Ligger tvåstatslösningen på dödsbädden?

Mitt stöd för en tvåstatslösning baserad på den gröna linjen plus framförhandlade (viktigt: inte ensidiga) gränsjusteringar torde vara relativt välbekant för de flesta av bloggläsarna. Likaså faktum att ungefär nittio procent av alla diskussioner angående Israel/Palestina på nätet handlar om att ifrågasätta eller försvara upprättandet av Israel som en judisk stat alternativt propagera för och emot en binationell stat (i mitt tycke, en enstatskatastrof).  Denna diskussion är legitim, men lider av total verklighetsfrånvändhet eftersom det idag utan tvivel existerar en stat med judisk majoritet som heter Israel och denna stat är erkänd internationellt. Fait accompli.

 Även om israelerna av tradition inte nödvändigtvis tar så hårt på vad folk råkar tycka i Europa, så tycker jag ändå att det på sista tiden börjar sippra in lite att Europa faktiskt inte gillar varken den israeliska muren eller den israeliska ockupationspolitiken. Till exempel nämnde advokaterna Talia Sasson och Ruby Sibel på seminariet om barriären som jag var på i söndags (se nedan) att internationell rättsexpertis idag talar om Israel i väldigt kritiska termer, och även ifrågasätter både tvåstatslösningen och Israels rätt att existera.

 Haaretz publicerade idag en artikel med rubriken ”Are two states still viable?” om just en sådan debatt i Oxford. Ok, inte allt som debatteras i Oxford får omedelbart gehör i verkligheten, men som skribenten påpekar:

”It would certainly be easy to dismiss the idea of the one-state solution as mere ivory tower chatter, or worse, to shut down the conversation about what the post-Oslo status quo has wrought upon the region altogether. But the current reality forces us to grapple with them both, especially as the possibility of justice in the form of two sovereign states continues to unravel. The latest iteration of the one-state/two-state debate at Oxford, coupled with the genuine fears being expressed by Middle East experts, simply cannot be rejected as a fit of anti-Israel hysteria. While the future of Israel and Palestine won’t be decided in the chamber of our august debating society, the consequences of the two-state solution’s collapse will be felt far beyond this city’s dreaming spires.”

Haaretz har också en rubrik om att ”Israel kommer att frysa byggandet i bosättningarna fram till Annapolis. ” God morgon. Sharonregeringen lovade om jag inte minns helt fel att frysa bosättningarna helt och att riva alla illegala utposter (nya bosättningar som är illegala också enligt israelisk lag) som byggts efter mars 2001. Inte helt oväntat har detta beslut aldrig uppfyllts. Bosättningspolitiken är ett enormt hinder för fredsprocessen, och om den israeliska regeringen inte omedelbart stoppar byggandet i bosättningarna så får vi förmodligen förr eller senare en enstatslösning påtvingade oss. Eftersom ingen kommer att kunna säga nej när palestinierna säger ”OK, ni vann. Ta eran stat. Allt vi vill ha är rösträtt”. Dagen efter valet har vi en palestinsk stat på hela ytan för det brittiska mandatet, och så var det med det. Men då är det så dags att vara efterklok.

Annonser

17 thoughts on “Ligger tvåstatslösningen på dödsbädden?”

  1. Det jag tycker är mest fascinerande är ändå att omvärlden och flumvänstern inte verkar dra några slutsatser av historien.
    Österrike-Ungern, Tjeckoslovakien, Kongo/Zaire, Jugoslavien, Libanon, Sudan. Get the point, liksom?

    Men egentligen…spelar det nån roll om ett gäng självutnämnda vetare sitter och diskuterar israels existensrätt? Vad hade de tänkt göra åt saken?

  2. Naturligtvis har de inget direkt inflytande, det säger ju skribenten också. Men jag håller helt med honom när han säger ”While the future of Israel and Palestine won’t be decided in the chamber of our august debating society, the consequences of the two-state solution’s collapse will be felt far beyond this city’s dreaming spires”.

    Det är helt i Israels intresse att inte låtsas som ingenting och tro att bosättningspolitiken kommer att funka. Den har inte gjort det hittills och kommer aldrig att få internationell legitimation. 2008 är inte 1948, och det är dags att inse det ju förr dess bättre. Annars kommer helt enkelt verkligheten att göra sitt.

