Proust och 1968 års läroplan

Den här bloggen fokuserar som bekant på Israel, men ibland tar jag mig friheten att skriva om annat. Som nu. Fick nämligen genom en kommentar nys på en blogg om svenskundervisning…med omedelbar madeleinekaka-effekt.

 Jag började nämligen skolan på det avlägsna 70-talet, under 68 års läroplan. Jag har aldrig läst den, men jag är fullt medveten om hur den implementerades i praktiken: det var kollektivet som gällde, i alla väder och till varje pris, och begrepp som ”jämlikhet” tolkades som att alla skulle vara lika. Lika bra eller lika dåliga spelade ingen roll, huvudsaken var att barnen var lika och att ingen lämnade den kollektiva enheten.

Idén var säkert avsedd att vara jättemysig, och det var verkligen mysigt: det var högläsning på myskuddar, friluftsdagar, temadagar, grupparbete och så vidare. Men för en obotlig individualist som jag, som faktiskt tyckte om att lära mig saker (slemmig, borgerlig, misstänkt, icke-politiskt korrekt inställning) så var lektionerna ofta rena Gulag-upplevelsen. ”Räck inte upp handen så ofta Anna”, manade min lärarinna irriterat. ”Du avskräcker de andra barnen från att svara”.

Vi fick visserligen fortfarande betyg, men lärarna bedyrade att de inte spelade någon roll alls och att det enda som räknades var sådant som social kompetens, samarbete och att man var likadan som alla andra, ”en del av gruppen”.

I början av 80-talet började det ske en förändring, inte bara för att jag blivit äldre tror jag utan också för att det började märkas att eleverna kunde gå sex år i skolan utan att lära sig speciellt mycket alls. Tyvärr så började 70-talets idéer vid den här tiden märkas i lärarnas utbildning, speciellt hos de nya som jobbade som vikarier. Och speciellt i ämnen som musik och teckning, där även de ordinarie lärarna påvisade tydliga psykotiska tendenser (eller använde lite för mycket illegala ohälsosamma substanser, vad vet jag). En av de mer intressanta lektioner som vi hade i musik i sexan var en lärare som ansåg att Frank Zappas ”Bobby Brown” var en lämplig text att översätta och analysera innehållsmässigt tillsammans med ett gäng 12-åringar 🙂 Som tur var hade jag äldre halvbröder som redan upplyst mig om Frank Zappas betydelse för musikkulturen, så jag var förberedd, men inte tillsammans med ett gäng halvpubertala klasskamrater.

Men sådant var ändå undantaget snarare än regeln. Regeln däremot fortsatte att vara problematisk: även på humanistisk linje på gymnasiet så ansågs det otillbörligt att undervisa eleverna i det svenska språket. Vi lärde oss inte att skriva, vi fick en lista på ämnen och det sista var ”valfritt”, och så skrev vi lite som vi ville. Gick det bra så gick det, läraren rättade rena språkfel men annars lade han sig inte i. Det skulle ha varit att störa elevernas ”kreativitet”.

Så jag gick ut gymnasiet utan att någonsin ha lärt mig att skriva. Det lärde jag mig istället i Frankrike, dit jag åkt för att lära mig franska. Det franska systemet har som syfte att eleverna ska kunna skriva en argumentativ uppsats med en tydlig uppbyggnad på vilket tema som helst. Även utlänningar, det spelar ingen roll. Så det var bara att hänga med. Och till min stora fascination såg jag att det faktiskt gick att LÄRA sig att skriva. Inte bara sitta och vänta på att Fru Musa skulle dyka upp, och gjorde hon inte det fick man en trea. 

Intressant nog så hämmades inte kreativiteten alls av den här undervisningen. Snarare blev det lättare att låta kreativiteten få fritt utlopp när det fanns en stadig grund att stå på och verktyg att arbeta med. Det som är självklart för en arkitekt eller ingenjör – att kreativiteten måste ha gedigna kunskaper att stå på – borde vara lika självklart i humanistiska ämnen.

 Vikten av konkret inlärning blev speciellt tydlig för mig för någon månad sedan, när jag efter femton års uppehåll vågade mig tillbaka till universitetet. För att vara på den säkra sidan anmälde jag mig till en kurs i inlärningsteknik, en kort workshop på tre gånger fyra timmar som erbjuds alla studenter på Israels Open University (alltså ”öppna universitetet”, distansundervisning). I kursen fick vi massor av tips om hur man  organiserar och bäst bearbetar kursmaterialet, vi analyserade frågeställningar och skrev uppsatspapper. Inte helt oväntat användes precis samma metod som jag lärt mig tjugo år tidigare i Frankrike. 

Jag hoppas att den svenska skolan fyrtio år efter 68 års läroplan för länge sedan insett att det inte bara är okej att förmedla kunskap, det är en nödvändighet. Och att kunskap och inlärning inte står i något som helst motsatsförhållande till begrepp som social kompetens, fantasi eller kreativitet. Eller för den delen att jämlikhet skulle ha någonting alls att göra med att alla ska vara lika.

