Mosaiker från Lod placerar staden på världskartan

Lod, eller Lydda som staden heter på arabiska, är inte direkt Israels turistattraktion nummer ett. Lod är det oregelbundna gytter av gråbruna trevåningshus strax söder om flygplatsen där fem tåglinjer korsar varandra, en blandad judisk-arabisk stad präglad av ekonomiska bekymmer och kriminalitet.

På promenad i ett regnigt Lod

Lod har ett mycket rikt förflutet. Under den romerska och bysantinska perioden (63 fKr-638 eKr) var Lod provinshuvudstad och knutpunkt i det romerska vägsystemet. Hit kom Petrus för att hela en förlamad man vid namn Eneas (Apg 9:32-34), och här fanns också en blomstrande rabbinsk akademi.  År 200 erhöll Lod fulla stadsrättigheter och bytte namn till Diospolis, Zeus stad. Efter den arabiska erövringen 638 fortsatte Lod att vara provinshuvudstad, men stadens tydliga kristna prägel och mäktiga förvaltning blev för mycket för de nya härskarna, som i början av 700-talet beslöt att bygga en egen huvudstad några kilometer längre söderut – staden Ramla.

I samband med vägarbeten nära Lods gamla stad 1996 påträffades en enormt vacker mosaik, förmodligen från en bysantinsk villa. Arbetet stoppades omedelbart. Den berömda mosaiken, som har en alldeles egen websida med massor av information, befinner sig idag på världsturné och visas på flera av världens främsta museer, just nu i Venedig.  Planen är att mosaiken ska återvända till Israel i sinom tid och visas i ett nytt museum på platsen där den hittades i Lod.

Men historien slutar inte där. Utgrävningarna i området fortsatte. Arkeologerna fann ytterligare två mosaiker och ett vattensystem från den tidiga arabiska perioden (Ummayyad-styret). I dagarna hölls guidad visning för publik.  Passade naturligtvis på att åka förbi.

Mosaiken tjänade som golvbeläggning i en stor sal, förmodligen en mycket rik familjs villa. Motiven visar djur av olika sorter, många av dem från Afrika. Flera av scenerna tyder på att det handlar om motiv från gladiatorarenor, där vilda djur dödade varandra inför publik. Hantverket är av hög kvalitet: tesserae (mosaikstenar) i 18 olika färger användes i mosaiken, inklusive blå och gröna kuber av glas.

Ett lejon, med remmar runt hals och mage, river en hjort

Ännu längre ner i jorden, vid sidan om denna mosaik, hittades ytterligare en mosaik som daterats till det första århundradet. Denna mosaik hade inga djurmotiv, utan enbart geometriska motiv. Dessutom hittades en rad stenkärl. Båda fynden tyder på att judar då bodde på platsen. Under den perioden höll judar strängt på budet att inte avbilda levande varelser, dvs djur eller människor, och stenkärlen var praktiska då de inte kunde bli rituell orena och därmed otjänliga i hushållet.

Enligt Lod-mosaikens websida skulle museet ha stått färdigt 2014…men de nya fynden krävde lite omplanering. Nu ska alla tre mosaiker och även det arabiska vattensystemet få sin tillbörliga plats i museet. Förhoppningsvis kommer det färdiga museet att innebära ett välbehövligt uppsving för turismen till Lod och också för dess invånare.

Tempelberget – religiös eller politisk konflikt?

”Jerusalem och Tempelberget är inte konfliktens centrum”, skriver journalisten och författaren Anita Goldman i en intressant och aktuell artikel på DN:s Kulturdebatt. Hennes synsätt speglar utan tvivel många sekulärt sinnades obehagskänslor inför de judar som trots rabbinatets uttryckliga religiösa förbud går upp på Tempelberget under israelisk poliseskort trots muslimsk ilska och protest (eller kanske i syfte att framkalla just muslimsk ilska och protest).

