Myter och propaganda

Nyligen läste jag en diskussion angående Lotta Grönings Facebooksida och faktum att några personer ansåg det lämpligt att sprida vad som utan omsvep bör kallas antisemitiska tankegångar där. Anna Ekström har redan kommenterat saken på ett ypperligt sätt, så om detta har jag ingenting att tillägga utom att jag ibland undrar hur folk som är kapabla att häva ur sig mystiska stolligheter som ”Det är de som missuppfattat de esoteriska skrifterna och (precis som Hitler) tror sig kunna spegla den andliga hierarkin (Den Vita Logen) här, i den fysiska dimensionen. Det går inte, genom att vi i den här dimensionen inte har det medvetandeomfånget. Istället bygger de en hierarki inom Den Svarta Logen i den mörka materian” överhuvudtaget lyckas att fungera i vardagen, men ok.

I sammanhanget lade jag märke till att Shlomo Sand, professor i historia på Tel Aviv-universitetet och författare av boken ”The invention of the Jewish people” figurerade i diskussionen. Carl Norberg hävdade att svenska media aldrig tagit upp Shlomo Sands bok, vilket inte är sant: Anneli Rådestad intervjuade honom i Människor och Tro för inte så länge sedan. Sand verkar ha blivit maskot för diverse antisemitiskt färgade debattörer som avser att bevisa att judarna minsann inte har något att göra i Mellanöstern och att Israel som stat saknar existensberättigande. Att plocka en enda bok och framställa den som den enda sanningen är för det första lätt oakademiskt, men dessa debattörer är inte ute efter att syssla med kritisk historieforskning som den bedrivs på Tel Aviv-universitetet utan att plocka russinen ur kakan för att styrka sina egenhändigt tillverkade slutsatser.

Att det judiska folket inte fördrevs ur hela landet omedelbart efter Templets förstörelse är välbekant för de flesta som sysslat med judisk historia. Det handlar mycket riktigt om en kristen myt i syfte att bevisa att judarna förlorat sin status som Guds folk, annars blir det svårt att förklara både Bar Kokhba-upproret som pågick i tre år innan det slogs ner och även den blomstrande judiska kulturen i Galileen på 200-600-talen (se inlägg nedan om galileiska synagogor). Men att av detta dra slutsatsen att Sand anser att det judiska folket saknar kollektiva rättigheter eller propagerar för Israels omintetgörande är i bästa fall korkat. Så här skriver Carlo Strenger om Sands bok:

”Yes, the Zionist narrative has created a semblance of continuity between the Jews living in Israel two thousand years ago and modern Jews, much more than actually exists. But, as Sand shows, all modern nation states have created narratives aimed at legitimizing cultural, linguistic and political hegemony of the dominant group. In this respect Israel is not different from Germany, Italy or Indonesia. Sand’s claim is that Israel doesn’t need to shroud itself in myth for its continued existence, and this, in my view, is the book’s most important merit, and should come as a relief rather than be seen as an attack on Israel.

Sand’s book is not a pure work of history. In fact, it has a clearly stated political agenda. From all the sound and the fury you might think that his agenda is to expel all Jews from Israel, or to abolish the Jewish state. It might come as a surprise to some who have not read the book that Sand’s goal is to preserve Israel as a democracy with a Jewish character based on a Jewish majority.

Det här med vilka slutsatser svenska debattörer med dåliga kunskaper om Israel plus faibless för antisionistiska/antisemitiska tankegångar drar av israeliska vänsterdebattörers alster är ofta problematiskt. Jag minns en debatt för några år sedan kring f d talman och f d direktor för Jewish Agency Avraham Burgs bok ”Att besegra Hitler” (Lenatzeach et Hitler på hebreiska). Flera debattörer hävdade att Burg kallade alla israeler ”judeo-nazister” (ett uttryck som myntades av professor Yeshayahu Leibowitz) och att han ansökt om medborgarskap i Frankrike och utvandrat. Ingen av dem hade läst boken, bara några artiklar i Haaretz, eftersom boken inte fanns på engelska då utan enbart på hebreiska. Jag köpte den och läste, och det är en enormt lärd, varm, djup och tankestimulerande bok som även diskuterar några av det israeliska samhällets värsta sidor, som rasism och intolerans. Men den är hemskt mycket mer än så (rekommenderas varmt). För övrigt hade Burg inte alls utvandrat – hans fru är fransyska och Burg ansökte om medborgarskap för att kunna rösta emot Sarkozy, de bor kvar i Israel med sina barn och så vitt jag vet har de inga planer på att lämna landet. Så mycket för det Israelhatet alltså, som mest fanns i debattörernas huvuden. Jag misstänker att jag kommer att få tillfälle att återkomma till den här problematiken.