Advertisements

6 thoughts on “Proust och 1968 års läroplan”

  1. Hej Anna! Det du skriver ger i alla fall mig en tankeställare – som jag ofta menar att svenska skolans problem i huvudsak börjar på nittiotalet. Det är ju inte sant, men lätt för mig att glömma som tillbringade grundskolan på landet.

    Ettan till sexan med gamla fröknar som spelade orgel och sjöng psalmer på morgonen och verkligen hade oss att jobba – all day long (vilket passade mig bra, men Ingrid vi hade på mellanstadiet var i övrigt en jäkla kärring).

    Högstadiet också där med äldre lärare som säkert var bittra över att de inte fått tjänst på gymnasiet, och därför gjorde väsentligen samma saker. Bra för mig som fortfarande lever på den framförallt franska, men också biologi, fysik och kemi jag då lärde mig.

    På gymnasiet – också humanistisk – känner jag helt igen mig. Man lärde sig väldigt lite av lärarna, utan fick lära sig själv. Svenska exakt som du säger (B – jag gillade verkligen dig, inte minst för alla biljetter till stadsteatern du hela tiden gav oss – men som lärare…), franska – bara använda och prövas på det man redan kunde osv.

    Roligt för dig att det kommit senare, som svensklärare måste jag nog säga att dina lärare i Frankrike och Israel gjort ett bra jobb :^) Försöker försöker verkligen tänka på detta när jag lägger upp svenskan – att man faktiskt kan lära sig skriva och bli en duktigare läsare. Det är mest en fråga om organisation av klassrumsarbetet.

    Fortsatt trevlig helg, och återkom jättegärna till

    http://svensklararen.blogspot.com

    /m

  2. Jag led i kollektivismens svenska skola pa samma vis som du. Nag jag hoppade av gymnasieskolan efter tre terminer hade vi last tva (!) bocker – Rode Orm och Of Mice And Men. Mina amerikanska kamrater hade sakert last 20-30 bocker pa samma tid. En uppsats i den svenska gymnasieskolan var ett ostrukturerat bla-bla med nagon uppslagsbok fran folkbiblioteket som enda kalla, i basta fall. Allt annat utover det var elitistiskt och fick utsta skarp kritik.

    Om man skall fortsatta jamforelsen med USA, sa kan man ocksa konstatera att ett av huvudamnena i sprakundervisningen dar, Speech, inte existerar i Sverige overhuvudtaget. Det finns fler sadana amnen som ar vanliga pa gymansiet i USA men oftast saknas i Sverige – Creative Writing ar ett annat. Som du skrev sa kravs bade struktur och disciplin i Creative Writing, nagot som inte passar ihop kollektivismens lagsta gemensamma namnare.

  3. Jag trodde nog att Tikotzinsky skulle känna igen sig…kan bara säga att jag också ville rymma, men min mamma stoppade mig. Anyway, det gick bra till sist 🙂

    Zack – tack så mycket! Vi har inga namnsdagar här och ingen kommer ihåg mig…(sniff) så det känns väldigt trevligt. Tack igen.

  4. PS jag blev tillsagd att inte svara för ofta på historielektionerna på gymnasiet heller, av samma orsak som i tvåan. Vi hade världens bästa historielärare, lille Bengt (han var ungefär en och femtio hög) från Eda i Värmland som suttit och kollat när tågen med tyska transporter kom körande från Norge över den svenska gränsen under andra världskriget – då Sverige ju var ”neutralt”. Han kunde andra världskriget utantill, varenda datum, och var en genuint inspirerande lärare. Vi var tre tjejer som satt längst fram och dyrkade Bengt och verkligen gillade hans lektioner, och därför svarade vi rätt ofta när han frågade någonting. Men då kom det kritik från de bakre raderna, som kände att de inte ”tordes” svara, trots att Bengt hela tiden först tittade åt det hållet när han ville diskutera någonting, och till slut backade Bengt och sade åt oss att vi inte fick räcka upp händerna så ofta. Så vi övergick till att rita karikatyrer eller läsa böcker under bänken eller något annat mer intressant en period.

  5. Du skriver i din blogg att du hoppas på att den svenska skolan börjar inse att den måste förmedla kunskap. Tyvärr tror jag dessa förhoppningar måste grusas. Här en debatt-tråd startad av någon som tänker utbilda sig till lärare: http://www.debatthuset.com/forums/showthread.php?t=9731

    Lite komiskt iofs att han får in en mycket onödig felstavning i en mening som handlar om språkbruket: ”Det som shockade mig när jag först läste om fp:s förslag var just delen om ”språkbruket”.” Med sådana felstavningar har han ändå fått goda betyg: ”Mitt slutbetyg pryds av massor med MVG och VG (bara ett enda G).”

    Sedan kan man ju ha ett och annat att säga om hans åsikter om hur omöjligt det är att bedöma vad som är rätt eller fel. Nu handlar det iofs om ordningsbetyg och uppförande. Men vad säger att inte samma hållning skulle kunna göra sig gällande även inom andra ämnen?

    Tyvärr kommer det antagligen fortsätta vara så att ens skolning hänger på vilka man får som lärare. Har man tur, får man en lärare som verkligen vill lära ut något vettigt.

Kommentarer inaktiverade.