Yad Mordechai: Israel fyller 60

I samband med Israels 60-årsjubileum bad Kyrkans Tidning mig att göra ett reportage om kibbutzerna, då och nu…och det kunde jag ju inte motstå? Så jag tog med mig Maria på utflykt till Yad Mordechai, fyra kilometer från Gazaremsan, där vi besökte museet och pratade med några av medlemmarna om då och nu. Sedan ringde jag förstås min f d volontärledare Eva Chiel för att få med hennes 30-åriga erfarenhet av volontärer, och som grädde på moset passade jag på att intervjua den f d Saridvolontären Maria Wålsten (vad vore livet utan vänner?). Artikeln finns inte på nätet, men publicerades i Kyrkans Tidning i maj 2008.

I snart 100 år har kibbutzrörelsen varit ett av det israeliska samhällets mest kända fenomen, med ett enormt politiskt och kulturellt inflytande över staten Israels 60-åriga historia. Idag finns dock inte mycket kvar av de första bosättarnas kompromisslösa kollektivism. Istället för Marx idealistiska ”Av var och en efter hans förmåga, till var och en efter hans behov” är mottot idag snarare ”Volvo, villa, vovve”

På kibbutz Yad Mordechai, strategiskt belägen vid huvudvägen fyra kilometer norr om Gazaremsan, är historien ständigt närvarande. Högst uppe på en kulle, omgiven av cypresser, pinjer och lilablommande jacarandaträd, står en staty av ledaren för det judiska upproret i Warszawas getto, Mordechai Anielewicz, som med en granat i handen vakar över kibbutzen. Bakom honom syns det sönderskjutna vattentornet – ett minne från den egyptiska arméns luft- och artilleriattacker mot kibbutzen i maj 1948. 1968 invigde kibbutzen ett museum, ”Från Förintelse till Återuppståndelse”, som förevigar båda händelserna.

-Majoriteten av besökarna är turister, pensionärsgrupper och soldater, berättar museets föreståndare Vered Bar Semech. Skolklasser kommer inte längre på grund av hotet från Qassamraketerna.

Inga raketer har hittills slagit ner på kibbutzens bebyggda område utan bara runtomkring på fälten. Sirener varnar för inkommande raketer och barnhusen har fått en överbyggnad av betong, men i övrigt fortsätter kibbutzmedlemmarna att leva som vanligt.

-En kibbutz som gått igenom vad vi gjorde i självständighetskriget blir inte upprörd över några Qassamraketer, förklarar Vered.

Rachel Eshchar var ett halvår gammal när staten Israel utropades. Hennes far dödades i självständighetskriget 1948, hennes bror i Yom Kippurkriget 1973.

-Jag evakuerades tillsammans med de andra barnen natten till den 19 maj 1948, berättar hon. Mamma och pappa stannade kvar för att kämpa, och pappa dödades den första dagen…han var då 34 år.

Efter fem dagars hårda strider hade 23 av kibbutzens 130 medlemmar dödats och ammunitionen tagit slut. De överlevande drog sig tillbaka norrut. Egyptiska styrkor intog kibbutzen till i december 1948, då israeliska Givati-styrkor erövrade området och kibbutzmedlemmarna kunde återvända.

Jordbruket – spannmål, citrusodlingar, avocado, hönsuppfödning och mjölkproduktion – var och är en viktig näringsgren, som idag kompletterats med turism och industri. Yad Mordechais främsta varumärke är honungsproduktionen, som startade på 40-talet efter att några av medlemmarna lärt sig biodling av engelska och australiska soldater i Netanya. Produkterna från biodlingen används också för att framställa sjukdomsförebyggande preparat, främst propolis som hjälper mot förkylningar.

Även ideologiskt har kibbutzen genomgått förändringar. Kollektivets ideal har fått vika undan för mer individualism, främst på grund av de yngre generationernas krav och influenser utifrån. Principen ”lika lön för alla” har ersatts med ett differentiellt lönesystem. Medlemmarna betalar för maten, och barnen sover hemma.

