Min tid som afrikansk asylant

 Skrev det här som en kommentar i tråden till den förra posten, men det blev långt, så den får en egen post.

  Det där med att bli medborgare…jag har inte gjort processen i Sverige, bara läst om den, men jag har ändå en hel del personlig erfarenhet av det här med att vara utlänning utan papper.

När jag var i Frankrike ett år i slutet på 80-talet så hade jag någon form av studentvisum, men så beslöt plötsligt den franska staten att alla icke-EU-medborgare måste ansöka om visum. Sverige var inte i EU. Jag stod i kö i timmar hos prefekturen, som var lika effektiv som en italiensk polisstation någonstans på Sicilien, tillsammans med horder av algerier, marockaner, tunisier, afrikaner och även en islänning som tyckte att hon var alldeles för fin för sådant (är islänningar mer rasister än andra? Eventuellt är det här en fördom, men de islänningar jag träffat har varit väldigt Vit Makt-inspirerade).

Naturligtvis behandlades vi som misstänkta, illegala immigranter. Ett svenskt pass hjälper inte när man står i kö, det underlättar eventuellt när man kommer fram till disken men innan dess är man lika mycket värd som resten av hopen, dvs ingenting. Man blir åthutad, folk skriker åt en på franska med languedoc-accent och en cigarett i munnen (naturligtvis under skylten “Rökning förbjuden” och varje gång man kommer dit säger de att man glömt ett papper och får komma tillbaka imorgon. Fax? Telefon? Det fanns inte ens några datorer på den här tiden, fax hade de inte och de svarade inte i telefon.

Bodde i olagligt uthyrt studentrum som tillhörde en madagaskisk tjej så all min post måste adresseras till henne, mitt namn fick under inga omständigheter förekomma. När städtanten insåg att jag inte såg ut att komma från Madagaskar så förklarade hon att hon var beredd att hålla tyst (jag hade slängts ut och tjejen förlorat rätten till subventionerat studentrum som gick att hyra ut, istället bodde hon tillsammans med sin syster i en etta) gentemot att jag gav hennes dotter engelskaundervisning. Vilket jag gick med på, och det var en god gärning – städtantens dotter klarade studentexamen i engelska. Så lite utpressning är inte alltid av ondo.

Sedan åkte jag till Tyskland för att studera i Berlin. Igen: Sverige inte i EU. Först var jag där som au-pair i några månader hos ett gammalt par. Men au-pair-reglerna gäller inte för gamla par utan bara för att ta hand om barn, så när mitt turistvisum gick ut efter tre månader kunde jag inte åka tillbaka till Sverige för då skulle jag inte fått åka tillbaka till Berlin igen på tre månader, det var reglerna. Så jag var illegal immigrant ett tag. Inte för att någon skulle ha arresterat mig på gatan, men det gick t ex inte att skaffa bibliotekskort eller göra någonting som hade med passet att göra, som att åka till Östberlin eller till Sverige eller till Västtyskland.

Men till sist åkte jag hem och efter en enorm byråkratisk ansträngning lyckades jag efter tre månaders uppehåll (minimum) få studentvisum på tyska ambassaden. Det måste sedan stämplas och utredas osv på Ausländerbehörde i Berlin. Det betyder att man står i kö från halv sex på morgonen tillsammans med asylanter från Afrika och resten av världen, klockan sju får man gå in och ta en lapp, åtta öppnar de, klockan elva kommer man in. Då skriker de åt en på tyska och säger att man glömt några papper och får komma tillbaka imorgon. Ingen dator, inget fax, i telefon svarar de inte.

När man överlevt denna process några gånger så vänjer man sig, och pratar man väldigt bra tyska när man kommer fram till luckan så hjälper det något. Innan dess är man afrikansk asylant, svenskt pass eller inte. Så en gång om året i fem år var jag afrikansk asylant, och när jag strulade till det och åkte till Jerusalem ett år och kom tillbaka till Berlin för att jobba på sommaren så var jag illegal immigrant igen.

