Shalit (äntligen) hemma

Gilad Shalit är äntligen hemma hos sin familj i Mitzpe Hilla här i norra Israel. Israeliska media har direktsänt om fångutväxlingen i princip dygnet runt de senaste dagarna. Förhoppningsvis lämnar nu journalisterna och alla välmenande besökare familjen i fred så att Aviva Shalit äntligen, enligt hennes önskan, kan få Gilad tillbaka som sin egen privata son.

Angående fångutväxlingen, konsekvenser osv: lyssna på Eli Göndör i Studio Ett. De som fått nog av analyser kan istället njuta av Shlomo Artzi och Shalom Hanoch.

Annonser

22 thoughts on “Shalit (äntligen) hemma”

  1. Såg just Youtube klippet med den egyptiska intervjun av Shalit.
    Förutom att han var blek och mager visade han sig svag ochsvårt medtagen. Tung andhämning, som om han nyligen genomfört en stor fysisk ansträngning visar på en mycket dålig kondition.
    Kan gissa mig till att han sutti tisolerad i en cell utan dagsljus och möjlighet att röra sig.
    Såg också filmer från palestinska fångarns frigivning. Där var bilden helt annorlunda. De såg välnärda och friska ut fulla av energi.

  2. Enligt artikeln åt han igår – favoritmaten tillagad av mamma Aviva förstås – schnitzel, french fries och pasta.

  3. Man kan bara hoppas att han inte har varken fysiska eller psykiska men av
    vad han fått gå igenom. Och som Solen skriver, de arabiska fångarna såg
    friska och välnärda ut trots rapporter om tortyr och lidande repeterat av papegojorna.

  4. Det pågår en ständig avhumanisering gentemot palestinier. Inte minst palestinier som kämpat för sitt eget land. Man kan ha olika åsikter om vad det innebär, och var gränsen går, och vad som skiljer ett brott från ett annat. Man kan även diskutera skuldfrågan. Det råder dock ingen tvekan på att det i det Israeliska och det palestinska samhället pågår en psykologisk process som syftar till att objektifiera och degradera den andre motparten, till en lägre nivå. I båda fallen är det en fråga om att bryta ner de säregna mänskliga attributen. Det gör det hela enklare.

    Shalit är bara en ockupant från en rasistisk apartheid och terror stat. En kolonialist som kom för att sno all palestinsk land med sin familj från Europa. Och Palestinierna som släpptes är en bunt terrorister som alla har för syfte att mörda civila judar.

    Så, klara.
    Vi behöver inte känna en övergripande skuld när vi bombar varandras hem, eller när vi river varandras hem. Vi behöver inte heller hysa sympati när vi tillgriper våld mot varandra. Var tog mediekritiken vägen nu? Vad hände med att visa Nyanser? Vad hände med att dra undan mattan för de trångsynta, intoleranta, antisemitiska radikala elementen?

  5. Det var, enligt min mening, ännu en svag insats av Eli Göndör. Det var banalt och tråkigt. Präktigt folkhemssvenskt. Inte bra. Och Uddén var ännu tråkigare. Läge att emigrera, tror jag, för att slippa dessa svenska banaliteter.

  6. Jomaa
    ”…avhumanisering…” skriver du. Var går din gräns? Wafa al Bass hinner knappt hem från israeliskt fängelse till Gaza förrän ”hjältinnan” börjar uppmuntra barn att bli martyrer. De redan indoktrinerade barnen viftade med palestinska flaggor och stämde in i den gamla vanliga refrängen om att ge sitt blod för Palestina. Vem degraderar vem?
    …en rasistisk apartheid och terror stat.” Du måste ha missat vad Anna skrev om apartheid och Israel. Har för mig att hon portade dig…

    1. Hava
      Min gräns? Ja mina gränser kommer du aldrig få reda på, varken i den här tråden eller i något annat avseende där vi kan mötas senare (och jag hoppas att vi gör det).

