkar en global bojkott mot Israel.  Några av de närvarande höll med honom, och sade att det inte finns någon annan väg och att det fungerade i Sydafrika. Jag sade att jag å ena sidan förstår Dr Gordons pessimism, men å andra sidan är jag inte alls säker på att en sådan bojkott leder till det resultat han vill uppnå (slut på ockupationen, bl a). Jag tror snarare att en generell bojkott mot Israel skulle leda till ökad extremism.

Genom Bradley Burston fick jag nu syn på Uri Avinery, som skrivit en lång artikel på temat på Maannews. Obligatorisk läsning. Ett kort utdrag (artikeln är lång):

”True, the Israeli occupation and the South African apartheid system have certain similar characteristics. In the West Bank, there are roads ”for Israelis only.” But the Israeli policy is not based on race theories, but on a national conflict. A small but significant example: in South Africa, a white man and a black woman (or the other way round) could not marry, and sexual relations between them were a crime. In Israel there is no such prohibition. On the other hand, an Arab Israeli citizen who marries an Arab woman from the occupied territories (or the other way round) cannot bring his or her spouse to Israel. The reason: safeguarding the Jewish majority in Israel. Both cases are reprehensible, but basically different.

In South Africa there was total agreement between the two sides about the unity of the country. The struggle was about the regime. Both whites and blacks considered themselves South Africans and were determined to keep the country intact. The whites did not want partition, and indeed could not want it, because their economy was based on the labor of the blacks.

In this country, Israeli Jews and Palestinian Arabs have nothing in common – not a common national feeling, not a common religion, not a common culture and not a common language. The vast majority of the Israelis want a Jewish (or Hebrew) state. The vast majority of the Palestinians want a Palestinian (or Islamic) state. Israel is not dependent on Palestinian workers – on the contrary, it drives the Palestinians out of the working place. Because of this, there is now a worldwide consensus that the solution lies in the creation of the Palestinian state next to Israel.

In short: the two conflicts are fundamentally different. Therefore, the methods of struggle, too, must necessarily be different.”