Kolumn #3 – om omskärelse

För några veckor sedan läste jag en artikelserie i SvD om manlig omskärelse, blev ganska förbannad över artikelns väldigt tydliga vinkling och beslöt att utnyttja min kolumn i Fria Tidningar för att beskriva min egen version av ”könsstympning”. Speciellt tack till Magnus Lindberg och Ida Dzanovic för inspiration…

Ingen påstår ju att alla barn i Sverige ska omskäras, eller att det inte ska ske under kontrollerade och vettiga former. Tvärtom. Men den här svenska reflexen att ropa på lagar och förbud istället för att gå ut med info och upplysning, den går mig extremt på nerverna. Vill ni förbjuda något som har en katastrofal inverkan på både barn och vuxnas hälsa, livslängd, mental hälsa och så vidare så börja med att förbjuda svenskarnas käraste sedvänja – alkoholen. För att inte tala om vilken inverkan alkoholen har på sexlivet. Börja där. Sedan kan vi tala omskärelser igen.

För intresserade bifogar jag en artikel som jag skrev för några år sedan i ämnet.

Israeliska kvinnor berättar om omskärelse

Fredag, lunchtid. Festlokalen i utkanten av den israeliska staden Afulas industriområde fylls långsamt med finklädda människor som lägger sina vackert inslagna presenter i en vagn vid ingången. En del står i klungor och pratar, andra ger sig förtjust i kast med den imponerande buffén som dagen till ära är prydd med nappformade ballonger i ljusblått och rosa. Litet längre in i salen står en hög stol med en bländvit ny kudde uppställd mot väggen. Det är här som Richard och Sarit snart ska låta omskära sin åtta dagar gamla son, välsigna honom och ge honom ett namn. Snart. För tillfället sover han tryggt i vagnen, obekymrad om oväsendet omkring honom.

 Litet drygt en timme försenad kommer den som ska utföra omskärelsen, en mohel, och plötsligt ska allting gå blixtsnabbt. De församlade gästerna skockas runt stolen där gudfadern sitter med kudden i knäet och väntar på att Richard ska komma med babyn. Inom några minuter ligger babyn tillrättalagd i gudfaderns knä. Församlingen stämmer unisont upp de traditionella välsignelserna, ett tecken på att ceremonin har börjat. För mig personligen betyder det att smärtgränsen är nådd och att det är hög tid att dra sig tillbaka. Inte min grej helt enkelt, även om det långt ifrån är första gången som jag befinner mig på en sådan här tillställning.

 Så jag avlägsnar mig från folkmassan och sällar mig istället till en liten klunga kvinnor som står vid dörren, på behörigt avstånd från händelsernas centrum. Den finns alltid där, den där gruppen av kvinnor som står vid sidan om vid omskärelseceremonier. Som å ena sidan ser omskärelsen som ett kulturellt fenomen, ett tecken på tillhörighet till det judiska folket som de vill låta sina söner bli en del av, men som å andra sidan finner själva ingreppet outhärdligt och som lider med babyn. I vissa fall möjligen mer än babyn. Jag räknar mig till dem.

 Darya, en elegant modern religiös kvinna i fyrtioårsåldern som till vardags är chef för exportavdelningen i en hitechfirma står i ett hörn med ett glas i handen.

-Jag kan inte höra det, säger hon med spänd röst. Jag står inte ut med det. Vi går på fest och ska vara glada medan babyn gråter och har ont. Hoppas det är över snart.

De andra kvinnorna nickar instämmande.

 Nära 100% av alla judiska (och muslimska) pojkar i Israel är omskurna. Omskärelsen är utan tvivel det religiösa bud som har störst genomslagskraft också hos sekulära judar: de kan gifta sig civilt på Cypern eller inte alls, de har inte varit i synagogan sedan sin bar mitzva, de åker gladeligen och shoppar eller ser på fotbollsmatcher på sabbaten, de blandar utan några större skrupler kött och mjölk och struntar i att fasta på Yom Kippur. Men så snart en son föds så ringer de till en mohel och skickar expressinbjudan per email till släkt och vänner att komma och delta i ceremonin. Och jag kan inte låta bli att undra: vad är det som får moderna, utbildade, jämställdhetsmedvetna och uppplysta kvinnor – både religiösa och sekulära – att låta sina åtta dagar gamla söner genomgå den här proceduren idag, år 2006?

* * *

 I ett litet idylliskt villasamhälle i norra Israel träffar jag Efrat och Dagmar, som på intet sätt kan påstås tillhöra det israeliska samhällets mer traditionsbundna mainstream: homosexuella partnerskap erkänns inte ens av det israeliska civila folkbokföringsregistret, än mindre av rabbinatet. Till detta kommer att Dagmar varken är israel eller judinna, utan en kristen tyska som bott mer än tjugo år i Israel. När Efrat ville ha barn, blev gravid och det visade sig att fostret var en pojke ställdes de inför frågan: skulle de låta omskära honom eller inte?

-Jag minns när vi kom ut från ultraljudsundersökningen, berättar Dagmar. Vi satt tysta brevid varandra i bilen. Omskärelse, stammade jag. Militärtjänstgöring, svarade Efrat, lika skärrad hon. Men det var uppenbart för mig att vi skulle låta göra det – framför allt för att jag inte ville att han skulle vara annorlunda. Han är tillräckligt annorlunda som det är, tillägger hon och syftar på faktum att han har två mödrar. Även om jag samtidigt inte kan låta bli att tycka att det är barbariskt att utföra något sådant på ett så litet barn.

För Efrat, som är född och uppvuxen i Israel, var det självklart att de måste låta omskära babyn.