      Jag har aldrig skrivit att Israel är en rasistisk apartheid och terorstat. Du får läsa hela kommentaren innan du svarar. Som nummer ett för att syna dina vilda antaganden och övertygelser om ”Gazas barn” som några tomma människor som behöver bli eller redan är ”indoktrinerade”. Barn i Gaza är öppenhjärtade till ändring och utveckling. De unga i Gaza, inte minst tjejerna är ett pack ambitiösa unga. Gaza har flera universitet, och det har varit nästan som norm att studera på universitet (för grova krav från päronen ifall du frågar mig). Jag har pratat med många unga i Gaza, och blivit imponerad. Den bilden vi får, som framställer Gaza som ett isolerat område där alla människor är radikalister som inte kan resonera, tänka logiskt stämmer inte. Dina ständiga försök att framställa människor i Gaza som extremradikala islamister som vill ruinera hela Israel ”De redan indoktrinerade barnen(…)ge sitt blod för Palestina”. Att få de alla att framstå som levande i mörkret, medan du ser klart, stämmer ej. Alla människor i Gaza lever inte i mental isolation. Barn siktar inte på att bli martyrer. Alla palestinska fångar i israeliska fängelsen (även bland dem som blev släppta) är inte terrorister. De framställs som terrorister, som människor vars enda brott är att ha velat döda judar och oskyldiga.

      Wafa al Bass, får stå för sina åsikter och sina brott. Vad rör det frågan om att göra palestinska fångar till en bunt terrorister. Vet du hur många släktingar som blivit fängslade av den Israeliska ockupationsmakten utan att äns ha rört en enda människa? 20% av den palestinska befolkningen har suttit i israeliska fängelsen. Såsom israelisk media visar att Shalit har en familj, och att han är en människa som suttit i isolation för något större än han själv rår för, så har inte israelisk media framställt de hundratals palestinska fångarna, och deras missöden. Samma sak gäller den palestinska diskursen att se på Shalit, och de tusentals släppta fångarna. I israelisk media framställs fångarna som fångar, brottslingar, terrorister som är ute efter att skada Israels judiska befolkning. De framställs inte som människor.

      Du såg att jag skrev att Israel är en terror och ockupations stat och att Shalit är en kolonialist. Du protestera emot det påståendet. Men du såg inte, och du protesterade inte emot att jag skrev att palestinierna som släppts är en bunt terrorister som endast har för avsikt att mörda judar. Lär dig läsa hela kommentaren

  7. Intressant, läsvärd och relevant text (tycker jag):
    http://www.haaretz.com/weekend/week-s-end/the-slippery-slope-of-prisoner-swaps-1.390949

    Citat ur artikeln:
    `”There is no issue in which Israel is in a greater position of inferiority than that of prisoner deals,” Maj. Gen. (res. ) Giora Eiland, former head of the National Security Council, is quoted as saying in Ronen Bergman’s 2009 book ”By Any Means Necessary.” ”All the pressure is on us,” Eiland continues, ”and when you deal only with this, you really arrive at insane formulas – such as those Hamas is demanding in the Shalit deal.”

    In the end, the ”insane formula” was accepted and Israel is releasing 1,027 Palestinian prisoners, some of whom participated in terrorist actions which took the lives of many Israeli civilians.`

    Det förekommer på sina håll i Sverige antydningar om att Israel kräver att ett judiskt-israeliskt liv ska vara värt si och så mycket räknat i arabiska liv. Det är ett absurt resonemang. Totalhaveri, i intellektuell mening, och vad beträffar hederlighet. I artikeln hörs Giora Eiland beklaga sig över situationen. Det israeliska samhället lider alltså av att tvingas till sådana här ”galna” och extrema utväxlingsavtal. I artikeln finns bra info och fakta om tidigare fångdealar. Och om det är någon som ska anklagas för att skapa en perverterad människovärde-jämförelse, så bör man rikta uppmärksamheten mot islamisterna i Hamas. Varför är detta för Uddén, Qvarnström så svårt att förstå?
    Det tycks finnas en olycksalig kombination av gamla övertygelser och slentriantänkande bland svenska journalister så fort Israel har att hantera komplexa situationer. Det är nästan så jag börjar se en poäng i att återuppta bloggande. Nästan. Tack för ordet, Anna.

    1. Kanske är det synen på människan som de diskuterar. Inte i vilka antal de utbyts och varför. Det problematiska är förstås som du säger, att även ställa dessa frågor i avseende till Hamas.