”Judendomen är sedan tvåtusen år Bokens folk, inte Templets”, hävdar Goldman. Den sionistiska rörelsens ledare rynkade på näsan åt det efterblivna Jerusalem, och Moshe Dayan gav Tempelbergets nycklar till det muslimska styret, Waqf. Detta är obestridligen sant. Men samtidigt som den socialistiska rörelsen ägnade sin energi åt att bygga kollektivjordbruk längs kustremsan och i de bördiga dalarna i landets norra del så var de flesta judiska immigranterna under 1900-talets första årtionden traditionellt religiösa judar, av vilka många sökte sig till Jerusalem. I den brittiska folkräkningen 1922 har Jerusalem en absolut judisk majoritetsbefolkning. Under den jordanska blockaden mot västra Jerusalem våren 1948 beordrade Ben Gurion att omdirigera trupper från Negevöknen – den mycket viktiga fronten mot Egypten – för att öppna en korridor till Jerusalem. ”Jerusalem kommer att stå fast utan Negev, men Negev kommer inte att stå fast utan Jerusalem”, fastslog Ben Gurion. Moshe Dayan gav mycket riktigt nycklarna till Waqf, men med honom på berget fanns också militärens överrabbin Shlomo Goren som några dagar tidigare föreslagit för general Uzi Narkiss att spränga Klippmosken i luften men fått tummen ner.

Trots Dayans beslut innebar 1967 innebar en fundamental förändring av den judiska relationen till Tempelberget. För första gången på 1900 år befinner sig den enda riktigt heliga platsen i judendomen – platsen för Salomos och Herodes tempel – under judisk kontroll. Högt uppsatta rabbiners förbud emot att beträda Tempelplatsen på grund av rituell orenhet räckte länge för att hålla de flesta judarna borta, men har i praktiken fått mindre och mindre betydelse. 1996 beslöt en grupp rabbiner från bosättningar på Västbanken att tillåta religiösa judar att gå upp på Tempelberget under vissa restriktioner rörande rituell renhet och områden som kan beträdas. Efter några års stängning under den andra intifadan 2000-2003 tillät polisen åter judar att besöka berget på villkor att inga religiösa föremål tas med och ingen bön får förrättas på berget (det gäller även kristna besökare). Sedan dess har strömmen judiska besökare bara ökat och inkluderar även politiker, främst från det nationalreligiösa lägret. Det rör sig om en politisk-religiös proteströrelse underifrån, understödd av diverse egensinniga och aningen rebelliska rabbiner som struntar i överrabbinatets direktiv. På senare år får de också stöd av politiker på högerkanten, flera av dem kvinnor. Inte ens rabbin Goren ville tillåta kvinnor att beträda Tempelberget på grund av rituell orenhet relaterad till barnafödande och menstruation, som inte kan hävas idag utan ett offer i Templet. Men modernt ortodoxa kvinnor struntar i det och går upp i alla fall. Gamla tabun luckras upp, politiska krav på full israelisk överhöghet på Tempelberget kopplas till moderna liberala idéer om fri religionsutövning, och en konflikt som kanske i grunden någon gång var enbart territoriell är det inte längre. Inte på Tempelberget.

 

Sebastia/Shomron

I våras organiserade en svensk kyrklig organisation i Jerusalem en busstur till Sebastia på Västbanken en bit nordväst om Nablus. Anmälde mig omedelbart.

Intill den nuvarande palestinska byn Sebastia, som till stor del byggts på ruiner från den bysantinska perioden (300-600-talet) och korsfarartiden (1100-1200-talet), ligger en stor arkeologisk fyndplats med lämningar från den stora romerska stad som kung Herodes lät bygga på 100-talet fvt den romerske kejsaren Augustus till ära (”Sebaste” betyder ”Augustus”).  Nedan Forum.

Den allerstädes närvarande konflikten finns naturligtvis också i Sebastiya. Järnrören till vänster på bilden markerar gränsen mellan B-område (den palestinska byn) och C-område (den arkeologiska fyndplatsen).

