Nahum Barnea intervjuar Salam Fayyad

Som en uppföljning till posten om Israellobbyn: här är rekommenderad läsning för Palestinalobbyn, som onekligen existerar även om den inte kallas så. Den här mannen är svårsmält för många propalestinier, som ofta verkar föredra den romantiska, kaffiyehbeklädda stenkastande kampen framför konkreta statsbyggande aktiviteter.

Texten är från Yediots politiska helgbilaga som för mig är obligatorisk läsning och ingen helg är fullkomlig utan den. Översatte ganska snabbt och inte helt perfekt men jag hoppas att den är förståelig ändå.  ”Jag” i frågeställningarna är naturligtvis Nahum Barnea, som har ett eget sätt att skriva intervjuer. Läs och begrunda. Och tänk efter var den svenska Palestinarörelsen befinner sig i förhållande till Fayyad och hans program.

”Grand Park är Ramallahs mest exklusiva hotell. I söndags höll den palestinske premiärministern, Salam Fayyad, en presskonferens där. I ett litet rum i slutet på en korridor trängdes ett tjugotal lokala journalister, säkerhetspersonal, Fayyad själv, den amerikanske senatorn Joe Lieberman och ett antal amerikanska kongressmedlemmar. Luften var tung av cigarrök och syrehalten oroväckande låg.

Den sista frågan gick till Haaretz korrespondent Amira Hass, som ställde två frågor. Den första frågan riktades till Fayyad. Hon sade att tre palestinier från Fayyads hemby, Dir al-Rusun, hade arresterats av IDF när de demonstrerade emot separationsbarriären. Hur kan du tala om en överenskommelse med Israel när detta är vad Israel gör, frågade hon ilsket. Joe Lieberman fick frågan hur han som jude kan acceptera att Israel diskriminerar sina egna minoriteter.

Båda tillfrågade var förlägna. Lieberman är inte van vid att få sin bakgrund kastad i ansiktet. ”Vad kunde jag säga”, sade han till mig efteråt med ett sorgset leende. ”Jag svarade att jag stöder en tvåstatslösning.”

Fayyad träffade mig och Yediots reporter Roni Shaked dagen efter, på sitt kontor i Ramallah. Jag frågade hur han reagerat på Amira Hass fråga. Han var road. ”Det finns många som tycker att jag inte är tillräckligt trogen den palestinska saken”, svarade han. ”Många av dem är israeler.”

Amerikanerna – kongressmedlemmar och anställda i den amerikanska administrationen – dyrkar Fayyad. Inom området mellan Jordanfloden och havet finns det ingen nu levande politiker som de dyrkar mer än honom. Som en rad politiker som utbildats i USA och senare blivit regeringsmedlemmar i Östeuropa eller länder i den tredje världen kan Fayyad deras språk, deras värderingar, deras temperament. I kontrast till den destruktiva traditionen i palestinsk politik är han inte intimt förbunden med sin offerroll – han låter inte sitt öde styras av andra, arabiska diktatorer eller självmordsbombare. Han agerar.

Hans inspirationskälla är David ben Gurion och det sionistiska projekt som föregick staten Israels bildande. ”Staten Israel”, säger Fayyad, ”upprättades inte 1948. Den bara utropades 1948. Staten bildades innan, under de år då institutionerna byggdes upp. När jag säger detta till palestinierna anklagar de mig för att vara sionist.”

Inte vilken sionist som helst: Mapainik.

Hur tar den palestinska allmänheten emot ditt program, frågar jag.

”Med viss skepsis”, säger Fayyad. ”De frågar, kommer detta verkligen att hända? Om det är så bra, varför vänta i två år? Är vi verkligen intresserade av självständighet? Igår firade vi 21 år sedan den palestinska staten utropades, men vilken självständighet är det? Vi firar någonting som inte finns.”

Vid första anblick borde den israeliska regeringen ge Fayyad en varm kram. Hans program talar om att bygga en palestinsk stat nedifrån, från polisstationen, posten, ekonomiska initiativ, en statsbudget som alla kan ha insyn i. Det är den samarbetspartner som Israel längtat efter: terrorns fiende, ren från korruption, implementerar lagar, uppmuntrar affärsverksamhet, seriös och ärlig. Men ministrarna i den israeliska regeringen ser Fayyad som en av Israels värsta fiender. De är övertygade om att han nått en hemlig överenskommelse med den amerikanska administrationen: han ger dem ett organiserat Palestina, och de kommer inte lägga veto emot ett FN-beslut som erkänner 67 års gränser som den nya palestinska statens gränser. Även om det inte finns någon sådan överenskommelse i dagsläget, varnar ministrarna, i slutändan är det vad det handlar om. Världen kommer att tvinga Israel att utrymma området  till förmån för Fayyads mönsterstat.