  3. Aha, nu förstår jag. Anna är orolig att palestinier med rösträtt och – får jag förmoda – med ett barnalstrande som inte israeler kan mäta sig med i en för de båda folkgrupperna gemensam stat ska leda till att de förstnämnda snart är i majoritet med de ruggiga konsekvenser som det leder till. Har jag fattat rätt? Men var det inte så att judar och palestinier levde sida vid sida i nån slags harmoni tidigare innan britterna kom dit och ställde till det?

  4. Anna,

    Några frågor och kommentarer i anledning av dina ovanligt pessimistiska funderingar (Go, Annapolis, go! – och alla de samtal som pågår vid sidan om – Det är dags att komma någon vart nu!).

    1) Varför skulle inte en israelisk regering kunna säga nej till ett potentiellt – och synnerligen hypotetiskt – erbjudande om att erhålla hela det britiska mandatet (exklusive Jordanien förmodar jag)?

    Det framställs väl inte några reella krav på en sådan statsbildning från den nuvarande israeliska ledningen?

    Din retoriska(?) fråga verkar snarare vara ett av de väsntligaste argumenten för den allomdiskuterade tvåstatslösningen. Det är väl inte någon som på allvar tror att en enstatslösning skulle fungera i praktiken. Bland de få personer som upprepat verkar förespråka en enstatslösning återfinns Muammar al-Gaddafi och Bulten i Bo? Och så Hamas, inte att förglömma, men då talar vi nog om något helt annat…

    Jag är snarare rädd för en påtvingad trestatslösning, givet den senaste utvecklingen i Gaza.

    2) Har sagda internationella rättsexpertis valt ut fler stater som de menar saknar rätt att existera?

  5. Skönt att det börjat gå upp för dig oxo Anna. Då finns det kanske hopp.

    Jag tror personligen aldrig att Israel kan få acceptans för något annat än gröna linjen. Fortsätter man att expandera bosättningarna på Västbanken så kommer katastrofen närmare för varje dag.

    Idag befinner man sig oerhört mycket närmare en Intifada III än någonsin förut. Om och när den startar så kan världssamfundet tvingas att ingripa. Även om USA är extremt israelvänliga så kan man hamna i en situation som inte israelerna själva kommer att kunna klara ut.

    Retoriken som Mike ägnar sig åt är i sammanhanget ointressant.

  6. En i taget.

    Jan E – Anna är inte orolig. Anna pekar på något som är vänsterns favoritargument i Israel – antingen tar man bort bosättningarna och arbetar konsekvent för en tvåstatslösning, eller så kommer man att få en situation där det inte längre går att dela landet. Och då får man antingen en äkta apartheidstat (om palestinierna inte får rösträtt, vilket skulle leda till omedelbara internationella sanktioner) eller så får man en palestinsk stat (om palestinierna får rösträtt). Och harmoni i all ära – ingenting säger att för att en liten judisk majoritet alltid levt i området, under muslimsk lag, så kommer detta koncept att funka idag när vi har en fullt fungerande israelisk stat som vissa tror kommer på något vis bara att försvinna helt självmant efter att ha bevisat sin överlevnadsvilja i en fem-sex krig.

    Eftersom jag är intresserad av att bo i en demokratisk stat med judisk majoritet så stöder jag alternativ 1. Detta är, som jag skrev i inledningen, en helt konsekvent och välbekant tanke från min sida.

    Björn – min fråga är retorisk, men den är seriöst menad för tiden börjar faktiskt rinna ut.

    En israelisk regering kan säkert säga nej. Och israeliska regeringar har alltid ”röstat med fötterna” och avstått från att annektera Västbanken, samtidigt som man uppmuntrat och aktivt stött bosättningsbyggandet. Det är en politik som i grund och botten styrs av förhoppningen att palestinierna på något vis bara kommer att försvinna helt självmant efter att ha bevisat sin överlevnadsvilja i två intifador (se samma koncept ovan).

    Någon gång måste den israeliska regeringen bestämma sig. Antingen annekterar vi Västbanken och ger palestinierna rösträtt, eller så avstår vi från Västbanken och då drar vi tillbaka IDF därifrån och ber Nato att komma och ta över istället. Det smartaste vore att dra sig tillbaka efter en överenskommelse som har internationell och arabisk backning. Ingen tvingar Israel att ockupera Västbanken, det kan vara bra att komma ihåg.

    Jag tror inte att någon enda stats existensrätt diskuteras utom Israels. Å andra sidan är den judiska statens upprättande en relativt speciell historia, och man ska komma ihåg att erkännandet av gröna linjen som internationell gräns är (tror jag, du kanske är mer rättsexpert än jag) det enda fallet efter andra världskriget där erhållande av mark genom bruk av våld erkänts internationellt. Istället för att hävda att gröna linjen inte gäller så borde Israel vara väldigt nöjd med att gröna linjen fått internationell de facto gränsstatus och dra sig tillbaka till den fort som attan innan någon börjar väsnas.