Annonser

10 thoughts on “Myter och propaganda”

  1. Bra skrivet. L:otta Gröining Undrar vad många av dessa författare tycker om de individer som hastar att fördöma Israel, israeler, judar baserat på deras skrifter? Jag antar att de bara kan rycka på axlarna och säga, ”you can’t argue with stupid”. Undrar om de känner obehag, undrar om deras inriktning eller boktitlar var så genomtänkta?

    Har sett svenska judar säga i intervjuer att det inte går att diskutera Israel med folk som har så dåliga kunskaper och så djupa fördomar. De har valt att aldrig diskutera saken för folk blir så fördömande. Det är nån sorts förbannad svensk syndrom, tror jag. Svenska judar tystas, mobbas ut, i tevesoffor och i bloggar. Det finns en mur av PK-regler om vad man ska tycka i Sverige.

    När jag träffar på dem som så ivrigt promotar Schlomo Sand, Susan Nathan, Ilan Pappe, Finkelstein, Galloway, Chomsky, etc, i en ton av fördömande skadeglädje, då vet jag ungefär var jag har dem. Schlomo Sands boktitel var perfekt för att dra till sig israel-och judebelackare. Säljer bättre med sensationell titel, inget jag respekterar, liksom Jimmy Carters vidriga titel. Man såg vilka som ilade till bloggen i frenesi, svenska kristna som Det kan handla om stupid, hat, populism eller naiv omdömeslöshet. Folkfientligt blir resultatet.

    Inget nytt under solen. Se detta som gammal drapa om du vill. Nu ska jag gå och fira Lucia med barnbarnen och glömma svenska tok.

    Chao,
    A-K

  2. Du misstänker nog rätt. Intressant, Anna. Mera av varan.
    Har inte läst Burgs bok men naturligtvis sett hans namn här och där.
    Hans pappa sägs ha varit en mycket respekterad person. Om sonen lär det vara delade uppfattningar och jag har en känsla av att hans bok just har upprört mer än en överlevande.
    Ingen förklaring varför han gjorde sig ett sånt besvär för att rösta emot Sarkozy.
    I så fall hade han röstat för Segolene som naturligtvis ser bättre ut i bikini:-) Låter korkat, för att kopiera dig.

  3. Hm, Anna, det smög in fragment av meningar ser jag, nån outformad mening. Disregard det som inte hör dit (inte hela texten förstås. 🙂

  4. Hava och A-K, jag tror att både Sand och Burg avsåg en viss provokation för att skapa diskussion i ämnet. De vill båda slå hål på israeliska myter, den om det judiska folkets fördrivning i diasporan och hur det sionistiska narrativet skapar en kontinuitet i detta (Sand) och om rasism och fördomsfullhet i Israel (Burg). Men Burgs huvudtes i boken är att Israel mer och mer blir fjättrat till Förintelsen och därmed utvecklar en osund gettomentalitet, vilket ju ironiskt nog var exakt vad de israeliska pionjärerna ville komma bort ifrån. Burg säger att det israeliska samhället bör foga in Förintelsen i den judiska traditionen och fira Shoahdagen på Tisha be Av, och att israeliska skolbarn bör åka till Spanien för att diskutera samexistens och tolerans (och fördrivning) istället för att bara åka till Auschwitz. Han påstår att det helt enkelt är skadligt för landets psykiska välbefinnande, och han gör det i en lysande läsbar text med massor av judisk tradition och tankegångar, och också mycket om hans far. Sands bok har jag alltså inte läst, men jag har läst Burgs bok och den är som sagt extremt läsvärd. Jag tycker personligen att han kunde tonat ner det där med ”judeo-nazister”, det fick alldeles för mycket uppmärksamhet och det är inte det som är bokens centraltema. Men OK, han gjorde det, och många jag känner som tyckte om Burg tog avstånd från honom och läste inte ens boken för de var djupt ledsna och besvikna. Det tycker jag är att missa målet, ur Burgs synvinkel, och han borde avstått från det där tycker jag.