Fayyad ler. ”De där misstankarna uppfattar jag som en komplimang, men sanningen är att jag inte har kommit överens med amerikanerna om någonting. Jag har sett några positiva reaktioner till mitt program. Jag vill avsluta institutionsbyggandet inom två år. Jag har sagt till folk, jag måste visa upp något som avslutar ockupationen. Det är inte istället för förhandlingar. Syftet är att uppmuntra förhandlingar.”

Och om förhandlingarna misslyckas? frågar jag.

”Om institutionerna fungerar enligt internationella normer så kommer ockupationen att framstå som mer och mer onormal”, svarar Fayyad. ”Trycket att avsluta den kommer att bli mycket stark.”

I Fayyads program finns en hel del hål: det förklarar inte hur Hamas ska försvinna från Gaza, löser inte kärnfrågorna som delar de två folken – Jerusalem, rätten till återvändande, gränserna, hur konflikten ska avslutas. Det representerar enbart Fayyad: högt uppsatta Fatahmedlemmar undergräver honom, både för att han inte tillhör deras parti och för att de anser honom vara en amerikansk agent. Abu Mazen hjälper inte till. Deras relation är ungefär lika bra som den mellan Zipi Livni och Shaul Mofaz.

På väggen, där andra oftast hänger upp en bild av Klippmoskén, Al Aqsa-moskén eller Arafat, har Fayyad hängt upp en väldigt vacker bild av rötterna till ett  2 000 år gammalt olivträd. Fotografen heter Osama Silwadi. Silwadi är ett av anarkins offer: en vilsegången kula som sköts av en palestinier gjorde honom invalid. Olivträdet är ingen tillfällighet, inte heller fotografens biografi.

”Israelerna säger två stater”, säger Fayyad, ”men jag är inte säker på att de har tagit in dess betydelse. Netanyahus tal på Bar Ilan var ett positivt steg, men jag är mycket mer intresserad av vart det ska leda någonstans, vad vi ska göra sedan.”

Förväntar du dig att IDF ska dra sig tillbaka från Västbanken, frågar jag.

”Absolut inte”, säger han. ”Vad jag vill ha är att IDF helt slutar att gå in på de områden som lyder under den palestinska myndigheten, A- och B-områdena.”

Men utan IDF, säger jag, är ni försvarslösa. Ni har tre divisioner. IDF har tjugo. Utan IDF riskerar Västbanken att bli Gaza.

”Jag håller inte med”, säger Fayyad. ”Du anser att bra saker händer här och inte i Gaza, för i Gaza finns inget IDF. Men det är inte helt korrekt att säga att IDF inte finns i Gaza och det är inte helt korrekt att säga att IDF finns här. För två år sedan, när israelerna trodde att situationen på Västbanken var okej, så var situationen i själva verket katastrofal. Det rådde total anarki. Förändringen har skett på grund av vårt nya säkerhetstänkande och rätt slags förvaltning.

Och de lärdomar som ledarna för säkerhetsorganisationerna drog efter sitt misslyckande i Gaza, säger jag.

”Det också, förstås”, säger Fayyad. ”Även palestinier som hatar oss medger att vi har lyckats implementera lag och ordning. Ingen trodde att det kunde ske. Deras anklagelser emot oss handlar om att vi har gått ifrån huvudprincipen, att vi stöder ockupationen. Idag kan vi säga till folk: ert liv är bättre, ekonomin är bättre, den personliga säkerheten är bättre. Vi gör inte allt detta för att göra ockupationen lättare att stå ut med, utan för att avsluta den.”

Hur hände det, frågar jag, att bråket om att frysa bosättningarna blev en enorm stoppkloss som förhindrar att förhandlingarna återupptas?

