En palestinier minns Förintelsen

Jag fortsätter med mina envisa försök att fokusera på sådant jag tycker är bra… Common Ground News Service har alltid bra artiklar, och i den senaste nätutgåvan publicerade de en speciellt läsvärd artikel med rubriken A Palestinian Remembers the Holocaust av Aziz Abu Sarah, som de senaste tio åren varit aktiv i Bereaved Families for Peace och idag är organisationens palestinske co-direktor.

Abu Sarah berättar om ett besök till Yad Vashem och om hur filmen ”Schindler’s List” påverkat honom. Men det jag tycker är intressantast är hur han beskriver sin tidigare motvilja att relatera till Förintelsen:

”I must admit that growing up I did not know much about the Holocaust. As Palestinians, we simply did not learn about it. There was a stigma attached to it, an understanding that Israel would use the Holocaust to lobby for sympathy, then turn and use the sympathy as a terrible weapon against the Palestinian people. So when I was asked about the Holocaust, I always felt that defensive urge to say “It was not my fault! I suffered for it too.”  Deep down, I think I felt that by acknowledging their pain, I would betray or marginalize my own suffering. Also, some part of me feared that if I sympathized with “the enemy”, my right to struggle for justice might be taken away. Now I know this is nonsense: you are stronger when you let humanity overcome enmity. However, it took me time to learn this lesson.”

Det där tror jag är väldigt symptomatiskt för många människor: om jag erkänner din (fiendens) smärta så betyder det att jag förråder eller marginaliserar mitt eget lidande. Om vi som israeler ser, erkänner och därmed ganska oundvikligen också känner empati eller skuld för hur palestinierna fått lida som en konsekvens av Israels upprättande eller diverse militära aktioner, då förråder eller marginaliserar vi det lidande som många israeler gått igenom – och fortfarande går igenom – på grund av palestinska terrordåd mot civila. Var och en kan nog hitta sitt ”vi” och fundera över hur den här mekanismen fungerar i sin egen grupp – det är ett fenomen som inte alls är begränsat till israeler, palestinier eller Mellanösternkonflikten.

Men som Abu Sarah säger så måste vi låta mänskligheten överkomma fiendskapen. ”Bereaved Families for Peace” gör just detta när de i par – en palestinier, en israel – går ut till grupper och berättar sina historier. Alla i Bereaved Families har förlorat nära och kära i konflikten. Alla vädjar de till vår grundläggande mänsklighet och kräver att detta vansinne ska få ett slut. Att lyssna på deras historier är på samma gång sorgligt, upprörande och hoppingivande.

Orginalartikeln publicerades på freds- och konfliktforskaren Marc Gopins websida. Hade tillfälle att lyssna på ett föredrag av honom organiserat av IPCRI i Jerusalem i februari, och det var väldigt intressant. Gopin är rabbin (jag tror reformrabbin, eller möjligen konservativ) , har en gedigen bakgrund inom religionsetiken och har varit inblandad i religionsdialog för konfliktlösning, bland annat i Syrien. Rekommenderas till alla som är intresserade av kombinationen religion-konfliktlösning.

Annonser

21 thoughts on “En palestinier minns Förintelsen”

  1. Hej Frederico och tack – jag älskar sådana kommentarer 🙂 hoppas att du läste och inspirerades av Abu Sarahs artikel.

  2. Apropå att minnas. Jag antar att Anna känner till vad som hände nyligen med den guide på förintelsemuseet i Jerusalem som samtidigt som han berättade om förintelsen för besökare också hade fräckheten att informera om israeliska illdåd mot palestinier?

  3. Sedan finns det ju en tid och en plats för allting. Man måste nog inte nödvändigtvis tala om ”illdåd mot palestinier” i Yad Vashem, och man måste inte heller tala om Förintelsen när man gör en mur-tur med Geneveinitiativet eller med ICAHD eller med Ir Ammim. Det görs faktiskt inte heller – där talar man just om hur muren påverkar palestiniernas liv. Vill man att folk ska lyssna måste man inte bara ha rätt utan vara lite smart också.

  4. OK, detta tolkar jag som att du tycker att det var befogat att ge honom sparken. Precis som ordf för FiM tycker. Intressant.

  5. OK, detta tolkar jag som att du tycker att det är befogat att tolka vad jag INTE säger på det sätt som passar dig (dvs på ett sätt som är ofördelaktigt för mig, så jag ska tvingas att försvara mig). Precis som många andra sysslolösa och bittra människor på nätet. Intressant.

  6. Anna

    Jag får pinsamt nog erkänna att jag hade varit en olydig pojke och inte läst den länkade artikeln. Men nu har jag läst den. Och jo, den var bra och hoppingivande. Kan bara hoppas att fler följer Abu Sarahs goda exempel och tar sig tid för att lära sig den andra sidans narrativ.