Största delen av tiden bodde jag i turkhögkvarteret Wedding i ett bakgårdshus vars enda tyska invånare var en alkoholiserad f d prostituerad vars f d kompisar brukade bryta sig in hos henne för att äta vad hon hade i kylskåpet eller ta hennes pengar lite då och då. De andra invånarna syntes inte till speciellt ofta, de jobbade på nätterna och var illegala på ett eller annat sätt, bara en kvinna från Ghana med sex små barn brukade lämna sin 21-kvm-lägenhet då och då för att gå och handla. Det luktade konstigt i trapphuset och när det då och då brakade till (någon slängde ut en trasig TV i trapphuset eller någon annan bråte genom fönstret) så höll man tyst och avstod från att undersöka saken.

Israel, även för en utländsk turist som vill stanna längre än tre månader, är gentemot allt detta en relativ bagatell. Eller så var jag bara luttrad. Men: för araber är det värre än för europeiska turister, no question. Ändå: många formulär finns på arabiska (det såg jag inte i Frankrike eller Tyskland), det finns arabisktalande på myndigheterna i blandade eller arabiska städer, osv. Här är det mer ett politiskt problem. Men för individen inte mindre ansträngande.

F ö tycker jag att det är en viktig erfarenhet att ha känt hur det är att bli behandlad som en värdelös analfabet utan rättigheter. Det är inte speciellt kul, men det ger perspektiv. Och kanske lite mer ödmjukhet inför hur folk faktiskt behandlas på olika migrationsverk. Även i Sverige.

Annonser

7 thoughts on “Min tid som afrikansk asylant”

  1. Mycket läsvärd. Men jag är helt medveten om att jag aldrig helt delat dessa människors situation – jag kunde alltid, egentligen, ta mig tillbaka till Sverige om det skulle bli nödvändigt. Det är likadant idag, de svenska passen (alla mina barn har svenska pass) är en livförsäkring i en nödsituation. Som jag tar på allvar. Men riktiga flyktingar har ingen livförsäkring. Ingen vill ha dem, och de kan inte åka hem.

  2. Upprepar bara vad jag sagt tidigare – Du skriver fantastiskt bra! Att vara illegal immigrant är en erfarenhet jag helst vill vara utan. Också min kära hustru från Litauen (som pratar extremt bra svenska) har inte haft problem med migrationsverket. Problemet här tror jag inte är att folk står och röker och skriker åt en, utan de fullständigt hårresande tiderna för beslut och de fullständigt hårresande motiveringarna för avslag. Jo, jag är lite stolt över att Sverige *klappar sig själv på huvudet* tar emot väldigt många flyktingar från t ex Irak, men snälla – snabba på beslutvägarna.

    Irriterande är också den diskurs runt människosmugglare som växer fram just nu. Sverige tar relativt generöst emot flyktingar just nu, och en samsyn om att invandring är något i grunden positivt för Sverige börjar växa fram. Men pga Schengen måste man ha smugglare (dyrt!) för att komma hit. Och dessa smugglare framställs som cyniska monster. Hallå – logik.

    Du är enormt välkommen att kika in, Anna

    http://svensklararen.blogspot.com

  3. Rekommenderar svensklärarsajten å det varmaste. Har tittat in, väldigt läsvärt (och väldigt läsvärd svenska, men det vore väl konstigt annars? :-))

    Tack för komplimang! Det känns väldigt bra att höra, speciellt som jag tappade kontakten med svenska språket och nästan aldrig pratade svenska mellan 1989 och 2003. Men då fick jag ADSL-uppkoppling och började läsa svenska tidningar på nätet och prata på Skype. När jag förstod att min svenska eventuellt inte var så usel som jag trodde (svenska bloggforum är inte direkt språksanerade) så började jag skriva själv också, och på den vägen är det.

    Men jag får absolut inte använda svordomar eller slang på svenska för jag är i det hänseendet ett fossil. Bevis: när jag läste Ett Ufo av Jonas Gardell så ansåg jag att han skrev normal samtalssvenska, för på högstadiet pratade vi precis så 🙂 Så för att inte bli utskrattad håller jag mig oftast till ett mer konservativt språkbruk.

Kommentarer inaktiverade.