”Det som hände är löjligt”, säger Fayyad. ”Istället för att tala om bosättningarna i ett brett perspektiv så talar man om en veranda här och ett hus där. Ur vårt perspektiv är detta en politisk fråga. Nio månader har gått sedan Obama gjorde entré i Vita Huset, och byggandet fortsätter. Det gör det svårare för oss att sälja fredsprocessen till den palestinska allmänheten. Vi vill återuppta förhandlingarna, men vi minns misslyckandena från det förgångna. Om några månader kommer amerikanerna åter att säga, vi är ledsna, men detta är den enda lösning som vi har lyckats få Israel att gå med på. Ni bygger bosättningar på bergstoppar, och undrar varför vi bryr oss – bosättningarna tar bara några enstaka procent av marken på Västbanken. Men runt om bosättningarna upprättas säkerhetszoner, vägar, och våra vägar stängs av säkerhetsskäl. Bosättningarna kväver oss.”

Kan du tänka dig att samarbeta med den nuvarande israeliska regeringen, frågar jag.

”Jag sitter inte och väntar på att Netanyahu ska falla”, säger Fayyad. ”Jag respekterar alla premiärministrar. Ibland tycker jag att det inte är bra att träffas med den israeliska oppositionen – oavsett vilka det är. Det är bäst att lämna den israeliska politiken till israelerna.”

Arafat, säger jag, hävdade att han var expert på den israeliska politiken. I praktiken begrep han inte speciellt mycket.

Fayyad skrattar. ”Vi tror att vi känner israelerna bättre än de känner sig själva, och ni tror att ni känner palestinierna bättre än vi känner oss själva. Båda har fel.”

Fayyad är inte säker på att hans program kommer att lyckas. ”Vi kommer aldrig att få veta om vi inte prövar”, säger han. ”Jag inbjuder alla israeler att ge mig en chans.”

Under hundra år av konflikt har judarna varit de som tagit initiativ, lagt fram förslag, kompromissat. Palestinierna har varit de som väntat på ett under. Idag är det den israeliska regeringen som väntar på ett under, och palestinierna är de som tar initiativ. ”Alla dessa år har vi suttit i baksätet”, säger Fayyad. ”Min plan sätter oss för första gången i förarsätet. Enligt mitt sätt att se är detta det viktigaste.”

Läs också Daoud Kuttab på Huffington Post: Fayyad’s Brilliant Plan

Annonser

20 thoughts on “Nahum Barnea intervjuar Salam Fayyad”

  1. Fayyads plan är inte briljant, men väldigt intressant. Jag upprepar…väldigt.

    Det är här man får syn på något av det som mycket sällan syns i den svenska debatten. Fayyads arbete på Västbanken har pågått i många år, med amerikansk, européisk och, faktiskt, israelisk hjälp (även om Fayyad är trött på att Tzahal går in på A- och B-områdena). Det som skrämmer Netanyahu & Co är Fayyads icke-hatiska, icke-konfrontatoriska stil. Den mannen säger: ”Jamen vi har ju kommit överens om att målet är en fredlig tvåstatslösning. Det jag gör främjar den saken. Att bli förbannad på mig och försöka undergräva mitt arbete är detsamma som att säga nej till fredsarbetet”.

    Salam är inte en Mashaal, Haniyeh eller Arafat. Inte ens en Abbas, faktiskt. Detta oroar Israel. Fayyad är så bildad och pragmatisk och vettig att han på ett bättre sätt än Ahmed Tibi skulle platsa i Knesset! He is too good to be true….

    Nej fan – jag ska inte orda mer just nu, utan istället skriva en egen artikel. Men låt mig bara avsluta med följande:

    Hamas avskyr Fayyads fredliga och försonliga attityd mot Israel. Och:
    Det finns en gräns för hur stora framgångar Fayyad kan nå genom att charma Bryssel och Washington. Det finns nämligen inget alternativ till att ordna en bilateral uppgörelse med Israel. Nåväl – jag slutar här. Skriver nåt eget istället för att plåga Anna med långa kommentarer.

  2. Ni som vet.
    Hur ensam om sin pragmatism är den sympatiske Salam Fayyad i den palestinska ledningen?
    Har han en stab av yngre, liktänkande medarbetare?

    /BR

  3. Jag vet faktiskt inte, men han måste ju rimligen ändå ha folk som jobbar med honom i regeringen. Politiskt sett så är han nog ändå ganska marginaliserad, såvitt jag förstått. Men Roy är nog bättre på det här än jag.