Först gick vi och tittade på den romerska teatern och roade oss med att tala från den plats där akustiken är som bäst. Fenomenalt bra, även efter århundraden av försummat underhåll.

 

På samma kulle, lite längre västerut, ligger ruinerna efter staden Samaria – på hebreiska Shomron. Samaria var huvudstad i nordriket Israel på 800-700-talen fvt. I utgrävningar hittade arkeologerna rester efter ett stort palats som förmodats ha uppförts av kung Omri. Den israeliske arkeologiprofessorn Israel Finkelstein företräder tesen att det inte fanns något enat bibliskt kungadöme under David och Salomon, som det berättas i Bibeln, utan att Israel var det första stora israelitiska kungadömet. De lägre delarna av stenmuren nedanför lär enligt arkeologerna vara en del av palatsets yttre mur.

Sebastia ligger väldigt vackert och utsikten var fantastisk.

När vi turat färdigt den arkeologiska delen återvände vi till den palestinska byn. Under den bysantinska perioden byggdes flera kyrkor i staden. En av dem blev sedan moské. På gården utanför moskén står fortfarande en liten fyrkantig byggnad som döljer en liten grav i källaren. En trång brant trappa leder ner till kryptan.

Enligt traditionen låg Johannes Döparens huvud begravt i kryptan i hundratals år. Muslimerna har inga problem med detta utan fortsätter att vörda den helige Yahya. Johannes Döparens huvud är en populär relik. Vår guide berättade att det finns minst fem huvuden som alla sägs tillhöra Johannes Döparen, och minst tre av dem är garanterat äkta 🙂

En italiensk organisation har under senare år bidragit till att rusta upp några av Sebastias hus för att öka turismen till byn. Mindre grupper kan med fördel tillbringa en natt eller två i de enkla men vackra och mycket autentiska rummen.

Min favorit blev rummet som hade en hästho i sten från korsfarartiden i badrummet.

Sista stationen vid besöket blev några fik på torget i byns centrum. Alla var mycket välkomnande, men när jag fick syn på en väggmålning intill torget undrade jag om jag fått samma vänliga bemötande om de vetat att jag var israel.

Som israel får jag inte åka in på A-område på grund av kidnappningsrisken. På B- och C-områden är det generellt tillåtet. Men just Sebastia är ett B-område som man måste åka igenom ett kort A-område för att nå. Därför borde jag i teorin inte befinna mig på det där torget överhuvudtaget. Men ibland tar nyfikenheten över, och då jag åkte med ett stort gäng svenskar ansåg jag att eventuella risker var försumbara. Samtidigt så var det uppenbart att de andra svenskarna inte hade någon större förståelse för hur jag kände det – de relaterade mest till förbudet att åka in i A-områden som en överdriven israelisk säkerhetsparanoja i syfte att hindra israeler och palestinier från att träffa varandra.

Men allt gick bra, inga palestinier upptäckte min israeliska identitet och inga israeliska soldater brydde sig om att kolla ID i bussen (så mycket för den så kallade ”säkerhetsparanojan”, och vi återvände glada, nöjda och rätt trötta till Jerusalem.

Hundratusentals följer rabbin Ovadia Yosef till hans sista vila i Jerusalem

Rabbin Ovadia Yosef, 93, gick bort idag efter en längre tids sjukdom. Radions musikkanaler spelar lugn musik enligt samma lista som de använer på minnesdagen för Israels fallna soldater, medan nyhetsprogrammen rapporterar om förberedelserna för begravningen. Som brukligt i judendomen sker begravningen så snart som möjligt, i detta fall samma dag.

