Ansvarsfull journalistik om Mellanöstern

Kalla det ”peace journalism”, ”conflict sensitive journalism” eller ”responsible journalism” – det handlar om samma sak: en form av journalism som försöker avstå från ett dikotomiskt perspektiv, i stil med ”Vem ska vinna – Bush eller Saddam?” och istället föredrar en mer komplex rapportering. Common Grounds News Service har just nu en serie artiklar på temat. Väldigt läsvärt. För de som vill fördjupa sig: websidan Peace JournalismIMPAC handbook om conflict sensitive journalism.

Uppdatering 1: läste just Claes Arvidsson på SvD:s ledarblogg om Timbrorapporten ”Mediernas Krig”. Nu är svenska media inte min främsta nyhetskälla eftersom jag föredrar israelisk press och BBC, men det är ändå en intressant rapport som jag ska läsa mer ingående efter helgen.

Uppdatering 2: För en artikel om medias roll i den israelisk-palestinska konflikten, läs Carol Daniel Kasbaris  artikel på temat. Carol leder UNESCO-sponsrade Israeli Palestinan Media Forum och är synnerligen insatt i problematiken.

Tillbaka till peace journalism: Vad handlar det om? Följande tabell av professor Johan Galtung ger en bra överblick.

PEACE/CONFLICT JOURNALISM

WAR/VIOLENCE JOURNALISM

 

 I.    PEACE/CONFLICT-ORIENTATED

 

explore conflict formation, x parties, y goals, z issues

general win, win” orientation

 

open space, open time; causes and outcomes anywhere, also in history/culture

making conflicts transparent

 

giving voice to all parties; empathy, understanding

see conflict/war as problem, focus on conflict creativity

 

humanisation of all sides; more so the worse the weapons

 

proactive: prevention before any violence/war occurs

 

focus on invisible effects of violence (trauma and glory, damage to structure/culture)

 

I.    WAR/VIOLENCE ORIENTATED

 

Focus on conflict arena, 2 parties, 1 goal (win), war general zero-sum orientation

 

Closed space, closed time; causes and exits in arena, who threw the first stone

 

making wars opaque/secret

 

us-them journalism, propaganda, voice, for “us”

 

see them” as the problem, focus on who prevails in war

 

dehumanisation of “them”; more so the worse the weapon

 

reactive: waiting for violence before reporting

 

focus only on visible effect of violence (killed, wounded and material damage)

 

II. TRUTH-ORIENTATED

 

expose untruths on all sides / uncover all cover-ups

 

II. PROPAGANDA-ORIENTATED

 

Expose their” untruths / help “our” cover-ups/lies

 

III. PEOPLE-ORIENTATED

 

Focus on suffering all over; on women, aged children, giving voice to voiceless

 

Give name to all evil-doers

 

Focus on people peace-makers

III. ELITE ORIENTATED

 

Focus on “our” suffering; on able-bodied elite males, being their mouth-piece

 

give name to their evil-doers

 

focus on elite peace-makers

 

 

IV. SOLUTION ORIENTATED

 

Peace = non-violence + creativity

 

Highlight peace initiatives, also to prevent more war

 

Focus on structure, culture, the peaceful society

 

Aftermath: resolution, reconstruction, reconciliation

 

IV. VICTORY ORIENTATED

 

Peace = victory + ceasefire

 

Conceal peace-initiative, before victory is at hand

 

Focus on treaty, institution, the controlled society

 

Leaving for another war, return if the old flares up again

 

