Inga och nästan alla är liberaler

Enligt radion nu på morgonen har runt 30% av israelerna ännu inte beslutat vilket parti de ska rösta på. Orsakerna sägs vara de vaga ideologiska skillnaderna mellan Avoda-Kadima-Likud och att det idag mest handlar om personval.

 Resonemanget kändes vagt bekant… i decembernumret av Liberal Debatt publicerade jag en artikel på temat liberala värderingar och israelisk inrikespolitik och beskrev bland annat just det här fenomenet.

Hur det kommer att påverka de israeliska valen? Jag tror inte att opinionsundersökningarna har så fel den här gången, dvs Likud etta, Kadima tvåa, Avoda trea, Lieberman fyra, med några mandats glapp mellan dem. Men jag tror att fler kommer att rösta för nya partier eller randpartier än vad som visas i undersökningarna, enligt samma princip som fick in skämtet ”Gil” (pensionärslistan) i förra valet.

Här är artikeln, btw. Gazakriget kom emellan, men nu är den faktiskt rätt aktuell igen.

Liberalismen i den israeliska politiken

Den tionde februari är det val till Knesset – det artonde parlamentet i landets historia – och valcirkusen är i full gång. Redan i september valde regeringspartiet Kadima ny partiledare (utrikesminister Tzipi Livni) efter Olmerts påtvingade avgång, och den 11 november valdes nya borgmästare i lokala val i hela landet.

En av de mer intressanta kampanjerna fördes i Israels utropade men inte internationellt erkända huvudstad Jerusalem, vars palestinska innevånare (34 procent) åter valde att bojkotta kommunalvalet i protest mot ockupationen. Kampen stod mellan tre herrar: den ryske Gaydamak, med svart bälte i karate och ett dunkelt förflutet inom vapenhandeln med Angola, den ultraortodoxe chassiden Meir Porush och den sekuläre hi-techmiljonären Nir Barkat. Majoriteten av Jerusalemborna visade sig föredra den sekulära kandidaten. Hur denne ska lyckas uppfylla sitt löfte att bli en ”borgmästare för alla Jerusalembor” och att ”stärka Jerusalem som enad stad” återstår ännu att se.

Enligt det israeliska utrikesministeriets websida är valen till Knesset ”baserade på val av partier, inte individer” men i praktiken ser situationen annorlunda ut. Möjligheten att förbättra sin position genom att växla till ett ideologiskt närliggande parti är inte främmande för många politiker. Ett antal ex-politiker har också trätt fram ur skuggorna och anslutit sig till sitt gamla parti för att ”stärka staten Israel i denna kritiska stund”. För partierna betyder nytillskotten både utmärkt PR och potentiella väljare, eftersom personernas rykte och integritet anses väga tungt i valrörelsen.
I stjärnrekryteringsligan leder för tillfället Likudpartiet, efter att ha lyckats få namn som den ideologiskt renlärige Benny Begin (”inte en centimeter land till palestinierna”), liberalen Dan Meridor och före detta ÖB Moshe Yaalon på sin lista. Likuds websida, vars grafik tydligt inspirerats av ingen mindre än Barack Obama, framhäver tydligt partiledaren Binyamin Netanyahus liv, gärning och centrala betydelse för partiet. Mittenpartiet Kadima fokuserar på kvinnan Tzipi Livni som en antites till de hårdföra militära ledarna Barak, Netanyahu och Mofaz, men också som förespråkare för en ”annan politik” i ett försök att betona avståndet till den forne partiledaren Olmert och korruptionsskandalerna. Livni har den oskattbara fördelen av att betraktas som clean, och i Israel 2008 är detta något som bokstavligen inte låter sig köpas för pengar.