    Det är helt ok att det finns böcker som Burgs och Sands och även Susan Nathan, men när det ges ut så hemskt lite israelisk litteratur i Sverige är det vansinnigt irriterande att de blir den enda rösten. I Israel är de en del av en mycket större diskussion, men i Sverige får de stå oemotsagda. Det är inte en bra situation och det förvrider bilden enormt. Här borde man alltså ge ut många fler mainstream-israeler också för att få lite balans på det. Men eftersom bara Ordfront verkar intresserade så tar de naturligtvis de historiker och de böcker som passar deras agenda.

  5. Jag längtar verkligen inte efter att göra mig till ovän med vissa personer som här talar om Burg, men anmäler bara min närvaro och berättar han inte är en av mina favoriter eller idoler. Det jag dock aldrig någonsin kommer att ta ifrån honom är hans hederlighet och uppriktighet, eller hans intelligens och bildning och stilistik. Och han har de facto ett enormt och kunnigt engagemang för det judiska folket och Israel. Om allt detta råder inga tvivel. Dessutom delar jag Annas uppfattning att fokuseringen på ”judeo-nazisterna” suger åt sig för mycket uppmärksamhet och lämnar en rad intressanta, djupa och viktiga resonemang i mörkret. Men i just detta har han delvis sig själv att skylla. Det var verkligen ett polemiskt felgrepp av Burg att röra sig åt det hållet. Och om man börjar prata om nazism och använder Hitler i boktiteln då får man finna sig i att detta hamnar i fokus.

    Men det som gör att jag i viss utsträckning stöts bort från Burgs sätt att välja ämnen och resonera är att han, enligt min möjligt felaktiga uppfattning, är stöpt i en viss form och att han har ett ”sionist-von-oben” perspektiv. Det är fantastisk lärdom och det är storslagna och ödesmättade resonemang, men det är – lite for skolpojksmässigt, idealistiskt och syrefattigt – för min smak. Det är en intellektuell diskurs, ovanför den israeliska vardagstroposfären. Inte riktigt min grej. Men – huvudtesen är viktig och bra. Den spinner jag mer än gärna vidare på. Men Burg ger ibland intrycket av att ha sett ljuset medan alla andra stackars israeliska satar bara famlar i blindo och inte fattar att vi är fjättrade av Förintelsen. Men – stop, för den här gången.

    (Kuriosa: en dag för länge sedan satt jag på en bänk i Sacherparken i Jerusalem. Då kom Avraham Burg joggandes. Jag hejade, han hejade tillbaka. Jag återgick till läsningen av den medhavda lektyren. Sedan kom Burg joggandes igen, varv nr. 2. Han skrattade åt mig, latmasken på bänken. Jag hejade och gjorde tummen upp. Han är en schysst snubbe. Jag med;).)

  6. Från Daniel Lindvalls intervju med Shlomo Sand i tidskriften Voltaire:

    http://www.voltaire.se/sv/blogs/55.1139/mod-myter-och-medborgarskap/shlomo-sand-och-skapandet-av-det-judiska-folket

    ”Innan vi avslutar samtalet påminner jag honom om en passage i boken som etsat sig fast i mitt minne. Han skriver här om ironin i att en europé som för några decennier sedan framhöll att alla judar tillhörde en biologiskt och kulturellt främmande nation stämplades som anti-semit, medan det idag blivit tvärtom. Han suckar.

    – När jag framhåller hur varierat – hur rikt! – judarnas ursprung är, då kallas jag anti-semit. Jag kallas anti-semit för att jag inte är rasist.”

  7. Litet tillägg:
    De sex miljoner mördade judarna under andra världskriget förlorade matchen. Hitler vann – big time, och det blir ingen returmatch. Sen har vi de som överlevde koncentrationsläger och annat. Man kan säga att överlevnaden utgör en delseger. Men Hitler inkasserade även vinster i den här matchen, eftersom många av de överlevande fick fysiska och psykiska men för livet. Därmed har vi blottlagt det idiotiska i att förse en intressant bok med en populistisk titel.

