Rotschild Boulevard, i hörnet till Tahrirtorget

”En stat i protest”, lyder rubriken till helgens Yediot Aharonot. Framsidan täcks av en bild på hundratals föräldrar med barnvagnar som demonstrerade igår för gratis barnomsorg från tre månaders ålder.

Förra lördagkvällen demonstrerade runt 50 000 människor i Tel Aviv i protest mot de höga hyrorna och den orimliga bostadssituationen. På Rotschildboulevarden har aktivister upprättat ett stort tältläger med runt 400 tält som blivit centrum för den politiska protesten och diskussionen. Vem, var, hur och varför? Läs Noam Sheizaf på 972 magazine, It’s all about real estate: Understanding the tent protest, eller kolla på Youtubeklippet från demon i lördags:

Till en början rynkade både etablissemanget och de professionella vänsteraktivisterna på näsan åt fenomenet. ”Det är bara bortskämda ungar”, sade etablissemanget och hoppades att värmen skulle få aktivisterna att flytta hem igen efter några dagar. ”De saknar politiskt medvetande”, sade de professionella vänsteraktivisterna med förakt i rösten och påpekade att tältaktivisterna vägrade att överhuvudtaget diskutera Israels största och enda problem, ockupationen.

Idag, efter över två veckors protester inklusive nya tältläger i en rad städer, 50 000 demonstranter förra lördagen i Tel Aviv och något tusental deltagare i ”barnvagnsprotesten” igår emot de höga avgifterna för barnomsorg, låter det lite annorlunda. Ministrar, fackföreningsledare och diverse politiska NGOs och, bäst av allt, Israels rikaste familjer som tillhör den absolut översta hundradelen i samhället uttrycker sitt stöd för protesterna. (När vagnen väl kommit i rullning och 87% av befolkningen stöder protesterna är det ju ett rätt safe bet att hoppa på, inte sant? Opportunism i världsklass). Men när jag besökte tältlägret på Rotschildboulevarden i förrgår så var det ingen som gick på detta. ”Låt inte Ofer Eini (ordförande för den israeliska fackföreningsrörelsen Histadrut) ta över kampen!” ropade en kille i megafon. Histadrut bryr sig huvudsakligen om de välorganiserade statsanställda, och de tillhör definitivt inte de fattigaste i samhället. Den israeliska fackföreningen är en del av etablissemanget. Att döma av dem jag talade med höll så gott som alla med om detta: ingen ska få ta ifrån gräsrötterna äran att ha lyckats skaka om regeringen ordentligt.

För svenskar kanske det är märkligt hur israeler kan protestera utan att diskutera ockupationens påverkan på det israeliska samhället. Men ser man det inifrån så är det det enda möjliga just nu. Att diskutera ockupationen är att fastna i ett svart hål där alla argument är väldigt känslomässigt laddade, fulla av rädslor, tvivel, besvikelser, ilska och låsta positioner. En proteströrelse som börjar diskutera relationen med palestinierna skulle dessutom omedelbart delegitimeras av högern, och sådana försök till stämpling har också gjorts av organisationer som Im Tirtzu (som först stödde protesterna men drog sig ur efter att deras ärkefiende New Israel Fund gett pengar till ett av tältlägren) och högerextrema Moshe Feiglin från Likud. Aktivisterna vill inte fastna i det träsket – de vill diskutera statens resurser, mark, budget och inkomstfördelning, netto. Och det gör de. Folk sitter i grupper och diskuterar enligt spanskt föredöme – en person tar mikrofonen och pratar, de andra svarar med handrörelser. Allt går sansat och väldigt, väldigt demokratiskt till. Jag hamnade i livliga diskussioner med en liten mormor som diskuterade sina barns situation – ”utan en mormor som ständig extra barnvakt skulle de inte kunna jobba som de gör” – med studenter, mammor, datakillar som också jobbar som galningar men som ändå inte har råd att köpa en lägenhet och inte skulle klara sig utan hjälp från sina föräldrar. Inse: i Israel 2011 är det många par som har två-tre barn och som jobbar heltid men ändå inte klarar sig utan finansiell hjälp från föräldrarna i allt från bostadslån till barnvaktshjälp till semestrar. Den äldre generationen tryggar den yngre. Hyrorna i Israel har gått upp med 35% sedan december 2007. Lönerna under medellönen (som ligger på ca 17 000 kr i månaden brutto) har gått upp med några procent under samma tid. Ekonomin går bra, arbetslösheten är låg och skattemyndigheten har skatteintäkter över budget, men väldigt väldigt lite av detta droppar ner till medelklassen som får betala räkningen för i princip alla statens utgifter. De som är riktigt rika kan skatteplanera bort sin skatt, eller komma ”överens” med skattemyndigheten, medan alla vanliga löneslavar betalar till den sista agoran som de är skyldiga i skatt.

Och jag är inte ens vänster enligt svenska mått, bara en privatanställd tjänstekvinna som alltid jobbat nästan heltid och haft barnen i barnomsorgen och betalat huslån och aldrig haft ett ruttet öre över till någonting. Nästan alla semestrar har betalats av föräldrarna. Så är det bara.

Därför är det enormt, enormt befriande att se de här protesterna. Att se att vi faktiskt är väldigt många, och att när den här annars så tysta majoriteten verkligen går ut på gatan, då skakar hela etablissemanget i sina grundvalar. För det här är ingen perifer sektor, eller araber som man kan kalla ”illojala” och därmed kväsa protesternas legitimitet. Det här är de människor som håller Israel i gång. Och när de börjar bestämma vilka frågor som ska stå på dagordningen, då håller Lieberman och bosättarrörelsen plötsligt väldigt, väldigt tyst.

Annonser

2 thoughts on “Rotschild Boulevard, i hörnet till Tahrirtorget”

  1. Bra inlägg med nyttiga fakta. Fortsätt gärna och rapportera om utvecklingen i Israel. Rapporteringen i svenska media tycks ju i stor utsträckning strunta i det här.

Kommentarer inaktiverade.