Eller ett utdrag ur Jake Lynch och Annabel McGoldricks ”Peace Journalism – What is it? How to do it?” som också är med i IMPACS handbok (länk ovan).
A checklist for conflict sensitive journalism
• Avoid reporting a conflict as consisting of two opposing sides. Find other affected interests and include their stories, opinions and goals. Interview merchants affected by the general strike, workers who are unable to work, refugees from the countryside who want an end to violence etc.
• Avoid defining the conflict by always quoting the leaders who make familiar demands. Go beyond the elites. Report the words of ordinary people who may voice the opinions shared by many.
• Avoid only reporting what divides the sides in conflict. Ask the opposing sides questions which may reveal common ground. Report on interests or goals which they may share.
• Avoid always focusing on the suffering and fear of only one side. Treat all sides’ suffering as equally newsworthy.
• Avoid words like devastated, tragedy and terrorized to describe what has been done to one group. These kinds of words put the reporter on one side. Do not use them yourself. Only quote someone else who uses
these words.
• Avoid emotional and imprecise words. Assassination is the murder of a head of state and no-one else. Massacre is the deliberate killing of innocent, unarmed civilians. Soldiers and policemen are not massacred.
Genocide means killing an entire people. Do not minimize suffering, but use strong language carefully.
• Avoid words like terrorist, extremist or fanatic. These words take sides, make the other side seem impossible to negotiate with. Call people what they call themselves.
• Avoid making an opinion into a fact. If someone claims something, state their name, so it is their opinion and not your fact.
• Avoid waiting for leaders on one side to offer solutions. Explore peace ideas wherever they come from. Put these ideas to the leaders and report their response.

As journalists, our most powerful tools are the words we use. And the pictures and sounds. We can use our tools to build understanding instead of fears and myths.

Annonser

30 thoughts on “Ansvarsfull journalistik om Mellanöstern”

  1. Jag tycker det är intressant att isreliska medier själva medgivit att man varit vinklade – till israels förmån – i rapporteringen från Gaza.

    Det är väl värt att minnas att det var Israeliska regeringen som inför anfallet mot Gaza försökte stänga ute rapporteringen därifrån…

  2. Det är väl ganska uppenbart att varken israeliska eller palestinska journalister är likgiltiga inför vad som sker och att de medvetet eller omedvetet rapporterar för sin ”egen” publik. Detta diskuteras ju också på seminarier osv om rapporteringen kring konflikten, bl a i Israeli Palestinian Media Forum.

    Att armén inte vill ha journalister omkring sig är ju helt förklarligt ur deras perspektiv, precis som amerikanerna bara hade ”inbäddade” journalister som kunde rapportera från Irakinvasionen. Hurdan sådan rapportering blir är väl inte speciellt svårt att begripa. Men precis som i Jeninfallet så tror jag själv att det snarast skadar Israel att journalister inte släpps in i området. Man borde åtminstone ha släppt in en viss kvot utländska team.

    Men svenska journalister och redaktörer i mainstreampressen borde ju ändå rimligtvis ha lite mer distans till vad som sker. Just Aftonbladet är väl helt i en egen klass vad det gäller den kombinerade Israelrapporteringen i nyheterna, på ledarsidan och kultursidan.

    Se också länken till Carol Daniel Kasbaris artikel ovan.

  3. ”Hurdan sådan rapportering blir är väl inte speciellt svårt att begripa.”
    Amerikanska journalister skriver vad de vill. Pressen är den 4e makten i USA. Inbäddade journalister utgör säkerhet för båda parter, dem själva och soldaterna. I och med att de var inbäddade kunde de rapportera i stor säkerhet vad de såg på plats. Ingen censur såvida det inte gäller något militärt, alltså en fara för trupperna. Ska man riskera att fienden blir upplysta om militära operationer?
    EL

  4. Nej. Men öppen rapportering där alla sidor får komma till tals enligt de principer som jag skrev om ovan är det inte heller.

  5. Jag var där på Timbros presentation av rapporten “Mediernas Krig”. De båda chefsredaktörerna från Aftonbladet och Expressen om med både det ena och den andra ursäkten och förklaringen till att de inte gjort vad som kom fram i kritiken. Men däremot klappade de sig för bröset när Timbros författare sa att han inte ansåg tidningarnas rapportering vara antisemitisk. Att både tidningarna och SVT.s rapportering av kriget bidragit till den ökande antisemitism i Sverige sades däremot ingenting om och nu vaknade man i morse till en artikel om offren i gaza av Dn som
    frossar i deras utsatta öden.
    Se gärna Timbros webbsida

  6. Det är klart att det skadar Israel när man blockerar rapporteringen – men den skadan ses ju uppenbarligen som överkomlig, än om man skulle låta journalister fullt ut rapportera vad som händer – sceneriet är ju tämligen välbekant om man säger så.
    Mediestrategien går ju sedan ut på att hävda att det inte finns några oberoende observatörer på plats – och därför är uppgifterna (oavsett vilken palestinsk källa) bara att se som propaganda…
    (Palestinierna har ju i decennier önskat internationell närvaro – och israel har lika länge vägrat. Hebron är undantaget.)