  4. Jag tvingas börja kommentaren med ordet ”komplexitet”. Fayyad är inte ensam. Motstånd saknas inte. Det äldre PLO-gardet är i stort sett förstockat och förlorat. Bland de yngre finns mycket mer av pragmatism, men också sådana som hellre ville satsa på förnyad radikalism och våldsanvändning. Jag tror t o m att palestinierna själva har dålig koll på strömningarna i samhället. Motstridiga bilder. Men:

    Fayyad är tveklöst omgiven av lojala och pragmatiska medarbetare, inte minst inom vissa säkerhetskretsar, dvs de som under de senaste åren bl a har förvandlat Jenin till en fredlig och blomstrande plats. Men ju mer folk tyr sig till Fayyad, desto mer av missnöjt mummel hörs från Abbas´ krets (för att inte tala om det som hörs från Hamasfolket).

    I all ödmjukhet: jag tycker mig se att palestinierna befinner sig vid en känslig brytpunkt. Fayyads anda är, om ni frågar mig, det som blickar framåt, det som verkligen kan fungera.

    Nog av. Jag skriver kanske något på al-hamatzav till veckan om det här.

  5. Fayyad har ett hyfsat hov av pragmatiska människor, men situationen är komplicerad. Jag skulle t o m säga att många palestinier har dålig koll på strömningarna i samhället. Vad händer – Post-Abbas?
    Jag hoppas kunna skriva något om detta till veckan. Vi hörs.

  6. Fayyad verkar vara en sann pragmatiker. Och visst är han modig som vågar vara palestinskt inkorrekt.

    Han visar palestinerna den enda framgångsrika vägen till en egen stat. Och såvitt jag kan se är han palestiniernas största politiska hopp. Frågan är bara om palestinierna kommer öppna sina ögon och se samma sak? Gör de och den israeliska regeringen detta föreligger förutsättningar till konstruktiva förhandlingar och i slutänden möjligheten till tvåstatslösning alla kan leva med.

  7. På min skärm såg det ut som om den första kommentaren inte hade gått igenom, så jag skrev en till, en förkortad version. Och nu retas Anna genom att låta båda stå kvar, som ett ovedersägligt bevis för min klantighet!
    Nåväl. Jag inser att slaget är förlorat……..

    Tur i alla fall att de båda kommentarerna inte är inkommensurabla!

  8. Retas? Jag? 🙂 Jag tyckte båda var OK, och den tredje följde med av bara farten.

    Vad jag verkligen vill är att höra vad Per Gahrton och gänget tycker om Fayyad. En förrädare? En sionist? En agent, betald av amerikanerna? Borde han emigrera?

  9. ”Vad jag verkligen vill är att höra vad Per Gahrton och gänget tycker om Fayyad. En förrädare? En sionist? En agent, betald av amerikanerna? Borde han emigrera?”
    Där fick du in en välförtjänt känga mot mig på slutet, Anna!
    Jag backar.

    /BR

  10. Men jag dömer målet som regelvidrigt och begär omspel. BR tilldöms rätten till förnyad argumentation.

    Fayyad är, beroende av vem som har mikrofonen framför munnen, allting som du räknar upp, och mer därtill. Han är till yttermera vissa ett hot mot det gamla Fatahgardet, samt en sten i Mashaals sko. Extra farlig är han för Netanyahu och de som står till höger om Bibi, eftersom Fayyad i princip verkställer det som Peres talade om en gång i tiden apropå ”The New Middle East.”
    Jag talar alltså om det faktiska och konkreta arbetet på Västbanken.

    Hugskott om unilaterala åtgärder och deklarationer är dock dödfött. Och det vet Fayyad. Poängen med utspelen, även de från Abbas, handlar bl a om att hålla kvar den palestinska frågan på Bryssels och Washingtons utrikespolitiska agendor. Det tragiska för palestiniernas del är att splittringen utgör ett större hinder mot fredsarbetet än det som skapas av Netanyahus förhalningstaktik.
    Om man säger så.