  8. Jo, alla – du och jag och Bibi och Def – allas människosyn bör granskas. Ingen människa är immun mot fördomar o.d. Och jag skulle även, vilket retar gallfeber på några av mina medjudar och medisraeler, kunna ställa upp en i diskussion kring hur Tzahal agerar på Västbanken mot palestinier resp. bosättare (typ de som nyligen attackerade israeliska soldater). Här finns en faktisk skillnad. Så – var beror detta på? Rabbinska dekret? Människosyn? Övermänniskokultur? Rasism i armén? Ockupationens negativa och destruktiva påverkan på vårt samhälle (Israel)? Slentrian? Jag har inga svar, dock ett gäng frågor. Och man kan ju fundera över om svensk polis ibland möjligen har lättare att ta till våldsamma och smärtsamma grepp mot viss individer/grupper? Finns sånt, tror vi?

    Men i den aktuella dealen var det inte så att de israeliska företrädarna satt och längtade efter att få bevisa för världen att en jude är värd 1000 araber. Det är just denna morbida kantring av diskussionen som man måste bekämpa. Israel skulle kanske helst ha släppt en palestinier, typ M. Barghouti, mot Gilad. Eller Amna Muna…..nja. (Hon har betett sig så fruktansvärt illa mot sina palestinska medsystrar i fängelset att hon inte vågade åka till Gaza i rädsla för att bli attackerad och kanske dödad. En bisarr historia. Hon måste väl lida av något slags psykisk sjukdom? Nu är hon I Turkiet, hos Erdogan & Co – är det en bra lösning!?)

    1. För att inte prata om hur Hamas specialbehandlar sina egna. Korruptionen och den nya ”hamasiska” elitismen gentemot resten som får stå i kö, och klara sig på scratches. Eller kanske hur de särbehandlar all slags opposition genom att vid minsta ljud totalt misshandla och förstöra liv.

      Den som för 10 år sedan var fattig med stark ställning i Hamas kör idag Jeep från år 2010 och bygger upp sin nya sommar”villa” vid havet, medan de köper upp marker i finare områden (som tidigare tillhörde bosättningarna). Helt plötsligt har dessa råd med att köpa upp marker (vars priser stiger overkligt mycket för varje år som går) för miljonbelopp. De i princip lever i överflöd. A och O just det, JEEPEN importerar de via tunnlarna för ett mycket billigare pris än vad de kommer sälja den i Gaza, där det inte råder brist på bensin.

      Hamas diskurs, och diskriminering kommer leda de i kollissionskurs, även med Gazas befolkning. Och med dörren på glänt i Syrien och Kadaffi mördad, så är det bara en tidsfråga innan missnöjet ökar.

      1. Däremot påverkas ju Hamas av den ”arabiska våren”. Mashaal har haft det bra i Damaskus, men nu blir det väl en flytt, eller? Vi får se.

  9. Det föll bort en bit:
    Hur ser Jimmie Åkessons människosyn ut? Avigdor Liebermans? Min? Noam Shalits? Tal Russos? Arik Einsteins? Bert Karlssons?
    I en demokrati kan alla syner synas!
    Men nu har jag pratat för mycket. Igen. Shame on me.

  10. Bara en liten poängtering:
    Giora Eiland suckar och konstaterar att Israel inte i något annat sammanhang befinner sig .
    i ”a greater position of inferiority” än i sådana här utväxlingsförhandlingar.

    Greater position of inferiority? Jag kollar i lexikonet:
    Inferiority = underlägsenhet.
    Eller hur?
    Så känner israelerna.
    Men vilken Israelbild är det Qvarnström och andra försöker frammana med sina antydningar om en jude mot tusen araber? Israel som underlägsen, svag och plågad (vilken alltså är självbilden i många fall), eller ett överlägset och övermänniskokulturellt Israel?

    Något att sova på. Israel som symbol under kudden…..

  11. J., jag schabblade bort en lång respons till det du skrev, men nu orkar jag inte upprepa eländet. Det var nåt om att vi inte bör förvänta oss något annat från Hamas och Gaza än det vi ser i Israel och resten av världen, nämligen att de rika blir rikare på det fattigas bekostnad. Sen skrev jag även nåt om att Hamas redan och sedan länge är på kollisionskurs med de extrema grupperna i Gaza (typ Jaljalat). Sen råder en inom-hamasisk splittring. Sen skrev jag något i stil med att även om man är kritisk mot gazastyret så blir i alla fall jag imponerade av tunnelaktiviteten. Vilken kommers och drag.
    Detta och mer därtill skrev jag men schabblade bort och nu orkar jag som sagt inte upprepa detta prat.