    Att israeliska eller palestinska journalister är/blir färgade av det dom ser när dom upplever konflikten från nära håll är inget konstigt – och på den punkten får man se det som ett sundhetstecken att man från Haaretz kan medge att man faktiskt var partisk till militärens/regeringens förmån.

    En sak jag emellanåt reflekterar över – är hur det nästan alltid gnälls från diverse svenska israelbloggar hur vinklad den svenska rapporteringen är ifrån de ockuperade områdena.

    Visst förekommer det felaktigheter – emellanåt – men generellt sett skulle jag nog säga att rapporteringen är både korrekt och saklig.
    Det som gnället egentlighen gäller är dels att det överhuvudtaget rapporteras vad som sker på de ockuperade områdena, samt att det inte helt sällan ligger en värdering i.

    Är då en värdering fel?
    Knappast. Det finns ju ett helt internationellt ramverk av traktat, lagar & förordningar som styr vad man får – och inte får göra.
    Jag tycker att det är självklart att även det speglas i rapporteringen.

    Grundproblemet är ju att staten Israel faktiskt begår brott mot palestinierna – inte att elaka journalister skriver felaktiga artiklar om Israel.

    (Sedan finns det naturligtvis mycket mer att önska i frågan om bredd & djup när det gäller skildringarna av palestinierna och Israel – samtidigt är det verkligen inte den enda frågan där problemet består i svenska tidningars generellt sett ytliga journalistik. Å andra sidan så finns det ju en del rapportering i Israel som inte heller håller speciellt hög nivå, så fenomenet är knappast typiskt svenskt.)

  7. Guardian, läs gärna rapporten så diskuterar vi den mer ingående, för den är intressant. Apropå det du skriver om vinkling kontra felaktigheter så skriver Poirier Martinsson

    ”Det är också viktigt att understryka att de enskilda övertrampen inte är särskilt många. Tvärtom, efter att ha läst de fyra tidningarnas Gazarapportering – många hundra artiklar – är det slående hur svårt det är att hitta enskilda felaktigheter och direkta dumheter. I stället
    är det den massiva konformiteten som skapar snedvridenheten och den dåliga journalistiken.”

    Det tycker jag är på spiken (även om det i just Aftonbladet inte är speciellt svårt att hitta direkta dumheter, se ”ljudbomber”). Men jag tycker att rapporteringen ofta kan betecknas som ”war/violence orientated” enligt tabellen ovan, och dehumanisering av israeler hittar jag definitivt. Ibland också av palestinier.

    Disclaimer: jag ser inte svensk TV och läser sporadiskt rapporter i svenska mainstreamtidningar, och är därför ingen expert på ämnet. Men det skulle vara intressant att höra hur de stora tidningarna som behandlas i rapporten ställer sig till kritiken, som ju är väldigt saklig och underbyggd.

  8. Anna, du frågar;
    Men det skulle vara intressant att höra hur de stora tidningarna som behandlas i rapporten ställer sig till kritiken, som ju är väldigt saklig och underbyggd.

    Det var ju just det de gjorde på Timbros seminarium… och slog ifrån sig .. och fortsätter att skriva 400 oskyldiga barn dödades ….

  9. Jo Alex, jag förstod det av din kommentar ovan, men jag skulle gärna läsa ett lite mer ingående svar från dem (läste just i Expressen).

    Lyssnade också just på ett program i Människor och Tro angående förstörda svenska biståndsprojekt som stöds av Svenska Kyrkan och vem som ska betala för uppbyggnaden. Den grundläggande inställningen var att Israel borde betala och inte de svenska skattebetalarna, och inte EN gång hörde jag ordet ”Hamas”. Ingen ställde ens en fråga angående det palestinska styrets eventuella ansvar för vad som hände. Svaret kunde ju blivit ”det är bara Israels fel för det var deras granater som träffade de svenska biståndsprojekten”, OK. Men ställ en FRÅGA i alla fall? Är det inte lite basic?

    Däremot tror jag att de diskuterade hur man kan undvika att samma sak sker igen, men också där var det uppenbart att det endast hänger på Israel och det är Israel som måste upphöra med bojkotten och det palestinska styrets eventuella ansvar för våldshandlingar togs inte upp överhuvudtaget.

