Att (över)leva i Israel

Som illustration till problematiken angående social rättvisa/social trygghet i Israel beslöt jag mig att damma av en gammal post från november 2005. Alla siffror är naturligtvis högre idag, men problematiken är densamma, vilket föranledde flera israeliska analytiker att påpeka att Netanyahu förmodligen sitter och längtar till september och ett litet palestinskt väpnat uppror som kan få bort proteströrelsen från gator, torg och förstasidor. Så här skrev jag då det begav sig:

”Medger att det funnits ögonblick när jag hatade karln. Jag menar, Israel är inte världens rikaste land och om man väljer att bo här får man vänja sig vid tolv veckors betald mammaledighet, två veckors lagstadgad semester om året, heltidtjänster som innebär 42.5 timmar i veckan, timlön och en månads uppsägningstid. Så jag ska inte klaga – jag har ett jobb, tjänar genomsnittligt efter israeliska förhållanden och tycker att det är viktigt att kvinnor arbetar. Men när dagisfröknarna och skolväktarna tas ut i strejk, så att föräldrarna tvingas ta skift för att hålla dagiset öppet eller betala extra för en privat väktare och sedan betala barnvakt på eftermiddagen för att jobba igen de förlorade arbetstimmarna, då är gränsen nådd för mig.

Att strejken utlysts av någon orsak som ingen tycks begripa, men som möjligen har med elektricitetsverkets kollektivavtal att göra, gör inte saken bättre. Elektricitetsverket har landets starkaste fackförening, landets bästa kollektivavtal och landets högsta genomsnittsinkomst. Inklusive gratis el för alla fast anställda. När någon föreslår att beskatta eller begränsa deras förmåner dras alla stats- och kommunalanställda ut i strejk, inklusive mina dagisfröknar. Så ser det åtminstone ut från mitt håll.

Och vem var nu ansvarig för all denna huvudvärk? Jo, ordföranden för den israeliska landsorganisationen Histadrut, Amir Peretz. Som för två veckor sedan valdes till ordförande för det israeliska arbetspartiet och dess kandidat i nästa val, som förmodas hållas någon gång våren 2006.

Valkampanjer i Israel har en tendens att handla om säkerhet, terror, säkerhet och mera säkerhet. Och terror. Och vem som är bäst på att skapa säkerhet och kväva terrorn. Oftast är det generaler som anser sig vara bäst på det området. Saker som minimilöner, barnbidrag och utbildning skjuts helst åt sidan. För hur kan man diskutera barnbidrag och komma med krav på minimilöner när vi har palestinsk terror, Hizbollah i Libanon och kanske ett atombeväpnat Iran att bekymra oss om? När allt kommer till kritan ligger Israel i Mellanöstern och inte i Skandinavien, påminner oss generalerna. Och lovar säkerhet, säkerhet och mera säkerhet.

Så när Amir Peretz, icke-general och f d fackföreningsledare, har som första valfråga att höja minimilönen till 1 000 dollar är det inte bara ovanligt, det är revolutionerande. Eller kanske fullständigt vansinnigt. I en intervju i den israeliska dagstidningen Yediot Aharonot i fredags (18/11) försvarar han dessutom Osloavtalet, förespråkar utnämnandet av en arabisk minister för att minska spänningarna i den arabiska sektorn och påpekar att en palestinsk stat inte är en höger-vänsterfråga utan är helt i den israeliska nationens intresse. På anklagelsen att han inte skulle begripa något i försvarsfrågor svarar han att Arbetspartiet är fullt av kompetenta generaler och att aldrig någon frågat en general ”Vad begriper du om ekonomi och om social trygghet? Hur kan du vara premiärminister när du inte ens vet hur mycket vanligt bröd kostar, eller vad arbetarna gör på morgnarna i Fenicia (en stor glasfabrik)?”

