…och så var det den svenska yttrandefriheten

Disclaimer redan från början: jag har aldrig läst juridik i Sverige och jag har ingen aning om vilka regler som gäller för radions granskningsnämnd. Men jag hörde Svante Weylers krönika i Godmorgon Världen, den om Ilmar Reepalu, och jag tyckte att den var stenhård men lysande.

Nu har Weyler fällts i radions granskningsnämnd eftersom inslaget enligt nämnden ”närmast fick karaktären av ett personangrepp mot Ilmar Reepalu som gick utöver vad som kan accepteras med hänsyn till opartiskhetskravet”.

Visst gick Weyler till angrepp. Men personangrepp? Jag tycker att Weyler gick in för att kritisera Reepalus hållning gentemot den judiska minoriteten i Malmö, den som Reepalu givit uttryck för i en intervju i Skånska Dagbladet (se Jonathan Lemans sammanställning) och senare mest gjort ännu värre genom att fortsätta på samma linje i diverse chatter, intervjuer och uttalanden i dansk TV om att det var den ”israeliska lobbyn” som var efter honom. Och hur gör man en krönika där man attackerar en politiker samtidigt som man är ”opartisk”?

Weyler sade ingenting om Reepalu som person utan kritiserade honom som folkvald politiker i Malmö. Reepalu själv lär dock ha uttalat sig om Fredrik Federleys klädvanor och privatliv på ett nedlåtande sätt, vilket i så fall snarare skulle kunna klassas som personangrepp (bloggen Kamferdroppar skriver utmärkt på temat).

Expressen har alltså fällts för att de sysslat med grävande journalistik och fått fram att Jan Guillou jobbat för KGB, och att storleken på rubrikerna gjorde oproportionerligt stor skada på stackars Jans anseende och karriär. Det är verkligen så att man vill ta fram näsduken, eller? Och nu ska stackars maktlöse Reepalu också få driva en journalist inför rätta eftersom denne, genom att kritisera Reepalus uttalanden och förhållningssätt gentemot antisemitismen i Malmö, gjort ett ”personpåhopp”.

Israel framstår åtminstone i mina ögon som ett yttrandefrihetens förlovade land. Nu är jag intresserad av vad Publicistklubben och andra säger om det här beslutet.

Annonser

3 thoughts on “…och så var det den svenska yttrandefriheten”

  1. Tja. Enkelt uttryckt så gäller lite speciella regler just för Sveriges Radio, en kvarleva egentligen från Radio- och TV-monopolets glansdagar enligt min mening. Samtidigt blir det mycket underligt eftersom radion sedan länge innehåller krönikörer, och hela idé med kolumnister och krönikörer är ju just att det är åsiktsjournalistik det handlar om. Det hela är just en fråga om makt. Maktpersoner som Guillou eller Reepalu kan ibland få rätt mot mediamakthavare. Folk utan makt mosas friskt och dagligen. Tragiskt men sant.

  2. Granskningsnämnden för ungefär samma resonemang som JK gör när de beslutar inleda förundersökning om hets mot folkgrupp för att Skånepartiet på en affisch avbildat Muhammed naken med en nioårig hustru vid sin sida. Efter att samma JK-ämbete funnit gravt antijudiska skrifter funna i en moské i Stockholm, däri judar beskrivits som grisar och apor som ska dödas varhelst man stöter på dem, inte utgöra hets mot folkgrupp. Snarare skulle de ses som inlägg i den politiska debatten om Mellanöstern.
    Den mänskliga förmågan till förljugenhet är fantastisk.

Kommentarer inaktiverade.