    För att förtydliga: Israel har definitivt ansvar för vad dess armé gör, inklusive när de bombar sönder kvinnokliniker. Men Hamasstyret har också ansvar för vad som sker. Att parterna inte är lika starka betyder inte att den svagare parten saknar ansvar, eller att man bör avstå från att ställa frågor kring detta ansvar.

    Sådant tycker jag är tendentiöst, och rätt märkligt i ett program som handlar om livsåskådning.

  10. Guardian,

    ”Visst förekommer det felaktigheter – emellanåt – men generellt sett skulle jag nog säga att rapporteringen är både korrekt och saklig.”

    Hur kan du fastslå det, om du aldrig varit i området själv? Tvärtom, endast de som tillbringar mycket tid (helst bor) i Israel/Palestinska Myndigheten kan avgöra om rapporteringen är korrekt och saklig. Det är den inte.

  11. Well Tikotzinsky, just den diskussionen känns tämligen meningslös…
    Men en empiriker som dig borde ha en diger uppgift att rätta Martinsson rapport – med tanke på hur du granskar Helle K…

  12. Anna
    Som rapporten idag är utformad tycker jag nog den mest är skräp – tyvärr.

    Om man nu sätter sig i sinne att skriva en rapport om rapporteringen från Gaza, så borde det väl vara a och o att man börjar med att redogöra för hur rapporteringen och möjligheterna till sådan faktiskt såg ut – eftersom detta påverkar artiklarna som man sedan granskar.

    Men av någon outgrundlig anledning så förpassas detta till näst sista sidan (”En förklaring är att informationen var mycket bristfällig, till följd av att Israel hindrade journalister att ta sig in i Gaza” s28) – långt efter att Martinsson gjort en genomgång av allt som han var missnöjd över.

    En annan intressant sak var att varken Dagen, eller Världen idag som också skrev frekvent om Gaza inte platsar i granskningen – vi pratar ju ändå bara om tre dagars bevakning – bilden kanske inte hade blivit lika enkel då…

    Källhänvisningar, fotnoter 1 (!) st… När Martinsson för femtielfte gången refererar till någon anonym ”internationell bedömare” som tycker om Hamas, blir det för tjatigt.

    När det då gäller bakgrundsfakta så är det total selektivitet som gäller – inför Bjereld :s analys vi får veta att han har en ”starkt tendentiösa blogg” och är ex ”kplmr:are” (vad nu det har med saken att göra) varpå Martinsson förkastar Bjereld:s förklaringen med ett ”dennes förklaringar lyckas inte göra Israels anfall begripligt”.
    Ett minimum av anständighet hade åtminstone varit att motivera varför Bjereld inte är trovärdig.

    (Som en ironisk parantes så är det fortfarande snart 3 månader senare, inte 1 mm mer tydligt varför anfallet skedde än vad som var efter 3 dagar. )

    Men när det gäller att förklara varför Hamas dödar Fatah folk (något som Martinsson drar upp) – så nämns det inte med ett ord. De bakgrundsfakta Martinsson generellt saknar i artiklarna han granskade – kan han själv inte skrapa fram för att då göra relationen Hamas-Fatah ”begriplig” …

    Det var ett litet axplock.
    Lägg till en knippe sakfel, några hårdvinklingar, och ett antal bedömningar baserat på uppenbar dubbelmoral, så blir det inte speciellt bra.

  13. Guardian
    ”Grundproblemet är ju att staten Israel faktiskt begår brott mot palestinierna – inte att elaka journalister skriver felaktiga artiklar om Israel.”

    Grundproblemet är ju att palestinierna faktiskt begår brott mot israelerna – och sig själva.
    Var någonstans i arabvärlden finns det pressfrihet annat än när det gäller att skriva ”elaka” och ”felaktiga” artiklar om judar och Israel?

  14. Anna
    Man kan ju ställa sig frågan om vem som ska betala förstörelsen i Israel. Om nu Hamas håller på att preparera nästa krig så ser jag inte vitsen med att bygga upp något över huvud taget i Gaza. Tänk om man skulle ställa några krav på Hamas innan man skickar pengar igen. Det hela liknar mest en ond cirkel.