 

 

Hundratusentals lojala anhängare, familjemedlemmar, forna studenter och andra samlas nu i Jerusalem för att delta i begravningen.  Stora delar är avstängt på grund av folkmassorna. Både president Peres och premiärminister Netanyahu anlände till platsen där kroppen just nu ligger för att ta ett sista avsked från rabbin Yosef och hedra hans minne, rapporterar TV.  Efter att familj och vänner fått ta avsked och hålla sorgetal så kommer kroppen att bäras insvept i en tallit (bönemantel) till graven.

 

Söker man idag på Youtube så får man mest upp klipp med hätska och hatiska uttalanden från rabbin Yosef.  Men hans anhängare dyrkade honom inte på grund av hans mer extrema uttalanden utan som symbol för den orientaliska judenhetens återfunna självförtroende efter många år av diskriminering och nedvärdering. Rabbin Yosef var en mycket stor auktoritet inom religiös lag, och han hade kunnandet och modet att använda den auktoriteten till att lösa religiösa problem som andra helst lät bli att syssla med. Till exempel var han en av de få som hjälpte änkor till soldater som saknades efter Yom Kippur-kriget att lämna sin ”aguna”-status, som gjorde det omöjligt för dem att gifta om sig och bilda en ny familj. Redan i samband med Camp David-avtalet (freden med Egypten) slog rabbin Yosef fast att det är viktigare att spara liv än att hålla fast vid landområden. Detta var mycket kontroversiellt i religiösa kretsar men gjorde det i praktiken möjligt för den israeliska regeringen att sluta fred med Egypten, ingå Osloavtalet med palestinierna och sluta fred med Jordanien.

Han var också mycket känd för att nypa sina anhängare i kinden och daska till dem rätt rejält. Ju mer dask, desto större tillgivenhet, eller något sådant.

Vad man än tyckte om hans åsikter så var rabbin Yosef en stor rabbin med en enorm personlighet och ett unikt människoöde. Hans färggranna uppenbarelse kommer att lämna ett stort tomrum efter sig. Yehi zichro baruch. 

 

BBC-program om judarnas historia på SVT Play

En rätt stor del av min vardag består i att läsa böcker om judisk historia, men när den kände brittiske historikern Simon Schama gör en serie på fem delar för BBC som bl a uppmärksammas i Haaretz och dessutom går att se gratis på SVT Play, då blir man ju lite nyfiken och får lust att se den.

Tyvärr går det inte, för varken BBC eller SVT Play gör serien tillgänglig för tittare utanför landets gränser.  Vi här i Långtbortistan får nöja oss med att läsa en intervju med Schama där han bland annat diskuterar tendensen att göra judisk historia till en lång studie i lidande och förföljelser. Schama: ”“We didn’t want to pretend the bad stuff didn’t happen but we also wanted to say, ‘Isn’t it absolutely amazing that celebration, colour, animation, liveliness and joy happen almost entirely throughout the history of the Jews?’ I put it this way: Jews don’t necessarily assume the worst, they just prepare for its distinct possibility. There are so many examples of the determination to choose life, as it were.”

Och om sionism: ”Some of the world thinks of Jews as victims or conquerors, but there was an intense strain of Zionism that was neither.” Något att berätta för Ingmar Karlsson?

Grön turism i Negevöknen

Sitter mitt i vardagsstressen med jobb, kurser och barn som alla kräver sin uppmärksamhet…och så stötte jag på en gammal fil med bilder från Beerotayim, en khan (öken-hostel) byggt av lera och palmblad i Negevöknen, några kilometer från den egyptiska gränsen.

På området finns ingen elektricitet. Oljelampor används till belysning, och i varje rum står en liten vedeldad kamin och värmer under de kalla nätterna. Sover gör man i sin egen medhavda sovsäck på madrasser som ligger utlagda på golvet.  Är det varmt kan man sova utomhus i hängmattan eller på en av sofforna. Varmt örtte finns att hämta dygnet runt från den öppna eldstaden.

Här äter man frukost…

   

…och så här ser det gemensamma badrummet ut. Att promenera dit på natten under en oändlig stjärnhimmel är en upplevelse.

