Israel är på väg att kollapsa!

Varje gång jag läser den meningen i en svensk tidning, nu senast i ett citat av Mohamed Omar som från att ha varit poet nu istället verkar försöka göra karriär som radikalkonservativ domedagsprofet, så tittar jag för säkerhets skull ut genom fönstret för att se om husen verkligen skakar i sina grundvalar och smulas ner till damm i ett israeliskt 9/11. Omar stöder sig förmodligen på Knessetledamoten Benizri (Shas), som ju förklarat i Knesset att jordbävningar beror på bögar, böglobbyn och den frigjorda lagstiftningen i Israel, så det låter ju som ett logiskt koncept. Hittills har dock allt varit lugnt och fridfullt (nå ja, lugnt och fridfullt som i Israel).

Men när jag läste tidningen nu på morgonen så förstod jag att Omar har rätt – ur ett kulturellt perspektiv. Lyssna bara vilka artister som annonseras i Yediots nöjesbilaga ”7 dagar”, så förstår ni vad jag menar.

Beatlesfestival. Tislam (återförenade. För Guds skull, de är äldre än Rolling Stones, eller?). Shlomi Shabbat. Chris Cornell, förband: Machina (återförenade. Engångsföreställning, för ungefär 103e gången). Knessiat Hasechel. Nikmat Hatraktor (återförenade. Snälla någon,  de hade EN hit 1989 eller så).  Mofa Haarnavot shel Doktor Kasper (återförenade. Jag stod inte ut med namnet när de var aktiva förra gången heller, var det 1993?) Shlomo Artzi i Caesaria (odödlig. Jag tror att det är han som är den riktige Lubavitch-rebben, han som är Messias och inte kan dö). Avi Kushnir. Gidi Gov (OK, jag gillar honom, så kollapsar landet beror det inte på honom). Gilbert O’Sullivan. Eifo Hayeled (återförenade. De har fortfarande hår på huvudet enligt ”7 dagar”-omslaget, så de kan väl inte vara så gamla? Men om jag kommer ihåg deras låtar så är det ändå definitivt tidigt 90-tal). Eyal Golan. Yehoram Gaon. Zvika Pik. Ehud Banai. Rami Kleinstein. Och nu, håll i er: The Blues Brothers. ( Jo, det är säkert. Tel Aviv 20/5, Binyamina 21/5. Det måste vara filmen. Som var kultfilm när jag var tonåring och bodde i Sverige, dvs runt 1982. ) Sarit Hadad. Yatzpan. Och, som kronan på verket – Depeche Mode.

För att ni ska få rätt perspektiv på det här – Depeche Mode spelades i ett radioprogram som hette ”Discorama” (nu blir det nostalgi här: det fanns ”Poporama” och så fanns det ”Discorama” och så fanns det Kjell Alinge, som var bäst) och jag gick i HÖGSTADIET. Det är alltså hemskt, hemskt länge sedan.

Min poäng med den här uppräkningen är att det inte är normalt att en snart 42-årig TANT minns merparten av de artister som annonseras i en nöjesbilaga år 2009 från det tidiga 90-talet eller från stenåldern på 80-talet. Det måste ju vara tecknet på en total kulturell kollaps.

Det är förresten inte första gången som Depeche Mode är på väg till Israel. Ett kapitel i Catrin Ormestads bok ”Gaza-en kärlekshistoria” heter just ”Depeche Mode kom aldrig till Tel Aviv”. Året var 2006 och föreställningen ställdes in pga Libanonkriget. Det var ungefär samtidigt som Hizbollahledaren Hassan Nasrallah hävdade att Israel bara var ett ”spindelnät” som skulle braka samman så snart man petade på det. Men Israel finns fortfarande kvar (tyvärr Nasrallah också), och nu kommer alltså Depeche Mode till Tel Aviv, eller snarare till Ramat Gan 10/5.

Men Depeche Mode, från min högstadietid, är ändå inte äldst. För i september kommer Leonard Cohen. Så nu väntar jag bara på att nästa veckas ”7 dagar” ska ha en annons inne om att Gyllene Tider kommer att vara förband till Rolling Stones i Yarkon-parken i augusti. O, ljuva ungdom!

Annonser

15 thoughts on “Israel är på väg att kollapsa!”

