I fredags anslöt jag mig till några arkeologistudenter från Haifas universitet för att undersöka några kullar i Ramot Menashe, ett område rikt på arkeologiska fynd mellan de forntida städerna Yokneam och Megiddo.
Tel Megiddo, eller Har Megiddo (Megiddo-berget på hebreiska), är kanske mer välkänt som Harmageddon – platsen där den stora slutliga striden mellan gott och ont ska stå. Yizreeldalen var en känd krigsskådeplats i forntiden. Idag är den till mycket stor del uppodlad och brukas av de många kollektiva och privata jordbruk som ligger runtom dess kanter (kibbutzer och moshaver). Så här grönt är det på vintern…
…men nu på höstkroken innan vinterregnen så är färgerna ite mer dämpade.
Den torra vegetationen är en fördel om man vill leta fornlämningar. Efter några timmars promenad upp och nedför kullar så hade vi lyckats lokalisera flera vinpressar, runda hål i berget vars funktion inte kan bestämmas och flera stora vattenreservoarer som huggits ut i berget och tätats med kalkputs. I flera av dem hade fikonträd slagit rot, och det gjorde dem mycket enkla att lokalisera. Bara att hålla utkik efter enstaka fikonträd så stötte man på en grotta eller en vattenreservoar.
Nedan syns en lite uttjänt vinpress, Druvorna lades i den uthuggna bassängen till höger. Sedan trampade man på druvorna (barfota), och saften rann ner genom en tygsil till behållaren till vänster där den taggiga busken växer.
Fler taggar: i området låg fram till 1948 den palestinska byn Al Mansi. Som brukligt var byn omringad av sabraskaktusar till skydd mot inkräktare. Vi plockade några sabrasfrukter till lunch. För att få bort taggarna rullade vi dem först i torrt gräs innan vi skar av ändarna och försiktigt krängde av skalet. Sabrasfrukter är vackrare än vad de smakar, tycker jag, men dessa var mycket goda.
Marken runt arkeologiska fyndplatser är täckt av keramikfragment från olika perioder. Bäst är om man hittar ett fragment med en hel överkant eller ett handtag, annars kan det i vissa fall vara svårt att se skillnaden mellan de olika perioderna. Den enda sort jag känner igen utan problem är den romerska: keramiken är tunn och mycket välgjord, vackert mörkröd och med eleganta linjer (biten högst upp på bilden).
Främst hittade vi drivor av keramik med karaktäristiska ränder, som är vanlig från hellenistisk tid och framåt (300-talet fvt). De två glasbitarna i mitten är en del av en kopp och en liten flaska och är förmodligen ottomanska (1800-talet). Keramikbiten med olivgrön glasyr sade min arkeologvän vara mamelukisk (1400-talet). När man promenerar omkring så här så får man inte gräva och inte heller ta med sig keramik och annat som man kan hitta, så allting fick stanna kvar på plats – Israels motsvarighet till allemansrätten. Hade vi grävt lite djupare så hade vi hittat bronsålders- och järnålderskeramik, för den här platsen har varit bebodd från tidig bronsålder fram till våra dagar. Just den här kontinuiteten i mänsklig närvaro tycker jag är en av de mer fascinerande aspekterna i södra Levantens historia.
Anna Veeder - svensk guide i Israel 