  11. Anna, intressant artikel dock anser jag att du alltför ofta målar upp en svart och vit bild av den palestinska politiken. Du talas om självdestruktivt beteende och fiender både hit och dit. Dessutom påstår du att palestinalobbyn, om en sådan existerar ”ofta verkar föredra den romantiska, kaffiyehbeklädda stenkastande kampen framför konkreta statsbyggande aktiviteter”. Vad du baserar detta påstående på vet jag inte, dock tycker jag du borde sätta dig in i den palestinska situationen av hopplöshet och misär. Statsuppbyggande aktiviteter hade varit mycket lättare om inte dessa aktiviteter med brutalitet motverkades av den israeliska regerinngen. Ta de många palestinska insitutioner som startats upp i östra jerusalem och nu i all hast stängs ner av den israeliska regeringen som exempel. Där har du statsuppbyggande aktiviteter som aktivt stängs ner av den israeliska regeringen som av allt att dömma inte är ett dugg intresserad av fred. Här krävs nytänkande och kreativitet. Jag håller inte med dig om att den palestinska regeringen har agerat på ett självdestruktivt sätt. Jag anser att trots dess många misslyckanden har de lyckats agera på ett sätt som säkrar regeringens fortsatta existens trots ockupationen. Det är inte en hemlighet att den israeliska regeringen satt alla möjliga hinder för det palestinska samhällets välmående. Dess största hot är inte korruption inom den palestinska regeringen, utan snarare den ockupationspolitik som genomförs och genomsyrar alla aspekter i palestinskt liv. Det hindrar ekonomiskt välmående och lag och ordning. Det är ett under att regeringen, som Salam Fayyad uttryckte det i din bloggpost, lyckats få iordning någon lag och reda i de enklaver som regeringen har delvist kontroll över på västbanken. Det är en omöjlighet att fånga bovar och ge dom en rättegång när brottet begås i ett delvist palestinsk-kontrollerat A- eller B-område och boven sen flyr till ett israelisk-kontrollerat C-område där denne skyddas från palestinsk jurisdiktion. Ockupationspolitiken är ämnad att sammarbeta med den palestinska regeringen i minsta möjliga mån.

    Sen kan man tycka vad man vill om Salam Fayyad, själv anser jag att han agerar på ett sätt som han anser är bäst för Palestina. Sen om detta sätt är verklighetsförankrat eller ej lämnar jag till andra att bedömma. Jag anser dock att han är en väldigt självupptagenman som är ”full of himself” och ser situationer på ett väldigt romantiserat sätt. Här behövs inte romantiker. Här behövs realister.

    Men visst, så länge han arbetar för fred och ett självständigt fritt Palestina så har jag inget emot honom. Låt oss hoppas att den israeliska regeringen hoppar på fredståget någon gång och konkret tar åtgärder som leder till fred och frihet för båda folken, inte bara det egna.

    Om inte annat så kan vi ju alltid följa bosättarnas fredsplan. En stat för alla. En man, en röst. Dom gör ju alla andra lösningar omöjliga att uppnå med sitt konstanta expanderande på ockuperad mark. Nåväl, jag har inga problem att bo granne med dig Anna 😉 Kanske är det tid för oss alla att inse att bosättarna är de maffiagäng som egentligen styr allt där nere, och acceptera deras ovilja till en tvåstatslösning. Kvar åtestår då bara en enstatslösning 🙂

    Fine by me.

  12. Hej poeten, lite kort: angående den svenska palestinalobbyn så har jag svårt att vara helt allvarlig, men om vi tar t ex protesterna mot Gazakriget och det andra Libanonkriget så var de demonstrationerna rätt fulla av både antisemitism, Hamas- och Hizbollahflaggor. Jag såg inte någon bild på Fayyad, om du förstår min poäng.

    Att Israel stängde PA-s kontor i östra Jerusalem kan jag iofs förstå, men jag tror att det i längden är väldigt kontraproduktivt.

    Problemet med en enstatslösning är att vi kan glömma att någonting sådant leder till fred. Det blir antingen total apartheid eller inbördeskrig och förmodligen både och, lite som idag fast mycket värre. Och då är vi tillbaka på gå.

  13. Enstatslösningar med judarna som en minoritet genom historien avskräcker. I bästa fall straffbeskattade Dhimmis, i värsta fall förföljelser och deportation.
    Den som föreslår en enstatslösning mellan Israel och palestinierna förvägrar därmed judarna deras rätt till självförverkligande och uttalar sig då antisemitiskt enligt EU
    http://fra.europa.eu/fraWebsite/material/pub/AS/AS-WorkingDefinition-draft.pdf

    Att palestinierna i den moderna historien har agerat osvikligt självdestruktivt är helt uppenbart från krigsaktionerna mot judiska samhällen Nov-Dec 1947, deltagande i arabstaternas samtliga förlorade krig mot Israel, PLO´s internationella terrorism, de misslyckade försöken att med våld ta över först Jordanien sedan Libanon, accepterandet av den korrupte skurken Arafat som ledare, stödet för Saddam Husseins invasion av Kuwait, terrorismen från såväl Västbanken som Gaza, valsegern för Hamas.