    1. Sant som det är sagt.
      Hamas är duktiga på att dölja korruptionen, duktigare än de förra. Men många jag pratat med förstår precis vad det är som händer. Gazaborna är mycket medvetna om att Hamas kanske inte är så mycket bättre än de förra.

      Du kan säga att tunnelaktiviteten har kommers och drag! Andan låter positivt. Det visar på att det finns arbetsvilligt folk (spec unga under 30) i Gaza som står redo, eller hur? Det är unga människor som inte har något annat jobb att gå till, även människor med examen, som går och jobbar under marken för låga löner. Allt för att försörja sina familjer. Och arbetet under marken innebär hög risk, och dåliga förhållanden. Om det behövs inget mer yttras Roy!

      Annat än att folket i Gaza behöver en riktig chans till ett drägligt liv, såsom din familj i Israel har det. Sist jag kolla, rör sig israeliska och utländska varor och människor överland.

      1. Ja, jag önskar folket i Gaza ett drägligt liv. Vissa kanske fnyser åt att jag säger detta – de tycker att det är ett alldeles för korrekt, kokett och förnumstigt uttalande. Men så ligger landet (mitt land).
        Men varför har palestinierna på Västbanken det bättre än de i Gaza? Det beror på att Israel har ett mycket bra samarbete med PA på Västbanken, medan Gaza styrs av en islamistisk terrororganisation. Om Hamas lägger ner vapnen, ingår ett fredlig, hållbar och demokratisk union med Fatah, och dessutom erkänner Israel samt slutar med terrorn, då kan palestinierna stänga tunnlarna, komma upp i ljuset och få en mycket bättre tilvaro. Den kan kanske t o m komma att bli dräglig. Och tänk om mitt eget liv kunde bli riktigt helgjutet drägligt nån gång?

        Ja, jag är imponerad av tunnelverksamheten. Enorm kraft och driftighet. Samtidigt – ovan jord, så att säga: extremt hög arbetslöshet, en eländig regim osv. Vi får hoppas på bättring. Det sämsta de olika grupperna nu kan göra är att återuppta raketbeskjutningen mot Israel. Då finns det nämligen en risk att Israel kommer att svara på ett sätt som kommer att få Cast Lead att framstå som en oskuldsfull lek. Libyerna krossade regimen och neutraliserade Ghadaffi. Palestinierna bör göra revolt i Gaza.

  12. Ja, hur bra är det inte att du är här.
    Hur bra är inte Shlomo Artzi och Shalom Hanoch!? Och Arik Einstein (som inte är med just här)?
    Bra, bra och bra.
    Både kärvt och ömt.
    Till svenskar som har börjat intresserad sig för Israel ger jag följande betraktelse:

    Artzi är född 1949. Han är ett år yngre än Israel. Hanoch är född 1946. Han är två är äldre än den judiska staten. Hanoch växte upp på en kibbutz, under 50- och 60 talen. Lyssnade på (enligt Wikipedia) rock, jazz, gospel, rysk folkmusik, blues och klassiskt. Fick sin första gitarr när han var 12.
    Artzi börjde sitt liv på en moshav. Föräldrarna var Holocaust survivors. Han började också spela gitarr vid 12 års ålder, men många trodde snarare att han skulle bli skådis. Många strängar på lyran, helt klart. De här två snubbarna har alltsedan 60- och 70 talen varit djupt och allestädes närvarande i israelernas medvetande. Läs mer om dem och lyssna till deras musik, och du bereds tillträde till fler delar av det Israel var och kanske är. För samtidigt som det har varit krig och terror och kriser och allting annat som har med Konflikten att göra, så har en rik populärkultur formats och utvecklats. Artzi och Hanoch är begåvade, smarta, varma, kreativa, generösa mot varandra (sånt som gör att jag blir lite blödig) – men inte sentimentalt kladdiga, utan snarare och som sagt lite kärva och hårda. Alltid varit tvingade att strida och vara hårda mot de hårda, alltid vilja älska och bry sig om sina nära och kära. Ja, det handlar om att vi är människor.
    Texten är direkt och enkel, inte banal. Musiken är återhållsam, tuktad, blåsvart, vemodig, sorgsen, hoppfull, kärlekslängtande, mogen och medveten om våra tillkortakommanden…..

    To be a mensch? Ja, låt oss göra ännu ett försök.

