Ingmar Karlsson och källkritiken

Disclaimer: jag har inte läst Ingmar Karlssons bok om sionismen. Men det finns andra som gjort det, till exempel Torbjörn Jerlerup. Som också tagit sig tid och möda – jag förmodar en hel del tid och möda – att inte bara läsa den från pärm till pärm utan också kolla upp citat från sionismens diverse företrädare. Blogginlägget Ingmar Karlssons vinklade bok om sionismen, en samling av citaten är mycket upplysande angående Karlssons brist på källkritik som lett till att en rad förvanskade citat tagits med i boken.

Jerlerups grävande resulterade i en artikel i Expressen, En räcka av felaktigheterKarlssons bok är visst korrekt, svarade förläggaren från Wahlström och Widstrands förlag. Han kritiserade Jerlerups sätt att ”nagelfara enskilda citat” och påstod bland annat att man måste ”se till helheten”. Detta är ganska anmärkningsvärt. Historieforskning går ut på att nagelfara citat och utöva gedigen källkritik, inte på att ”se till helheten”. Helheten består av detaljer. Är detaljerna fel så blir följaktligen helheten det också. Att dra långtgående slutsatser och måla upp stora linjer med stöd av tvivelaktiga eller feltolkade citat är inte seriöst. Dra in boken, replikerade Jerlerud.

Det som mest irriterar mig är att en nyutexaminerad historiestudent som fått för sig att skriva en liknande bok förmodligen skulle fått på näsan direkt, både av förlaget och av faktagranskaren. Men Ingmar Karlsson är före detta diplomat och därtill dubbel hedersdoktor vid Lunds universitet. Plus ordförande för ledamot i Författarförbundets styrelse, vilket jag kommenterade för ett tag sedan. En sådan författare behöver tydligen inte vara lika noga som den okände studenten när de skriver böcker. Då går det bra att ”se till helheten” och inte syssla med tidsödande och störande källkritik som eventuellt skulle kunna få de omhuldade hypoteserna att rasa ihop.

Annonser

13 thoughts on “Ingmar Karlsson och källkritiken”

  1. Ingmar Karlsson är inte ordförande för författarförbundet, han är bara ledamot i styrelsen. (Men oroa dig inte, jag tycker din utmärkta bloggpost kan få stå kvar trots att du har fel i en detalj).

    Får jag fråga dig, på min gamla blogg avslöjade jag ju att Judisk Krönika (den tidskrift du ofta medverkar i) en gång publicerade ett utdrag från en bok av Martin Luther King, en bok som visade sig inte existera. Och inte nog med det, chefredaktören i tidningen publicerade citat för något år sen citat från denna artikel trots att brevet var avslöjade som en bluff för länge sedan.

    Du kommenterade ju i min bloggpost och måste ju känt till fakta. Upplyste du aldrig din chefredaktör om denna felaktighet och har du aldrig krävt av honom att publicera en dementi (dra in en hel upplaga av denna utmärkta tidskrift tycker jag naturligtvis inte man ska göra för ett sådant, trots allt, detaljfel).

  2. Bulten, när jag har fel – slarvfel – så korrigerar jag gära och omedelbart mina egna texter. Karlssons bok påstår sig vara ett ”standardverk”. Om det inte vore du skulle jag skriva ett seriöst svar ang Judisk Krönika, men eftersom du är standard-rättshaverist vars främsta strategi är att säga att problem 1 inte existerar, däremot är problem 2 (oftast något judiskrelaterat) ett allvarligt problem som bör åtgärdas omedelbart så låter jag bli.

    1. Det förfaller visst existera ett problem med Ingmar Karlssons citering. Utifrån vad jag har sökt så verkar citatet finnas återgivet, dock med en massa punkter mellan de olika meningarna vilket alltså åtminstone gör Karlsson skyldig till att förfelat sitt andrahandskällebaserade citat. Om Jerlerup har rätt, dvs, att vissa av meningarna i citatet öht inte har förekommit i dagboken utan är en förfalskares verk, då är det mycket illa och Karlsson och förlaget bör då absolut gå ut med en dementi rörande detta, det bör dom f.ö. göra om det bara är Karlssons sammanfogning av de tre meningarna som är felaktig.

      Så min åsikt är alltså att problem 1 existerar. Kan du nu uttala dig om du anser att även problem 2 existera? (Du behöver inte be om ursäkt att du kallade mig ”standardrättshaverist, jag tål mer än så).

      1. Om någon har publicerat felaktigheter så är det väl normalt att man lägger in en rättelse. Det gäller naturligtvis även Judisk Krönika.

        1. Bra, tar för givet att din chefredaktör läser din blogg och håller med dig och att vi nu till syvende och sist äntligen får det konfirmerat att Svante Hansson översatte en bok som inte finns.

  3. Bra skrivet. Bifogar kort nypublicerat från min blogg. http://royalterman.wordpress.com/

    Ingmar Karlsson är en demagog som sedan många, många år ifrågasätter allt med Israel, inklusive dess rätt att existera. Den senaste boken är bara en logisk förlängning av bl a en svag demokrati-instinkt hos Karlsson, något som inte minst Per Ahlmark har påvisat.

  4. Roy, Per Ahlmark tror jag mer på än alla de israelbelackare som får sura uppstötningar så fort hans namn nämns. Tråkigt med klappjakten på Ahlmark under alla år.

  5. Per Ahlmarks största kännetecken är hans ständiga personangrepp och karaktäsrsmord på personer som inte håller med hans världsbild – i synnerlighet rörande Mellanöstern.

    Under tre decennier så har ägnat sig åt att ifrågasätta folk som kritiserat Israels ockupation och förespråkat en tvåstatslösning – idag så ska ”liberala” Fp slå sig för bröstet över hur länge man ”förespråkat” tvåstatslösningen – när man i realiteten blundat och tigit inför verkligheten.

    Och vad ska man säga om Ahlmarks helt ogrundade angrepp på sin Fp kollega Hans Blixt rörande vapeninspektionerna i Irak – där det slutade att Ahlmark hade käpprätt fel…

    Desto mer underhållande när Professor Anders Strindberg tog sig tid att på Svd Debatt i ett par artiklar klä av Ahlmarks retorik ända in till de liberala kalsongerna.
    Ahlmark blev så tilltufsad att han meddelade att han inte ens tänkte bemöta Strindbergs sista inlägg.

  6. Ahlmark har, precis som alla andra, då och då haft fel. I Sverige har han dock varit en bra motkraft till alla de som maniskt har angripit Israel samtidigt som man har blundat för repressionen i de arabiska diktaturerna. Sen talar vi nu om debatten i Sverige, som ju alltid har varit emotionell och konstig. Och nog är det väl så att Ahlmark idag förespråkar direkta förhandlingar, tvåstatslösning och fred? Men Annas blogg är kanske inte rätta platsen för ett långdraget käbbel kring detta.

    Men det är ju varken konstigt eller skamligt att ompröva och delvis revidera sina ståndpunkter om utvecklingen i Mellanöstern. Det som händer ibland i Sverige är ju att sådana som Ahlmark ser de, exempelvis Ingmar Karlsson, som ifrågasätter staten Israels legitimitet. Då är det väl lätt hänt att reaktionen mot detta blir en aning tillspetsad. Sen kan man förstås fråga sig om tvåstatslösningen fortfarande är ett realistiskt alternativ. Jag vet inte. En viktig fråga här handlar ju om USA:s hållning och agerande. Det ska bli intressant att se vem som vinner, och hur den amerikanske presidenten sedan under 2013 väljer att agera vad beträffar den israelisk-palestinska konflkten.

Kommentarer inaktiverade.