  15. Guardian, angående Bjereld fick jag också intrycket att Martinsson främst stör sig på att han ideligen framträder i media som ”Mellanösternexpert” även om hans meriter uppenbarligen handlar om svensk politik, inte Mellanösternanalys. Sedan tycker jag (o ja, jag vet att jag inte har samma åsikt som Tikotzinsky här) att Bjereld oftast är vettig och har synpunkter som är värda att diskuteras, även om jag inte alltid håller med om allting. Sedan borde man ju varva Bjereld lite med representanter för Svenska Israelsamfundet, några folkpartister och en eller annan muslim så att vi får lite variation. Det är ju helt OK så länge redaktörerna inte BARA plockar in en ex-kplm-r socialdemokratisk broderskapare som presenteras som ”neutral”. Något sådant finns nämligen inte, det tror jag att vi kan vara överens om.

    Angående Martinsson: avsikten med rapporten var att kritisera rapporteringen och ta upp vissa problematiska fenomen, inte att samtidigt ge fullständiga svar på alla frågor. Så fattar jag det i alla fall. Så att han inte går in i detalj på varför Hamas attackerade Fatah och i vilken omfattning (det är ju rätt komplext och också svåröverblickat, enligt initierade källor) är väl ganska förståeligt i en rapport på 31 sidor.

    Hava, jag är ganska allergisk emot argumentet ”men DE är ju ännu värre”. Ja, kanske det. Och den sudanesiska pressfriheten ska vi inte tala om. Eller den i Eritrea.

    Jag kanske har ett oansvarigt sätt att läsa alla möjliga rapporter och artiklar – jag läser dem för att försöka hitta något som jag tycker är intressant eller lärorikt eller som jag inte visste förut. Jag hittar också fel och brister i massor av saker, men ska jag koncentrera mig på dem så kommer jag ingenstans. Det är förmodligen ett dåligt sätt att förhålla sig till media, eftersom alla krönikörer och andra letar hemska saker eller grejor de inte gillar och sedan angriper detta i så sarkastiska och provocerande ordalag som möjligt.

    Men jag vill inte. Jag vill hitta de saker jag tycker är bra, och skriva om dem. Jag tycker att IMPACs handbok ovan är jättebra. Läs den allihop istället för att diskutera de åsikter som ingen av er ändå har någon avsikt att ändra på. Waste of time.

  16. Anna

    “men DE är ju ännu värre”. Nej, jag har inte kritiserat den israeliska pressen. I Israel är pressen fri så vitt jag vet.

  17. Anna
    Jag hoppas att du noterade att jag inte invände mot Martinssons föresats att skriva en rapport – utan dess taffliga utförande.

    Naturligtvis är en av bristerna att den är för kort, 30 sidor, alternativt att han försöker greppa över för mycket – i en bättre disposition hade man exempelvis släppt hela biten med Fatah, eftersom det inte har med saken att göra och bara tar plats.
    Anledningen till att den finns där ändå, är inte så svår att gissa…

    Jag måste säga att jag inte blir riktigt klok på vad karl egentligen vill – jag tycker att det spretar åt alla håll samtidigt.
    Å ena stunden så är det jätte detaljerat, andra stunden saknas stora viktiga bitar…

    Man kan ju bara notera att han okritiskt lyckats plocka in samtliga propagandautspel från israeliska militären/regeringen – samtidigt som han dissar palestinier i Gaza som propagandister – samtidigt som han ändå hävdar att rapporten inte ska ses som ett ”försvar av israel”…suck

    F ö Anna, du som är på plats, varför blev kriget så vildsint som det blev?
    Martinsson gör ju en stor poäng över att ingen kan ge en ”vettig förklaring” över hur och varför…
    scenen är din =)

  18. Varför det blev så vildsint? Läs Tikotzinskys väldigt klargörande artikel angående israelisk militärstrategi i kriget.

    Kort sagt beror det på slutsatserna från det andra Libanonkriget: massiv eldgivning sparar israeliska soldaters liv, och gör kidnappningsrisken eller booby-trap-risken (se Jenin) mindre. That’s it. Plus att en viss frustration byggts upp under den tid som raketerna trillade ner dagligen och det kändes som om ingen gjorde något. När det då blev grönt ljus är det lättförståeligt att trupperna inte direkt höll tillbaka.