    Mikes retorik är väldigt relevant, särskilt den som handlar om Libanon. När Libanon bildades så nöjde sig fransmännen inte med att ge de kristna det traditionella Libanon, i bergen i norr, utan lade till stora områden i söder och öster. Som var befolkade av shiiter. Som får många fler barn än de kristna. Som nu är om inte i total majoritet så åtminstone den största gruppen i Libanon. Vilket inte skulle vara något problem om Libanon hade ett fullständigt demokratiskt styrelseskick och alla libaneser var fullständigt övertygade att varje vald regering naturligtvis ser till alla medborgares bästa, oavsett konfessionstillhörighet.

    Nu funkar det tyvärr inte så i Mellanöstern, och om någon tror att jag skulle acceptera att Hamas t ex skulle styra skolväsendet i Israel så tror de absolut fel. Inte en minutiös chans att en enstatslösning skulle fungera i praktiken. Två stater med nära ekonomiskt samarbete, eventuellt. Inte mer än så, inte idag.

  7. Anna har alldeles rätt. Scenariot med en helomvändande palestinsk befolkning som ger upp en egen stat och endast önskar rösträtt i Israel är en mardröm för judarna, sionister eller inte. Som tur är kommer det troligen aldrig att hända. Palestinierna är lika mycket fångar i sin retorik som israelerna.
    Jan E, det är riktigt att palestinaaraberna till en början inte såg sionisterna som ett hot, och därför upprätthöll goda förbindelser med den judiska ursprungsbefolkningen och även med de inströmmande invandrarna från i huvudsak östeuropa.

    Det var dock inte bara britterna som ställde till det. Arabiska ledare, med den nazianstrukne muftin av Jerusalem i spetsen, såg judarna som ett hot mot deras maktställning i Palestina och piskade därför upp stämningen mot dem, med skrämselpropaganda och religiösa argument.

    Britterna hade sina planer, de ville inte förlora kontrollen över mandatterritoriet till vare sig judar eller araber och började därför spela ut dem mot varandra. Först bröt man ut tvåflodslandet och bildade Irak, sen styckades Transjordanien av, sedermera Jordanien. Innan dess hade man utfärdat Balfourdeklarationen och därefter med kraft motarbetat sin egen ståndpunkt.

    Arabnationalister i hela arabvärlden såg judarna, med rätt eller orätt, som västs imperialistiska förlängda arm. Resten är tyvärr en historia om eskalerad konflikt, en fullständigt irrationell sådan som ingen tjänat på.

    Enda lösningen måste bli två stater, en judisk och en arabisk. Samexistens i en stat är knappast möjlig på ett par generationer, med tanke på de känslor av misstänksamhet och rentav hat som idag råder mellan folken.

    Eventuellt men troligen bara utopiskt kan man formellt bilda en federation mellan dessa två stater med gemensam huvudstad (Jerusalem) och gemensamt statsöverhuvud utan annat än representativa befogenheter. Övriga frågor skulle ligga helt hos resp stat, med var sitt parlament och regering. Detta skulle kunna tillfredsställa muslimska och judiska territoriella anspråk. Såväl muslimer som judar skulle kunna hävda att ”det heliga landet” och särskilt Jerusalem ligger under deras överhöghet. Även om den är gemensam. Men som sagt, jag tvivlar på att parterna är redo för ett sådant förslag.

  8. Anna:

    Inte nånsin, säger jag. Oavsett hur man vrider och vänder på det, och oavsett hur mycket man gillar varandra, kommer det alltid att vara två vitt skiljda kulturer som lever i samma område. Svenskar och norrmän pallade inte att dela en union, jag fascineras av hur flumvänstern väntar sig att två skiljda kulturer med olika språk, värderingar, människosyn, historia och religion (som om den interna variansen inte var tillräcklig) ska dela en stat.

    Jan E:
    Ja, det rådde en viss mån av harmoni innan 1918. Judarna från Europa förde med sig en hel del kompetens om jordbruk som kom hela området till nytta. Eftersom judarnas första prioritet låg på invandring var inte nationalismen en prioritet, och för araberna var det ett okänt begrepp. Lawrence ändrade på den saken, och i med att den arabiska nationalismen ökade på 1920-talet (och därigenom motsättningarna mot den judiska invandringen) så eskalerade nationalismyttringarna på båda sidor. Därigenom den situation vi har idag. Som det var innan 1918 kommer det dock aldrig bli igen, lika lite som vi aldrig kommer få en återgång till upplysningens Spanien.