Samtidigt tvingas Arbetarpartiets ledare Ehud Barak att se på hur högt uppsatta partimedlemmar som Ofir Pines och Ami Ayalon överväger att lämna partiet för att tillsammans med Meretzpartiet och vänsterorienterade organisationer som De Gröna bilda ett nytt vänsterblock med en tydlig socialdemokratisk ideologi. Hittills har dessa försök inte lett till några konkreta resultat, men partierna har fram till den 24 december på sig att lämna in namnlistorna till den centrala valkommitten och ännu kan mycket hända.
”Efter att det politiska systemet helt i onödan växlade från partival till direkta val av premiärminister och tillbaka igen är det nästan komiskt att se hur ens röst läggs på individen och inte på partiet”, skriver Haaretzjournalisten och författaren Avirama Golan. ”Valet gäller en samling egenskaper snarare än politiska åsikter eller ståndpunkter i en specifik fråga, för att inte tala om en partiplattform. (…) Den ideologiska dimman som har lagt sig bakom namnet som Ariel Sharons rådgivare hittade på [Kadima, förf:s anm.] har ersatt ’Labor Alignment’ som idéernas stormarknad. Klistret som håller ihop partiet är den fortsatta maktutövningen. Arbetarpartiets nedgång är ett tydligt resultat av den här processen. Vem behöver ytterligare ett makthungrigt, gränsöverskridande mittenparti när ett likadant parti redan har bildat regering?”

Förutom kandidaternas karisma och personliga egenskaper domineras valkampanjen av den israeliska politikens två huvudfrågor: inrikespolitiken och den regionala utrikespolitiken. Strax innan partiledarvalet till Kadima intervjuade Israels största dagstidning Yediot Aharonot kandidaterna Tzipi Livni och Shaul Mofaz, var och en för sig, och jämförde deras åsikter i ett antal frågor som enligt skribenterna Nachum Barnea, Sima Kadmon och Sever Plotzker – några av Israels mest erfarna och kunniga politiska journalister – står högst upp på dagordningen.
Frågorna behandlade de tillfrågades åsikter angående framtida koalitionspartners, en eventuell militär attack mot Iran, bojkotten av Hamas, den kidnappade soldaten Gilad Shalit, Golanhöjdernas framtid och villkoren för en fred med Syrien, korruptionen inom Kadima, i regeringen och förvaltningen, och till sist etnicitetens betydelse för valutgången (Livni har europeisk bakgrund medan Shaul Mofaz är född i Iran), vilken båda avfärdade som oväsentlig. Förutsatt att den ekonomiska krisen inte förvärras drastiskt inom de närmaste månaderna är det troligt att valpropagandan, som i sammanställningen ovan, främst kommer att fokusera på den regionala utrikespolitiken.

Var hamnar då de liberala frågeställningarna? En egenhet i israelisk politik är att traditionella liberala frågor idag inte drivs av ett enda parti, utan är uppdelade på flera. Mitten- och högerpartier som Kadima, Likud och Israel Beiteinu förordar en liberal ekonomisk politik, medan de överlåter andra traditionella liberala frågor som relationen mellan stat och religion, ett oberoende rättssystem, mänskliga rättigheter och personlig frihet till vänstern.
2003 lyckades det liberala mittenpartiet Shinui (”Förändring”) engagera den sekulära israeliska medelklassen och fick 15 mandat i Knesset. Partiets popularitet berodde till mycket på Tommy Lapid, välkänd publicist, före detta chef för Israel Broadcasting Authority och känd för sin skarpa tunga och karismatiska framträdande, som 1999 tagit över partiledarskapet. I ekonomiska frågor stod partiet närmare Likud och högern, i utrikespolitiska frågor var man försiktigt mitten, och i fråga om personlig status och personlig frihet snarast någonstans i närheten av vänsterpartiet Meretz. Tyvärr splittrades partiet efter interna strider. Tommy Lapid hoppade av, och i valet 2006 lyckades partiet inte ta sig över tvåprocentsspärren. Väljarna röstade istället Kadima, Likud eller Israel Beiteinu, allt efter utrikespolitisk inställning och personliga preferenser.

Shinui gav ett kännbart stöd till den ekonomiska liberalisering som initierades 2003 under den andra Sharonregeringen, med Binyamin Netanyahu som finansminister. Banker och statsägda företag privatiserades (Bank Hapoalim, El Al med flera), monopol avskaffades (busstrafiken) eller blev statsägda aktiebolag (posten) och finans- och försäkringsmarknaderna avreglerades ytterligare. Idag stöder alla sekulära partier från Meretz till Israel Beiteinu en fri marknadsekonomi med ett socialt skyddsnät. Skillnaderna mellan partierna gäller omfattningen av socialt stöd samt vilka åtgärder som bör tas för att förhindra alltför stora inkomstklyftor.