    Nästa dimension skulle dock kunna handla om att Staten Israel är en triumf. Men jag, som nu bara är en enkel sjåare och inte en intellektuell storfräsare, föredrar då att styra resonemanget bort från de elaborerade och sofistikerade teorierna och tillbaka och ner till de faktiska människorna på jorden, i Israel. Överlevaren som kom till Israel, studerade och jobbade och bildade familj, var och är en vinnare. Det finns miljoner judiska israeler som i och med sina liv utgör formidabla manifestationer av triumf. All denna vitalitet och skaparkraft – alla dessa driftiga människor som tillsammans utgör ett dynamiskt och synnerligen levande samhälle. Att Förintelsen alltid har varit är ett mörkt moln är ju ingen nyhet, men det blir alldeles snett och fel att tänka sig att under detta moln går de fjättrade och krossade judarna fram, som ständiga bevis för att Hitler vann och att vi har fastnat i en depressiv och defaitistisk gettomentalitet. Jag tycker att man under en enda dag i Israel lätt hittar tusen bevis för att den tanken bara är flummig och falsk.

    Men om vi konkretiserar det avancerade tankebygget och kokar ner allting till verkliga och seriöst menade förslag, då blir Burgs initiativ plötsligt väldigt intressant och relevant. Är det inte så att vi nu mest av vana och ingrodda övertygelser skickar våra ungdomar till Auschwitz och så ska vi liksom allihopa ge vårt tysta medgivande till ett antal sanningar? Ska vi fortsätta på det här viset i ytterligare 2000 år? I religiös och historisk mening minns vi Templet i Jerusalem och nu adderar vi även, för de kommande 2000 åren, ett ritualiserat lidande kring Förintelsen? Men om vi då, som exempel, skulle slopa resorna till Auschwitz, ska vi då också stänga Yad Vashem? Var går gränsen mellan de viktiga historiestudierna och det som riskerar att bli konserverande och hämmande? Vad ska vi minnas och studera, hur ska vi göra det osv? När jag når fram till en konkretion av den här typen blir det lätt för mig att gilla Avraham Burg, eftersom vi då möts i ett engagemang och en omsorg för folket och våra liv i Israel, nu och i framtiden.

    Men ”landets psykiska välbefinnande” är dock en kolossalt stor fråga. Och då måste vi, anser jag, konstatera att allt det som har skapats och byggts upp i Israel har kommit från judiska israeler som inte har fattat att de är fjättrade gettojudar. De har varit lyckligt ovetande om allt detta, och istället bara kört på. Samtidigt, i andra hem, har lidandet och kanske även oförsonligheten varit stort och destruktivt. Men till sist: vi bör tala om de här sakerna. Hur ska vi, i praktisk och konkret mening, minnas och studera Förintelsen? Jag blir lite överväldigad av sådana frågor – men låt oss tala om saken, in the spirit of Limmud.

  8. Roy,
    ”Hitler i boktiteln”. Den engelska titeln, The Holocaust is over; We must rise from its Ashes,
    får säkert också känslor i svallning. Även barn till deporterade och överlevande är märkta
    av föräldrarnas förflutna. Givetsvis ska Förintelsen studeras och ihågkommas. I synnerhet
    när vi har gått från ”never again!” till ”never again?”

    1. Hava, frågan gällde nu inte om vi överhuvudtaget ska minnas och studera Förintelsen, utan hur och i vilka former som detta ska göras. Burg har rätt i att det föreligger risker, för individen och för kollektivet, för att en viss typ av ritualisering (mitt uttryck) av Förintelsen och lidandet kan låsa fast oss i en sinnesstämning som gör att vår identitet och våra liv i första hand utgår från Förintelsen, och inte från vår oändligt rika kultur, religion, tradition och historia. Detta skulle då innebära ytterligare en vidrig seger för nazisternas världs- och människosyn. Och därmed aktualiseras ju frågan vilken typ av utbildning och uppfostran vi nu och framöver vill ge våra barn och kommande generationer. För egen del är jag främst praktiskt och realistiskt inriktad – vi måste studera Förintelsen och äldre tiders antisemitiska propaganda för att kunna se och förstå delar av vår egen samtid. Men vår utbildning och uppfostran bör börja i allt det goda, kloka, rika, roliga och oskattbara som sammantaget utgör vårt folks historia, religion och kultur.

  9. Mer pengar även till att utbilda icke-judar om Förintelsen (”…preserving the memory of the Holocaust”.).http://www.haaretz.com/jewish-world/jewish-mogul-adelson-gifts-yad-vashem-holocaust-memorial-25-million-1.400167

    Men för att undvika missförstånd – att vi skickar israeliska ungdomar på studieresor till Aushwitz är en sak. En annan, närbesläktad men inte identisk, är att ”International School of for Holocaust Studies” vid Yad Vashem bidrar till att öka medvetenheten bland icke-judar om Förintelsen.

Kommentarer inaktiverade.