    Om denna strategi sedan uppfyller målen är en annan sak.

  19. Och för att återknyta till conflict sensitive journalism: precis som det är väldigt missvisande att beskriva en självmordsbombning som en händelse som landar från månen, som saknar bakgrund och kontext, så är det lika missvisande att beskriva Gazaattacken som ett resultat av Israels regerings och befolknings ondska, eller något åt det hållet. Våldshandlingar kräver oftast planering, logistik, rekrytering, träning och förberedelser. Det gäller både Qassamraketer, självmordsbombningar och israeliska militärattacker. Därför borde journalister se lite utanför skeendet ”vem sköt/bombade/fyrade av en raket och hur många dödades/skadades” (se ovan beskrivningen: ”closed space, closed time; causes and exits in arena, who threw the first stone”) och istället försöka beskriva kontexten, se alternativet ”open space, open time; causes and outcomes anywhere, also in history/culture, making conflicts transparent”.

    Svensk press har alltid fokuserat på att Qassamraketerna inte dödar så många. Men de innebär en daglig terror för civilbefolkningen i ett stort område i södern och har också gjort stor skada på ekonomin och utvecklingen där. Och eftersom Israel är ett litet land och folk har släktingar och vänner och bekanta överallt så känns det av. Det spelar roll. Här tycker jag att många svenska journalister gjort ett dunderfel när de avvisar denna orsak som oviktig och istället går in på att regeringen helt cyniskt ville vinna valet, eller att israelerna är ondskefulla mördare. Valet påverkade naturligtvis, men det var inte den huvudsakliga orsaken, och det var inte därför en majoritet av israelerna stödde det. Man behöver inte tycka att attacken var bra, men man måste väl – speciellt som journalist, som är ett yrke med en viss yrkesetik – göra ett ärligt försök att begripa hur folk tänker. Om det nu är civila, eller politiken, eller militären. Men oftast går rapporteringen ut på frågeställningen ”vems fel är det” eller ”vem kastade den första stenen”, och sedan full stop. Det är det här jag oftast blir väldigt, väldigt trött på i svenska media. Där är BBC avsevärt mycket bättre.

  20. Och: jag blir lika trött på demonisering av Hamasanhängare som personer. Försök fatta hur de tänker, varför de tänker som de gör, varför palestinierna röstar som de gör. Sedan kan man ställa väldigt svåra frågor till Hamasledare, även om hur de rättfärdigar dödade av israeliska civila, kvinnor och barn, ur ett islamiskt perspektiv, och vilket ansvar de har för sin egen befolknings välfärd. Men de intervjuer jag läst med Hamasledare i svenska media har inte innehållit mycket sådant. Tyvärr.

  21. Din asikt om att man maste analysera varfor manniskor gor som de gor, kontext osv, kanns vettiga,men om de svenska journalisterna hade koncentrerat sig mer pa varfor, och darmet beskrivit det hat och hamdbegar som finns bland manga Israeler(absolut inte bland alla Israeler, men bland manga) borde inte det oka demoniseringen? Samma med manga palestiniernas hat och hamdkansla, ja med manniskor i alla konflikthardar overallt. Det ar problemet med att ”giving voice to voiceless” i alla konflikter, manga av dessa ”voices” ar obehagliga, aven om man far kontexten klart for sig.
    Jag tycker pa ett satt att man borde ge mer utrymme at de aktorer som faktiskt vill ha fred ”Focus on people peace-makers”
    Fast om man koncentrerar sig pa dessa personer riskerar man kanske att ge en oriktig bild? Det ar ju sa manga pa bada sidor som ifaktiskt inte verkar vilja ha fred.
    BBC ar valdigt bra, rekommenderas till alla som bor i Sverige ocksa.

  22. Eleni, vettig synpunkt. Jag tror iofs inte att det handlar så mycket om varken hat eller hämndbegär (vem har du pratat med? Att läsa vad israeler säger i tidningar räknas definitivt inte. Man måste prata med många olika för att kunna säga något sådant.) utan ironiskt nog mer om en total uppgivenhet inför den andra sidans hat och hämndbegär. Både israeler och palestinier hävdar oftast att det är den andra sidan som hatar och har hämndbegär, inte de. De vill bara ha trygghet, säkerhet och rättvisa, men pga att den andra sidan är så fanatisk och intolerant osv osv så har ens egen sida tvingats till att använda våld.

