Myter och propaganda

Nyligen läste jag en diskussion angående Lotta Grönings Facebooksida och faktum att några personer ansåg det lämpligt att sprida vad som utan omsvep bör kallas antisemitiska tankegångar där. Anna Ekström har redan kommenterat saken på ett ypperligt sätt, så om detta har jag ingenting att tillägga utom att jag ibland undrar hur folk som är kapabla att häva ur sig mystiska stolligheter som ”Det är de som missuppfattat de esoteriska skrifterna och (precis som Hitler) tror sig kunna spegla den andliga hierarkin (Den Vita Logen) här, i den fysiska dimensionen. Det går inte, genom att vi i den här dimensionen inte har det medvetandeomfånget. Istället bygger de en hierarki inom Den Svarta Logen i den mörka materian” överhuvudtaget lyckas att fungera i vardagen, men ok.

I sammanhanget lade jag märke till att Shlomo Sand, professor i historia på Tel Aviv-universitetet och författare av boken ”The invention of the Jewish people” figurerade i diskussionen. Carl Norberg hävdade att svenska media aldrig tagit upp Shlomo Sands bok, vilket inte är sant: Anneli Rådestad intervjuade honom i Människor och Tro för inte så länge sedan. Sand verkar ha blivit maskot för diverse antisemitiskt färgade debattörer som avser att bevisa att judarna minsann inte har något att göra i Mellanöstern och att Israel som stat saknar existensberättigande. Att plocka en enda bok och framställa den som den enda sanningen är för det första lätt oakademiskt, men dessa debattörer är inte ute efter att syssla med kritisk historieforskning som den bedrivs på Tel Aviv-universitetet utan att plocka russinen ur kakan för att styrka sina egenhändigt tillverkade slutsatser.

Att det judiska folket inte fördrevs ur hela landet omedelbart efter Templets förstörelse är välbekant för de flesta som sysslat med judisk historia. Det handlar mycket riktigt om en kristen myt i syfte att bevisa att judarna förlorat sin status som Guds folk, annars blir det svårt att förklara både Bar Kokhba-upproret som pågick i tre år innan det slogs ner och även den blomstrande judiska kulturen i Galileen på 200-600-talen (se inlägg nedan om galileiska synagogor). Men att av detta dra slutsatsen att Sand anser att det judiska folket saknar kollektiva rättigheter eller propagerar för Israels omintetgörande är i bästa fall korkat. Så här skriver Carlo Strenger om Sands bok:

”Yes, the Zionist narrative has created a semblance of continuity between the Jews living in Israel two thousand years ago and modern Jews, much more than actually exists. But, as Sand shows, all modern nation states have created narratives aimed at legitimizing cultural, linguistic and political hegemony of the dominant group. In this respect Israel is not different from Germany, Italy or Indonesia. Sand’s claim is that Israel doesn’t need to shroud itself in myth for its continued existence, and this, in my view, is the book’s most important merit, and should come as a relief rather than be seen as an attack on Israel.

Sand’s book is not a pure work of history. In fact, it has a clearly stated political agenda. From all the sound and the fury you might think that his agenda is to expel all Jews from Israel, or to abolish the Jewish state. It might come as a surprise to some who have not read the book that Sand’s goal is to preserve Israel as a democracy with a Jewish character based on a Jewish majority.”

Det här med vilka slutsatser svenska debattörer med dåliga kunskaper om Israel plus faibless för antisionistiska/antisemitiska tankegångar drar av israeliska vänsterdebattörers alster är ofta problematiskt. Jag minns en debatt för några år sedan kring f d talman och f d direktor för Jewish Agency Avraham Burgs bok ”Att besegra Hitler” (Lenatzeach et Hitler på hebreiska). Flera debattörer hävdade att Burg kallade alla israeler ”judeo-nazister” (ett uttryck som myntades av professor Yeshayahu Leibowitz) och att han ansökt om medborgarskap i Frankrike och utvandrat. Ingen av dem hade läst boken, bara några artiklar i Haaretz, eftersom boken inte fanns på engelska då utan enbart på hebreiska. Jag köpte den och läste, och det är en enormt lärd, varm, djup och tankestimulerande bok som även diskuterar några av det israeliska samhällets värsta sidor, som rasism och intolerans. Men den är hemskt mycket mer än så (rekommenderas varmt). För övrigt hade Burg inte alls utvandrat – hans fru är fransyska och Burg ansökte om medborgarskap för att kunna rösta emot Sarkozy, de bor kvar i Israel med sina barn och så vitt jag vet har de inga planer på att lämna landet. Så mycket för det Israelhatet alltså, som mest fanns i debattörernas huvuden. Jag misstänker att jag kommer att få tillfälle att återkomma till den här problematiken.