Etikettarkiv: Barriär

Seminarium om barriären

I söndags höll Council for Peace and Security ett seminar om barriären (se detaljerat program här) på Cinemateket i Tel Aviv. Talarlistan uppvisade ett brett spektrum av aspekter och åsikter angående barriären, dess förlopp och rättsprocesserna i Israel och i Haag. Den palestinske advokaten Giat Nasser talade ingående om vilka konsekvenser muren fått för palestinierna i Jerusalem och Gush Etzion-området, den utmärkta Talia Sasson från det israeliska åklagarämbetet talade om barriären i HD, Ruby Sibel från det israeliska utrikesministeriets rättsavdelning talade om hur barriären uppfattas internationellt, och professor Nurit Keliot redogjorde för hur arabiska och judiska israeler som lever nära barriären uppfattar barriären och vilka konsekvenser den fått för deras liv.

 Dessutom fick den nye ordföranden för Yesha-rådet, alltså de judiska bosättarnas takorganisation, framföra sin åsikt om barriären, om Talia Sasson, om HD och om Council for Peace and Security (kort sammanfattning: han gillar inte någon av dem), och ex-general Amos Yaron som var en av dem som planerade barriären i början hävdade att barriären är en ren säkerhetsbarriär, som kan flyttas, och som absolut inte är något försök att upprätta en internationell gräns.

 Denna inställning mottogs dock med skepsis av de flesta av panelmedlemmarna och publiken, som med stöd av HD-beslut anser att det är mer än bevisat att Sharonregeringen utnyttjade den israeliska allmänhetens rop på säkerhet till varje pris efter de fruktansvärda självmordsbombningarna våren 2002 till att bygga en politisk gräns i avsikt att skapa fakta på marken inför framtida fredsförhandlingar och därmed omöjliggöra att de områden som hamnar på den israeliska sidan av muren återlämnas till palestinierna.

Ett intressant inslag var Ruby Sibel som talade om hur barriären uppfattas i Europa, och som konstaterade att det inte finns något annat tema som Israel och det internationella samfundet har så diametralt olika åsikter om. I Israel är barriären totalt konsensus – utan barriär, ingen säkerhet – medan i Europa är den en illegal styggelse som oundvikligen och omedelbart associeras till Berlinmuren.

 ”Det räcker med en enda bild på muren med ett palestinskt barn som leker nedanför för att helt delegitimisera barriären”, sade han nyktert. ”Det är någonting som det är helt omöjligt att påverka enbart med rättsliga argument”.

 Han talade också om muren i Betlehem och hur många kristna (han nämnde ett samtal med Biskopen av Canterbury) har en romantisk bild av det Heliga Landet med herdar och får, och så kommer israelerna och bygger en enorm betongkonstruktion alldeles brevid Beit Sahour (jag var förresten i Betlehem för bara någon vecka sedan och muren där är helt obegripligt överväldigande, för att inte säga monstruös. Ja, jag vet varför den byggdes. Men den är lik förbannat monstruös) och hur det även här inte hjälper med rättsliga argument eller med siffror. 

Den enda frågan som Israel lyckats att driva och få igenom internationellt är stödet för gröna linjen som Israels de facto erkända gräns, sade han och påpekade att Haag indirekt erkände gröna linjen genom att säga att barriären inte får byggas på andra sidan om den. När någon invände att accepterandet av gröna linjen inte nödvändigtvis var till Israels fördel så svarade Sibel torrt att om vi öppnar gröna linjen för diskussion så kommer det att fungera åt båda hållen, alltså göra det möjligt att kräva att Israel också avstår områden innanför gröna linjen.

 Efter att ha åkt på diverse turer med den enormt kunnige Shaul Arieli, som känner till varenda centimeter av barriären, övergångarna och tillståndspolitiken runt omkring, läst otaliga HD-beslut och överhuvudtaget försökt sätta mig in i problematiken så var många av argumenten välbekanta.  Istället blev det slående hur mycket inflytande associationer och känslomässiga faktorer har för hur någonting uppfattas. Som f d Västberlinbo har jag inga problem alls att förstå den avsmak och det obehag som muren ger europeer och andra (för att inte tala om palestinierna, men det är väl rätt uppenbart) och att det är omöjligt att inte associera till Berlinmuren.  Samtidigt har jag inga problem att förstå varför israeler vill ha muren – det handlar om ett konkret tecken på säkerhet, även om konceptet ”muren har gett oss mer säkerhet” inte kan bevisas totalt och även ifrågaställdes av ingen mindre än Yesha-ledaren, som påpekade att säkerheten blivit drastiskt mycket bättre även på andra sidan muren. Detta beror på säkerhetsstyrkorna, hävdade han, och inte på muren.

 Exakt var barriären löper någonstans bryr sig däremot de flesta israeler inte om, men de motsätter sig instinktivt att barriären flyttas – av känslomässiga skäl. Patriotism, palestinierna får skylla sig själva när de börjar en intifada osv osv. Att detta inte leder till att situationen förbättras i det långa loppet är enligt sådana argument inte speciellt relevant.