    Men även om man stöter på obehagliga åsikter som journalist så kan man ju gå ett steg längre och fråga dem som uttrycker hat och hämndbegär varför de känner så, sedan när, och allra allra viktigast: om det någonsin funnits undantag för denna känsla, saker som funkat, och också hur de skulle kunna ändra på denna känsla. Har det funnits tider när relationerna varit bra? Varför var det bättre då?

    Tänk parterapi 🙂 Det är inte så korkat som det låter. Konfliktlösning handlar inte om att folk alltid är sams, utan om att hitta sätt att överkomma konflikter utan att använda våld.

  23. Ja, jag bor ju inte dar, och jag har ingen stor erfarenhet av folken..
    Jag har diskuterat
    (gralat ibland )med typ fyra fem Israeler pa natet, och ocksa last en del Israeliska bloggar. Jag pratade med en tjej nar jag hade sabbatsar och reste i Asien, for flera ar sedan. Hon var trevlig och pratsam, men under kvallen sa hon att ”vi borde doda alla araber.” Vilket var nastan lustigt med tanke pa att hon sag ut som en arab, jag sag ingen skillnad i alla fall 🙂 Och jag har last och pratat med palestinier som verkligen hatar Israel. Jag har intryck av att en del vill ha hamd, eller atmindstone ar likgiltiga infor den andras lidande. Men jag har forstas ocksa last om manniskor som inte kanner sa. Journalister borde som du sager ta reda pa mer varfor manniskor reagerar som de gor, fraga om vad som skulle funka. Men det stalls ocksa hoga krav pa journalisten: det ska vara dramatiskt for att salja, deadlines maste hallas, ont om utrymme osv. Vissa journalister lyckas forstas. Cordelia Edvardson var otroligt bra, tycker jag i allafall.
    Och forresten, Jag gillar din blogg. Givetvis haller jag inte alltid med,:) men den ar balanserad och informativ.
    Trevlig helg.

  24. Anna
    Jag tror inte att journalister inte vill skriva nyanserat om Israel och palestinierna – utan att man får för lite tid och utrymme ( oavsett ämne). Varje artikel kan ju inte vara en historielektion. Du skriver själv – du vet ju hur det är 🙂

    Ingen hade väl tyckt att en ”neutral” rapportering från Dachau 1943 – med en reporter stående framför likhögarna – och kommentera på följande vis; ”se så allvarligt nazisterna ser på hur mindre grupper försöker störta dem och ta världsherraväldet”, hade varit speciellt bra.
    Liknelsen är givetvis grotesk – det var meningen – men inför vissa saker ska vi inte förhålla oss neutrala, det finns rätt och fel.

    Konfliktens kärna består i att Israel ockuperar och behandlar palestinierna illa.
    Detta betyder givetvis inte att palestinierna är oskyldiga i alla avseenden – men att de israeliska övergreppen är mer omfattande.
    Det finns etiska och moraliska regler – detta måste väl ändå på något vis speglas i rapporteringen därifrån?

    Om vi går till ”ondskan” och raketbeskjutningen från Gaza – så styrs ju Israels agerande i visst mån av rationellt tänkande – samtidigt som du själv påpekar att ” Om denna strategi sedan uppfyller målen är en annan sak”.

    Eftersom det varit lugnt hela sommaren under vapenvilan – så om målet varit att lugnet skulle fortsätta, kunde man ju utan att avlossa ett skott fortsatt vapenvilan.
    Kalla det hänsynslöshet, cyniskhet eller ondska…

  25. Nej men snälla Guardian, vapenvilans tid gick ju ut, Hamas ville förbättra villkoren medan Israel ville ha ut Gilad Shalit och så eskalerade eländet när båda sidor försökte få den andra sidan att böja sig. Det var ju inte bara att fortsätta, eftersom det inte VAR lugnt. Det var varken hänsynslöshet, cyniskhet eller ondska, utan en politisk och militär maktkamp. Sådana har ibland en tendens att få en egendynamik, speciellt när ledarna är pressade underifrån och inte kan tappa ansiktet. Då tar man till hårdare och hårdare medel. Jag är hemskt trött på alla känslomässiga pseudoförklaringar till militära och politiska gruppers synnerligen strategiska agerande, om det nu är Hamas elelr Fatah eller IDF. Var kom alla Hamas bunkrar ifrån, om de inte hade planerats i förväg? Att bygga en bunker och lägga upp vapendepåer för att fortsätta raketbeskjutning med Qassam-, Grad- och Katjusjaraketer kräver planering, finansiering och logistik. Det är ett led i ett strategitskt tänkande där man försöker uppnå vissa politiska och militära mål.