    Och jinge…jag brukar inte orka ens bemöta dig, men jag gör ett undantag. Du avfärdar min kommentar som ”ointressant”, och sen har du mage att anklaga mig för att äga mig åt retorisk argumentation? Du saknar verkligen all känsla för ironi. Skrattretande.

  9. Anna, du skriver att gröna linjen erkänts internationellt. Rätta mig om jag har fel, men gröna linjen är väl inte erkänd som annat än en vapenstilleståndsgräns? Resoution 242 och 338 talar om åtevändande till gröna linjen ja, men hävdar också alla staters rätt att existera inom säkra gränser. Vilket implicerar att de slutliga gränserna bör fastställas i förhandlingar mellan parterna.

  10. Nollåttan, gröna linjen är inte erkänd officiellt men de facto är den det, åtminstone indirekt. Se vad jag skrev om Haagdomstolens utlåtande. Gröna linjen kommer inte att bli den slutliga gränsen, men den utgör basen på vilken man gör ändringar och byter mark enligt principen 1:1. Dvs Israel annekterar X km2 i Gush Etzionområdet, och Palestina får samma X km2 brevid Gazaremsan (eller dylikt, alltså i förhandlingar).

  11. Men det finns territoriella tvister av format runt världen. En stats existens som ÄR ifrågasatt är t.ex. Taiwan. Så Israel är inte ensamt.

    Skulle din nypåkomna insikt vara gemensam med en majoritet av israelerna så kunde man påbörja arbetet med att flytta muren redan i morgon. Jag inbillar mig att palestinierna skulle vara villiga att diskutera utbyte av mark när det gäller enstaka stor bosättning, de är ännu mer intresserade av fred och frihet än vad många israeler verkar vara.

    En rätt till återflyttning efter Nakban är knappast heller ett större problem De allra flesta palestinierna har de facto inte bott i sitt hemland på 60 år nu och skulle säkert tycka att ersättning för att ha blivit bortdrivna och hjälp av världssamfundet och Israel att starta om på Västbanken skulle vara acceptabelt.

    Några skulle sannolikt ändå vilja flytta tillbaka, men i många fall finns inte längre deras hembyar så det skulle nog bli touch and go.

    Tyvärr så tror jag att du och några till är tämligen ensamma om era åsikter, det i kombination med diverse galningar på båda sidor innebär att det bara blir ett fototillfälle i Annapolis med Abbas, Bush, Olmert och Rice. Något för deras barnbarn kanske, men inte mer.

  12. Min insikt är inte på något sätt nypåkommen, jag har alltid konsekvent stött en tvåstatslösning i stil med Geneveöverenskommelsen. Och jag är inte heller på något sätt ensam om de här ideerna: t ex har de runt 1000 medlemmarna i Council for Peace and Security (länk i posten om seminariet) liknande åsikter. Och många andra ideella organisationer också. Problemet är inte att israeler inte stöder en tvåstatslösning, för det gör de. Problemet är att de inte tror på den som en reell möjlighet, utan tror att om Israel drar sig tillbaka från Västbanken – överenskommelse eller inte – så kommer förr eller senare raketer att flyga därifrån. Det kan man inte motbevisa, lika lite som det går att bevisa att om Israel inte drar sig tillbaka så kommer X Y eller Z med bestämdhet att hända. Det här med demografin är inte heller helt oomtvistat. Så det är inte så enkelt att israelerna stöder eller inte stöder en tvåstatslösning, det handlar om en grundläggande pessimism (eller realism, vilket som behagas) som är svår att argumentera bort.

  13. När det gäller frågan om raketer är vi INTE överens. Skönt det, annars hade jag blivit orolig. Nu behöver jag knappast beskriva min syn på orsaken till raketskjutandet, även om jag vid ett antal tillfällen förklarat att det finns mer naturliga mål för dessa.

    Men du kan vara HELT övertygad om att ett tillbakadragande till 1967 års gräns, samtidigt med ett erkännande av palestiniernas rätt till en egen stat, skulle resultera i att Hamas oxo dämpade sin retorik, ja kanske tom skulle erkänna Israel i en kommande förhandling.

    Sedan finns förstås extremister på bägge sidor som av olika mer eller mindre dunkla skäl skulle vilja sabotera ett sådant framskridande, men jag är övertygad om att lilla Sverige glatt skulle skicka ”Nordic Battle Group” på ett sådant fredsuppdrag i tio år minst. Och det skulle säkerligen de flesta medlemsstater i FN ställa upp på.

