Min första kris i Israel

Kände så väl igen mig i  Johannas reaktion på gårdagens händelser…speciellt under tiden för självmordsbombningarna i mitten på 90-talet och när den andra intifadan startade. Fast då fanns inte Facebook och telefonsamtal var dyra, så jag kom rätt skonsamt undan.

Johanna skriver:

”When I looked into the coverage in the international (Swedish in particular) media, it became painfully obvious to me how angled it was. Nothing about the instigators on the boat, but merely blame on Israel, in very tough words. Friends, who I talked to on Facebook, and who normally can keep a pretty balanced and non-biased attitude, wanted nothing to do with my comments or information. All doors were slammed in my face. At the same time I was sitting here trying to be balanced, with valid criticism over how the IDF choose to handle the convoy. (…) I neither defend the siege. I find it pretty obvious that the siege is neither effective in preventing Islamist radicalisation, nor stopping terror-attacks from Gaza on Israeli civilians. That is not the point. After seeing how biased the reactions are, at home in Sweden and in the rest of the Western world, I feel so sad and disillusioned. Anti-Israeli rallies are arranged all around and Facebook groups are growing, all solely blaming Israel for what happened. People, friends and acquaintances, blindly join, without making an opinion of their own by retrieving more information. No one wants to know the truth anymore. Or are they just lazy and convenient? Is there really a hidden agenda to keep Israel as the scapegoat of the world?”

Jag mådde faktiskt lika uselt under den första intifadans dagar när jag studerade på Hebrew U i Jerusalem,  fast då mer på grund av de palestinier som dödades lite här och där varje dag och som ingen verkade bry sig om. 

Idag är jag, tyvärr, rätt luttrad. Man vänjer sig. ”Welcome to Israel”, kommenterade min kompis Yoni när jag berättade att jag hade en stressad och ledsen svensk kompis hos mig. ”Jag har också svårt för antiisraelerna i de där organisationerna. Fast Israel beter sig också helt vansinnigt. Regeringen har förtjänat den här kritiken”.

Annonser

5 thoughts on “Min första kris i Israel”

  1. Den där luttringsprocessen går tydligen ganska fort. Jag mår bättre redan idag, men jag tror att den största äran för det går till dig, för det stödet som du utgjorde för mig igår. Den mest avslappnade kommentaren kom dock, lite (för vissa) förvånande, från en arabisk-israelisk vän. Han sade: ”Slappna av Johanna, fyra dagar, så är allt glömt.” Vet dock inte om jag är så optimistisk.

    Tack för att du är du, Anna…

  2. Kära Anna och Johanna, hang in there. Det är svårt att se hur man igen frossar i Sverige. Man högg som gamar så fort katastrofen var ett faktum. Man verkade väl förberedd. Att det sedan blir suddigt mellan kritik och folkförakt – i ens hemland Sverige – är svårt att ta. Undrar hur mycket det spelar in att det är valår och partierna inte vill verka si eller så?

    Tack båda för rapporteringar från plats. Hoppas du inte misstycker att jag har länkat till dig, Anna, hos folkpartisten och riksdagsledamoten Anita Brodén. Hon undrade var jag får min information ifrån:

    http://anitabrodensblogg.blogspot.com/

    Själv upplever jag vid besök i Sverige att man trampar som katt runt het gröt hos somliga vad gäller Israel; andra åter frågar hur det är, om det verkligen är som det framställs i svenska media. Det uppskattar jag. Inte för att jag har hela sanningen heller; vem har det?

    Min egen bror sa när ämnet Boströms artikel kom upp, ”Men det var ju sant!”, blandade ihop patologen Hiss’ tilltag med Boströms insinuanta och judekonspiratoriska anklagelser, ja ni vet. Konfronterad med argument han inte kunde svara på, sa han till slut, ”Men dom har ju huggit ner olivträd!” Jag älskar min bror! Men tala Mellanösterns politik går inte. Han blev kanske som så många påverkad av Jan Guillou och andra för många år sedan; brukade citera Guillou som ”expert” på Mellanöstern. Jag får komma på något bra att säga om någon drar upp ämnet Israel i sommar, typ Ingemar Stenmarks: ”Int lönt tala med dom som int begrip nå.” och byta ämne, bjuda på kaffe, tala om svensktoppen, snacka väder. Visst är det sorgligt. Det är väl likadant med bloggar; bäst inte ge sig in på debatt. Ofta får man bara skit, spenderar en hel del energi på orubbliga fanatiker.

    Tack för att ni är ni !

  3. Under dagen har lyckligtvis ett par vänner och bekanta från Sverige kontaktat mig och dels uppmuntrat mig för vad jag har skrivit, men även försökt betrygga mig med att inte alla där hemma är helt rabiata.

    Här hemma pratar vi om huruvida vi kommer att kunna vandra oantastade på Malmös gator i juli månad, ironiskt på ytan, men dock med ett underliggande allvar. Det är verkligen så illa, speciellt i Malmö…

  4. Tack till er båda, A-K och Johanna. A-K, det där känner jag igen. Eftersom jag inte är så bra på att hålla truten och inte heller alltid gär speciellt diplomatisk så tror jag att vi har någon form av tyst överenskommelse i familjen om att inte diskutera sånt här. Som tur är har min mamma en god vän som är judinna från Polen och som gör ett väldigt bra jobb med att förklara saker och ting, så med henne är det helt OK.

Kommentarer inaktiverade.