Och det kan hända att han faktiskt har väljarna på sin sida. Enligt Yediot Aharonots opinionsundersökning har Arbetspartiet ökat med 8 mandat sedan Peretz valdes till ordförande. Den ekonomiska situationen för många israeliska familjer är usel. Enligt den israeliska statistiska centralbyrån (siffror för 2004) lever runt 1,5 miljon invånare under fattigdomsstrecket – av dem är 714 000 barn. Barnbidrag för tre barn under 18 år uppgår till ca 460 shekel (800 kronor). Den lagliga minimilönen ligger sedan januari 2005 på 3 335 shekel i månaden (ca 5 800 kronor). Brutto. Och då talar vi om legal arbetskraft. De illegala invandrarna (oftast palestinier men också afrikaner och andra) tjänar naturligtvis mindre.

Men hela den sociala debatten hänger på en skör tråd. Det är flera månader kvar till valet, en oändlig tid i det ombytliga Mellanöstern. Ingen vet vad som kommer att hända på den palestinska sidan efter valen i januari. Dessutom kan en serie explosioner i israeliska städer två, tre veckor före valet få opinionen att göra en helomvändning och återgå till de normala valfrågorna – säkerhet, säkerhet och mer säkerhet. Lycka till, Amir Peretz.”

Post script till Amir Peretz: han blev som eventuellt bekant utnämnd till försvarsminister eftersom industrimagnater och andra vägrade låta honom bli finansminister, med följd att Peretz grundligt gjorde bort sig i det andra Libanonkriget 2006. Sensmoral: man ska sätta en ära i att känna sina begränsningar.

Annonser

4 thoughts on “Att (över)leva i Israel”

  1. Jag skickar mitt stöd till dig och alla de som demonstrerar (hade själv gärna varit med och tält-protesterat).
    Lite synd och trist att Netanyahu har uttalat sig nedsättande om demonstranterna (som ju inte är några subversiva anarkister utan helt ”vanliga” israeler), även om han nu, såvitt jag förstår saken, försöker rätta till retoriken.
    Vad tror du om Livnis möjligheter att utnyttja läget och avancera i opinionsmätningarna? Jag läste något om att Netanyahu än så länge är glad och nöjd, eftersom Kadima snarare tycks tappa till Meretz och Avoda. Jag har också förstått att Knesset nu har semester och att ingen talar om regeringskris och nyval. Så nu är det bara att vänta till september eller så och se hur de gamla säkerhetsfrågorna åter tar över dagordningen och begraver den sociala krisen, eller? Vill och kan Netanyahu erbjuda reformer som tillfredsställer demonstranterna? Och så vidare. Vad säger du?

    1. Stefan,
      Du har ingenting att göra i Israel och demonstrera om du inte har rösträtt i landet. Sergelstorg ligger i Stockholm.
      Ja! De flesta är vanliga israeler och de har rätt vilket inte utesluter att det finns några tramsepottor som gapar för gapandets skull som vanligt. Precis som hooligans i fotbollsmatcher.
      Livni kommer inte tillbaka om hon inte allierar sig med Likud för att bilda en stark majoritetsregering. Som bekant var hon medlem av Likud inte för längesedan! Avigdor likaså.
      Meretz och Avoda har suttit på bänken och där kommer de att sitta i fortsättningen.
      Netanyahus regering har gjort en hel del redan när det gäller bostäder. Det kommer mera!
      Gör dig inte stora förhoppningar om paradigskifte i Israel. Säkerhet kommer först för alla partier även för vänstern. Annars blir de inte valda!

  2. Ger lite moraliskt stöd till dig och de som demonstrerar.
    Vad tror du om den politiska utvecklingen? Kan Livni på allvar utmana Netanyahu, kanske inte nu men väl framåt september-oktober? Jag tycker det är svårt att förstå sig på den interna dynamiken i Israels politik.

    1. Simon,
      Det är klart att du har svårt att förstå israelen. Du lever inte där utan i trygga Sverige förmodar jag.
      Livhanken/säkerheten kommer alltid först, oavsett var man är. Det är naturens lag. Sen kommer levnadsomkostnader för mat och bostad.
      Vad är det som gör att du tror att Livni skulle kunna göra något bättre? Ditt önsketänkande eller preferens behöver inte stämma med det israeliska folkets vilja.
      Om du vill veta, min gissning är att snarare ett antal medlemmar av Kadima kommer att gå över btill Likud.

Kommentarer inaktiverade.