Lösning? Frågade Shaul Arieli, som svarade att han som inbiten pragmatiker gör sitt bästa för att barriären i slutändan ska omfatta runt 4% istället för de 8.5% som den omsluter idag. ”Det är inte de 2% som palestinierna är villiga att gå med på inom ramen för en landutväxling, men det är närmare”, förklarade han.

Shaul har också tillsammans med människorättsadvokaten Michael Sfard skrivit en bok om barriären, HD, och tillståndspolitiken i det som kallas ”the seam zone”, som ska publiceras på hebreiska nu i november eller i början av december. Kommer också att översättas till engelska. Rekommenderar varmt och skriver definitivt en update när det blir aktuellt.

 Annapolis? Ingen sade ett ord om Annapolis. Vi får helt enkelt vänta och se.

Annonser

De där, vi här

För några dagar sedan ringde en kompis från Berlin som varit på besök i några veckor i september. Bland annat hade hon hunnit bli utslängd från platsen utanför Västmuren (hennes T-shirt hade för korta ärmar och schalen hon hade över axlarna var för genomskinlig, plus kjolen gick inte över knäna), delta i en Bar Mitzva i Hebron organiserad av Lubavitcher-chassider från  Brooklyn, New York, som högtidligt lovade att aldrig låta den korrumperade israeliska förrädarregeringen överlämna en centimeter heligt land till araberna (hon skriver en bok om dem, inte helt okritisk) och bråka med sina vänsterorienterade, liberalt sinnade släktingar som alla hatar bosättarna som pesten. Till saken hör kanske att tjejen i fråga är både israel och judinna.

-En av min kusins döttrar ska börja läsa i Jerusalem nu efter helgerna, berättade hon. Men hyrorna har gått upp enormt i Jerusalem, så hon hittade ett ställe i Har Adar. Visste inte var det låg, så jag kollade upp det på kartan. Det är en bosättning ju!

-Ja, svarade jag förvånat. Det är riktigt. Har Adar ligger nära väg 443 från Jerusalem till Modiin, på den israeliska sidan om muren.

-Fattar inte hur min kusin kan gå med på något sådant? undrade hon upprört. Han röstar till vänster och hatar bosättare. Hur kan han gå med på att hans dotter bor i en bosättning?

-Vet inte, sade jag. Men jag vet en sak: i Har Adar, precis som Alfe Menashe, Oranit, Givat Zeev, Modiin Illit och i princip alla bosättningar, känner du inte att du är i en bosättning. I de flesta fallen ligger vägspärren några kilometer längre bort, barriären syns inte, du ser inga soldater, vägarna är prima och överhuvudtaget är allting frid och fröjd. Det är bara tokbosättningar som Itamar och Kulle 672 och vad de heter som ”känns” som en bosättning. Om din kusins dotter var tvungen att passera en vägspärr med soldater och köra på en väg som kantades av palestinska byar, och palestinier tilläts åka på den där vägen, så skulle hon förmodligen inte hyra en lägenhet där. Men idag kan hon göra det, precis som alla kör väg 443 – en väg som bara är tillåten för israeler, medan alla tillfartsvägar från de palestinska byarna runtomkring är blockerade med stängsel, betongblock, jord- eller stenhögar –  utan att blinka.

Även före den andra intifadan drev politiker som t ex Ehud Barak koncept som innebar att Israel skulle ”separera” från palestinierna, eller som han sade det: Palestinierna där, vi här. Alltså en tvåstatslösning. En stor majoritet av israelerna stöder det här konceptet, det är bara den antisionistiska extremvänstern och den ultranationalistiska religiösa extremhögern som protesterar och föredrar en enstatslösning (enligt mitt sätt att se, en enstatskatastrof).

 Den andra intifadan gjorde konceptet ännu lättare att sälja, och Sharon använde det med finess när han beslöt om tillbakadragandet från Gaza och upprättandet av barriären.

 Problemet – och detta är ett stort problem – är att den här politiken, som på ytan ser ut som på väg till en tvåstatslösning, inte är det. Den bygger enbart på konceptet ”de där, vi här” och ignorerar totalt fenomenet ”vi där också” (bosättningarna) , avsaknaden av en fungerande stat på andra sidan och vikten av fungerande ekonomiska, politiska och mänskliga relationer med palestinierna ”där”.

 Resultatet blir vad Haaretz i en ledare kallar ”politisk apartheid”. De är inte de enda som säger det – när jag var på en tur längs muren i Jerusalemområdet med ex-general Shaul Arieli från Geneveinitiativet i våras använde han begreppet ”apartheidväg” om väg 443 och andra liknande konstruktioner och lyckades gå några av deltagarna rikligt på nerverna. Men majoriteten av den israeliska befolkningen håller sig långt, långt borta från A-Ram och Abu Dis. Det närmaste de kommer är bosättningar som Har Adar. Där ockupationen inte märks. De där, vi här, och vi där också.

alfe menashe

Det nybyggda bostadsområdet Givat Tal i bosättningen Alfe Menashe, inte långt från Tel Aviv. Ingen vägspärr, inga soldater, barriären löper bakom kullarna.