Kvinnor som inte är tysta

Både Aftonbladet och Haaretz har just nu artiklar om kvinnovåld högt på sina websidor. Den ena handlar om kända kvinnor i Sverige som misshandlats, den andra om en rättegång angående mordet på Hamda Abu Ghanem från Ramle. Bådas slutsats: kvinnor får inte vara tysta. De måste berätta vad som hänt dem, eller deras systrar, vänner eller grannar.

 Men för att berätta krävs mod, både i Sverige och i Ramle. Förmodligen mest i Ramle. I familjen Abu Ghanem har de senaste sex åren åtta unga kvinnliga familjemedlemmar mördats under liknande omständigheter. Att klanen består av runt 2 000 personer gör inte siffran mindre uppseendeväckande. Speciellt mordet på Rim (hon hittades strypt nedslängd i en brunn) fick rubriker eftersom hon upprepade gånger uttryckt sin rädsla för att bli mördad av en av sina bröder, eftersom de sett att hon hade mött en palestinsk kille som jobbade i trakten. Det nya i Rim-fallet var att några av de kvinnliga familjemedlemmarna för första gången gick med på att samarbeta med polisen. De var trötta på de återkommande ”dödsfallen” och ville inte vara tysta längre, trots den fara detta skulle innebära.

 Men öppenheten har ett pris. Inte helt oväntat har ett av huvudvittnena i rättegången i mordet på Hamda ”försvunnit”. Och enligt en tjej från Nasaretbaserade ”Women against Violence” (läs mer om dem här) som jag pratade med i somras så saknar den israeliska polisen den kompetens som behövs, både för att få de här kvinnorna att tala och för att sedan ge dem adekvat skydd. Ofta, precis som i fallet Hamda, bor kvinnorna en tid på ett kvinnohus för att sedan flytta tillbaka till familjen, vilket ibland får ödesdigra följder. Polisen måste samarbeta med både representanter för familjen och med lokala kvinnoorganisationer som känner till problematiken. Annars kan deras inblandning eventuellt leda till att mördaren får sitt straff – men de kvinnor som hjälpte till att få honom fast fortsätter att leva i livsfara. Tills det är deras tur.   

Annonser