    Jan E

    Var snäll mot Anna.

  7. Min fråga var ju inte menad som kritik av Anna, utan bara ett påpekande om hur otroligt känslig frågan om Förintelsen är för israeler. Det tycks ju vara så att man i Israel bara får tala om Förintelsen separat. Inga jämförelser med eller påminnelser om annat lidande får göras, särskilt inte palestinskt lidande. Guiden försökta naturligtvis inte förminska Förintelsen, utan påpekade bara helt lugnt att det förekom övergrepp mot palestinier när staten Israel bildades. Han nämnde bl a massakern i Deir Yassin. Det var tydligen chockartat för vissa besökare på förintelsemuseet som anmälde honom. Han fortsatte dock att informera övergrepp mot palestinier och fick därför sparken. Yttrandefriheten i Israel har sina begränsningar. Och det vet ju Anna om. Det kunde Anna ha svarat mig i stället för att bara antyda att guiden hade dåligt omdöme och att – som jag tolkade det – avskedandet därför var befogat.

  8. Men Jan E, allvarligt: ser du ingen fundamental skillnad mellan palestinskt lidande och Förintelsen? För det gör jag, precis som Cordelia Edvardson nyligen skre i en kolumn angående bilder där judiska barn under Förintelsen lades upp parallellt med palestinska barn under Gazakriget (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2647047.svd) .

    För individen är varje personlig tragedi en lika stor tragedi. Men vill man få till stånd en dialog så måste man hitta rätt plats och rätt tid, det är allt. Jag tycker att det vittnar om extremt dåligt omdöme att tala om Nakban eller Deir Yassin inne på Yad Vashem. Talar man däremot om självständighetskriget så är det oundvikligt att också tala om Deir Yassin, Palmach, Etzel och Irgun och allt som har att göra med detta.

  9. Det är väl klart att jag gör. Och det finns heller inget som säger att inte den avskedade guiden också gör det. Men varför får inte annat än judiskt lidande omnämnas i Yad Vashem? Jag förmodar att det är oundvikligt att också komma in på Israels bildande när man först har talat om Förintelsen? Och Israels bildande var ju inte direkt någon tebjudning. Man bör kunna få tala om allt överallt bara man håller sig till fakta. Och framförallt bör man inte få sparken bara för att fakta råkar vara obekväma.

  10. Det där håller jag inte alls med om. Det handlar inte om ”får”. Det handlar om att det är, som jag skrev ovan, extremt dåligt omdöme.

    Ta som absurt exempel Dr Abu al-Aish presskonferens på Shibasjukhuset, när han talade om sina tre döttrar och hans brorsdotter som dödats av israeliska granater. Då kom vadhonnuhette som de gjorde slarvsylta av i Eretz Nehederet och började skrika om att ”Varför låter ni honom prata? Dödas inte våra soldater också? Blablabla.” Är det att ”tala om allt överallt bara man håller sig till fakta”? Är det inte extremt, extremt känslolöst, hänsynslöst, respektlöst, ouppfostrat, obegåvat, korkat, idiotiskt och ONÖDIGT???

    Det finns massor med platser i Jerusalem där man kan diskutera Deir Yassin. Just Yad Vashem är en av de absolut SÄMSTA och minst passande platserna. Och nej, man måste inte komma in på Deir Yassin ”oundvikligen” varje gång man pratar om Förintelsen i Europa. Faktiskt inte. Det går att hålla isär.

  11. Jan E: Du talar om lidande som om Yad Vashem enbart handlar om lidande. Du tycker Yad vashem borde ta upp allt lidande, alla krig, alla konflikter i världen? (Kanske du kan starta ett museum i det syftet själv?) Handlar det inte om hitlertysklands ambitioner att skapa en värld ren från judar – och andra icke önskvärda – och om att minnas offren och hedra dem som motarbetade nazismen och deras folkmord? På något sätt tycker du inte det är värt en plats att hedra offren för just detta brott mot mänskligheten?

    Är det kanske bättre att inte politisera museet utan låta det vara till minne av dem nazisterna strävade att utplåna? Du verkar känna dig utmanad av att detta ohyggliga brott mot mänskligheten har en plats där man kan minnas offren. Jag är ganska säker på att du är på rätt spår när du frågar, ”Men varför får inte annat än judiskt lidande omnämnas i Yad Vashem?” Du motsägs ju bl.a. här:
    yad-vashem.org.il/education/lessonplan/english/guideline.pdf

    I Holocsustmuséet i Washington D.C. ägnas plats åt romer och andra av nazismens offer. Var så säker på att judiska historiker inte glömmer dessa icke-judiska offer av folkmord.