  1. Jag har vaxt upp med Leonard Cohen…min mamma lyssnade ofta pa honom. Underbar rost.
    Charlotte, gor vi inget at ”global warming” kommer varlden kanske kollapsa…..Det ar inte bara Omar som kan vara domedagsprofet.:)

  2. När jag började tänka på Kjell Alinge och Eldo. Rado. så blev jag alldeles överväldigad av nostalgi…Hjälp. Snacka om madeleinekaka. Hur hade jag överlevt Sverige utan Kjell Alinge?? Och jag som alltid trott att det enda jag saknade var språket och naturen. Där ser man.

    Som tur är ska jag till Sverige om ungefär sex veckor och träffa urgammal kompis som också är samma slags fossiliserade 80-talssvensk som jag, för hon flyttade till Australien. Då ni. Då ska vi gå på Café Linné (hoppas att det finns kvar), inte på snobb-Ofvandahls där Mohamed Omar sitter, och nostalgisera hej vilt.

    Vem farao har förresten råd att gå på Ofvandahls? Bara kultursnobbar. Fast de hade goda dammsugare, minns jag.

  3. Ja, nog satt man ett par gånger på Ofvandahls på 60-talet mellan föreläsningarna och inte var jag nån kultursnobb. Besökte det igen 35 år senare men det var inte samma stämning. Vem i fridens alla dagar är Kjell Alinge?

  4. Jag tar tillbaka det där med Ofvandals. Det var mysigt där, men jag var nog ungefär 15 och hade väldigt lite pengar, så ni får ha förståelse.

    Kjell Alinge var en överjordisk (igen: varning för hög nostalgifaktor) radiopratare som hade ett program som hette Eldorado. Men han hade ett säreget sätt att prata, ibland fort och ibland långsamt och ibland med meningar som aldrig tog slut…och så brukade han säga ”Eldo. Rado.” långsamt, istället för i ett enda ord.

    Jaja. Det är inte så viktigt. Men A-K, Kjell Alinge är för mig vad Nolaskogens knäckebröd är för dig. Var och en och hans eller hennes kulturhistoria 🙂

  5. Ähum, Anna: Det heter Nolaskogs. Och det handlar om tunnbröd. Knäckebröd köpte vi. På tal om knäckebröd, så trodde en amerikansk väninnas man att hon hade köpt hem hundkex, dog biscuits. Men jag förstår vad du menade. 🙂

    Jag såg ett klipp när jag googlade men hade inte tid att lyssna. Det lät lite konstigt. Jag har bara små minnesklipp från semesterbesök under 44 år i Sverige. Ena året var det ”Fånt ja en körv så höppe ja i älva”, andra året var det tokstollar som hade julprogram och matade en örn med ”örngott”. Andra år var det ”beffelhavarn” på Ångermanälven eller familjen Öst som sjöng om vad de skulle göra med de flickorna små, mest är det luckor.
    Men i morgon gör jag ett program för medlemmar av en svenskamerikansk kulturgrupp. Det handlar enbart om Swe-Danes med stycken från recordings både från en studio i Los Angeles och deras klassiska show på Berns 1961.

  6. Inget ont om vare sig Ovandahls och Linnes men om ni gillar Smoothies ska ni absolut ga till Joel’s pa Östra Ågatan, och ja, de har aven goda dammsugare vill jag minnas.

  7. Och så är Twilight Time tillbaks (på Radio 100, tror jag), för nostalgiska afficionados av israelisk radiohistoria. Själv såg jag Galia Atari på Yom Atsmaut-kvällen – halleluja va’ hon har blitt gammal.

    Förresten, här är definitionen på att bli gammal: Du hyr en bil på flygplatsen i USA, sätter på bilradion och styr ut på motorvägen. Hmm, jättebra musik. Låt efter låt efter låt. Efter en halvtimme säger DJn: This is WKWZ – non-stop GOLDEN OLDIES!!

  8. …nej, jag hade faktiskt ingen aning, tills jag nu på grund av Depeche Mode och Discorama plötsligt mindes Kjell Alinge och kollade upp på wikipedia. Men jag har inte tordats lyssna, för tänk om det inte är lika bra som då? Tänk om jag tycker att det är korkat? Det vore ju hemskt. Men jag kommer nog att lyssna ändå…synd bara att de inte har retroverisoner att ladda ner i pod. Då kunde jag välja typ augusti 1984 och leka tidsmaskin big time 🙂

  9. Det var nåt år sen jag lyssnade sist men då tyckte jag det var mkt bra i alla fall. Så har jag iofs inte några åttiotalseldoradominnen som kan sabba upplevelsen. Mitt förflutnas Kjell Alinge är han som gjorde Hemma hos-programmen tillsammans med Janne Forsell. De fick mig och min syster att rulla runt på golvet i timmar i full glädjehysteri.

Kommentarer inaktiverade.