-Efter Gulfkriget fortsatte barnen på Yad Mordechai att sova i barnhusen fram till 1993, berättar Rachel. som hela sitt liv jobbat i kibbutzens barn- och ungdomsverksamhet. Men sedan övergick vi till familjeboende. Samtidigt utvidgades skolan. Vi började ta in barn utifrån, först från andra kibbutzer, sedan etiopiska barn från Sderot och barn från Ashkelon. Idag är kibbutzbarn inte annorlunda än stadsbarn.

-Idag måste vi lära dem saker som förr var självklara, som att dela med sig, att ta ansvar, att samarbeta. Men samtidigt är detta en naturlig utveckling. Kibbutzkonceptet var utmärkt för sin tid, men idag är samhället annorlunda, konstaterar Rachel.

Rachel berättar om hur de förr ofta samlade material från fälten när de var ute på utflykt med barnen. Väl hemma lades allt i en hög, och varje barn tog vad han eller hon ville och gjorde ett collage. Men efter att de övergått till familjeboende vägrade barnen lämna ifrån sig det de samlat in till de andra – de ville behålla det för sig själva.

I jämförelse med det storslagna 60-årsfirandet i Israels städer gick självständighetsdagen på Yad Mordechai väldigt lugnt och städat till, och inskränkte sig till en gemensam familjefest dagen efter med aktiviteter för barnen och traditionellt grillande.

Förändringarna har också påverkat en annan klassisk kibbutzföreteelse: de svenska volontärerna. Eva Chiel, svensk-judinna från Malmö, var i över 30 år volontäransvarig på kibbutz Sarid i Yizreeldalen i norra Israel.

-Volontärströmmen började efter sexdagarskriget 1967, då många solidariserade sig med Israel, berättar Eva. 1968 och 1969 hade vi så många frivilliga att vi fick sätta upp tält vid simbassängen.

I genomsnitt befann sig 40-50 volontärer på kibbutzen – en tredjedel av dem svenskar. De arbetade på fälten, i fruktodlingarna, på fabriken och i köket. I utbyte fick de mat, husrum, basförnödenheter, lite fickpengar, en eller annan utflykt, möjligheten att träffa människor från hela världen – och så sola och festa förstås.

Under 90-talet avtog strömmen från Väst- och Nordeuropa, och i samband men andra intifadans utbrott år 2000 upphörde svenskarna helt att komma. Interna förändringar på kibbutzen gjorde verksamheten överflödig, och år 2005 slutade kibbutz Sarid officiellt att ta emot volontärer.

-Det var i längden ineffektivt med folk som kom och gick – innan man hunnit lära dem något så skulle de åka igen, förklarar Eva. Volontärerna jobbade högst sex timmar om dagen. Thailändare var ett mycket bättre alternativ: de kom för att jobba och tjäna pengar, stannade länge, var inte ständigt bakfulla och hade inte party från dagen de kom till dagen de lämnade kibbutzen.

För många av ex-volontärerna var kibbutzvistelsen en väldigt positiv och speciell upplevelse. Många håller kontakten – förr genom att skriva brev, ringa eller hälsa på, idag genom Kibbutz Sarid Volunteers-gruppen på Facebook.

Maria Wålsten, idag direktor för den kristna folkbildningsorganisationen Bilda i Jerusalem, tillbringade våren 1990 en tid som volontär på kibbutz Sarid.

-För mig var kibbutzvistelsen ett stort äventyr, berättar hon. Jag jobbade i köket, på fälten och i fabriken med att klistra etiketter på förpackningar. Eftersom jag var den enda som tog arbetet seriöst blev jag ”en i gänget” och satt och fikade med kibbutzmedlemmarna. En av dem hette Israel och hade varit med på Exodus. Att få höra historierna från människor som varit med var en otroligt speciell känsla.

Maria förklarar att hon då var helt okunnig om intifadan och palestiniernas situation. Idag, efter att ha bott i två år i östra Jerusalem och konfronterats med den palestinska verkligheten, säger hon att kibbutzvistelsen hjälpt henne få ett bredare perspektiv på situationen.

-Kibbutzvistelsen har gjort det lättare för mig att förstå varför israeler ser verkligheten som de gör, förklarar hon. Detta är något jag försöker ta upp och problematisera i mitt arbete – att det är viktigt att kunna se alla människors perspektiv, inte bara sin egen lilla vinkel.

Annonser