-Inte av religiösa skäl, understryker hon. Inte ens för att bli en del av det judiska folket eller något sådant. Men det israeliska samhället sätter högt värde på en stark kollektiv identitet, från förskolan till armén, som är viktig också för mig. Jag definierar mig i första hand som israel. Och i den starka identiteten och känslan av att höra till ligger också mycket positivt. Jag vill att min son ska vara en del av den gemenskapen. Och för israeliska pojkar är det nu så att omskärelsen är en del av den kollektiva kulturella identiteten.

Trots att de båda var överens i sak medger Efrat att själva omskärelseceremonin både för henne och Dagmar var väldigt traumatisk.

-Någon religiös ritual var det ju inte frågan om, vi ville ju så att säga bara ha det gjort, förklarar Efrat. Dessutom väntade vi tills han var ungefär en månad gammal för hans då tvååriga syster var sjuk och vi var oroliga för infektionsrisken. Bekanta rekommenderade en bra mohel som kom hem till oss för att göra omskärelsen. Men när jag räckte över babyn så kände jag mig som om jag lämnade honom för att offras. Som när Abraham band Isak. Jag gick därifrån och grät. Det var fruktansvärt.

Om det var fruktansvärt för dem, hur reagerade då babyn?

-Han? De första dagarna var vi väldigt noga med att byta blöja på honom väldigt ofta, så att det inte skulle svida när han kissade, berättar Dagmar. Det är klart att själva ingreppet måste ha gjort ont, men han var faktiskt helt som vanligt igen dagen efter. Som tur var tillstötte inga komplikationer och såret läkte fort.

Möjligheten att leta rätt på en mohel som också är läkare och kan ge en bedövningsspruta var inget de funderade på just då, även om det är just tanken på att tillfoga en liten baby smärta utan någon medicinsk orsak som de båda anser vara så problematisk.

-En bedövningsspruta gör ju också ont, fast antagligen mindre, säger Efrat. Men man ska också komma ihåg att det inte bara behövs smärtlindring för själva ingreppet. Det är ju ett sår som tar tid att läka, även om det går väldigt snabbt hos ett så litet barn.

Dagmar nickar instämmande.

-Kunde man göra det garanterat smärtfritt så vore det inga problem alls för mig. Resultatet är faktiskt också rätt estetiskt, tillägger hon leende.

För religiösa kvinnor, som i sitt dagliga liv lever enligt judisk lag (halacha), är omskärelseceremonin något fullständigt självklart vars betydelse och nödvändighet aldrig ifrågasätts. Men detta betyder inte att de inte kan identifiera sig med den känslomässiga konflikt som Efrat och Dagmar vittnar om. Skuldkänslor och medlidande med barnet är inga obekanta fenomen, medan vikten av att tillhöra en gemenskap, att vara en del av ett kollektiv och en tradition också betonas starkt av religiösa kvinnor.

-Jag har hemskt svårt för omskärelseceremonier, medger Sarah, en trettioårig religiös kvinna från den judiska bosättningen Kiryat Arba nära Hebron på Västbanken. Men omskärelsen är idag det starkaste bandet mellan alla delar av det judiska folket, med traditionen. För mig handlar det mer om tillhörighet än om ett Guds bud. Jag vill att mina barn ska veta att de är en del av ett sammanhang. Om vi väntar tills de är arton så är det för sent. Dessutom tror jag att det finns en logisk grund till varför det görs, hygien och så, men det är inte det viktigaste.

När Sarahs första son föddes upplevde hon omskärelseceremonin som smärtsam och påfrestande , både för henne och babyn. Hon hade skuldkänslor och led med babyn, som hon säger hade ont i två veckor.

-Du är mamma till den här babyn, och även om du inte gör babyn illa själv så går du med på att lämna ifrån dig babyn och låta någon annan göra det, förklarar hon. Och sedan till råga på allt så firar man händelsen. Det var för mig det värsta, jag kunde inte acceptera det. Så jag var inte med på festen alls. Jag tog min son och gick hem.

När Sarah var gravid med sin andra son fick de rekommendationer om en väldigt skicklig mohel som påstods åsamka babyn minimal smärta. De blev inte besvikna.

-Med min andra son var det mycket lättare, fortsätter hon. Redan nästa dag var min son som vanligt igen. Men trots den mer positiva upplevelsen gillar jag inte att gå på sådana här tillställningar. Helst försöker jag komma när själva ceremonin redan är över.

Sarah funderade mycket på varför omskärelseceremonier firas med en fest, och letade i den rabbinska litteraturen för att försöka hitta en förklaring. Hon berättar att festen från början var en tacksägelsefest för att fira att både modern och barnet klarat födseln oskadda, vilket ju genom tiderna varit långt ifrån självklart. En sådan fest, som inte heller var beroende av barnets kön, var något som hon kände att hon kunde acceptera och identifiera sig med. När deras tredje barn föddes – en dotter – krävde hon av sin man att de skulle ha en likadan fest som för sönerna. Och så blev det.

* * *

Tillbaka till festlokalen i Afula. Folkmängden stämmer upp nya välsignelser, vi hör fadern proklamera babyns namn – Nerya – och inom några minuter är ceremonin över. Babyn, som till allas vår lättnad inte gav ifrån sig mer än ett litet utdraget pip, ammas och somnar hos sin mamma. Gästerna sätter sig vid de dukade borden och äter medan barnen kivas om de nappformade ballongerna eller leker kurragömma mellan borden. En fotograf kommer och tar kort av släkt och vänner med föräldrarna och den sovande babyn. För dem är det en väldigt speciell dag, en glad dag att minnas. Mazal Tov!

 

Annons