  12. Oops, ”…ganska säker på att du INTE är på rätt spår…” ska det förstås vara. Mao, du talar från okunskap.

  13. Att tala om Nakba på Yad Vashem är dumt – men ytterst mänskligt.
    Naturligtvis sticker det i ögonen på palestiner som lider under vad staten Israel företar sig.
    Att tro något annat är naivt – men att palestinierna trivialiserar Förintelsen hjälper dem inte ett dugg.

    Judar i europa hade sin tragedi under andra världskriget – palestinierna sin när staten Israel bildades. Vad är det för mening att ställa det mot varandra och dividera om vems lidande som är ”störst”?

    Det man kan hoppas på är att besökare på museet kan ta med sig de historiska erfarenheterna från utställningen, ut i dagens Israel och påminna sig vad exkludering, rasism och särbehandling kan sluta i.

  14. Ingen av oss vet HUR guiden informerade om Deir Yassin och vilken grad av omdömeslöshet han uppvisade. Men frågan kvarstår: Var det ett tillräckligt skäl för avskedande i det öppna, toleranta och demokratiska Israel?

    A-K Roth, anledningen till att jag ibland bevistar Annas blogg är att hon uttrycker en någorlunda balanserad hållning när det gäller Israel och palestinierna. En sådan hållning finns inte hos dig. Är det inte bättre att du håller dig till att försvara folkrättsbrott typ användningen av vit fosfor mot civila hos extremister som Svansbo?

  15. Jan E, precis som Bulten vinner du mest på outtröttlighet, mindre på argument. Jag tror att om jag beter mig väldigt omdömeslöst på min arbetsplats så flyger jag, oavsett om det handlar om en bank eller ett museum. Däremot borde jag naturligtvis rätt att stå på vilken trottoar som helst och säga vad jag tycker. Om vi snackar om hur polisen hoppar på demonstranter osv så är det en helt annan sak.

    Jag tror att om du guidar i Peterskyrkan men förutom Michelangelo mest ägnar dig åt att berätta hur många som dör i AIDS på grund av hur den katolska kyrkan ser på kondomer så kan det också eventuellt bli problematiskt, speciellt om du är en guide som jobbar för Vatikanen. Det kunde kanske vara något för den här tjejen som gör ett projektarbete för Konstfack?

    Jan E, du har inget case i Yad Vashem. Men du har ett case om du åker upp på närmaste kulle utanför Yad Vashem. Och vad du tycker om Israel, well, det vet vi väl redan?

    Slut på diskussionen.

  16. Går någon på att Jan E plötsligt finner israeliska anställningsskydd vara ett fängslande ämne…

  17. Hm, dumt påhopp, Jan E. Jag har ingen inklination att försvara attacker riktade mot någon civilbefolkning.

  18. ”precis som Bulten vinner du mest på outtröttlighet, mindre på argument”

    Hoppsan, ett litet påhopp trots att jag inte yttrat mig i frågan.

    Får väl då kvittera med att säga att min uppfattning är att Anna själv gör sig bättre som skribent än som debattör. Det blir bäst när hon får sätta den texmässiga agendan själv och då blir det inte sällan skrifter som rekommenderas ifrån min iofs nu nedlagda blogg. Kan dock dra mig till minnes den gången när hon i debatt motiverade hennes avslag på de palestinska flyktingarnas rätt att få återvända till Israel med ett, ungefär, ”i så fall flyttar jag och min familj härifrån”. Det imponerade inte.

    Outtröttlighet, tja, när jag försökte pressa dig på varför du inte ska behöva ta ansvar för under vilka former dina texter publiceras samtidigt som du deltog i andra ”guilt-by-association”-drev, kan tänka mig att du tyckte att jag inte skulle ha nöjt mig med dina undanglidande svar. Men det är överspelat nu.

    Att det blir långa debatter med Wibergskan och hennes gäng beror enligt min åsikt att gentemot dessa räcker det inte med att man ska stå till svars för vad man har skrivit. Man måste också försvara vad de demoner i deras hjärnor har sagt till dom att man egentligen tycker och då kan det gå åt många tangentbordstryckningar.

  19. Men Bulten, inse att din argumentationsteknik som Charlotte så träffande beskrivit som ”en slags hemsnickrad perverterad form av dekonstruktivism, som ständigt underminerar alla försök till rak kommunikation” blivit ett fenomen…vilket du ju bevisar genom att plocka ut en mening som jag antar att jag skrivit som en kommentar till en längre diskussion.

    Om de politiska konsekvenserna för ett totalt och fullständigt palestinskt återvändande (dvs ättlingar osv) till Israel inom gröna linjen skrev jag bara för några inlägg sedan, om någon är intresserad.

    Om Jinge: det handlar inte om guilt-by-association. Det är nog lite mer än så, tror jag.

Kommentarer inaktiverade.