  13. Musik-kommentar? Ja, om Anna inte protesterar (trots att det är lite off-topic) så rekommenderar jag den här: från ”Concert for George”, minnes- och hyllningskonserten ett år efter George Harrisons bortgång. Kolla Wikipedia. Musiker-gänger är nästan too good to be true. Här finns min pop-favorit (J. Lynne), här finns den fenomenale gitarrhjälten Clapton, här finns den fantastiske Billy Preston, här finns min favorit världens bäste trummis Jim Keltner. Plus många många andra. Notera att samtliga på scenen är stjärnor. Men utan destruktiva egon. De spelar tillsammans. Det är en magisk version av en av Harrisons bästa sånger. Höj volymen och var med från början. Introts gitarrsound (0.08-0.22) räcker för mig – jag är då redan inne i stämningen, och resten är historia och ett magiskt framträdande. Även detta är en del av det jag är:

  14. President Peres hälsar på hos familjen Shalit i Mitzpeh Hila. 40 minuters prat, utan hysteriskt mediapådrag. Igår kom Sheikh Salah Shibli från den arabiska byn Shibli på besök. Man har tagit bort barriären som hindrade folk från att komma fram till familjens hus. Men nu har vissa nyfikna gått och snokat runt husknutarna. En privat säkerhetsfirma därför anlitats som ska skydda familjen, och man överväger att installera en ny och elektronisk port vid infarten till byn. Familjen har fått många brev och hälsningar och besök. Gilad har varit på en liten utflykt, till en beach. Vänner har kommit på besök. Noam antyder att sonen blev väldigt illa behandlad i början (om det var regelrätt tortyr eller inte vet jag ingenting om), men att det sedan blev bättre. Som vi alla såg var Gilad mager och blek. Mycket tyder på att han fick en extremt ensidig kost och det finns en risk för att detta kan leda till irreversibla skador, men läkarna säger att Gilads värden är bra f.n och att de har hopp om en framgångsrik rehab. Men sen har vi det psykiska läget. Tiden i fångenskap har präglat Gilad på djupet, och kommer naturligtvis att följa honom för resten av livet. Hur kommer han att hantera detta? Det vet jag inte, och jag har naturligtvis inga förnumstiga råd att ge. Uttrycket i Noams ögon igår var starka – han talade om sin son och man såg den återhållna vreden mot de som utsatte Gilad för omänskliga förhållanden.
    http://www.haaretz.com/news/national/peres-visits-gilad-shalit-and-his-family-in-mitzpe-hila-1.391707

  15. Aah, jag kan inte låta bli, och ber att få synliggöra ett par citat – Gilad:
    ”I am recovering slowly and happy to be home”.
    Vidare i artikeln:

    The president lauded Shalit for the bravery he demonstrated during so many years of captivity. ”I came on behalf of the whole nation to tell you how happy we are to have you home,” Peres told Shalit.

    Not many people could have withstood such suffering and emerged standing so tall, Peres reportedly said, telling Shalit he saw within him enormous strength and endurance.

    President Shimon Peres har stöttat familjen Shalit alltsedan den ödesdigra dagen för mer än 5 år sedan. Igen:
    ”I came an behalf of the whole nation to tell you how happy we are to have you at home…”

    Vi behöver varandra. Peres är dels formell, vilket ger besöket en högtidlig betydelse, men lägger sedan undan titlarna och blir en medmänniska.

    Jag accepterar och välkomnar debatten om fångutväxlingen och allt som hör därtill. Men just nu betonar jag de stora ”vinsterna” med att göra allt vi kan för att hem våra soldater. Detta är inget man omedelbart kan mäta och sedan presentera med hjälp av hårda fakta och diagram. Men när Peres, som var 24 år(!) när Staten Israel grundades 1948, sitter ner i Mitzpeh Hila dels som President och dels som en vanlig mensch och pratar och stöttar, då går en osynlig kraftstråle genom hela Israels folk, och varje människas unika kamp och gärning ges en förhöjd mening – det du gör betyder något, för dig själv, för din familj och för vårt land. Allt är inte bara tomma ord och slogans och snäv nationalism. Israel ser och värdesätter Gilad och hans familj. Israel ser och värdersätter Anna Veeder och alla andra som bryr sig och gör skillnad i syfte att vårda vårt arv och att blicka framåt och skapa ett bättre samhälle.

Kommentarer inaktiverade.