Förutom att ligga i en hängmatta och njuta av stillheten och tystnaden kan man rida kamel. Kameler är som gotlandsruss fast värre, dvs de gör ungefär vad de vill. Min ville springa till sina polare som var ute och promenerade (har svårt att säga ”på bete”).

  

Negev är ett område som kännetecknas för sitt miljömedvetande och sin ekoturism. Om det skrev jag ett reportage i Menorah för några år sedan. Vore roligt om fler hittade hit!

Ein Prat/’Ayn Fara: källor, kloster och klippor i öknen

Tillbringade helgen i Jerusalem och passade på att göra en utflykt till naturreservatet Ein Prat/’Ayn Fara strax nordöst om Jerusalem. För att nå reservatet, som ligger på det ockuperade Västbanken i ett område som styrs av Israel (C-område), måste man först åka in på bosättningen Anatot (Almon) och passera säkerhetsvakten vid grinden. Detta gör det i princip omöjligt för palestinier att besöka naturreservatet.  Något att ha i åtanke vid ett eventuellt besök.

Ein Prat/’Ayn Fara är den största av de tre källor vars vattenflöde bildar Nahal Prat – Wadi Qelt. På arabiska är floden uppdelad i tre: den övre delen kallas Wadi Fara, den mellersta Wadi Fawar och den nedre Wadi Qelt.  Året runt strömmar vattnet från Ein Prat till Jericho, en sträcka på 28 km som börjar 770 meter över havet  nära Jerusalem och slutar 395 meter under havets yta i Döda Havssänkan.

Floddalen har varit bebodd sedan antiken. Hasmoneerkungarna (100-talet fvt) byggde en akvedukt och vattenbassänger för att leda vatten till sina praktfulla slott nära Jericho. Under den bysantinska epoken (300-600-talen) sökte sig kristna hermiter till området för att bosätta sig i avskildhet i någon av de många grottorna.

Dagens israeliska turister är mindre intresserade av grottorna i bergväggen (turistbroschyren varnar dessutom för sjukdomar överförda av fästingar som finns i grottorna) och mer intresserade av vattnet nere i dalen.

Vi som inte hade med baddräkten och gillar gamla stenar valde att promenera upp till Faranklostret. En munk vid namn Haritun grundade på 400-talet ett kloster, som förstördes under den persiska erövringen 614. På 1800-talet tog rysk-ortodoxa munkar över platsen och byggde upp ett nytt kloster över de bysantinska ruinerna. Idag bor där tre munkar som tillbringar mycket tid i avskildhet.

Vattnet har varit eftertraktat i alla tider. På 20-talet byggde britterna en pumpstation för att öka vattentillförseln till Jerusalem

Men det vackraste är ändå själva naturen. Vandringssugna rekommenderas att lämna reservatet österut och fortsätta nedför Wadi Qelt mot Jericho. Hoppas att jag får tillfälle till det snart. Kanske efter vinterregnen?

Jerusalems hetaste promenad- och cykelväg

När Moses Montefiori besökte det Heliga Landet på 1860-talet fick han en lysande idé: att skapa en tågförbindelse från kuststaden Jaffa till Jerusalem uppe i bergen. Projektet blev inte av, men andra entreprenörer tog upp tråden och år 1898 kunde kejsar Wilhelm av Tyskland ta sig mellan städerna på bara sex timmar!

Sträckan, som följer dalgången Nahal Sorek, är dock mycket lång och snirklig – sammanlagt 86 km.  Bättre vägar och bussförbindelser gjorde att gemene man föredrog att ta  bussen eller bilen mellan Jerusalem och Tel Aviv, ett mycket kortare och snabbare alternativ.

1998 stängdes den centrala stationen i Jerusalem och fick förfalla. Linjen återöppnades 2005 efter renovering, men enbart fram till Malha i södra Jerusalem. Järnvägsspåren mellan Malha och slutstationen nära Liberty Bell Park blev ett skräpigt och oanvänt omräde som separerade de angränsande boendeområdena från varandra.