    Mao skulle IDF kunna dra sig tillbaka till det land som de facto kallas Israel idag och bli dess försvarsstyrka. Under ett statsbyggande skulle säkerligen palestinierna acceptera att ha världssamfundet på besök i landet, även om de historiskt sett har negativa minnen av förra gången då Storbritannien övergav dem.

    Det skulle dessutom innebära ett totalt ekonomiskt uppsving eftersom det skulle drösa in turister i takt med att turistnäringen kunde byggas ut. Plus synergieffekter som bara kom av just freden. Om ingen utländsk makt interfererade i relationerna mellan Hamas och Fatah så skulle man rätt snabbt kunna välja ett interimistiskt parlament igen.

    Såren mellan israeliska judar och ursprungsbefolkningen skulle givetvis ta lång tid att läka, men vi har relativt färska exempel från Afrika där folk som mördat varandra på löpande band är i färd med att reda ut gamla trassligheter.

    Nu låter det på mig som att jag tror på en sådan lösning, men nej det gör jag inte. Jag tror bara på ett utvidgat blodbad, möjligen så omfattande att FN kommer att tvinga på bägge folkgrupperna en lösning. Men tanken på en sansad lösning är det inget större fel på, men för detta krävs antagligen att vissa politiker och intressegrupper måste pensioneras.

    Men låg en möjlighet till lösning hos andra så skulle det vara fixat i ett nafs, vilket är lika med några år i Mellanöstern.

  14. Det handlar egentligen inte om en tvåstatslösning med ”två stater sida vid sida”, utan om ett Israel med en palestinsk stat inne i Israel. Hur kan man vara så naiv och tro att palestinier-araberna kommer att nöja sig med så lite, om det blir en verklighet. Blev resultatet från utrymningen av Gaza att våldet och begäret efter mer land minskade? Nej! Skulle det upprättas en palestisk stat sid vid sida så skulle det bara uppfattas som att Israel har blivit försvagat och ge blodad tand för att erövra mer. Sanningen är inte rolig att höra, men vad hjälper det med drömmar. Var det fred innan 1967 då Israel inte hade ”västbanken”? Varför upprättades det inte en palestinsk stat när Transjordanien ockuperade samma område? Den nakna sanningen är att inga arabländer ville ha en judisk stat i Mellanöstern 1947 och de kommer att göra allt för att det Israel som finns skall försvinna. En lösning är att majoriteten av världens ledare enas om att tvinga arabländerna att ta emot lika många palestinier som det antal judar som de kört ut från sina länder sedan 1948. Då är problemet löst. Palestinier är inget eget folk, det är araber med samma språk och kultur som araber i grannländerna. Tack och god natt!

  15. Egentligen är tvåstatslösningen en femstatslösning: Syrien, Jordanien, Libanon, Israel och en framtida palestinsk stat. Eller två framtida palestinska stater – Gaza hör ihop med övriga PM lika mycket som Öst och Västpakistan hörde ihop. Med lite tur för libaneserna så kanske deras land kan gå igenom en sammetsrevolution och söka skilsmässa från sig själv liksom Tjeckoslovakien, och då är vi framme vid en sjustatslösning. Eller åtta, om Libanon delas i tre.

    Bästa alternativet för palestinierna just nu är en federation med Jordanien. Det skulle vara snabbaste sättet att få ordning på torpet vad gäller ekonomi, logistik, och inte minst lag-och-ordning. Men med PMs track record av att skada sina egna intressen och med Jordaniens motsättningar mellan beduiner och palestinier så lär en sådan lösning inte stå högt på dagordningen.

    Att Mellanösterns olika folkgrupper inte kan samsas i samma statsbildning är tragiskt, men knappast svenskarnas business.

  16. Förlåt, men bara en kommentar på en märklig kommentarfras.

    ”…orsaken till raketskjutandet, även om jag vid ett antal tillfällen förklarat att det finns mer naturliga mål för dessa…”
    ???

    Jinge menar att civil bebyggelse som beskjuts är något att raljera över och att vifta bort? Och han menar att han är kompetent att ”förklara” något. Förlåt men ordet ”förklara” implicerar att man har någon kunskap att förmedla. Please!

  17. Fråga till Jinge:

    Är inte judar och araber enligt din uppfattning båda ursprungsbefolkningar i det område vi diskuterar på denna sida?

Kommentarer inaktiverade.