    Samtliga exempel på motsatsen till statsbygge.

    /BR

  14. Poetiskt men det fattas något viktigt: ”…Låt oss hoppas att den israeliska regeringen hoppar på fredståget någon gång och konkret tar åtgärder som leder till fred och frihet för båda folken, inte bara det egna…”

    Ställ lite krav på att terrorkrig och våld från diverse oförsonliga grupper stoppas på ett ansvarsfullt sätt – också.

  15. Vilket bra initiativ att översätta denna. Fayad är definitivt inte ensam men man kan säga att hela den gruppen som ibland brukar kallas för ”3é vägen” (här förekommer också politiker som har haft olika funktioner (ibland bara tekniska) inom Fatah men som kanske mest identferas med egen agenda) som inte har nån direkt politisk maktpositin just nu då allt verkar handla om en maktkamp mellan Fatah och Hamas.

    MEN det betyder inte att de är realpolitiskt utan makt då de kan röra sig mellan blocken och alla vet att det ändå kommer bli personer som Fayad, Erkat, Ashravi, Bargouti som är nödvändiga för relationerna med västvärlden, speciellt USA.
    Överhuvudtaget skall man vara försiktig att stirra för mycket på partitillhörighet i palestinsk politik där den egna agendan, klantillhörighet etc.. spelar mycket större roll

    Alla dessa politiker har bra staber, och eftersom de är medvetna om att de Politiska-slaget avgörs i Europa och USA så brukar man tydligt rekrytera med sikte på unga palestininer uppväxta och framför allt utbildade i USA och EU. Jag är rätt ofta på exempelvis NSU i Ramallah, där känns det mer som man kommer in på en superhipp PR eller advokatbryrå i USA, inte mycket palestinshalar där…men mycket titlar från Harvard, Oxford etc..
    Skulle delvis tro att det är denna satsning som betalar sig i relationerna USA och EU idag.

    Problemet är som Fayad säger att ju aggresivare Isarel beter sig desto mindre handlingsutrymme får 3é vägens politiker. Det finns tyvärr flera exempel på när Israel sett dessa som större hot än de militanta och satt krokben för de som stått för en fredslinje.

    Palestininerna som är experter på galghumor har till och med ett vanligt skämt om det ”Vad avskyr Israelerna mer än en militant palestininer…svar, en fredlig palestininer”.
    På tal om galghumor så kallar de som inte gillar Salaam Fayad honom för Shalom Fayad…

    Anna, det enda jag inte fattar är din inledning om palestinarörelsen. Det har väl i princip alltid varit dessa typer av politiker som ex. PGS haft relationer med. Jag är inte med i PGS och känner inte Garthon men jag skulle inte bli förvånad om han känner Fayad personligen.
    Men som sagt, jag vet inte, men skulle nog tro det är närmare sanningen än att de av nån anledning skulle ha nåt mot varandra. Kan fråga nån i Fayad-staben vid tillfälle.

  16. Det officiella PGS kanske har det, ja. Men jag vågar påstå att min beskrivning är korrekt om vi skrapar lite på ytan och kollar på vad aktivisterna på markytan, både i Sverige och de som kommer hit, har för attityder. Eftersom jag inte representerar någon stor organisation så har jag oftast träffat svenska palestinaaktivister när jag i egenskap av israelisk aktivist varit ute någonstans. Jag har också hört och sett svenska grupper som kommit till Jerusalem, och läst en hel del palestinaanhängares inlägg på nätet.

    Som ett klassiskt exempel kan du ju ta vår käre D.Boströms världsberömda artikel, eller kolla in Andreas Malm, Gustaf Fridolin eller någon demonstrerande ISM-aktivist.

    Jag medger att jag inte är någon expert på den svenska Palestinarörelsen och jag har inga avsikter att bli det. Men visa mig gärna en artikel där Gahrton, Ohly eller valfri propalestinsk bloggare prisar Fayyad, så ska jag med nöje låta mig överraskas.

Kommentarer inaktiverade.