    Det där med ”konfliktens kärna” köper jag inte heller. Konfliktens kärna är enligt mitt sätt att se att två nationalistiska rörelser, den judiska-sionistiska och den arabiska-palestinska, hävdar rätt till samma landområde och för en (ojämn) väpnad konflikt om detta landområde, stödda av stormakter. Ockupationen är en del av denna kamp, som enligt mitt sätt att se borde lösas genom implementering av Geneveinitiativet (om någon missat det).

    Nyligen förklarade nämligen en svensk för mig att ”grundproblemet är att palestinierna inte är judar”, dvs kärnan i konflikten är att Israel ser sig själva som övermänniskor i religiös bemärkelse (det utvalda folket) och accepterar inte palestinierna som människor. Det var ”konfliktens kärna” enligt hans sätt att se, dvs ett judiskt feltänk.

    Just ”ondska” är ett av de begrepp jag tycker att det är hemskt svårt att relatera till, så det lägger vi åt sidan. Likaså liknelser från Dachau. Det måste vara möjligt att diskutera det som sker i den nuvarande kontexten utan att göra jämförelser med Nazityskland.

    Jag har aldrig krävt neutral rapportering, någon sådan finns inte. Men jag tror nog att jag kräver rapportering som avstår från att demonisera och som försöker förklara hur folk tänker och varför de tänker som de gör. Jag tycker att journalism ska bidra till att människor förstår vad som händer, förstår hur olika inblandade tänker, förstår hur andra grupper (se EU, FN, olika NGO:s osv) förhåller sig till händelserna och också vad som kan göras för att lösa både den nuvarande våldsamma konflikten och de underliggande orsakerna till konflikten.

    Jag vet att det är svårt att få med allting. Men även om man inte får allting rätt så kan man avstå från att demonisera. Det handlar om människor, på alla sidor. Som är väldigt lika andra människor, enligt min helt privata erfarenhet. Och jag har ändå bott här i tjugo år och roat mig med att samtala med några av dem. Är det något jag hoppas att jag aldrig gjort och aldrig kommer att göra så är det att generalisera eller demonisera, att få palestinier (i mitt fall eftersom jag är israel) att framstå som barbarer, djur, onda, omänskliga, obegripliga, blodtörstiga, you name it. Däremot skulle jag definitivt tillåta mig att kritisera deras metoder, målsättning, ideologi, whatever. Det är inte att vara neutral. Det är att göra skillnad på människa, idë och handling.

  26. ”Däremot skulle jag definitivt tillåta mig att kritisera deras metoder, målsättning, ideologi, whatever.”
    Påminner mig om något jag läste när barnen var små. Aldrig säga att barnet är dumt men att vad det gjorde var dumt gjort:-) Vad beträffar generalisering så är det nog en rätt mänsklig reaktion när någon i ens egen familj blir träffad.

  27. Hava, precis (angående barn, och det funkar på vuxna också). Och visst kan generalisering och alla möjliga mer otrevliga känslouttryck eler åsikter vara mänskliga i en viss situation. Det är ju helt legitimt för drabbade att reagera, och det är också både förståeligt och legitimt att journalister reagerar känslomässigt på det de ser. Men de har också ett jobb att göra, och pratar vi konflikt och journalism så hävdar vissa freds- och konfliktforskare som just professor Johan Galtung att journalister ofta sysslar med ”war journalism” och inte har tagit till sig någonting av freds- och konfliktforskningens rön, och därför bidrar till att öka konflikten och spänningarna. Jag hörde honom i ett seminarium en gång på Israeli Palestinian Media Forum, och han är faktiskt väldigt värd att lyssna på.

Kommentarer inaktiverade.