Men inte ens Shinui lyckades driva igenom en av civilsamhällets knäckfrågor: civila äktenskap. Ännu idag har de religiösa institutionerna (rabbinat, kyrkor, shariadomstolar) monopol på vigsel- och skilsmässorätten. Problemet berör främst de runt 300 000 ryska invandrare vars religiösa tillhörighet inte är fastlagd. Den vanligaste lösningen för dem som inte vill gifta sig inom ramen för de religiösa institutionerna är att åka till Cypern och gifta sig, eftersom inrikesministeriet godkänner och registrerar giftermål som ingåtts utomlands.
Redan i slutet på 60-talet gjorde det Oberoende Liberala Partiet ett försök att tillåta civila äktenskap, men detta orsakade omgående en regeringskris och fick skrinläggas. Som en del av Shinuis koalitionsöverenskommelse med Sharon 2003 upprättades en kommitté för att lösa frågan. Kommittén lade ett förslag om ”partnerskapsöverenskommelse”, men lagförslaget nådde aldrig några högre instanser. I februari 2008 lade Israel Beiteinu, ett högerparti med starkt stöd i den ryska väljarkåren, fram ett liknande lagförslag i Knesset. Förslaget röstades ner, trots att både Meretz, Arbetarpartiet, Kadima och Israel Beiteinu alla uttrycker sitt stöd för en lag om civila äktenskap i sina partiprogram. Orsaken var, som så ofta förut, att det ultraortodoxa partiet Shas hotade att lämna regeringskoalitionen om lagen röstades igenom. ”Arbetarpartiet, Likud och Kadima har sålt sina principer för att bygga nästa koalition med Shas”, hävdade den besvikne Knessetmedlemmen David Rotem från Israel Beiteinu.

Ändå gick Tzipi Livni i slutet av oktober ut till ryska media i Israel och förklarade att hon ”inte kommer att vika sig för de ultraortodoxa partiernas utpressning” och att hon avser att driva frågan om partnerskap även under den pågående Knessetperioden. Hur stor tilltro de rysktalande väljarna har till detta vallöfte är osäkert.
Återstår att konstatera att det enda parti som har ”fulla och jämlika mänskliga rättigheter, ökad personlig frihet, rätt till enkönade äktenskap och rätt till privatliv” högst upp på sitt partiprogram är partiet Ale Yarok, ”Grönt Blad”. Kanske inte helt oväntat är ”legalisering av cannabis för medicinskt, personligt och industriellt bruk” punkt nummer tre på listan. I valet 2006 fick Ale Yarok 1,29 procent av rösterna.
Så länge Israel är upptaget med säkerhetspolitiska problem och inte kan upprätthålla en fungerande regeringskoalition utan stöd från något av de ultraortodoxa partierna tycks det rätt sannolikt att varken Ale Yarok eller den civila partnerskapslagen lyckas nå någon topposition på den politiska dagordningen i Israel.

Annonser

4 thoughts on “Inga och nästan alla är liberaler”

  1. Det ar inte alls konstigt att ett land i konflikt ”glommer ” andra fragor an sakerhetsfragor. Jag har en teori om att Israels svarigheter med att fa fram fred kan bero pa att ni har en parlamentarisk demokrati. Skulle inte landet tjana pa att infora en ”the winner takes it all” representativ demokrati? Inte lika demokratiskt kanske, men mer effektivt?

  2. Ska vi tala effektivitet så är väl diktatur en bättre variant i så fall? Mindre tjafs, mindre bråk, inga koalitionsproblem.

    Vad som vore väldigt effektivt är en seriös amerikansk administration, som bara behöver säga ordet ”lånegarantier” för att få ordning på saker och ting. För tidigt att säga än, men inte helt omöjligt.

  3. Herregud. Nej, jag menade alltsa inte diktatur, utan en demokrati av den typen de har i England. Det ar inte lika demokratiskt som Israel i den meningen att smapartier inte har samma makt, utan det vinnande partiet far mer makt. I England finns ett sadant system, som ar mer effektivt. Det ar trist om man haller pa smapartier, som the liberal democrats t ex, sa i England borde systemet avskaffas.
    Men i Israel behovs nog mer effektivitet. Shas sabbade ju t exchansen till koalition, och nu blir det ju nyval. Att vanta pa att USA ska losa situationen kanns ganska optimistiskt.

  4. OK – Jag testar….

    L-å-n-e-g-a-r-a-n-t-i-e-r…….

    Hmmmm.
    Plötsligt blev George Mitchell utsedd till Mellanösternombud….

    Hehe. Det verkar funka… =)

Kommentarer inaktiverade.