Idag är järnvägsspåren Jerusalems hetaste promenad- och cykelväg. De gamla spåren har täckts av träbalkar, vid sidan om löper en utmärkt cykelväg (en lyx i det här landet) och vid sidorna har stadsförvaltningen anlagt rabatter med kryddväxter, inhemska buskar och träd.

    

Om några år är här en grön, skuggig oas. Istället för att utgöra en barriär förbinder promenadvägen nu alla bostadsområden från Beit Safafa i söder med Katamon, Baqa och German Colony.  Det gamla stationshuset och området på baksidan har förvandlats till utestället The First Station – en plats för mat och kultur (hantverksstånd, musik, konst, festivaler, uppträdanden med mera).  Nu väntar vi bara otåligt på att de gröna cyklarna ska komma till Jerusalem.  Ett steg närmare himmelriket, åtminstone jämfört med stadens nuvarande kollektivtrafik.

Haifa stad satsar på downtown

Haifas downtown var i årtionden en ganska sunkig plats där man helst undvek att uppehålla sig efter mörkrets inbrott. Under senare år har Haifas borgmästare och kommunstyrelse gjort stora ansträngningar för att återuppliva området. En plats som blivit mycket populär är den forna ”turkiska marknaden”.

De förfallna och ibland tomma husen har långsamt rustats upp, nya boende har flyttat in och butiker och restauranger har slagit upp sina portar. Under sommarmånaderna har initiativet Zone 21 organiserat liveuppträdanden, hantverksmarknad och många öppna ölstånd som dragit till sig horder av folk. Mest Haifabor, för turismen i Haifa är rätt begränsad och det verkar som de flesta kommer en dag med buss för att se Bahaitemplet och sedan åka tillbaka till Tel Aviv eller Jerusalem.

Haifa kan inte tävla med Tel Avivs uteliv eller med Jerusalems heliga platser, men det är en mycket mysig hamnstad med enormt fina stränder och en massa intressanta platser helt utanför turistströmmarna.

Haifas ambition är att bli det nya Barcelona. Dit är det väl en bit kvar, men det är ändå roligt att se den enorma förbättring som skett i den turkiska marknaden och i hamnområdet, där gamla övergivna byggnader renoverats och blivit Haifa universitets hamncampus – Campus Hanamal. Förhoppningsvis kommer även turisterna att upptäcka Haifa i större utsträckning än idag.

Selichot – nattlig vandring i Jerusalem

Religiösa judar ber. Sekulära judar går på vandring i bönernas spår. Ungefär så kan man sammanfatta fenomenet ”selichot tours” som blivit mycket populära i Israel de senare åren. Jerusalem är inte oväntat selichotvandringarnas okrönta huvudstad, men även Akko och Tsfat erbjuder intressanta turer. Under vandringen besöker man olika synagogor, lyssnar till historier och anekdoter, och deltar på slutet i den traditionella selichotbönen som börjar vid midnatt. Eller så går man på bussen och åker hem istället, vilket man nu föredrar.

Magiskt är det i alla fall.

I början av september publicerade Juedische Allgemeine en artikel jag skrivit på temat: Schlaflos in Jerusalem. Auf den Spuren der Vergebung: Eine nächtliche Reportage aus der Heiligen Stadt.

Innan vandringen kan man passa på att se ljus- och ljudföreställningen i Davidstornet. Också magiskt.

Nere i judiska kvarteret stötte vi på en grupp ultraortodoxa som satt och sjöng och spelade gitarr.  Enormt bra stämning. Lite svårt att fota i mörkret, men jag försökte ändå.

Nästa år blir det Nachlaotkvarteret, Akko och kanske Tsfat. Att vandra runt och höra historier, musik, sång och bön i den svala nattluften i augusti är underbart.